Skräcknovell.

Jag har, i flera år nu, sovit med en ögonmask. Trots att det varit kolsvart i rummet med neddragna persienner, och trots att det skulle fortsatt vara kolsvart i rummet efter att solen gått upp, så har ögonmasken varit på. Jag själv har aldrig riktigt begrundat detta, eftersom det alltid känts som en naturlig grej. Jag har till och med försökt flera gånger att sova utan en ögonmask, men misslyckats. När jag försöker sova så kan det ibland hända att jag öppnar ögonen och stirrar ut lite i mörkret. Det går, tro det eller ej, att öppna ögonen fast man har på sig en ögonmask. Det är det som är så skönt med ögonmask, att jag kan öppna ögonen och titta ut i mörkret, och inte se någonting. Det kan stå någon, eller något, rakt framför mig... och jag skulle inte märka någonting. 

Vi flyttade in en oktoberdag. Redan första natten märkte jag att någonting inte stod rätt till, det var som om en tyngd hade satt sig i bröstet på mig. Jag berättade det för min sambo, som bara skakade av sig det och sa att det bara var ovanan. Det lät vettigt och jag höll med. Tack vare sömntabletter och utmattning efter flytten kunde jag somna relativt tidigt både första, andra och tredje natten. Det var på den fjärde natten som den första mardrömmen kom. Det började med att jag sprang, jag sprang så snabbt att träden bredvid mig forsade förbi. Jag sprang så snabbt att jag inte kunde utskilja hur de såg ut, bara att det var träd. Jag visste inte vilka sorters löv de hade, eller barr, men jag såg att de inte var björkar eftersom de var mörka, mörkare än något trä jag någonsin sett. Trots att jag sprang så låg håret stilla på axlarna, som om jag hade en slags dräkt på mig. Framför mig fanns det ett mörker, som jag kom närmare och närmare. Ett mörker som var svartare än det svartaste mörker, ett mörker som skiljde sig från annat mörker. Ingenting hade någonsin känt så skräckinjagande som det mörkret. Det var som om jag var en kräfta som snart skulle slängas ner i det kokande vattnet och jag kunde känna den heta ångan mot mina klor och bara vänta... vänta på plasket... och smärtan... och sen döden. Jag vaknade precis innan jag nådde mörkret. Jag öppnade ögonen och såg ett annat mörker, ett mörker jag kände igen, mörkret under ögonmasken. Jag drog ut armen och försökte få tag i min sambo som låg en bit ifrån mig i sängen. Jag slog till honom lite lätt, men han vaknade inte. Efter ett par hårdare slag grymtade han till och bara vetskapen om att han var vaken räckte för att jag skulle lugna ner mig, och inte andas lika häftigt. Jag tog aldrig av mig ögonmasken, och lyckades somna om.
Den sjätte natten hade jag samma dröm, men nu var det annorlunda. När jag vaknade och öppnade ögonen kände jag att... någon tittade på mig. Vi har alla känt den känslan någon gång, att vi är iakttagna. Det är en slags instinkt vi bara känner, som vi bara vet, utan att vi ser något. Det är som om rovdjurets ögon sänder osynliga signaler in i vårat kött. Jag trevade efter min sambo och den här gången räckte det inte med att han bara var vaken utan jag tvingade honom att resa sig upp och tända lampan, innan jag vågade ta av mig ögonmasken. När lampan var tänd försvann känslan av att vara iakttagen och jag synade rummet från vrå till vrå, försökte leta efter någonting som kunde ta skulden, försökte leta efter någonting som tittade på mig. Det var nästintill tomt i sovrummet, förutom vår säng och en bokhylla. Min sambo var irriterad och tyckte att jag var löjlig, och han somnade nästan direkt när hans huvud nådde kudden igen. Med lampan fortfarande tänd satte jag på mig ögonmasken igen och kunde efter ett tag somna om. Dagen efter skämdes jag och bad om ursäkt, men jag kunde ändå inte förneka det jag hade känt under natten. Jag kände att någon tittade på mig, jag var helt säker.
Den sjunde natten hade jag svårt att somna. Minnet utav att känna mig iakttagen vägrade släppa, och jag var rädd. Jag lyckades nästan somna flera gånger, ni vet när man känner att man är påväg att somna men sedan plötsligt vaknar igen. Det kan vara så att man hör ett ljud eller att den man sover bredvid råkar flytta på sig och ibland händer det, av en okänd anledning. Min sambo låg stilla, och sov tyst. Jag kollade klockan på mobilen ett par gånger, vinklade upp ena sidan av ögonmasken för att se siffrorna och klockan blev till slut halv ett på natten. Jag suckade, funderade på att gå upp och sätta mig vid teven, men kroppen var alldeles för trött för att resa sig. Det var då jag hörde det, handtaget till ytterdörren. Det åkte ner och upp igen, långsamt. Då började min sambo snarka och jag ansträngde mig så mycket som jag kunde för att lyssna bakom snarkandet. Jag hörde det igen, det ryckte i handtaget. Jag slog till min sambo, inte för att väcka honom utan för att få honom att sluta snarka. Då hörde jag det tydligare, någon försökte öppna våran låsta ytterdörr. Mitt hjärta slog snabbare, jag började hyperventilera och paniken spreds sig i kroppen. Jag försökte slå till min sambo för att väcka honom men jag var alldeles för rädd för att röra mig. Det blev tyst i lägenheten igen, i några sekunder. Det enda som hördes var mina panikslagna andetag. Då hörde jag krafsandet. Det krafsade i låset. Någon försökte låsa upp våran ytterdörr, kanske med nsågon slags nål. Inbrottstjuvar, tänkte jag och viskade min sambos namn i mörkret. Jag viskade högre, men vaknade inte. Jag lyckades till slut få tillbaka kraften i mina armar och vevade efter sambon, försökte desperat att väcka honom. Han vaknade och sa irriterat "vad är det?" och jag försökte, utan att låta galen, förklara att jag hade hört någon försöka ta sig in i våran lägenhet. Min sambo suckade, gick upp ur sängen och gick ut i hallen. Jag drog upp ögonmasken. Jag hörde hur han gick runt i hallen, ner för trappan till ytterdörren och ryckte i den. Den var fortfarande låst, och jag hörde hur han låste upp och tittade ut i trapphuset. Sedan hörde jag hur han suckade igen, stängde och låste dörren och sedan gick upp. I vår hall är det nämligen så att man måste gå upp för en trappa precis när man kommer in för att komma upp till själva lägenheten. "Det var ingen där, du måste ha drömt" säger han och jag protesterar. "Hur kan du veta det? De kan ju ha sprungit ut igen?" Min sambo suckar igen. "Nej, det knakar så mycket i trappan vet du ju, så vi hade hört om någon hade gått upp eller ner i trapphuset." Han har rätt, det hade hörts, tydligt. Jag tänker efter... hörde jag någon gå upp för trappan innan det började rycka i dörren? Nej. Jag hörde ingen gå upp. Är det grannen mitt emot? Nej, då hade vi hört deras ytterdörr öppnas också... det är för lyhört. Jag kanske... drömde ändå? Min sambo somnar om, och jag ligger fortfarande vaken, utan ögonmask med tänd lampa.
Efter den natten var det lugnt i flera dagar. Jag somnade tidigt, gick upp tidigt och kände mig relativt avslappnad i lägenheten. Min sambo och jag kom bra överens och lagade mat ihop, hade besök utav hans vänner och tittade på roliga svenska serier. Jag gick en dag ensam och handlade på den lilla ica-butiken som låg en bit bort. När jag kom in i trapphuset igen kom jag på att kolla låset till ytterdörren. Det kanske var trasigt? Isåfall var vi ju tvungna att ringa hyresvärden och få det fixat. Jag satte ner de båda kassarna på golvet i trapphuset och böjde mig framåt för att kolla på låset. Runt omkring låset där nyckeln skulle sättas i fanns det små märken... smala, långa och krokiga märken. Det såg ut som märken från en nål, en smal nyckel eller... klor. Jag backade från dörren och tog upp mobilen, ringde ner min sambo som också tittade på låset. "Det där är bara slitmärken... det finns på alla dörrar" sa han. Jag kollade på grannens dörr, som var utav en nyare modell, och där fanns inga märken. Jag försökte tänka som så att eftersom grannens dörr var ny så hade det inte hunnit komma dit några märken än, så som det var på vår dörr. Det gnagde fortfarande i mig när jag skulle sova den natten, men jag somnade in lugnt och sov drömlöst hela natten. Det höll sig så i ungefär sex dagar, sex dagar och fem nätter. Fem lugna och fridfulla nätter...
På den sjätte natten vaknade jag utav mardrömmen igen. Den här natten hade jag kommit mycket mer nära mörkret, så nära så jag kunde känna dess andetag mot mig. Mörkret var som en stor gapande käft som bara väntade på att få sluka mig. Jag vaknade med ena handen krampaktigt över ögonen och ögonmasken, som om någon hade försökt dra den av mig när jag sov. Jag försökte få tillbaka andningen, kände efter min sambo bredvid mig och fick tag om hans axel. Jag bara höll handen där, för att bara känna att han var där. Då hörde jag det igen... handtaget. Det rycktes upp och ner, först långsamt och sedan snabbare. Jag försökte lyssna närmare och vände mig om i sängen, la vänstra örat mot kudden så jag kunde lyssna bättre med högra örat. Det skrapade i låset, och jag hörde hur handtaget drogs ner... och hur ytterdörren öppnades. Den gnisslade och knakade medan den sakta gled upp och jag höll andan. Någon hade lyckats låsa upp våran ytterdörr utan nyckel. Jag lyssnade efter knakningarna i trappan, efter inbrottstjuvens smygande fotsteg... men ingenting kom. Jag låg fortfarande och höll andan, längre än vad jag någonsin lyckats hålla andan tidigare. Jag andades till slut ut och in, lätt och ljudlöst. Jag vågade inte sträcka ut armen mot min sambo igen, jag vågade inte säga hans namn för att väcka honom, jag vågade knappt andas. Jag låg så i vad som kändes som flera timmar, flera skräckslagna timmar. Jag hörde fortfarande inga knakningar i trappan och jag började andas långsammare, började lugna ner mig. Jag vände mig om i sängen, la mig på rygg och sträckte ut benen. Det kanske var fel på dörren då, tänkte jag. Då kände jag det... igen... känslan av att någon tittade på mig. Den var först väldigt lätt, bara som en liten olustig aning, och sedan blev den starkare. Jag kände mig konstigt nog inte rädd. Jag bestämde mig för att kika efter, och efter att jag sett att inget var där så kunde jag kanske somna om? Jag lyfte upp en liten flik utan ögonmasken, öppnade ögonen och tittade ut. Jag såg ut mot mina fötter i sängen, mot dörren som ledde ut till hallen och det var precis som jag trodde; ingenting där. Jag drog upp ögonmasken mot pannan och vände huvudet mot min sambo som låg på min vänstra sida. Han sov djupt och andades långsamt. Jag smekte honom över ryggen och vände mig sedan om. Jag vände blicken. Någonting stod bredvid mig, vid sängens högra sida. Det var en skepnad, formad som en människa, mörkare än mörkret och svartare än svart, skiljde ur sig från rummets dunkel. Jag försökte skrika men inget ljud kom fram, min mun bara öppnades. Jag försökte ropa min sambos namn men munnen bara gapade. Jag försökte röra min kropp men jag kunde inte, det var som om någon hade packat in mig i ett paket med den starkaste silvertejp. Tårar började rinna från mina vidöppna ögon. "Nej... snälla nej..." Skepnaden strålade ut mitt livs alla mardrömmar, mitt livs alla rädslor, allting som jag försökt fly ifrån. Skepnaden la sitt mörka huvud på sned och sedan böjde den sig framåt... rakt mot mig där jag låg i sängen. Skräcken greppade sig tag om mina lungor och jag kunde knappt andas, jag var så rädd. Den böjde sig långsamt framåt, kom närmare och närmare emot mig... "Daniel" pep jag men min sambo vaknade inte. Plötsligt var skepnadens mörka ansikte rakt framför mitt och dess ögon, som var ännu mörkare än den redan så mörka kroppen stirrade rakt in i mina. En mörk hand med långa smala fingrar kom ut från skepnadens kropp och sträckte sig mot mitt ansikte, långsamt. Fingrarna nådde mitt ansikte, drog ner ögonmasken över mina ögon igen. Sedan... blev det mörkt... mörkare än mörkret, svartare än svart och jag blev slukad... slukad utav mörker, och skräck.

Dikt: Never will.

In the dark caves
that is in my head
is echoing a name
along with regret
and a knowing
that it never happened
and that it never will. 


.

Dikt: 4 AM.

Once again
it's 4 AM
Thoughts are spinning
like carousels
And you're sitting
on every horse. 


.

Text; Ordinary.

Du har ett alldeles för vanligt namn. Varför var du tvungen att ha ett sådant vanligt namn? Dina föräldrar kunde inte ens spara mig den smärtan genom att döpa dig till något ovanligt, som Xavier eller Fritz. Ditt namn är till och med ett sådant som används i andra länder, så jag kan inte fly även om jag åker härifrån, inte ens om jag väljer att läsa en bok skriven utav en australienare kan jag vara fri från ditt namn. Ditt namn finns i eftertexterna på filmer, i karaktärer och i gillningar på facebook. Som om det inte räckte att allt annat redan påminner om dig... så ska ditt namn vara så jävla vanligt också.
Varför hade du brunt hår? Kunde du inte ha färgat ditt hår i en blå eller grön nyans så jag slapp se ditt hår på varannan människa som går förbi mig på stan. Halvlångt brunt hår och lagom bakomkammat, en sådan frisyr som många män strävar efter idag. Lite som Ben Barnes i filmen Dorian Gray. Din frisyr finns överallt. Det hugger till i hjärtat varje gång en brun kalufs studsar förbi mig eller skymtas i horisonten och jag önskar att jag kunde skicka ut flammor med ögonen, bränna upp håret och därmed bränna upp påminnelsen om dig.
Jag kan fortfarande varenda liten skiftning i dina ögon. När jag såg in i dem brukade jag tänka på hur ovanligt vackra de var, hur speciella de var. Idag ser jag dina ögon i kassan på ica, i min nya granne som flyttat in i lägenheten bredvid eller i den där nya ringen som min mamma precis har köpt. Ibland kan jag till och med se dem i mina egna ögon... en blinkning och plötsligt är dina ögon där, rakt framför mina, stirrandes rakt in i min själ. Precis lika snabbt som de kom försvann de, i bara någon sekund, och minnena som väller över mig varar i flera timmar.
De där låtarna som jag alltid lyssnade på, det där bandet jag bad dig att kolla upp... varför spelas de på radion varje gång jag råkar förbi? Om inte de spelas så spelas något liknande, en textrad som säger något i stil med "your face is like a melody, it won't leave my head" och så plötsligt är du, melodin, där och vägrar försvinna.
Din nya flickvän har en kråka tatuerad på armen, och kråkor flyger omkring överallt, de kraxar och de skriker, kraxar hennes namn. De kraxar att du och hon sitter i en träd och K-N-U-L-L-A-R och NI ÄLSKAR VARANDRA. Du älskar henne. Jag vet att du gör det, för jag kan känna det som en isande smärta i tänderna varje gång jag plågar mig själv genom att gå igenom din instagram och jag ser hur du ler när du tittar på henne, hur en gnista tänds i dina ögon på varje bild ni har tillsammans, hur dina läppar hungrigt sluter sig runt hennes. Jag önskar att det fanns ett hjärtekross-lås på telefonen, som liknade ett alkolås. Då kunde mobilen känna efter om jag skulle bli krossad utav det jag såg, och då skulle jag inte kunna komma åt dina konton.
Varför kan du inte byta användarnamn, varför kan du inte blockera mig, varför kan du inte åtminstone låtsas som om att du hatar mig? Om du hatade mig så kunde jag sitta här och njuta utav att du brydde dig tillräckligt mycket att hata mig, men du gör inte det... Istället är du neutral, och faktiskt behandlar mig med respekt och omtanke. För en gångs skull i mitt liv vill jag inte bli behandlad med respekt och omtanke. Jag vill att du ska hata mig, skicka hotbrev till mig, lägga ut bilder på citat som handlar om mig, skriva ut låttexter som är kopplade till mig, banka på min dörr mitt i natten och skrika att jag är en idiot. Jag hade förtjänat det...
Jag besökte en stad för två månader sen, en stad jag aldrig tidigare hade besökt. Jag besökte en vän där. När hon var på jobbet gick jag iväg till den lilla kiosken som låg en bit ifrån hennes lägenhetshus. Jag hade stora hörlurar på mig och en lila kappa. Mitt på gatan, när jag går med en nyköpt paket cigaretter i händerna, går du en bit framför, rakt emot mig. Jag hade kunnat fortsätta gå, möta dig på gatan och säga hej, utbyta artiga fraser och låtsas som om allt är bra med mig. Jag svängde istället in på ett hörn och vände ryggen mot gatan. Jag sneglade på dig när du gick förbi... och ditt namn kändes plötsligt unikt, ditt hår hade en alldeles egen nyans och dina ögon skiftade likt inga andras... och jag insåg att det inte spelade någon roll, för alla namn är dina, alla hårfärger är dina, alla ögonskiftningar är dina och allt... påminner om dig. Dig. Bara dig.

1 månad.

Nu har jag bott här i en månad. I söndags slog det mig lite hur långt bort jag faktiskt är, hur mycket jag faktiskt har gjort och offrat för att flytta hit. Det som många oförstående säkert undrar är "men ville du inte det här?" och jo det klart att jag ville och vill fortfarande. Jag ångrar inte min flytt överhuvudtaget, den här öppnat nya dörrar för mig och lämnat ett kapitel bakom mig och startat ett nytt. Men jag saknar min familj och mina vänner så otroligt mycket... det skär i hela mig att vara utan dom, att inte kunna fira Halloween med dom, att inte kunna träffa dom medan de väntar på bussen hem eller inte kunna fira deras födelsedagar ihop. Nu är det inte riktigt helt säkert hur det blir med jul heller, eftersom jag förmodligen jobbar fram till 23 december. Vi får se helt enkelt, men ändå...

Har iallafall fått jobb nu :D det känns hur roligt som helst! Är så pepp på det!! Är en hel del nervös också, eftersom jag kommer jobba kväll och inte dag... men jag tror att det kan vara bra också. Det enda jobbiga är att Daniel inte kan laga mat, så jag kan inte direkt komma hem och få äta en nylagad måltid... haha! Men får göra storkok varje helg och ha matlådor redo och sådär :) det får gå!

Skriver av mig.

Nu har jag bott här i... ja... nästan en månad. Det går väldigt mycket upp och ner.
Det är en hel del som fungerar bättre än vad jag hade förväntat mig och bättre än vad jag hoppats på. Tillexempel så har vi det aldrig särskilt stökigt här, förutom det vardagliga som kan dyka upp. Vi är båda (men mest Daniel) duktiga på att städa och ta undan efter oss, vilket känns väldigt skönt. Jag, som är stökig, behöver bo med någon som är ordentlig för det smittar av sig. Jag vill inte stöka ner själv, haha. Och vi sover på väldigt bra tider, även om jag har svårt att sova utan sömnmedicin nu för tiden... men jag är ändå vaken senast vid 11 varje dag (går oftast upp vid 9-10) och somnar, med sömntablett, vid senast 00-00.30. Och så är vi väldigt bra på att äta ordentligt! Jag lagar mat varje dag och det är riktigt roligt, och det blir "vanlig svensk husmanskost" och det passar oss båda perfekt.

Men när det går ner då... som nu... Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva eller hur jag ska beskriva det, men klockan är 01.04 och jag har försökt sova i två timmar nu. Jag fick bara ångest av att ligga ner utan att känna mig det minsta trött så jag smög upp med laptopen till vardagsrummet. Jag vet egentligen inte riktigt vad som är fel... eller så vet jag det men orkar inte ta itu med det. Det blev bara inte alls som jag ville, och jag känner bara att jag inte alls är redo eller motiverad till att göra det som jag nu måste göra. Jag har så svårt med det där... planer som inte fungerar... och det är så typiskt mig att bara göra 1-2 olika planer och sen rasera totalt när ingen utav de fungerar. Det känns som om varenda plan har gått i kras det här året. Jag hade så himla mycket förväntningar och förhoppningar på framtiden i våras och nu känns det så himla mörkt istället. Jag skulle klara av mina ämnen och sen söka in till högskolan och gå distanskurser där, sen gick inte det och jag skulle istället fixa en distansutbildning till undersköterska. Jag ville ha allting fixat och klart innan jag flyttade hit... och inte känna den här pressen.
Nu är det såhär att jag är arbetslös istället, och arbetssökande. Jag vill inte ha ett jobb... :( jag vill ju plugga... Jag vill sitta vid min dator och skriva uppsatser och uppgifter och läsa i böcker och lära mig saker och förundras över hur smart jag kan vara. Jag måste få ekonomiskt bistånd från socialen också för annars kan jag inte bo kvar här, Daniel kan inte betala allting själv och även om han kunde betala hyran själv så kan han inte försörja mig OCH betala hyran. Jag vill inte ha ekonomiskt bistånd av socialen... Jag vill inte känna att jag har den pressen på mig att jag måste sköta min ekonomi på ett speciellt sätt, att jag måste passa upp på reglerna gällande bidrag och jag vill inte känna mig som en waste of space som inte kommer någonvart. Det är inte JAG att vara sån... Jag vill kunna köpa vad jag vill, planera mina egna utkomster och inkomster och känna att min ekonomi är min och den sköter jag själv. Och OM jag inte får godkännande från socialen?! Då... får jag flytta hem igen och Daniel får flytta hem igen. Jag måste ringa soc mellan 9-10 idag.. och det är så jävla viktigt att jag gör det...
Jag känner mig så himla... svag och inte redo för det här. Jag känner hur stressen och ångesten bara växer inom mig som en bubbla, jag är inte... redo för det här... Och jag vet inte vad jag är redo för och jag vet att jag borde vara redo för det här men jag orkar inte. Alla mina tidigare praktikplatser har gått väldigt dåligt tillexempel och jag har ingen bra erfarenhet av arbetsmarknaden på det viset. Dessutom är jag inte "en vanlig tjej" och om jag bara INTE hade mina ärr så hade jag kanske... känt mig tryggare. Men jag vågar inte söka något jobb pga mina ärr och jag orkar inte med allting som ärren bidrar med - jag orkar inte få de där dömande/oroande/sympatiska/äcklade/tveksamma blickarna en gång till. Jag orkar inte förklara "jo det var så här att jag en gång var sjuk och blablablabla" och jag orkar inte att folk ska bli nervösa omkring mig, tro att jag på något sätt inte kan ta ett skämt om sånt t.ex. eller att jag är ett vrak som inte klarar av någonting eller att bara för att jag mår dåligt, är lite hängig eller deppig eller gråter ska skära upp handlederna eller ta livet av mig. Jag hatar mig själv så oerhört mycket för att jag har satt mig själv i den här situationen och jag vet att jag måste förlåta mig själv innan jag kan bli redo för det här. Jag är inte ens nära på att förlåta mig själv. Nu när jag vaknat upp ur dimman så ser jag att "fan jag hade kunnat klara av allt det där utan att skära mig" - men... jag är ju inte sjuk nu... jag har inte sjukdomens slöja över mig längre. Men det spelar ingen roll... jag ångrar mig ändå, så otroligt mycket. Jag ser inte att mina ärr är en del utav mig själv eller något slags minne eller påminnelse om att jag "har överlevt" för MINA ärr betyder inte det för mig. Mina ärr betyder att jag var svag, att jag var sjuk, att jag inte orkade, att jag tog den lätta vägen ut och att jag svek alla omkring mig och även mig själv genom att skära i mig själv.
Nu har jag gråtit lite, whine'at lite på instagram och... ja... nu vet jag inte mer vad jag ska göra. Kanske försöka sova igen...
"There's nothing beautiful with destroying yourself." 

Masugnen.

Idag var jag på vuxenutbildningen Masugnen här i Linde och gjorde en ansökan. Studievägledaren som jag pratade med sa att rektorn var tvungen att godkänna min ansökan precis som i Halmstad och att jag inte kan få CSN för hela utbildningen eftersom jag redan använt en del utav mina studiemedelsveckor, men enligt CSNs hemsida hade jag kvar lite mer än 60 veckor CSN och hela utbildningen ligger på 80 veckor. Så om jag kommer in, vilket känns jäkligt osäkert med min tur, så har jag iaf CSN till över hälften av tiden. Känns jättejobbigt med allt detta strul...

Lite positivt då; jag älskar MITT kök! Jag älskar att baka och laga mat, vilket jag inte riktigt kunnat göra på samma sätt. Här kan jag ju städa efter mig och sen komma tillbaka 3 timmar senare och det ser likadant ut. Igår gjorde jag köttfärspaj för första gången till mig, Daniel och hans kompis Olle och den blev supergod! Idag gjorde jag cheesecake men den har vi inte kunnat smaka än men det kändes som om jag gjorde den rätt iallafall...
Nu ska vi kolla på Horns :)

Flytten är gjord.

Nu har jag bott här i två dagar.

Första dagen var galet stressig även om det gick mycket smidigare än vad jag trodde. Vi bar in mina grejer i bilen på fredagskvällen medan det ösregnade och sista natten i Halmstad sov jag obekvämt i en 90-säng. Jag kunde inte lyssna på ljudbok och grannarna sjöng karaoke eller något och jag tänkte bara "fy fan så skönt att få slippa dom." Jag trodde sista natten skulle vara känslosam och det hade den nog varit om det inte var för grannarna.
Vi åkte ungefär vid 8 ifrån Halmstad och Sansa var lite rädd i bilen först men lugnade sig efter kanske 30 minuter. Hon fick komma ut ur buren en stund hos farmor i Kungsbacka och sen sov hon resten utav resan. När vi väl kommit fram var hon nyfiken och sprang runt och kollade, och första natten sov hon vid våra fötter i sängen och det har hon gjort varje natt nu som vanligt.
Igår packade vi upp lite grejer och bara hade det lugnt.
Idag var jag och Saimi (Daniels mamma) på Elon (Sixten Larsson) och köpte elektronik. Hon hade ett presentkort där på 4000 och jag och Daniel fick en mikro, mixer, elvisp, ett våffeljärn och en hårfön. Jag är så oerhört tacksam för all hjälp vi fått från våra föräldrar och jag blir på något sätt osäker och nervös för jag vill verkligen visa hur glad jag är, och är rädd att jag ska visa för lite eller för mycket så det verkar falskt. Haha... Idag kom även Saphira! Sansa är bara nyfiken och snäll men Saphira är rädd, men klart när Sansa är så stor jämfört med henne. Jag fick även gunga en liten stund ikväll vilket var så himla skönt.

Imorgon ska jag till vuxenutbildningen och vi ska fortsätta städa och packa upp.
Det känns så himla skönt att bo här med Daniel, och jag känner mig inte det minsta osäker eller nervös över det här alls längre. Visar bilder så fort internet kommer! Skriver från mobilen nu och blir dåliga bilder när det inte är helt klart än.

Movezilla.

14 lådor packade, varav 13 ska med till Lindesberg. En av lådorna innehåller VHS-filmer och jag vill faktiskt inte slänga dem, så de får vara hos pappa. Min gosedjurssamling får också åka hem till pappa. Mina föräldrar har försökt få mig att slänga så mycket, men jag kan inte. Jag känner själv att alla mina saker jag har med mig är nödvändiga. Jag känner mig lite som en samlare... men jag gillar saker. Antar att jag är en "material girl" haha.

Jag kallar mig själv lite för en "movezilla" istället för "bridezilla" just nu... för jag är verkligen besatt av att det ska bli fint i våran lägenhet. Jag har sån himla tur som har Daniel, som säger att jag får inreda precis som jag vill. Det är också tur att vi har så lika smak, för hur jag än inreder så kommer han att tycka att det är fint och då kan jag göra det med gott samvete.

I hallen hade jag tänkt att färgerna skulle gå i rött, vitt och svart. Det kommer säkert bli jättebra med Daniels röda soffa, min svarta hylla och svarta spegel (eller om den ska vara i sovrummet) och hade även tänkt att vi skulle sätta upp mina flaggor som går i färgerna rött och svart i hallen. Jag tror att både Pantera-flaggan och HIM-flaggan går i rött och svart, även Marilyn Manson-flaggan. Jag har även tavlor i svart och rött från vår hall här.
I vardagsrummet kommer djur och natur-temat. Brunt, trä, vitt och rött. Jag vill att det ska vara så mysigt som möjligt med mörka naturfärger och fuskpäls, djur och djurmönster. Där kommer vi även ha våra skallar, och mina rådjursskallar kommer se ut som smååååå bebisar i jämförelse med hans tjurskalle. Jag har även köpt svart polyestertyg som jag ska ha alla mina stenar på, och min prärievargskalle (replikan.) Hade även tänkt att alla Daniels fina statyer skulle stå där med. Vår soffa kommer ha ett mörkbrunt överdrag också, samma med fåtöljen. Ser fram emot det så himla mycket. Daniel köpte även en jättestor klösställning till katterna i vitt. Har köpt 2 stycken vita kuddar, två stycken i fuskpäls i brunt/grått och två stycken med en räv på.
I sovrummet hade jag velat ha samma som i vardagsrummet på något sätt, men lite mer svart och vitt. Jag har köpt lakan i zebramönster och har även andra lakan som är vita och svarta. Det kommer säkert bli awesome när det är klart.

 I köket är kaklet blått så vi får ha blått där. Luckorna är hur fina som helst i trä, så vi får ha blått-svart-vitt och trä där.

Jag har fortfarande inga gardiner, för de jag ville ha på Rusta fanns inte här i Halmstad. Daniel ska mäta lite imorgon så kanske jag och mamma kan åka och köpa några billiga. Hade velat ha mörkröda i vardagsrummet som kontrast till allt brunt och vitt. Jag skulle även vilja ha andra lampskärmar, de vi har är så gamla och iof är de verkligen inte fula men de lyser ganska mörkt. Hade velat ha helt vita så det blir lite ljusare.

3 dagar kvar.

Om 3 dagar flyttar jag och Sansa 5 timmar bort...
På ett sätt känns det fel och konstigt av mig att vara nervös när jag har Emma som storasyster som faktiskt bott, i stort sett, över hela världen. Fast med Emma kanske det har varit annorlunda eftersom alla har haft förtroende i henne, att Emma kommer klara det. Jag kan tänka mig att det är många som tvivlar på om jag kommer klara av det här eller inte. Ett tag tvivlade jag också, eftersom alla andra verkade tvivla, och jag började tänka på scenarion som KAN ske och vad skulle jag göra ifall de hände? Efter ett par veckor av nästan olidlig osäkerhet bestämde jag mig för att bara ge upp det, för vem kan planera inför händelser man inte vet kommer komma? Och OM det nu händer, så får jag ändå inte reda på vad efterföljderna blir förrän efteråt. Hur mycket man än vill kan man ju inte skynda på tiden.

Jag frågade Daniel innan idag "är du inte nervös alls inför det här?" och han svarade "nej varför skulle jag det? Jag vill ju bo med dig och Sansa" och då blev jag livrädd att han skulle tro att min osäkerhet och nervositet på något sätt betydde att jag inte ville. Men jag tror inte att han tolkar det så. Jag vill ju det här, annars hade jag inte gjort det. Det här är ingen impulshandling som sker över en natt, eller en vecka, utan vi har planerat det här i flera månader.
I perioder har jag känt att jag knappt kan vänta på att få lämna Halmstad, och i perioder har jag känt att jag verkligen inte vill. Samtidigt så känner jag att jag faktiskt inte har någonting att stanna kvar för. Jag har inget jobb, ingen skola, ingenting som binder mig till Halmstad. (mina vänner och min familj kommer att finnas där för mig oavsett var jag bor, så jag räknar inte med er här) Men förutom min familj och mina vänner finns det ingenting. Visst, jag absolut ÄLSKAR Halmstad. Jag älskar parkerna, stan, affärerna, områdena, Galgberget, stränderna, Nissan... men det räcker inte. Och jag älskar Daniel, och mig själv, mer än det.
Jag flyttar heller inte bara för att min pojkvän finns i Lindesberg utan för att jag behöver komma någonstans. Det känns på något sätt som om jag stampar på samma ruta här i Halmstad, och en flytt hade gjort att jag iallafall kom någonstans, att någonting hände. Jag är så trött på att känna mig fast. När jag känner att jag inte gör någon nytta, för mig själv eller för någon annan, så känner jag mig fruktansvärt värdelös och allt rasar för mig. Det krävs inte mycket för att jag ska tappa fästet, men det är också lättare för mig att bli stadig igen efter ett fall, och det är ju faktiskt väldigt bra ändå.

Det här året har nog varit ett utav de absolut svåraste för mig på så många sätt, för det här året har verkligen tvingat mig att bevisa att jag klarar av saker, att jag klarar av motgångar. Motgångarna som jag har haft har inte bara gällt mig själv och därför har jag även fått bevisa att jag kan klara av andras motgångar också, att min kärlek för andra människor inte längre får mig att gå ner helt i mig själv. Jag trodde aldrig att det skulle vara riktigt såhär att vara stark... jag trodde att styrka betydde att man inte hade ont, att man inte brydde sig, att man inte föll. Styrka betyder att man får ont, att man bryr sig, och att man faller för det men det betyder att man reser sig upp igen - med smärta i bröstet, men man står upp. Jag antar att jag önskar att jag som i mitt liv har känt så mycket sorg aldrig skulle behöva göra det igen, men det är bara önsketänkande. Som tur är så vet jag att jag kan hantera sorg idag, och det kommer väl fortsätta så.

 Hoppas mina vänner och familj vill läsa och fortfarande vara intresserade utav mitt liv :)