Hur ångest föder ångest.

Jag tänker ofta på hur mitt liv såg ut innan jag fick social fobi. Jag brukade vara väldigt utåt. Som barn var jag social och oblyg. Min mamma brukar alltid säga "Jonna hittade vänner överallt!" och det stämmer. Jag tyckte om att hitta nya vänner och nya bekantskaper. Jag tyckte om mänsklig interaktion. Det gav mig energi. Nog för att jag alltid har upplevt ångest med det fanns ingen tvekan i mig att jag inte kunde prata eller umgås med andra. Jag undrar om jag kanske är en extrovert, gömd bakom social fobi och ångest? Eller jag kanske är både och? Ambivert? Jag tycker ju fortfarande om människor. Jag tycker att människor är intressanta.

Ingenting får en människa att känna sig mer ensam än social fobi. Jag kan säga det helt ärligt. Åtminstone... finns det ingenting som får mig att känna mig mer ensam än social fobi. Hur kan ångest skapa ångest? Ångest för jag så gärna vill vara med mina vänner. Ångest för jag jag så gärna vill gå ut i fint hår, fint smink och fina kläder och träffa nya människor. Ångest för att att jag förlorar potentiella vänner för jag helt enkelt inte vågar ta kontakt. Ångest föder ångest. 

Jag kan inte komma på en enda sak just nu som inte ger mig ångest.... det skulle väl vara att gunga i så fall. Men även att gunga har börjat bli ångestladdat för mig eftersom jag inte vill att någon kommer och pratar med mig eller skäller ut mig för jag inte plockar upp mina fimpar tillräckligt ofta. Eller att någon tycker att jag är konstig när jag sitter där, att någon dömer mig. Ångest är ingenting nytt för mig. Det är bara nu jag äntligen kan börja öppna upp mig om hur jag mår och har mått i flera år. Jag har varit väldigt duktig på att maskera min ångest... och jag är det fortfarande. När människor frågar mig hur jag mår svarar jag att jag mår bra fast det gör jag väldigt sällan nuförtiden. 

Jag har ångest ikväll för att jag känner mig ensam. Min ångest kan beskrivas som en längtan samtidigt som en oehörd ovilja och obehag genomsyrar den längtan. Jag längtar efter människor. Jag längtar efter vänner. Jag längtar efter folk. Jag längtar efter social interaktion i verkligheten. Det skär i mig när jag ser mina vänner umgås med andra eller med varandra för jag vill så gärna vara med fast jag vet att jag inte vill utsätta mig för den potentiella ångestattacken. Jag vet inte vad jag ska göra åt detta. Jag vill inte ha det såhär. Det sägs att det enda sättet att bli av med sin sociala fobi är att utmana sig själv men jag gör ju det hela tiden. Jag har alltid gjort det. Jag säger som jag brukar, jag gör ju allting rätt och det hjälper inte. Jag är frustrerad. Jag vill vara normal. 

Vad som händer just nu.

Jag skriver det här eftersom jag vill att människor ska veta vad som håller på att hända just nu... och för att människor med liknande mående som jag ska veta att det finns hjälp att få och att de inte är ensamma i sitt lidande. 

Jag har blivit diagnosticerad med GAD som betyder Generaliserat ångestsyndrom. Det är någonting jag förmodligen har haft i hela mitt liv och kommer fortsätta att ha i hela mitt liv. Men det är en sjukdom som går att kontrollera och den går att leva med, med rätt verktyg och rätt medicinering. Jag blev även diagnosticerad med social fobi och mild depression. Jag är sjukskriven men jag vet inte hur länge. Det kanske inte är längre än några månader. Men att lära sig hantera GAD kommer ta lång tid, enligt min läkare. Jag är villig att låta det ta tid. Jag vill leva ett så normalt liv som möjligt. Jag vill inte leva såhär mer. Jag tycker inte att någon människa ska behöva leva så som jag gör just nu.

Läs mer om GAD här:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Generaliserat_%C3%A5ngestsyndrom
http://www.socialstyrelsen.se/riktlinjer/forsakringsmedicinsktbeslutsstod/generaliseratangestsyndrom-f41

Det är väldigt svårt för mig att vara "mitt bästa jag" just nu. Det är väldigt svårt att vara mitt riktiga jag. Jag behöver ta lugnande 3 gånger per dag för att klara av vardagen någorlunda ordentligt. Jag tar tre sömnmediciner till kvällen vilket gör mig väldigt trött och seg på kvällarna, samt att jag sover på nätterna. Så de jag brukade socialisera mig under nätterna får försöka prata med mig på dagarna istället. Med min sociala fobi betyder detta att jag inte kommer kunna umgås på samma sätt som innan. Det är bäst om ni kommer hem till mig eller jag hem till er. Jag har svårt att vara bland folk i stora mängder och jag dricker inte längre alkohol. Jag har även fått en antidepressiv som även används mot ångest och inte bara depression. Min fokus och koncentration är på botten så jag kommer inte kunna plugga i höst. Jag kommer få hjälp via vårdcentralen här på Vallås och jag är positivt inställd till den behandlingen jag ska få. Jag blir tagen på allvar och efter att ha läst mina journaler har både min kurator och läkare förstått mig fullständigt.

Jag kommer fokusera på min förbättring och normalitet så gott jag bara kan. Jag ger inte upp. Det vet ni ju att jag aldrig gör... Jag kommer förmodligen isolera mig väldigt mycket och stundvis vara svår att få tag på. Men... jag kommer behöva mycket stöd. Jag funderar på att skriva en lista med telefonnummer som jag kan ringa när jag får impulser att skada mig själv eller helt enkelt bara behöver höra en stöttande röst. Jag tror att jag har människor i mitt liv jag kan vända mig och jag älskar er för det.

Så. Det var det. Jag får äntligen hjälp. Det händer grejer. Jag ska bli bättre.

Expandera.

Vuxenpsyk nekade min remiss som kuratorn på vårdcentralen skrev åt mig. Både läkaren och min vän som jobbar inom vården sa att det inte är något personligt mot mig... att dom bara inte har resurser. Jag kan bara se det som ett misslyckande, som ett övergivande. Det är inte så men logiken har ingen effekt på känslorna idag.

Jag har alltid skjutit undan mitt mående. Alltid. Jag har alltid fokuserat på skola, inkomst, boende... Det har varit prio 1. Jag har aldrig fått vara prio 1. Det har fungerat att skjuta undan min ångest i perioder men sen kommer det igen sådär exploderande och olidligt och jag kan inte se någon väg ut. Jag vill inte behöva göra så igen nu. Jag vill inte vara fast på samma punkt om och om igen. Jag vill inte må såhär igen om några år när jag ännu en gång får tillbaka ångesten som jag pressat undan. Så som jag har levt de senaste åren... ingen människa ska behöva leva så. Ingen människa ska behöva må som jag gör. Jag tycker inte att jag förtjänar det. Det bara ligger där som ett moln över mig. Det vägrar försvinna. Jag har så mycket jag behöver bearbeta och hantera. Jag har så mycket obehandlade trauman och diagnoser. Jag vet inte vad jag ska göra nu. Jag känner mig förlorad.

Jag ville dö när jag var 15 år. Nu är jag 25 år och vill dö igen. Jag vill inte vilja dö när jag är 35 år också. Jag känner just nu att... jag kan antingen 1. försöka pressa undan ångesten igen, som jag alltid gjort, 2. försöka ta emot den hjälp jag får från vården och anstränga mig för att få rätt hjälp eller så 3. avslutar jag mitt liv. 

Min kropp är min kropp.

"Min kropp ser så annorlunda ut i olika vinklar. Jag känner mig som ett mångsidigt konstverk" tänker jag medan mobilens kamera knäpper den femtioende nakenbilden. 

Jag har ingen aning om hur min kropp ser ut, egentligen. Alltså ingen aning. Jag har tidigare endast sett min kropp i speglar och en spegel kan bara visa så mycket. En spegel som hänger på väggen visar en sida, en vinkel, oavsett hur mycket jag vrider och vänder på mig. Jag har tyckt att jag varit ful och äcklig utan att faktiskt ha SETT min kropp. När jag tar bilder på min kropp märker jag hur min kropp inte har ett utseende; den har flera stycken. Vissa tycker jag om och vissa tycker jag inte om. Med den insikten märker jag att jag faktiskt inte hatar min kropp så som jag har trott att jag har gjort. Jag har hatat en vinkel av min kropp. Och min kropp ser så annorlunda ut i olika vinklar. Om jag kan vara vacker i en vinkel, i två eller i tre så räcker det för mig. Jag har ingen kontroll över hur andra ser på min kropp men jag har kontroll över hur jag själv ser på min kropp. Genom att utforska mina vinklar så utforskar jag mig själv. Jag utmanar och bekämpar mitt självhat.

Jag väljer att publicera mina bilder för att jag... väljer det. Det är mitt val vad jag gör med min kropp. Det är ju det som är så viktigt, det är ju det som är nyckeln - att välja själv. Min kropp har alltid känts som om den tillhör någon annan. Den har tillhört mina våldtäktsmän, mina förgripare, mina expojkvänner, samhällets... Aldrig min egen. Den har varit privat egendom eller allmän egendom. Den har varit där för att behaga, att tas på utan min tillåtelse. Jag har aldrig haft chansen att bestämma vad jag vill göra med den fram tills nu. Det tog mig 25 år att inse att om jag vill vara TJOCK, TATUERAD och NAKEN så ska jag vara det. Ingen kan kontrollera mig.
Ibland tycker människor om att vara nakna. De ser inget sexuellt i nakenhet. De ser inget fel i nakenhet. Ingen tvingar mig att vara naken längre. Ingen tvingar mig att täcka mig längre. Det är helt UPP TILL MIG att bestämma när jag vill vara naken och inte och den känslan... den fria känslan.. är så vacker att jag vill gråta.

Jag tänker inte vara min kropps fiende längre. Jag tänker inte vara ovän med min kropp. Det här är mitt sätt att acceptera min kropp, att tycka om den, att finna styrka i mig själv. Det kanske inte är samma för alla. Men.. såhär är det för mig.

Jag tror att mitt val att leva i celibat gör väldigt gott för mig. Ja, jag är ofta naken eller halvnaken på sociala medier. Ja, jag har ofta utmanande kläder. Men nej, jag ligger inte med någon och jag vill inte göra det. Jag väljer att inte göra det. Jag har ingen lust. Jag känner inget behov. Jag har alltid trott att jag har varit skyldig män sex om jag gjort dom upphetsade och nej... jag har ingen skyldighet till det. Det spelar ingen roll hur mycket jag kåtar upp en man - jag har ingen skyldighet att ligga med honom för det. 

Jag vet varför jag mår dåligt.

The Great Pan Is Dead. 

Min ångest är inget mysterium. Tvärtom. Jag vet mycket väl varför jag mår så dåligt som jag gör. Det är inte den frågan som jag ligger och plågas med. Det jag undrar är när jag ska må bättre. Det sägs ofta att om man vet varför så vet man hur men när det kommer till min ångest... jag har vetat varför väldigt länge. Jag har fortfarande inte listat ut hur.

Jag är alldeles för känslig. Jag tänker alldeles för mycket. Jag är självupptagen in a paranoid way, jag tror att allt handlar om mig. Jag tror att allt är mitt fel. Jag tar allting personligt. Jag oroar mig. Jag har svårt att tänka grått, det blir antingen eller. Svart eller vitt. Jag blir alldeles för intensiv alldeles för snabbt. Jag blir för fäst vid människor. Jag har svårt att tänka logiskt. 

Jag är min egen psykolog. När jag behöver prata med någon pratar jag med mig själv. Jag är fullständigt och komplett medveten om min ångest. Jag är fullständigt och komplett medveten om mina svagheter och mina styrkor. Jag känner mig själv till 100% när det kommer till ångest. Jag vet varför jag reagerar som jag gör, varför jag agerar som jag gör, varför jag känner och tänker som jag gör. "Nu är du reckless, Jonna" brukar jag tänka. "Nu är du impulsiv." "Nu vill du ha uppmärksamhet men vet inte hur du ska be om det." "Nu är du destruktiv." Många gånger kan jag hindra mig själv när jag säger till mig själv på det viset. Jag hade varit mycket mer utåt om jag inte lärt mig att kontrollera mig själv, om jag inte lärt mig att stanna upp och tänka efter.
När jag skriver om mitt mående gör jag det på ett kontrollerat sätt. Jag kan bara minnas en enda gång jag låtit det släppas ut helt okontrollerat de senaste åren och det var natten innan jag flyttade tillbaka till Halmstad. Jag vill vara öppen för jag vet att det är bra för mig, och även för andra. Människor kan relatera till mig och jag vill att de ska kunna göra det. Jag kan ju sätta ord på hur jag mår. Jag kanske kan göra det åt dem som inte kan?

Jag spenderar flera timmar varje natt vid gungorna eftersom jag inte litar på mig själv om jag hade stannat inne. Jag vet att om jag inte går ut dit... om jag inte hanterar... så kommer jag att skada mig själv på ett eller annat sätt. Jag kan skada mig själv som i att vara alldeles för brutal med vad jag känner och tänker, kanske till och med skälla ut människor som inte förtjänar det bara för att jag är paranoid. Jag kan skada mig själv som i att publicera bilder och ord som jag sedan inte vill stå för. Jag kan skada mig själv som i att söka, och finna, sexuella kontakter som jag sedan ångrar. Jag kan skada mig själv som i att äta alldeles för mycket. Jag kan skada mig själv som i att slå mig själv eller skära mig själv. Jag kan skada mig själv som i att försöka döda mig själv. Min enda trygga plats är vid gungorna.

Ingen kan säga åt mig att jag inte kan hantera psykisk ohälsa.

Jag försöker vänja mig vid människors närvaro. Jag har varit ensam väldigt länge och varje social interaktion är unfamiliar. Jag blir väldigt lätt trött och jag är rädd att det ska tolkas som om jag är på dåligt humör men jag blir bara så utmattad. Jag försöker, jag utmanar, jag lär mig. Jag känner att detta gör att jag får ångest mycket lättare än tidigare vilket kanske inte är så konstigt egentligen. Jag vill inte att min ångest ska missuppfattas. Jag vill inte att någon ska tolka min ångest fel. Jag kan bli bitter, rädd, trött och "underlig." Jag blir inte Jag. Min instinkt blir att fly och därför letar jag efter flyktvägar eller faktiskt flyr undan. Jag strävar efter en normalitet som jag aldrig riktigt haft och därför är det svårt att veta var jag ska börja. Jag tror att jag gör rätt, så som jag gör nu. Jag önskar att jag var en sån som hade lätt för saker men allting känns bara väldigt svårt och ansträngande. Jag försöker kliva ur mina comfort zones varje dag och vissa dagar är svårare än andra. Vissa dagar känns det hopplöst... men jag tänker aldrig ge upp. Jag behöver ta små steg framåt och inte lägga alldeles för mycket på mig själv. Den här sommaren får ha fokus på; 1. Vila 2. Vänja mig vid människor 3. Lära mig hantera pengar 4. Bli mer självständig. Det låter som bra mål. Jag kan variera mellan dem så det inte blir allting på en gång. Exempelvis är en vecka utan köp på avbetalning en seger. (Någonting jag också vill lära mig den här sommaren är att få orgasm på egen hand utan skuld/skam eller ångest. Och jag vill också lära mig att ha fysisk och/eller romantisk kontakt med män utan att bli för rädd eller för intensiv. Det går sådär... Och det lär ta ett bra tag innan jag lär mig det...) 

Incel.

Idag fick jag "incel" på reddit länkat till mig (https://www.reddit.com/r/Incels/?count=26&before=t3_6hqzu5) och... it was all pure joy from there. En "incel" är alltså någon som lever i ofrivilligt celibat (en man, kvinnor kan inte vara incels) och anledningen till att han inte får ligga eller får en flickvän är kvinnors fel eftersom kvinnor är så satans utseendefixerade. Kvinnor får ju ligga när dom vill oavsett hur dom ser ut. En tråd hette "du kan aldrig veta vad någon varit med om baserat på hudfärg, kön eller religion men 100% av fula män har någon gång i sitt liv blivit "abused" av en kvinna förut." Kvinnor skiter i personlighet så länge någon är snygg vilket också förklarar varför incels aldrig får ligga (dom har ju alla personligheten där liksom... bara att dom inte är snygga)
Now... jag tror inte att jag behöver förklara varför detta är complete and utter bullshit egentligen men med tanke på hur enormt triggad jag blev (jag vet jag vet) så måste jag skriva om det. Forumet är genomsyrat av kvinnohat och slutshaming.

Först måste jag skratta lite. För jag tror aldrig jag hört om någon som är "för ful" för att få ligga, oavsett kön.
För det andra; Vi lever i ett utseendefixerat samhälle. En effekt av att leva i ett samhälle där endast "snygga" människor får ta plats är att människorna som bor i det samhället blir mer utseendefixerade. Det gäller inte bara hur de ser på andra utan hur de ser på sig själva också. Självhat är någonting enormt utbrett i sådana samhällen oavsett hur man ser ut. Även den snyggaste människan kan hata sitt utseende.
För det tredje: människor har olika sorters preferenser. Det finns ingenting som är skönhet egentligen, det finns bara ideal som säger åt oss VAD skönhet ska vara för någonting vilket gör att vi tror att det finns någonting som heter snygg eller ful.

Det som är viktigast är kanske att det inte stämmer att en kvinna bara bryr sig om ett utseende. Det stämmer att kvinnor ofta hamnar i relationer med män som behandlar dem illa och det stämmer att kvinnor stannar kvar i såna relationer, trots att det är medvetna om att de blir behandlade illa. Detta har ingenting med utseende o göra. Detta är en effekt av hur vi som kvinnor lär oss att "om han drar dig i håret (översatt till om han är elak mot dig) så betyder det att han är kär i dig" och kvinnor lär sig att de vilda djur som är män går att tämja om man bara är en tillräckligt bra kvinna. Detta gör automatiskt att kvinnan klandrar sig själv när hon inte kan få en ond man att bli god. Vi lär oss detta bland annat i min (tyvärr hehe) favoritfilm Skönheten och Odjuret.


Jag känner inte någon snygg kvinna som inte någon gång varit tillsammans med en "ful" kille. Turns out att män är svin oavsett hur dom ser ut. Personlighet är i princip allt. Det kan göra en "ful" människa snygg och en "snygg" människa ful.

Jag vägrar anpassa mig efter mitt självhat.

Vad innebär det egentligen att hata sig själv? Är det ett hat mot sitt utseende eller mot sin person? Det kanske är båda? Jag vet bara att jag hatar mig själv. 

Ibland undrar jag om jag vore en lyckligare människa om jag kände mig snygg. Förmodligen. Mitt självhat är riktat till, inte bara mitt utseende, utan hur jag rör mig, för mig, luktar, känns... Och det är därför jag håller mig inne så mycket. Det är oerhört svårt för mig att vara bekväm bland människor eftersom jag jämt och ständigt tänker på detta; råkade jag spotta när jag pratade där? Luktar jag illa? Är jag klibbig och svettig? Ser det konstigt ut när jag sitter med benet såhär? Kommer dom märka hur kobent jag är nu när vi går emot varandra? Syns det tydligt att jag overlineat mina läppar så de ska se större ut? Dallrar mina armar när jag "pratar med händerna", som jag brukar göra? Syns det att jag försökt täcka över min akne? Märker dom att jag låtsas le för jag inte vet vad jag ska ge för respons? Får jag dubbelhaka när jag böjer ner ansiktet för att titta på mobilen? Och så vidare. Jag kan aldrig slappna av i någon annans närvaro längre. Det är så tröttsamt och ansträngande.
Det finns en anledning till varför jag "fejkar" mitt utseende så mycket som jag gör. Jag står inte ut med mig själv utan smink och utan löshår. Jag gör verkligen inte det. Jag avskyr att behöva visa någon hur jag ser ut "naturligt" och vissa gånger skulle jag hellre dö än att låta någon se mig så.

Människor förstår inte hur svårt det är för mig att göra det jag gör; ibland lägga ut bilder utan smink, avklädda bilder där man ser mina skavanker eller ens.. gå utanför dörren (!). Detta är varför: jag vägrar anpassa mig efter mitt självhat. Jag vill inte låta mitt självhat begränsa mig mer än vad det redan gör och jag vill inte att mitt självhat ska styra över mitt liv. Jag utmanar mig själv hela tiden. Jag träffar nya vänner eller reser iväg till gamla vänner och bor hos dom, jag tar bussen eller tåget, jag åker kommunalt, jag går och handlar utan att fixa i ordning mig och jag gungar numera även om det är ljust ute. Min sociala ångest är endast en produkt av mitt självhat. Hade jag känt mig bekväm i mig själv hade jag inte haft social ångest. Det har blivit värre de senaste 2 åren och jag vet mycket väl varför. Det kommer ta tid att läka men jag är villig att låta det ta den tid det tar. Tills dess får jag försöka göra det bästa av situationen. Men när jag säger till någon att "jag kan inte" så menar jag att jag inte kan. Om jag inte kan gå ut eller inte kan handla eller inte kan åka kommunalt så kan jag inte. Det innebär att jag nått min gräns. Jag låter aldrig min ångest vinna men människor förstår inte det. Ni förstår inte hur mycket jag kämpar och hur mycket jag anstränger mig. 

Alla orkar inte utmana sig själva som jag gör. Jag förstår det. Den ångesten jag känner innan jag ska träffa någon ny eller vistas bland andra människor (åka tåg/buss är värst) är så stark att det känns som om jag sprungit ett maratonlopp efteråt. Jag blir så utmattad av ångest. Men jag försöker... jag försöker verkligen... Jag vet inte var jag vill komma med detta inlägget mer än att jag vill att människor ska förstå att jag försöker.
Jag tänker fortsätta lägga ut osmickrande bilder, jag tänker fortsätta handla utan smink, jag tänker fortsätta åka buss utan löshår... men vissa stunder klarar jag kanske inte av det. Vissa stunder har jag kanske inte energi nog till det... Jag är inte lat. Jag är bara trött, efter att ha ansträngt mig för mycket.

Kinkhetsen.

Vad är egentligen normen gällande sex idag? 
För 5 år sen kunde jag och mina kompisar fnissigt prata om handklovar och tycka att det var det mest kinky i hela världen. Det var extra kinky om de hade rosa eller rött fluff på sig. Till och med oralsex sågs som kinky. Analsex var det MEST kinky du någonsin kunde göra. Par som hade analsex var "kinky som fan" och det var sällan man hörde att någon/några hade testat analsex. Idag är handklovar, oralsex och analsex i princip normen. Det pågår en enorm kinkhets, upplever jag. Om man inte är, på något sätt, kinky så är man tråkig. "Vanilj" är nästan som ett skällsord (jag har sett det användas som skällsord!). Och vad är vanilj och vad är kinky? När utvecklingen inom sex har gått från missionären till doggy till att spika upp varandra på väggen - vad är vanilj och vad är kinky? Är doggy kinky? Är doggy vanilj? En kink måste innebära att man tänder på någonting som inte tillhör normen. Betyder detta då att vanilj är en kink? Normen tycks ju ha ändrats.

Människor tycker om olika sorters sex. Det innebär att det finns människor som kan ha så kallat "vaniljsex" och tycka att det är fullständigt och fullkomligt tillfredsställande. De kan uppnå orgasmer på samma sätt som de som sysslar med BDSM kan. För människor tycker om olika sorters sex.

Att syssla med BDSM innebär inte att man är sexuellt frigjord. Frigörelse innebär att man gör som man vill. Jag vet så många tjejer idag som blivit tvingade till "kinky sex" eller känt en press att tycka om "kinky sex". Nu ska jag såklart inte skylla allting på BDSM-kulturen utan jag vill lägga mer vikt på porrindustrin och hur den skadat ungas syn på sex. Vad som sker i porrfilmer är sällan det som sker i verkligheten.

BDSM har dessutom nått mode-scenen, något som borde irritera inte bara mig som inte sysslar med BDSM utan även BDSM-utövare. Om jag förstått BDSM rätt är det inte bara någonting sexuellt utan blivit som en slags livsstil, som en kultur. Människor med liknande kinks träffas och finner gemenskap i det. Det är inte mode.  Fler exempel: "Choke me Daddy!" is a common phrase som hörs och syns överallt nuförtiden. 15-åringar kallar sina partners för "daddys" trots att de är i samma ålder och trots att de INTE har ett DDLG-förhållande. Jag läste en status som jag kunde relatera till häromdagen som löd "we live in a time when someone refers to someone as "daddy" I'm not sure if they mean their father or their partner." Kattöron och kattsvansar var också inne ett tag trots att personerna som la ut sexiga bilder som katter inte sysslade med PetPlay. Är detta en del av normaliseringen av såna typer av sex eller kan den här normaliseringen bli en ny norm och faktiskt vara skadlig?

När jag har frågat människor som sysslar med BDSM känner dem tvärtom - de hetsas att vara, så som de kallar, "vanilj". Och jag vill egentligen veta... vad är vanilj enligt de som är helt inne i BDSM? Är det missionären eller är det analsex och handklovar? För jag är helt lost. Jag kan känna en enorm press trots att många har kallat mig för kinky och "freaky" i sängen. När jag får den frågan idag får jag panik för... vad är kinky och freaky? Kan jag ärligt svara ja på den frågan?

Promiskuös och översexuell.

Pratade precis med mamma som höll på att läsa boken Den sårade divan. Vi pratade om kvinnors sexualitet och hur kvinnlig sexualitet faktiskt sågs som en mentalsjukdom för inte så längesen. Men... har vi verkligen släppt det? Jag tänkte då på när jag läst som psykiska sjukdomar och hur diagnosen skiljer sig från män och kvinnor... När jag har läst om vissa psykiska sjukdomar har det stått om "promiskuöst beteende" bland kvinnor och "översexuellt beteende" och mamma kände också igen det.

Är vi helt ute och cyklar eller finns det faktiskt någon sanning i det? Ses kvinnlig sexualitet fortfarande som ett problem, som en mentalsjukdom? Är det så att vi ger diagnoser med symptomen "översexualitet" mest till kvinnor (histrionisk personlighetsstörning och borderline exempelvis) eftersom vi ser det mer som ett problem hos kvinnor än hos män? Och är det så att vi kallar kvinnor för promiskuösa och män översexuella trots att vi menar "samma sak"?

Varför är det så? Är det för vi ser manlig sexualitet som naturligt? Kvinnor sägs ju ofta inte vara lika sexuella som män. Jag tänkte också bara nämna att vi kallar tjejer för slampor men män för casanovas... Hmmmmmm...

Jag tänker också på mig själv här... Jag har funderat mycket över om jag använt sex som ett sätt att skada mig själv eller som ett sätt att bedöva känslor. Det kan mycket väl stämma i vissa fall men... jag undrar faktiskt. Det är inte förrän långt efter sexakten som jag har mått dåligt eftersom jag känt mig slampig och äcklig. Detta har ofta grundat sig i mannen beteende mot mig efteråt eller hur andra sett ner på mig när jag berättat om mina sexuella erfarenheter... Det har också grundat sig i flashbacks från tidiga sexuella trauman. Jag minns särskilt en sommar när jag hade ganska mycket sex... och jag såg inget problem i det. Jag kände mig fri och lycklig av att ha sex för det var första sommaren jag faktiskt kunde ha frivilligt och bra sex efter en lång relation av sextvång. Men... när jag försökte uttrycka för mina vänner hur bra det kändes möttes jag av skepticism (jag klandrar ingen och det kanske inte ens stämde men det är så jag tolkade det.) Det är någonting jag måste grunna på lite mer känner jag för jag har alltid sett det som ett problem när jag har haft "för mycket" sexuella tankar/sexualitet eftersom jag alltid kopplat ihop det med depressiva perioder i mitt liv. Jag har svårt att få orgasm utan att få ångest efteråt exempelvis. Det är nog egentligen så att jag alltid haft samma nivå av sexuella tankar bara att jag inte sett det som ett problem förrän jag varit i mina depressiva perioder. Jag ska inte heller låtsas nu som att jag själv inte tänker om andra så som andra tänker om mig. Jag kommer på mig själv med att undra om mina kvinnliga vänner verkligen mår så bra när de uttrycker sexualitet på ett sätt som de inte gjort tidigare. Nu kan jag ju stanna upp och säga till mig själv att "det är problematiskt av dig att tänka så" men tankarna kommer ju från någonstans?

Vi måste sluta uppmuntra idén om en "crazy girlfriend."

Vet ni vad som stör mig? Memes om "crazy girlfriends."

Nu tycker jag visserligen att det finns en del memes som stämmer in på verkligheten och som jag skrattar åt men... jag undrar om jag verkligen tycker att det är så roligt egentligen. För.. kvinnor är inte galna. Kvinnor ska inte behöva vara "galna" i en relation. Om en kvinna beter sig "galet" kan det faktiskt finnas en grund till detta som ligger hos mannen. Jag vet flera tjejer som klassats som psychon bara för att männen behandlat dom som skit. Mannens dåliga behandling resulterade i en svartsjuk och osäker flickvän som spammade, hotade, grät och skällde. Jag har också varit sån en gång. Jag vill inte vara galen igen. Jag är inte galen längre. Jag tänker aldrig bli en "crazy girlfriend" någonsin. Men jag kan faktiskt se det beteendet hos mig själv när jag känner mig osäker på mig själv eller på killen jag tycker om. Det är någonting man måste bearbeta och ta itu med - inte uppmuntra eller stötta som bilden här "if your girlfriend is not a psycho then she isn't in love."

En annan sak som gör mig oroad är att det inte är särskilt hälsosamt att bete sig som en "crazy girlfriend." Att hota om att döda sin pojkvän för han inte stannar hemma en kväll, att hota om att döda andra tjejer som tittar på honom, att läsa hans meddelanden utan att fråga, att stalka vilka han följer på instagram, att spamma om han inte svarar på 10 minuter för att sedan säga "have a blessed life" och så vidare klassas som psykisk misshandel. Det är inte roligt med misshandelsförhållanden. Jag har varit i ett sådant själv och trots att det var flera år sen kan det fortfarande hemsöka mig. Ärren ifrån den relationen kommer aldrig riktigt att läka. Så vi måste sluta uppmuntra idén om en "crazy girlfriend."