Jag respekterar dig.

Jag har det senaste uppdaterat otroligt mycket om feminism, mer än body positivity till och med. Låt mig liksom.. förklara lite. Feminism är mitt största intresse just nu. Jag studerar genusvetenskap på Gävle universitet long distance och jag älskar det. Det är svårt att inte skriva eller prata om det när det ligger mig så nära. Men... jag respekterar om du känner dig obekväm. 

Jag förstår att många inte har samma bild utav feminismen som jag har och varför de inte har det - finns massor av olika anledningar till det. 

Jag förstår att det finns dem inte kommer ändra sin syn på feminismen på grund utav något jag säger för vissa går det inte att "övertala" - de måste inse det själva. 

Jag förstår att det är många som misstolkar feminism och jag förstår varför för jag brukade också göra det. 

Jag förstår att du som man kan vara rädd för feminism och att du kan känna dig obekväm gällande feminism. 

Jag förstår att det finns kvinnor som inte känner att de behöver feminism eftersom de inte känner att de upplevt något förtryck. 

Jag förstår att det finns människor som inte är feminister. 

Och jag respekterar om du inte vill att jag ska prata om feminism med dig. Det är helt lugnt. 

Jag hatar män.

Jag är fett flummig idag. Väldigt snurrig. Men jag fortsätter blogga för det. Vi kör på det.

Nu tänkte jag... försöka förklara för er... vad som menas med "Jag Hatar Män." 
En otroligt svår uppgift eftersom den betyder väldigt olika saker för olika människor. Men jag ska försöka förklara för er på ett lättförstående sätt vad jag menar med det.
Jag tänkte först försöka förklara vad kvinnohat är och innebär men det får jag ta i ett annat inlägg även om det hör till det här.

1. Patriarkatet.
Ni har säkert läst och hört det här ordet väldigt många gånger. Men vet ni verkligen vad det betyder? Vad patriarkatet egentligen betyder för en feminist, för mig? Patriarkatet är ett samhällssystem, som jag och andra feminister tror/vet/upplever/märker att vi lever i, där män har makten över i princip allting. Ni kan aldrig någonsin få mig att tro på att det här inte finns, att det här inte existerar. Samhället styrs utav män och jag hatar det. Jag hatar patriarkatet. Så när jag säger att jag hatar män så menar jag att jag hatar patriarkatet.

2. Machokulturen.
Det här har ni säkert också hört eller läst. Men vad menas med det? Det kanske är ett lättare ord att förstå än patriarkat för det säger ju sig själv; en macho kultur. Men vad är macho? Att vara macho är att vara traditionellt manlig. Man ska uppföra sig som en man; självsäker, kaxig, aggressiv, intelligent, man ska ta plats och man ska förföra kvinnor. Machomän är oerhört provocerande för mig och jag avskyr sådana beteenden. Jag kan säga att jag verkligen hatar det. Så när jag säger att jag hatar män så menar jag, också, att jag hatar machokulturen.


3. Våldsamma och förtryckande män
Det här kan ni inte heller säga inte stämmer till mig men majoriteten utav alla våldsbrott begås utav män. Brott begås av män främst mot andra män men också mot kvinnor. Jag är rädd för alla okända män eftersom jag inte vet vilken sorts man han är - är han en våldsam och förtryckande man? Är han en snäll och lugn man? Jag kan omöjligt veta och oftast får man veta det alldeles för sent. Jag hatar det. Så när jag säger att jag hatar män så menar jag, också, att jag hatar att jag är rädd för män och ser dem som potentiella våldtäktsmän eller förtryckare. Det är en känsla och en rädsla. Det är den jag hatar.

4. Män som hatar feminister
Egentligen är det inget konstigt att det finns män som ogillar feminism och feminister - för det är ju trots allt så att de har mer makt än oss kvinnor och den vill dem behålla... men jag hatar att det finns såna ändå och vill mer än gärna motbevisa dem. Det har jag försökt med många gånger med många män men det går inte på alla. Vissa är som väggar. Det studsar bara tillbaka mot en och förvrids till hat och avsky. Jag förstår inte hur vissa män kan bestämma sig för att så passionerat hata mig för jag är feminist - vilket gör att jag hatar dem vilket gör dem ännu mer arga. Varför är det så förbjudet för mig att hata dem som hatar mig? Det är som självförsvar. Så när jag säger att jag hatar män så menar jag, också, att jag hatar män som hatar mig för att jag är feminist.

Och så kan jag avsluta med vad jag INTE menar;

Jag hatar inte män som individer.
Jag hatar inte män som ett kön.
Jag tycker inte att män ska utrotas.
Jag hatar inte mina killkompisar,
eller min sambo, eller min sambos kompisar.
Jag hatar inte min pappa eller mina vänners pappor,
eller min sambos pappa.
Jag hatar inte min bror eller mina vänners bröder,
eller min sambos bröder.
Jag hatar inte MÄN men jag hatar MÄN. 

Låt mig få säga det. Försök att förstå. Tack.

Jag känner mig så missuppfattad.

Tidigare inlägg; http://scandinavianscandal.blogspot.se/2015/01/feminismen-raddade-mitt-liv.html

Ännu en gång tror jag att jag måste ta upp det här... för jag har blivit väldigt många saker det senaste bland annat provocerande med flit och så satans nojig att folk ska hata mig. Hur går det ihop, tänker ni? Det gör det inte. För om man provocerar får man förvänta sig hat... men jag tror att man generellt som kvinna måste vara beredd för hat.

Jag kan inte låta bli att tänka, ibland, att jag inte har någon skyldighet att "makea sense" för, speciellt, män. Om du som man inte förstår vad jag skriver, om du missuppfattar och skäller på mig för det eller förstår precis och aggressivt inte håller med - det är inte mitt fel eller min skyldighet att förklara mig för dig. Och samtidigt vill jag inte att detta ska hända. Jag vill inte bli missuppfattad eller hatad för det jag skriver eller det jag tycker. Vad jag pratar om? Feminism, såklart.

"Män är en biologisk olycka" uppdaterade jag på Facebook och fick en hel del reaktioner. Jag märkte hur många blev upprörda och arga på mig. "Hur kan du säga så? Du diskriminerar och hatar män" etc. Citatet kommer från SCUM-manifestet som jag tyvärr inte har läst men jag har läst det citatet och hört en del om den boken.

"Jag tycker inte att det ska finnas plåster för män gällande plåsterdebatten för de ska klara små sår utan plåster" uppdaterade jag några dagar senare. Folk blev ännu en gång upprörda.

Det jag vill komma fram till är;
Jag menar inte alltid allt jag skriver. Ni får läsa en hel del mellan raderna och inte ens då kanske ni får det rätt.
Jag tycker att det är kul att provocera er.
Jag vill inte att ni ska hata mig för det - jag vill inte att ni ska tro att jag är en "manshatande feminist."

Det är inga onödiga utgifter för mig.

Jag vill först påpeka att jag absolut inte är arg på hen som skrev den här kommentaren som jag nu kommer att lägga upp utan det är mer så att jag fick inspiration från hens kommentar... 

Jag skrev en status på facebook om att jag funderar på att sluta röka mest för att jag vill kunna spara pengar till en ny tatuering och köpa mer kläder och smink  (glömde nämna hårfärg och löshår) och då fick jag den här kommentaren (ovan.) Det är inte första gången jag hör det där eller får en liknande pik om att mitt intresse till kläder, smink och hårfärg är "onödigt" eller "onödiga köp." Nej det är inte onödigt för mig. Att spendera pengar på t.ex. resor är för mig onödigt eftersom jag inte finner någon glädje i att resa - samma gäller elektronik. Jag är inte intresserad utav datorer eller kameror. Jag är intresserad utav smink, kläder, hår och möjligtvis inredning.

Jag blir ofta missförstådd när det gäller smink, hår och kläder. Daniel kan säga "varför sminkar du dig? du ska ju inte gå ut" eller "vem sminkar du dig för?" Jag sminkar mig för min egen skull! För att jag tycker att det är kul, det är mitt intresse! Samma gäller hårfärg och löshår. Det är mitt INTRESSE och jag ÄLSKAR det. När Daniel köpte en dator för typ 15 000 kr tyckte jag att det var onödigt för jag hade inte haft någon användning för en sån dator eftersom jag inte spelar onlinespel. Men jag tycker att han får göra vad han vill med sina pengar eftersom han vill köpa det. Men absolut blir Daniel lite sur när jag köper löshår för 1000 kr men han förstår ju inte... det är ju precis som en dator för mig. Det är en investering för mig. 

Jag blir jätteledsen när jag får skit för mina intressen som inte anses "okej" för andra. Kan vi någon gång sluta ge varandra skit när vi inte tycker likadant? 

Egentligen så är inte rökningen en onödig utgift för mig heller. Jag röker inte för att jag är beroende - utan för att jag vill röka. Nu kanske ni ser ner på mig för jag skriver så men då får ni göra det. Jag tycker om att röka. Det är gott och avslappnande och tillhör min rutin att gunga. Att gunga utan att röka är otänkbart för mig och att gunga är absolut livsviktigt för mig. Men jag har investerat i en e-cigg och jag tänkte försöka fortsätta endast med e-cigg. Om inte annat så kommer jag iaf dra ner på rökningen och endast röka när jag gungar (fast färre cigg.)

Jag erkänner.

Jag måste faktiskt erkänna någonting... något som jag har velat erkänna så länge. Jag måste få det ur mig för det är så himla jobbigt att gå runt och bära på detta... speciellt för någon som försöker sprida body positivity... men alltså... Okej här kommer det; jag avundas smala människor, främst kvinnor.

Jag avundas dem så mycket att det ibland skär inuti mig. Hur skönt hade det inte varit om jag också kunde se ut sådär? Om jag också kunde äta godis eller dricka läsk utan att behöva gå upp i vikt... 
om jag hade kunnat köpa kläder i storlek 36... 
om jag hade kunnat se bättre ut i kläder som jag tycker om men inte kan ha på mig eftersom det inte passar min kroppsform... 
om jag hade kunnat köpa kläder i diverse säljgrupper på facebook men det är omöjligt eftersom de bara säljer i XS/S/M...
om jag inte hade behövt vara en slags ohyra enligt samhället... 
om jag hade ansetts attraktiv för majoriteten utav andra människor...
om jag inte hade behövt skämmas när jag går ut... 
om jag inte hade BEHÖVT sprida kroppspositivitet för det redan fanns för mig eftersom jag var smal...
om jag hade kunnat få på mig Daniels tröjor och det hade bara ansetts gulligt och sexigt när jag gjorde det, men nu går ju inte detta eftersom jag har L/XL och han S/M...
om jag hade fått slippa alla dessa kommentarer och uppmaningar om att jag "måste röra på mig" eller "äta bättre"...
om jag inte hade behövt ta bilder på mina kläder i smickrande vinklar för annars kanske jag ser "för" fet ut... 
och så vidareeeee....

Det jag egentligen försöker säga är; smala människor - ni vet inte hur bra ni har det. Och detta gäller dem som har upp till storlek 40 för storlek 40 är verkligen inte en stor storlek och ni är inte tjocka om ni har storlek 38-40-42... nä... (det var mer ett rant som kanske kommer utvecklas sen hehe)

Det är skillnad på fatshaming och hälsa.

Läste precis både Lady Dahmers och Stina Wollters svar till Katrin Zytomierska's bild på instagram om hur "fega dessa kroppspositiva människor är som inte vågar ta debatt med henne i tv4." Först vill jag bara... bläeh... men sen vill jag fortsätta på Stina Wollters spår; ordagrant; Hälsa är EN sak och förtryck, fördomar och diskriminering kring kroppar är en annan. 

Det vill jag skriva lite om.
Jag vill prata lite om en utav mina närmaste vänner. Hon ska snart påbörja en utbildning till att bli personlig tränare, har även tankar på att jobba som dietist (jag vet inte om hon hellre vill bli PT nu eller ja... men iaf), har en instagram främst dedikerad till hennes träning och vad hon äter - och är precis som Katrin någon som pratar om att "eat clean." Nu vet jag inte hur Katrin pratar om sin diet eller sin träning och huruvida hon nu har fatshameat människor men det låter ju verkligen så på hennes inlägg så jag antar det (skiter i att jag har fel, spelar ju ingen roll anyway)

Ni kanske undrar nu hur det kommer sig att jag som äter onyttigt och lever ett "onyttigt" liv kan vara bästa vän med någon som henne. Jo därför att; hon fatshamear ALDRIG någon annan. Det finns inte ett enda spår på hennes instagram eller facebook där det står något negativt om någon annans sätt att leva eller äta för det är inte det som hon bryr sig om. Och jag känner henne så väl. Jag vet att det inte finns något agg i henne mot tjocka kroppar. Hon gör detta för att hon älskar att leva så. Det är hennes hobby, hennes största intresse, hennes Liv. Hon har aldrig någonsin kallat mig tjock. Hon har aldrig någonsin sagt åt mig hur jag ska äta eller att jag borde gå ner i vikt. Det hon har gjort är att uppmuntra mig när jag SJÄLV tagit initiativet till att äta mer nyttigt eller röra på mig mer. Då har PT'n inom henne väckts till liv men annars ALDRIG. Hon har däremot också uppmuntrat mig när jag pratat om fatshame och body positivity - hon har flera gånger verkligen hyllat mig, peppat mig, varit stolt över mig och sett upp mig till mig för hon vet att det är sån JAG är.

Och låt mig även nämna en annan sak. Att hon lever på det sättet kan reta andra människor något fruktansvärt. På en fest satte de ner henne i soffan, satte godisskålen i hennes knä och sa "ät nu! Ät godis, vi vet att du vill egentligen, det är okej, ät några stycken bara!" Nej HON vill inte äta godis. Men hon sa inte åt de andra att de inte fick äta. Hon prackade inte på dem hennes livsstil överhuvudtaget och det gör hon aldrig - hon bara uppdaterar om det, skriver om det, LEVER så. Det är så jävla fel och det är sällan jag blir sådär riktigt arg (tro det eller sig) men när hon berättade det blev jag riktigt jävla arg.

Som kroppsaktivist är det svårt att inte fälla upp sitt försvar direkt när man stöter på någon människa som min vän, för man är så van vid att människor som henne SKA fatshamea och diskriminera dem. Men alla är inte såna. Jag håller inte till 100% med kroppsaktivister som klagar på bilder eller uppdateringar om hälsa - för alla uppdateringar är inte förtryckande. Och man måste ju inte följa såna människor heller...

Jag vet inte om jag vågar se Malou efter tio där de bjöd in Katrin Zytomierska... om jag gör det så lär jag ju uppdatera om det med. Hehe.

I LOVE LUSH!

Lush produkter är så satans bra. Jag som har problemhy märker att dessa produkter är sååå "gentle" mot min hud till skillnad från andra acne-produkter som torkar sönder. Det är så svårt att ha känslig hy samtidigt som man har akne. Jag kan inte använda produkter som basiron för jag får röda utslag som gör oerhört ont.

Först vill jag tipsa om Fresh Farmacy som är en ansiktsrengöring. Det ser ungefär ut som en tvål som du tvättar ansiktet med. I fresh farmacy finns det kamomill, lavendel, tea tree oil och ros. Det är en mild ansiktstvätt perfekt för känslig hud.

Sen vill jag tipsa om Grease Lightning. Det är en gel för de som lätt får finnar eller har akne. I grease lightning finns det sjögräs, aloe vera, tea tree oil och trollhassel. 

Och sen vill jag tipsa om Tea Tree Water. Det är ett ansiktsvatten som du sprayar efter du rengjort din hud. eller när som under dagen. Jag brukar spraya lite hur som helst men minst 2 gånger per dag. Den innehåller, såklart, tea tree oil, enbär och grapefrukt. Den är antibakteriell, antiseptisk och perfekt för den som lätt får finnar eller har akne. Och till sist vill jag tipsa om Eau Roma Water. Det är också ett ansiktsvatten som du sprayar på huden. Du kan också spraya på en bomullstuss och badda i ansiktet men jag tycker att det blir bäst att bara spraya rakt på. Den är till för dem med torr, känslig eller mogen hud. Den reducerar även rodnader. Den innehåller rosenvatten och lavendel. 

Ingen föds till proffs.

Det här inlägget är inspirerat av en kär väns facebook-status som berörde mig väldigt mycket. Många utav hennes statusar och inlägg blir inspiration till mig, tack för det finaste, du är en riktigt pärla.

Jag tänker citera ordagrant.
"Jag känner mig fullständigt sönderpressad för att jag inte alltid skriver rätt, säger rätt, beter mig rätt osv osv. Jag är inte politiskt insatt och vill nog fan inte vara det heller för jag mår bara så förbannat dåligt av det. Jag orkar inte skriva korrekt jämnt för det tar så mkt på min energi. Jag gnäller nu över småsaker men jag har så himla mkt annat shit som tär på mig. Jag orkar därför inte med sådana här saker heller. För jag är helt slut av att ens försöka överleva och fungera. Im nothing and nowhere. Men jag försöker utvecklas och bli bättre. Men back off. Jag gör det jag kan."

Jag blev riktigt ledsen och arg när jag läste det för jag vet hur det känns. Jag är fortfarande relativt ny inom feminism och bodyshaming även om jag tycker själv att jag fått rätt bra koll på det. Det är två ämnen som jag verkligen känner enorm passion för, precis som min vän som känner enorm passion för veganism och djurens rättigheter. Den kunskap hon har om det ämnet är enorm och samma med passionen. Hon skriver väldigt bra, lättlästa och lättförståeliga saker om veganism och jag har lärt mig mycket nytt genom henne. 

Och jag måste erkänna något också; det finns vissa saker jag inte kan. Det finns ämnen som jag känner mig helt alien i. Ett utav de ämnena är rasism. Jag har jättesvårt att skilja på vad som faktiskt anses rasistiskt eller inte, vad som är okej eller inte. Det kanske låter som om jag är världens idiot nu men ni måste tänka på att jag inte är rasifierad och jag har inte växt upp med många rasifierade vänner som har kunnat lära mig om dessa ämnen. Jag är livrädd för att uttala mig klumpigt om rasism eftersom jag inte kan särskilt mycket alls om det. Jag läser aktivt i apor-gruppen på Facebook och följer media om rasism och kan betydligt mer om det idag än vad jag kunde för ett par år sedan men det är fortfarande svårt. Jag förstår att det är många som kommer tänka "det är ju bara common sense, alla vet ju vad rasism är" och nej, alla vet faktiskt inte. Jag försvarar inte heller rasister när jag säger såhär men många som klassas som är rasister är inte det utan bara helt oförstådda vad det är, vad det betyder eller vad det har för konsekvens. I skolan fick vi lära oss om apartheid. Alla vet att sånt är fel idag men när rasism övergått till något som apartheid har man gått otroligt långt. Hur började det? Hur blev det så? Vad är de första tecknen? Jag tror att många, speciellt i Sverige, förknippar rasism med det absolut värsta som kan hända. De förstår inte att "n-kung" i Pippi är rasistiskt eller att "n-boll" är rasistiskt för "det är ju inte det värsta som kan hända." 
Ett annat ämne som jag inte kan något om är trans. Jag vet vad trans är, jag vet vad cis är, jag vet vad trans innebär etc men trans är så nytt, oerhört nytt för alla även om det funnits länge men tidigare varit väldigt undangömt. Jag försöker lära mig mer om detta ämne och följer många transpersoner på sociala medier, speciellt YouTube och lär mig mycket genom det. Jag kan speciellt tipsa om PrincessJoules på YouTube. Hon tar upp sånt som alla undrar men inte vågar fråga eller sånt som andra undrar och frågar fast de inte alls borde eftersom det är privat. Det är svårt för alla, tror jag, att uttala sig rätt om transpersoner. Jag vet själv att jag har svårt med det... och vill inte bli kallad transfob för detta. Jag har sett människor som spyr ur sig transfob-stämpeln precis som människor spyr ur sig rasist-stämpeln bara för att de inte är utbildade och uttrycker sig klumpigt. Det kanske inte är så lätt alla gånger att skilja på riktiga transfober eller rasister och dem som bara är outbildade men man kan i alla fall försöka. 

Det jag försöker säga är att ni som kan mer - ni måste sluta. Ni måste faktiskt inse att ni bär på ett ansvar med er kunskap och det ansvaret är inte att trycka ner de som inte kan lika mycket som er utan att UTBILDA de som inte kan lika mycket som er. Ni måste agera lärare och man skrämmer inte/skäller inte någon till kunskap. Och jag vet, det är inte så lätt att skilja på idioter och de som är outbildade men jag tycker ändå ni borde försöka. Vi alla föds som en tom tavla, tabula rasa. Vi formas ju äldre vi blir, ju mer erfarenheter vi får. Ingen föds till rasist men ingen föds till antirasism-aktivist/feminist osv. heller. 

Varför "Dear Fat People" inte är rolig.

Så... jag tänkte också göra ett inlägg om detta. Eftersom det blivit så stort och jag har sett många svar-videos av de jag prenumererar på på youtube etc.

Dear fat people är en video av någon "komiker" som heter Nicole Arbour som handlar om ja - precis - tjocka människor. Jag har inte ens sett klart videon för jag vill inte utsätta mig själv för sån smärta, lol. Dessutom kan jag ta väldigt illa vid mig.
Eftersom hon klassas som komiker så är det en del som använder det till hennes försvar för "komiker har ingen skyldighet att vara snäll mot dig." Grejen är att det här inte är en "liten elak video av en komiker" för mycket komedi är ju faktiskt grym satir eller tragikomedi osv osv osv. Jag tycker t.ex. om komedi som är lite hemsk på sitt sätt. Oavsett så måste man dra en gräns för vad som är roligt eller inte. Det som ändrade hennes video från "kanske rolig" till absolut inte rolig är när hon säger att fatshaming inte existerar, att om man skammar någon så denne går ner i vikt så är det okej. Och DÄR dras gränsen.

Först 2 punkter:
1. Fatshaming gör inte att människor går ner i vikt. Studier visar att de som utsätts för fatshaming tenderar att gå UPP i vikt.
2. Studier visar också att de som är överviktiga har större tendens att ta livet av sig eller vilja ta livet av sig än de som är underviktiga/normalviktiga.

Sen - det faktiskt allra viktigaste:
3. Det Nicole Arbour gör i sin video är inte komedi. Hon skojar inte med folk. Hon trollar inte. Med tanke på hennes svar på kritiken hon har fått så tyder det bara på att videon som hon gjorde är hennes egna åsikter, hennes egna hat mot tjocka människor och alltså kan man inte ens kalla den för en komedi-video utan en fatshaming-video.
Hon retweetar människor som försvarar videon t.ex. "are we sure it's fatshaming and not encouraging healthiness?" och lägger SJÄLV ut en bild där hon äter en fet hamburgare och skriver "I'm a hero so I had this burger." (????)

Så ja. Det är typ det jag ville få sagt. Utvecklar mer än gärna såna här inlägg när jag inte är helt grötig i huvudet för jag pluggar så mycket.

Ni har fan INGEN RÄTT.

Nu ska jag skriva om något som gör mig fruktansvärt förbannad idag.

Jag tittade på gamla bilder och gamla konversationer jag lagt ut på Facebook (mitt gamla konto). När jag var mellan 19-21 år gammal så hade jag 1. väldigt grov humor och 2. jag var väldigt ärlig med allt. Jag var främst ärlig med sex. Jag skojade gärna om mitt eget sexliv eler var ärlig med mitt sexliv. Jag tyckte inte att det var något jag behövde skämmas för längre. Om man är en sexuell människa så ska man få vara det tyckte jag. Nu när jag ser på min gamla Facebook.... bland kommentarsfältet så tyckte inte alla det. Och jag blir så satans förbannad när jag läser hur folk kunde kommentera spydigt eller rent utav elakt när jag la ut något ärligt eller något som jag tyckte var roligt. Det gjorde att jag gick in i mig själv, dolde delar utav mig själv. Jag blev någon annan. Jag gick från självsäker till osäker och jag har fortfarande jättesvårt med att skriva vad jag vill på internet eller lägga ut vad jag vill. Jag tvekar alltid, ber om ursäkt eller raderar direkt när jag skriver något som jag själv vill lägga ut - men jag är livrädd för vad folk ska tycka. 

Ni har fan INGEN RÄTT att kritisera mig. Jag har inte bett om era åsikter eller om era spydiga kommentarer. Om ni tycker att det jag skriver är för ärligt, för utlämnande eller osmakligt - det är MITT problem i så fall. På vilket sätt påverkar det er vad jag lägger ut? Vad jag väljer att dela med internet? Om det påverkar er för det är "jobbigt att läsa" så ta bort mig eller dölj mig. Det är inte så jävla svårt att lära sig de funktionerna. 

När ska jag sluta få skit utav er? Många som jag dessutom vill klassa som mina vänner. Det ni har gjort klassas som mobbning. Nätmobbning. Förstår ni det? 

Om det är någon som kommenterar kritiserande eller opassande på mina sociala medier om det jag lägger ut som handlar om MIG SJÄLV så ryker ni. Det tar tagit år men jag har äntligen byggt upp den självkänslan att jag kan radera er. Det kommer ta ännu fler år innan jag vågar lägga ut vad jag vill igen. 

Ni har förstört mig. Era jävla idioter.