Min sociala ångest.

Jag lider utav någonting som jag kallar för social ångest. Jag vill inte säga fobi eftersom "fobi" för mig känns som ett väldigt extremt ord. När en säger "fobi" så gör folk direkt kopplingen till något som en person omöjligt kan göra. Om jag skulle säga att jag hade social fobi skulle det kännas som om jag gav fel bild av vad social fobi egentligen innebär. You get me? Mm.
Social ångest visar sig på helt olika sätt. Min visar sig på en rad olika sätt och tänkte förklara dem, inte bara för de som känner samma kanske ska känna igen sig utan också för de omkring mig.

Det finns "the basic stuff" som att inte prata i telefon, inte prata med auktoritetsfigurer, inte småprata/kallprata, inte kunna vistas i folksamlingar, inte träffa nya människor osv... Men det finns andra saker kopplade till min sociala ångest som är så jävla töntigt när jag tänker på det. Ett exempel är att jag ibland inte kan svara på komplimanger på sociala medier. Jag är rädd att jag ska ge ett svar som inte är "nog" eller att den andra personen ska tro att jag inte uppskattar deras komplimang. Jag är också rädd för om jag svarat "du med" till en och sen "tack" till en annan så ska den andra se mitt första svar och undra varför jag inte skrev "du med" till hen också. Det är enorm ångest för mig att både ge och ta emot komplimanger. Jag vet liksom inte hur jag ska bete mig. Det är också kopplat till att jag inte riktigt vet hur jag ska svara på en flirt. Jag kopplar sällan att människor flirtar med mig och när jag väl kopplar det - fryser jag till.
På den senaste tiden har "chatta" med andra människor varit svårt eftersom det oftast varit småprat eller kallprat. Jag står inte ut med "vad gör du" "hur mår du"... Men jag står ut med långa konversationer om allt och ingenting (ja, gärna, snälla). Tyvärr finns det inte många som vill ha den sortens kontakt med mig längre (jag har väl skrämt bort folk). Minsta lilla ändring i mitt humör eller om jag någon gång är trött och inte orkar svara "bra" så kan jag fly och bara skita i att svara i flera månader framåt. Jag kan tänka mig att folk tror att jag inte vill prata med dom eller inte tycker om att prata med dom men så är det inte.
Det är inte omöjligt för mig att vistas i sociala situationer, verkligen inte. Jag träffar vänner, jag träffar familj och släkt, jag går på fest, jag går på krogen och jag går till affären (oftast). Men för att kunna göra det måste jag förbereda mig, gärna flera dagar i förväg. När planer ställs in kan jag bli på väldigt dåligt humör eftersom jag nu förberett mig, vilket innebär hantera ångest, och då haft ångest i onödan. Det som är jobbigast för mig är förmodligen inte före eller under sociala möten utan efteråt. Jag kan gå och tänka på vad som "gick fel" i månader, till och med år, efteråt. Det finns t.ex. en grej jag minns som jag fortfarande får ångest för. Jag var hemma hos en vän för första gången och kunde inte öppna balkongdörren... en sån liten grej som jag fortfarande nojar över. Jag överanalyserar alltid mig själv efter sociala situationer. "Vad sa jag, vad gjorde jag? Hur kunde det uppfattas? Kunde jag misstolkas? Vad skulle jag sagt/gjort istället? Åh jag önskar jag sagt det/gjort det istället! Hur satt jag/hur stod jag? Hur knöt jag skorna? Hur tog jag det där blosset på cigaretten?" Och så kan jag backa ur från att träffa den personen igen eftersom jag helt enkelt överanalyserat vårat första möte alldeles för mycket. Det gör det väldigt svårt för mig att träffa nya vänner, även om jag väldigt gärna vill. Det är sällan någon annans fel. Människor gör mig inte obekväm med vilje, det är jag som känner mig obekväm i mig själv. Jag kan träffa nya människor som utstrålar positiv energi och varm trygghet men jag kan ändå inte fullständigt slappna av eftersom jag hela tiden överanalyserar och har ångest. Jag tycker om så många människor... och jag kan inte träffa dom... Jag vill så gärna visa min bästa sida, mitt "riktiga" jag och den som jag känner att jag kan vara... och den pressen är enorm, den ångesten är enorm. 

Min sociala ångest gör det, faktiskt, omöjligt för mig att jobba eller gå i skolan. Jag studerar just nu distans och det är det enda som fungerar för mig. Det är dock extremt svårt för mig att ens maila min lärare eller be om hjälp via mail (även om mail kan verka och vara väldigt tryggt.) Det är omöjligt för mig att gå till arbetsförmedlingen. Det är omöjligt för mig att gå på arbetsintervju. Det är omöjligt för mig att prestera/försöka prestera framför andra människor. Jag skulle inte klara av att överanalysera de mötena så mycket som jag just nu gör. Det tar enormt mycket tid och energi men framförallt ; ångest. Jag klarar inte av ångesten. Det är jättejobbigt för jag VET att jag kan prestera och att jag kan vara en god medarbetare på många jobb men... jag står inte ut. Och kanske värst; jag kan inte be om hjälp. Att be om hjälp innebär att jag måste ringa och boka tid, träffa en ny människa, öppna upp mig för en ny och främmande människa, riskera att inte bli tagen på allvar och... nej jag har inte tid eller energi för det.

Exit wounds.

Det finns en låt... som är extra speciell för mig. Det är Placebo - Exit wounds. Jag har säkert länkat den flera gånger tidigare. Men... jag vet inte om jag verkligen skrivit om den på det här sättet som jag tänker göra nu.

Den 18e oktober 2016 såg jag Placebo live i Stockholm. Det förmodligen viktigaste ögonblicket under hela konserten var när jag fick höra Exit wounds live (förutom Soulmates). Den låten har bara funnits med mig några få år men den beskriver så mycket utav mina känslor, mina tankar, mina drömmar, mina erfarenheter och mitt liv. Den har följt med mig, fått mig att gråta, fått mig att förstå, fått mig att vilja leva, fått mig att vilja dö. Om mitt känsloliv skulle vara en låt skulle det vara denna. Och alltså... Brian veeeet verkligen vad han sjunger om...vilket gjorde liveframträdandet så mycket mer episkt och sorgligt.

Låten handlar om att älska någon man inte kan vara med. Jag tror att vi alla någon gång har varit i den situationen, på något sätt. Ni som läser bara måste lyssna på låten, eller läsa texten. Feel it!

"In the arms of another who doesn't mean anything to you
There's nothing much to discover
Does he shake, does he shiver as he sidles up to you
Like I did in my time?

As you wake does he smother you in kisses long and true?
Does he even think to bother?
And at night under covers as he's sliding into you
Does it set your sweat on fire?

Want you so bad I can taste it
But you're nowhere to be found
I'll take a drug to replace it
Or put me in the ground

In the arms of another who doesn't mean anything to you
Do you lose yourself in wonder?
If I could, I would hover while he's making love to you
Make it rain as I cry

Want you so bad I can taste it
But you're nowhere to be found
I'll take a drug to replace it
Or put me in the ground"

Om att känna sig vilseledd.

Jag har, i hela mitt liv, känt mig väldigt vilsen. Jag kan inte hitta ett bättre sätt att beskriva det än just vilsen. Att känna sig vilsen innebär att man känner sig missnöjd, missförstådd, den konstanta känslan av att inte tillhöra någonting och inte känna sig hemma någonstans. Jag har försökt hitta tillhörighet i olika sorters grupper människor och i olika sorters relationer med olika sorters människor men aldrig hittat rätt. Jag börjar fundera på om det är min känsla av att det ska kännas rätt som gör att jag känner mig vilsen?

Jag känner att jag inte är en särskilt accepterande människa. Det låter motsägelsefullt eftersom jag ofta skriver om hur open minded jag är - vilket absolut stämmer - men jag är väldigt kräsen. Jag har alltid haft en uppfattning om hur "det" ska vara och ska kännas. Minsta lilla avvikelse gör att jag känner tvivel. Det gäller alla sorters relationer och alla sorters situationer. Jag tror att anledningen till detta är att människor aldrig är ärliga med hur deras liv egentligen ser ut eller egentligen är/känns. Media bygger upp ett idealt liv med ideala relationer och ideala situationer. Det ska gå att vara lycklig i allt och det finns människor som känner lycka i allting. Vi tävlar om vem som är lyckligast och vem som har det bäst genom att endast visa det som är bra i våra liv. Det är inte verkligheten. Detta har inneburit att jag blivit vilseledd. Jag har en felaktig syn på relationer och på livet som gör mig olycklig.
Det är väldigt viktigt för mig att öppet prata om sådant som inte känns bra eller är bra. Det är därför jag skriver mycket om min psykiska ohälsa men även om mina personliga relationer och vilka problem som finns där i. Självklart är det svårt att balansera privatliv och att vara öppen - för kan jag skriva om mina och min pojkväns problem och samtidigt ta hänsyn till hans privatliv? Ta hänsyn till hans integritet? Kan jag skriva om vilka problem som finns och har funnits i min familj och samtidigt ta hänsyn till deras privat liv och deras integritet? Svaret är förmodligen inte. Detta innebär inte att jag inte kan prata om hur jag känner eller hur jag tänker. Mitt privatliv och min integritet är ingenting jag värderar särskilt högt egentligen...

Med detta sagt; jag ska försöka att skriva mer om min ångest eftersom jag har märkt att varje gång jag gör det så når jag ut till någon. Varje gång jag publicerar en text om ångest gällande relationer, självbild eller stress så är det någon som skriver till mig "jag känner igen mig! Jag känner sådär!" och det är guld värt för mig. Om jag få någon att känna sig mindre vilsen så gör jag det.

Jag vill sluta känna manshat?

Jag förstår att jag i princip bara skrivit om manshat det senaste... och jag tänker inte sluta. Det är ett ämne som tar upp väldigt mycket plats i mitt huvud just nu. Jag tycker inte bara det är intressant att skriva om - det hjälper mig att förstå mig själv samtidigt.

Jag har ett mål. Det målet är att sluta känna manshat. Varför? Varför skulle jag vilja sluta känna någonting som jag skrivit om gynnar mig, och andra? Det finns en anledning till varför en känner manshat. Det finns en grund som bottnar bland annat i kvinnohat, något som vi tyvärr inte kommer kunna komma ifrån på ett tag men det bottnar också i personliga känslor och tankar. Det är dessa personliga känslor och tankar som jag inte känner att jag vill ha längre. Jag skulle dock inte påstå att mitt manshat på något sätt har påverkat hur jag ser på män egentligen (läs inlägget Män som magneter). Jag har, trots mitt manshat, försökt och velat ha relationer med män. Det är inte därför som jag vill sluta känna manshat eftersom det inte begränsat mig på det sättet. 

First of all: jag tycker inte om ilska. Jag tycker inte om när människor är arga - tvärtom - det gör mig oerhört obekväm och kan i värsta fall sluta med ångest. Jag tycker inte om när människor skriker, bråkar, brölar och hatar. Det är negativ energi för mig. Manshat är kopplat till ilska - en ilska som faktiskt inte är destruktiv, en ilska som inte ger ångest MEN jag känner att det tar över mig. Jag känner att jag kan bli så arg att jag faktiskt blir destruktiv för mig själv, att jag ger mig själv ångest. Jag känner att... det måste finnas mer vettiga saker att ägna min tid åt än att vara arg på män. Jag klandrar inte mig själv på något sätt för detta. Jag klandrar män för det är trots allt dem som fått mig att känna såhär. Men män har begränsat mitt liv tillräckligt, känner jag. I det ligger manshatet, mitt manshat. Det är inte alls säkert att alla som uttrycker manshat eller känner manshat håller med om detta eftersom manshat yttrar sig på helt olika sätt (som jag tidigare nämnt). Men... jag vill inte hata män, egentligen.  Jag vill inte vara arg på män. Jag vill bara inte bry mig om män. Förstår ni hur jag menar när jag säger så? Jag vill inte att män ska vara en så stor del av mitt liv och just nu är manshatet en stor del av mitt liv. Att män kan vara destruktiva för mig måste inte innebära att jag känner ilska eller hat mot dem, att jag vill distansera mig från män måste inte innebära att jag känner ilska eller hat mot dem.
Och jag tänker inte, på något sätt, predika om att manshat är dåligt. Jag tänker inte, någonsin, råda andra att inte känna manshat eftersom det är deras val och deras känslor. Men jag vill inte vara destruktiv för mig själv... och jag börjar misstänka att detta faktiskt är destruktivt för mig. Det är inte andra feministers manshat som är destruktivt - tvärtom - det är mitt eget. Det är mina tankar och mina känslor och att andra uttrycker manshat påverkar inte mig alls. Alltså verkligen inte alls. Och det är just det - jag kan se på andra som erkänner sig själva som manshatare som trots det är stabila och mår bra?

Jag tror att mitt manshat har varit ett sätt för mig att bearbeta dåliga relationer och dåliga möten med män. Jag har blivit utsatt för sexuella övergrepp, jag har blivit våldtagen, jag har blivit tafsad på, jag har blivit psykiskt misshandlad och jag har blivit utnyttjad (både sexuellt och på andra sätt). Istället för att rikta mitt hat, eller ilska, mot de individerna som har gjort såhär mot mig har jag riktat hatet och ilskan mot de patriarkala värderingarna som är en anledning till varför de gjorde så mot mig (de var genomruttna människor också obviously). Jag har gått runt och varit så arg, så upptagen med att vara arg och... jag vill inte vara arg mer. Jag känner att när jag kan släppa min ilska... så kommer jag kunna leva ett bättre och mer fritt liv. 

(Jag har skrivit om att manshat kan yttra sig i att inte bry sig om män eller inte inkludera män i sitt liv eftersom en helt enkelt inte känner intresse av män, men det stämmer inte riktigt överens med hur mitt manshat har yttrat sig. Läs mer här.)

På vilket sätt kan manshat vara bra?

Jag ska försöka förklara detta så lätt, så bra och så utförligt som jag bara kan.

Om patriarkatet; patriarkat är ett samhälle där män styr. Män har, i patriarkatet, den sociala, ekonomiska och politiska makten i samhället och då även - över kvinnor. 
Först måste vi ta upp hur patriarkatet påverkar män och vilket ideal som finns för män på grund utav patriarkatet. Hur ska en man vara? Enligt patriarkatet ska män vara framgångsrika, sociala, rika, vita, dominanta, starka och kompetenta. Män har ett yttre ideal såväl som ett inre. Män formas utifrån patriarkatet och uppfostras utifrån just detta ideal. Detta innebär en enorm press för män som inte passar in i beskrivningen av hur en man "ska vara."
Män ska vara sexuella och endast se på kvinnor som sexuella föremål. Män uppmanas att hela tiden tänka på sex eller att agera utefter sina sexuella lustar. Detta innebär att män har svårt med vänskapsrelationer med kvinnor eftersom vi också lever i ett heteronormativt samhälle. Det innebär också att mäns sexualitet på ett sätt är begränsad eftersom män inte "får" säga nej till sex eller inte "får" tycka om vissa typer av sex så som exempelvis att få analsex. Män ska också vara händiga och praktiska. Män ska kunna fixa vad som helst och bygga vad som helst. Det är också manligt med skägg. Män som inte har skägg/kan få skägg är omanliga och därmed inte accepterade.
Hur får män inte vara? Män får inte vara svaga, de får inte gråta och de får inte ha några känslor. Detta innebär att män tar till helt andra metoder att bearbeta sina känslor så som alkoholmissbruk och agerar ofta ut en destruktiv ilska istället för exempelvis sorg.
Läs mer här: https://www.bustle.com/articles/124983-6-ways-the-patriarchy-is-harmful-to-men-because-feminism-isnt-just-for-women och http://www.vagabomb.com/Ways-Patriarchy-Is-Equally-Harmful-to-Men/  
Mycket utav detta grundar sig i kvinnohat. Varför får män inte vara svaga? För män får inte vara som kvinnor, på något sätt. Det är absolut förbjudet att vara feminin som man eftersom det är "kvinnligt" och kvinnor ses ned på. Alltså innebär feminism, som går ut på att lyfta fram kvinnor, en enorm positiv förändring för män också. Men... vad har detta med manshat och göra? 

Alla män är olika och påverkas olika av patriarkatet men det finns något patriarkalt med varje man. Att män påverkas negativt av patriarkatet kan innebära att de blir som patriarkatets ideal och att de inte blir som patriarkatets ideal. Om de påverkas och blir som patriarkatet vill så blir män automatiskt skadliga för kvinnor. För en kvinna blir det svårt att ha en relation med en man som exempelvis inte får visa känslor eller känner att han behöver/måste styra över henne.
Vad jag har märkt så är just detta - de personliga relationerna - anledningen till varför många kvinnor känner manshat. Det kan vara en pappa, en bror eller en pojkvän (eller alla) som varit så påverkade av patriarkatet att de utsatt kvinnan för förtryck av olika slag. Det kan också vara så att kvinnan blivit särbehandlad på sitt jobb/i skolan eller sett män blir positivt särbehandlade på sitt jobb/i skolan vilket lett till att hon känt sig förtryckt. Det kan finnas andra anledningar till manshat men jag valde att ta upp de som, jag märkt, är mest vanliga.
På vilket sätt kan manshat vara stärkande för dessa kvinnor? Det beror på hur hennes manshat yttrar sig;
1. Det är ett sätt för henne att få ut aggressioner över sin situation och sitt liv om hennes manshat innebär att hon skriver om det eller pratar om det med likasinnade.
2. Hon tar medvetet avstånd från män eller relationer med män eftersom hon anser att det är destruktivt för henne. Hon känner inte att hon behöver en man i sitt liv för att vara "hel" eller må bra. På så sätt blir hennes liv lättare att leva.
3. Hon litar inte på män eller litar inte på mäns bedömning av henne. Det gör att hon känner sig mer säker i sig själv och kritiskt kan granska män och deras "att de har rätt i allt." Det kan också vara så att hon inte utsätter sig för situationer där hon kan hamna i fara på grund utav män, i och med att hon inte litar på dem.
4.  Hon klandrar inte längre sig själv för att hon blivit förtryckt eller illa behandlad av män. Detta gör att hon känner sig bättre i sig själv och kan gå vidare från traumatiska/dåliga upplevelser i sitt liv.
5. Hon lyder inte längre män. Det kan exempelvis vara sexuellt: hon har inte sex med män hon inte vill ha sex med, hon har inte sex på sätt som hon inte vill ha sex på och så vidare (finns ju massa olika exempel på hur man inte längre kan lyda män).
Det kan, som sagt, yttra sig på ett sätt eller på alla sätt jag tagit upp. Det kan till och med yttra sig på andra sätt än dessa. Det är helt individuellt hur manshat yttrar sig och det är helt personligt.

På vilket sätt är manshat bra för mig? Och på vilket sätt yttrar sig mitt manshat?
Jag har varit väldigt beroende av män tidigare i mitt liv. Jag har trott att en man är det som kommer läka mig, som kommer göra mig lycklig. Jag har känt mig fullständigt värdelös utan en man som kan bekräfta mig. Manshat, och kanske främst feminism egentligen, har gjort att jag känner ett egenvärde. Jag baserar inte längre mitt värde utefter vad män tycker, tänker eller känner om mig (detta är jättesvårt och skiftar dag till dag men det är ett mål jag har). Det är ganska svårt för mig att sära på manshat och feminism när jag försöker rada upp på vilket sätt manshat varit bra för mig. När jag radar upp varför feminism varit bra för mig så låter det ganska likadant. Men flera exempel: Jag kan stå upp för mig själv mer när det gäller mot män. Om en man säger något till mig som jag inte håller med om så vågar jag säga ifrån eftersom han inte står högre upp än mig. Jag ger inga ursäkter till män längre. Om män behandlar mig illa så finns det inga ursäkter till det vilket gör att jag kan lämna destruktiva män eller destruktiva relationer med män på ett lättare sätt. Jag klandrar inte mig själv längre för att män har behandlat mig illa. Det är inte mitt fel att jag blivit våldtagen till exempel. Jag skulle vilja säga att mitt manshat även gör att jag tar avstånd från män men det stämmer inte. Jag tar avstånd från män som jag märker är destruktivt patriarkala men jag har fortfarande många män omkring mig. Mitt manshat yttrar sig också så att jag inte tycker det är charmigt med patriarkala beteenden. Det är inte charmigt att han känner att han vill ta hand om mig ekonomiskt eller vill skydda mig från allt ont eftersom det grundar sig i ett maktspel och patriarkatet. Manshat har hjälpt mig att se på män på ett annorlunda sätt. Manshat har hjälpt mig att känna igen destruktiva "manliga" beteenden och beteenden som grundar sig i patriarkatet. Det har hjälpt mig att sålla ut män jag inte vill ha mitt liv och män jag vill ha i mitt liv.
Men... manshat innebär också för mig att jag får lov att hata män. Jag får lov att vara arg på män. Jag får lov att säga att män är skit, att män är destruktiva, att män är idioter och att män är dåliga för mig. Jag måste inte redogöra "inte alla män" eller "vissa män" eftersom de som känner manshat vet precis vad jag menar när jag säger så.

Fick jag fram detta bra? Förstår ni lite mer? Förhoppningsvis. Manshat är någonting som jag försöker lista ut och klura ut. Det är något som jag vill lära mig mer om. Jag vill analysera manshat. Jag skriver inte bara om manshat och feminism för att andra ska acceptera mig eller förstå mig - det handlar också om att jag ska kunna acceptera och förstå mig själv.

Män som individer.

Det var en vän till mig som skrev att han är en vit cis-man och umgås nästan uteslutande bara med feminister. Han förstod inte hur män i allmänhet kan ha fått bilden av att de blir negativt behandlade av feminister och de som känner så är män som har minst kontakt med feminister. Han, som umgås med feminister, märker inga påhopp alls. Det var väldigt intressant att höra honom säga det för det fick mig att tänka... Jag tror och upplever att feminister är de som faktiskt lyckas ha givande vänskapsrelationer med män. Feminism handlar egentligen väldigt mycket om att se på varandra individuellt. Det innebär att kvinnliga feminister ser på män som individer. De kan uppskatta män som individer och inte som kön eftersom de inte längre är lika påverkade av hur samhället hela tiden vill dela upp män och kvinnor. Det går inte förstå sig på kvinnor, får män lära sig. Det går inte förstå sig på män, får kvinnor lära sig. Feminister vet ju att det inte finns några genetiska orsaker till "manliga" respektive "kvinnliga" beteenden och därför kan se på varandra på ett annat sätt.

Jag tänker på inlägget jag skrev som hette "Män som magneter" och fick en helt annan syn på vad jag skrev nu. Jag skrev att jag lagt väldigt mycket fokus på män den senaste tiden och att jag inte förstod riktigt varför. Det gör jag nu. Dessa männen har varit fantastiska individer. Jag kan inte förneka att jag fokuserat på dom för jag faktiskt tyckt om dom som människor. Anledningen till att jag inte fokuserat lika mycket på mina kvinnliga vänner är för att jag inte kan fokusera på flera personer samtidigt (det är väldigt svårt för mig). Nu när jag inte längre har de männen i mitt liv som jag skrev om fokuserar jag på mina kvinnliga vänner igen, eftersom de också är fantastiska individer och för att jag nu har tid/energi/plats för det.

Detta innebär inte att jag kommer sluta skriva om manshat och det innebär inte att jag kommer sluta känna manshat. Jag känner exempelvis att anledningen till varför jag blev så övergiven av de männen jag skrev om grundar sig i uppfattningen om att män och kvinnor inte kan vara vänner och därmed - en anledning att känna manshat. Att läsa vad min vän skrev var ändå en helt ny grej för mig och det öppnade upp mina ögon väldigt mycket. Visst är det fantastiskt att lära sig nya saker om sig själv?

Samtal med mig själv.

Har känt typ... ett sug efter att skriva massa men jag kan inte uttrycka mig ordentligt. Det känns inte som om jag får ur mig det jag vill få ur mig. Ingenting låter rätt. Det här är ett slags sätt för mig att reda ut tankar. Ett samtal med mig själv, helt enkelt.

Jag vill skriva ett inlägg om varifrån manshat kommer, om det verkligen är så att manshat endast grundar sig i förtrycket mot kvinnor. Jag vet inte om det stämmer. Manshat kan komma från många olika sorters bakgrunder och erfarenheter - vilket också innebär att manshat kan yttra sig på helt olika sätt. Jag vill också skriva om olika sorters manshat. Jag har försökt måla upp bilden av manshat som helt ofarligt och jag håller fast vid det, det ÄR ofarligt men det är den typen av manshat som jag beskriver och finns det fler sorters manshat än det? Finns det, på riktigt, hat mot män som kön och individer? Och på vilket sätt skulle det i så fall yttra sig? Jag vill gärna kunna svara på det men jag känner, just nu, att jag inte kan. Det är inte den sortens manshat som jag är bekant med, alls, i så fall. Och hur kan jag skriva om någonting jag inte vet någonting om?

Jag sitter och försöker tänka på vilka sätt jag, som kvinna, har blivit förtryckt. Finns det uppenbara exempel i mitt liv? Kan jag ens känna igen förtryck när det händer mig själv, är det ens möjligt att analysera sitt eget liv på det sättet? Jag har hela tiden skrivit om kvinnor som grupp, inte om mig själv. Vill jag ens skriva om mig själv? Vill jag skriva om varför just jag känner manshat? Är det för personligt?..

Jag vet inte ens vad jag vill med detta inlägget. Jag känner mig bara tankspridd och förvirrad. Jag känner nog en press... för jag skriver om sådant som måste förklaras för många. Jag skriver om sådant som kräver mycket energi och tid. Jag behöver skriva på rätt sätt för att kunna nå fram, för att undvika att bli misstolkad. Och varför lägger jag så stor vikt vid det egentligen? Skriver jag för mig själv... eller för någon annan? Om människor misstolkar mig... varför spelar det så stor roll?

Amenra.

Amenra - The pain. It is shapeless. 

Ett nytt år botar inte min psykiska ohälsa.

Nu öppnar jag upp mig.
Jag har fått för mig att jag inte varit särskilt öppen om hur jag egentligen har mått under sista delen av 2016, in the public eye dvs. Jag har skrivit om det på min privata instagram och jag har berättat det för mina vänner och för vissa i min familj. Jag har alltid varit en sån människa som tycker att det är viktigt att vara öppen - på alla sätt och vis. Det är viktigt att vara öppen med sina känslor, sina tankar, sina åsikter, sitt liv och sig själv. Att öppna upp sig kan vara väldigt läkande och det är en fin kontrast när människor öppnar upp sig idag eftersom mycket handlar om att upprätthålla en lycklig fasad, speciellt online. Psykisk ohälsa och liknande "hanterar man bakom stängda dörrar", ungefär. Jag tycker tvärtom. Men av någon anledning har jag inte orkat eller vågat skriva om mitt mående. Jag vet inte om jag faktiskt blivit påverkad av alla som ville ta bort mig/tog bort mig eller skällde på mig eller hånade mig eller klagade på mig... För det är tydligen inte okej att söka stöd eller ventilera online, det är tydligen patetiskt. Det är kanske för jag inte trott att någon skulle ta mig seriöst. Det känns lite "standard att Jonna mår dåligt", inget att bry sig om, eller så är det bara min noja. Vad som har skrämt mig mest är nog just det... att inte bli tagen på allvar.

När jag har försökt prata med en närstående om detta har hen uttryckt att hen inte tycker mina psykiska problem är särskilt "farliga". Hen har uttryckt att "du är inte psykiskt sjuk" och det har gjort mig förbannad och faktiskt, väldigt nedbruten och inåtvänd. Jag vet att hen har en väldigt annorlunda syn på psykisk ohälsa och jag skulle till och med vilja påstå att hen inte tycker viss psykisk ohälsa existerar. Eller så är det bara hens sätt att hantera att hens närstående mår dåligt, som en försvarsmekanism för sig själv. Hen kanske vill övertyga sig själv om att det inte är "så farligt" eftersom hen då slipper oroa sig... Men på grund utav detta har jag varit väldigt rädd för att öppna upp mig, och prata om det.

Det är väldigt viktigt för mig att kunna identifiera min sjukdom. Det har tagit år, men jag kan göra det nu. Jag är sjuk och ingen kan fucking säga något annat. Den frågan jag dock kan ställa åt mig själv är - varför är du sjuk? Är du sjuk just nu för att du har en dålig period i ditt liv eller har det kommit från ingenstans? Psykisk ohälsa kan nämligen komma på olika sätt, av olika anledningar. Det kan komma genom en dålig period i livet eller från ingenstans. Jag vet varför. Jag har en dålig period i mitt liv just nu.

Anledningen till att jag kan tänka mig varför folk inte, just nu, tar mitt prat om psykisk ohälsa på allvar är detta; jag skär mig inte, jag har rutiner och jag gör alla mina skolarbeten. Jag funktionerar fortfarande i vardagen, till en viss del. Det finns fler sätt än att skära sig som man kan skada sig själv på, bet you never thought of that. Men allt sker på automatik. Jag går upp, dricker kaffe, äter mat, pluggar, sover.... allt på automatik. Det finns inget ljus, det finns ingen gnista, ingen energi, ingen glädje inuti mig. Jag bara existerar, förutom när jag får ångestattacker och då är min existens ren tortyr. Jag kan inte beskriva min ångest mer än som just det; tortyr. När jag får ångest vill jag krypa ut ur mitt skinn för jag står inte ut med att vara kvar. Jag vill fly, jag vill springa, jag vill gråta, jag vill skrika, jag vill få bort det... bara få bort det. Ångest är verkligen att känna sig jagad, på något sätt. Ångest är den där lilla kaninen som blir jagad av en räv. Ibland känns det som om jag inte står ut... med någonting. Jag har både tänkt på och planerat självmord under det här sista halvåret... Jag orkar inte ljuga om det längre. Jag vet faktiskt inte om jag vill leva längre. Det skiftar från dag till dag.

Jag vill inte, och kan inte, gå in på detaljer om varför jag mår så dåligt som jag gör just nu. Det räcker med att jag säger att det här sista halvåret har varit fullt av rejection, svek och allmänt emotionellt kaos. Jag har blivit sårad på sätt som jag inte ens... vågar tänka på... för om jag tänker på det vet jag inte vad som händer. Det är viktigt att hålla det under kontroll. Det har också varit på grund utav stress. Jag har pluggat så mycket att jag inte hunnit andas, tänka, äta eller sova ordentligt. Jag har presterat bra, men det har tärt på mig, enormt. Stress i kombination med emotionellt kaos är verkligen... ja, kaos. Totalt kaos.

Just nu är det väldigt svårt för mig med social kontakt. Jag orkar inte... och jag hatar mig själv för att jag inte orkar. Jag orkar inte engagera mig på det sättet som jag skulle vilja. Det finns dagar då jag inte orkar svara eller orkar prata. Det kan gå månader innan jag orkar träffa någon. Jag bara... orkar inte just nu. Förlåt.

Jag tänker inte låtsas som att det här nya året kommer innebära en slags... revolution för mig. Eller en drastisk och plötslig förändring i mitt mående. Det funkar inte så, tyvärr. Jag är sjuk och jag kan inte bli frisk bara för det är nytt år. Men jag försöker, så gott det går, att se detta som en nystart för mig. Jag ska flytta tillbaka till Halmstad under 2017. Det innebär inte att min relation tar slut, det är faktiskt tvärtom. Det innebär, förhoppningsvis, en förbättring i min relation och mig själv. Jag behöver ensamhet, självständighet och trygghet. Jag behöver mina vänner och jag behöver min familj. Jag behöver landa. Jag behöver andas. Min partner behöver verkligen att pressen, som just nu läggs på honom eftersom vi bor ihop, lättar så han ordentligt kan jobba på sitt mående och sin framtid, som jag förhoppningsvis kommer finnas i. Det kommer nog bli bra. Det kanske tar ett tag innan jag får en lägenhet här i Halmstad, och vi får väl se när det blir. Det kanske blir till våren, till sommaren, till hösten, till vintern 2017. Jag vet inte. Jag vet bara att jag kommer göra allt jag kan för att må bättre igen. Verkligen...

Krossa maskuliniteten (Feminist-kritik 1)

Har tänkt på mitt inlägg om internkritik och drev... och vad min poäng var där var att inte starta drev mot enskilda feminister eller enskilda kvinnor som driver dålig feminism. Som feminist säger det emot min "moraliska ståndpunkt" att beskylla kvinnor och attackera kvinnor. Det är kontraproduktivt. Men det innebär inte att man inte kan attackera deras feminism. Det finns olika sorters feminism idag eftersom den är så spridd och då blir det svårt att hålla med varandra om allting. Feminism är inte bara "lika lön för lika arbete" idag utan omfattar så mycket mer.

Det finns mycket inom feminism som jag inte håller med om, eller tycker om. Det är normalt. Det innebär inte att jag är mindre feminist än någon annan. Det innebär inte att jag inte håller med om feminismens grund - att kvinnor är lika mycket värda som män, jämställdhet och så vidare. Det är egentligen just det som är starkast hos mig; grunden. Och det som ligger runt omkring skiftar. Jag lär mig varje dag och utvecklar hela tiden min feminism och mina feministiska åsikter. Jag tänkte att det kunde vara intressant och lärande för mig, och kanske andra, att skriva om vad jag inte håller med om inom feminism och att faktiskt ge kritik till feminismen - utan att på något sätt beskylla enskilda kvinnor. Vi kan kalla det för en ny "serie" på min blogg. Vi kan ju se hur långt det går, det kanske bara blir ett inlägg.. eller två.. eller så blir det femton.

Någonting som jag har tänkt på det senaste är att modern feminism uppmanar kvinnor att ta plats på ett sätt som är destruktivt. Det känns som att feminismen lett till ett slags hyllande av det maskulina istället för det feminina. Feminismen försöker göra kvinnor till män, trots att feminismen borde veta att män och manlighet och maskulinitet är destruktivt. Ett ytligt och litet exempel är hur det är vanligt för kvinnor idag att ha byxor, det är ju helt standard, men det är fortfarande inte socialt acceptabelt för män att bära kjol. Det känns som det ligger mer prestige i att en kvinna är militär än att en man jobbar som dagisfröken. Det känns som kvinnor börjar komma in i "manliga yrken" så som exempelvis chef men vi ser fortfarande ingen större ökning av män i "kvinnliga yrken". (Det här är inte statistik, det är observation). Vi uppmanar kvinnor att ta vad dom vill ha, inte ta ett nej och dominera sin omgivning - vilket inte behöver vara destruktivt beroende på i vilken mängd - men vad vi samtidigt borde göra är att hylla kvinnlighet och femininitet. Jag är en sådan som inte tror på att manlighet och kvinnlighet existerar, eller åtminstone att det inte är någonting kopplat till något kön på ett genetiskt sätt. Kvinnlighet och manlighet är socialt konstruerat. Om vi fortsätter i denna banan kommer kvinnligheten att utrotas och vad kommer finnas kvar - människor som slåss med varandra, är aggressiva, inte tar nej som svar, brölar och pratar om erövringar. Det är destruktivt. Hur kan det vara så att vi kommit så långt inom feminism, att feminism är så stort just nu och vi värderar FORTFARANDE maskulinitet över feminitet? Vi värderar fortfarande män över kvinnor, även feminister. 
Men vad är kvinnlighet då? Varför värderar jag kvinnlighet och femininet så mycket? Om världen ser ner på det och till och med feminism ser ner på det - då borde det ju vara något dåligt? Kvinnlighet är kopplat till ömhet, känslor, kärlek, att ta hand om varandra och att bry sig om varandra. På vilket sätt är det någonting att se ned på? På vilket sätt är det rimligt att uppfostra kvinnor till att inte ha känslor eller inte bry sig om andra människor? Självklart borde det finnas en balans. Kvinnor ska inte behöva offra sig själva för att ta hand om någon annan.
Feminismen kan ibland verka tro som om förändringen behöver ske i kvinnor, och jag håller inte med om det. Kvinnor är fantastiska som dom är. Jag dyrkar kvinnlighet och allt feminint, allt som är femme, vilket jag kan uppleva som något negativt i vissa feministiska kretsar. Förändringen behöver ske i män. Den behöver ske i manligheten. Män behöver uppfostras att bli mer kvinnliga, mer feminina. Det är då feminismen på riktigt kommer slå igenom.

Ett tips jag kan ge är att se "The mask you live in." Den tar upp allt som är destruktivt med manlighet och efter att ha sett den... vad finns kvar att manligheten, vad finns kvar av det maskulina? I princip ingenting.
Män har en högre självmordsstatistik än kvinnor. (Jag vet inte om det finns en självmordsstatistik för ickebinära, så jag kan inte ta upp det, men hade gjort det om jag visste.) Och grunden till att män tar livet av sig i så stor bredd är på grund utav manligheten, av maskuliniteten. Det är på grund utav hur vi ser ner på vad som anses kvinnligt och feminint dvs att visa känslor. Maskulinitet och manlighet innebär dessutom enorm press för män som inte passar in standarden för hur "en man ska vara." Om maskulinitet ÄR manlighet så borde det ju finnas genetiskt hos alla män - så varför är inte alla män maskulina? Varför finns det män som tar livet av sig när män inte känner känslor? Varför finns det män som tar livet av sig när män är fulländade människor?

Vad jag vill få fram är; vi måste krossa maskuliniteten. Vi måste krossa manligheten. Vi måste hylla femininet. Vi måste hylla kvinnligheten. Vi måste hylla kvinnor.