Du har ett alldeles för vanligt namn. Varför var du tvungen att ha ett sådant vanligt namn? Dina föräldrar kunde inte ens spara mig den smärtan genom att döpa dig till något ovanligt, som Xavier eller Fritz. Ditt namn är till och med ett sådant som används i andra länder, så jag kan inte fly även om jag åker härifrån, inte ens om jag väljer att läsa en bok skriven utav en australienare kan jag vara fri från ditt namn. Ditt namn finns i eftertexterna på filmer, i karaktärer och i gillningar på facebook. Som om det inte räckte att allt annat redan påminner om dig... så ska ditt namn vara så jävla vanligt också.
Varför hade du brunt hår? Kunde du inte ha färgat ditt hår i en blå eller grön nyans så jag slapp se ditt hår på varannan människa som går förbi mig på stan. Halvlångt brunt hår och lagom bakomkammat, en sådan frisyr som många män strävar efter idag. Lite som Ben Barnes i filmen Dorian Gray. Din frisyr finns överallt. Det hugger till i hjärtat varje gång en brun kalufs studsar förbi mig eller skymtas i horisonten och jag önskar att jag kunde skicka ut flammor med ögonen, bränna upp håret och därmed bränna upp påminnelsen om dig.
Jag kan fortfarande varenda liten skiftning i dina ögon. När jag såg in i dem brukade jag tänka på hur ovanligt vackra de var, hur speciella de var. Idag ser jag dina ögon i kassan på ica, i min nya granne som flyttat in i lägenheten bredvid eller i den där nya ringen som min mamma precis har köpt. Ibland kan jag till och med se dem i mina egna ögon... en blinkning och plötsligt är dina ögon där, rakt framför mina, stirrandes rakt in i min själ. Precis lika snabbt som de kom försvann de, i bara någon sekund, och minnena som väller över mig varar i flera timmar.
De där låtarna som jag alltid lyssnade på, det där bandet jag bad dig att kolla upp... varför spelas de på radion varje gång jag råkar förbi? Om inte de spelas så spelas något liknande, en textrad som säger något i stil med "your face is like a melody, it won't leave my head" och så plötsligt är du, melodin, där och vägrar försvinna.
Din nya flickvän har en kråka tatuerad på armen, och kråkor flyger omkring överallt, de kraxar och de skriker, kraxar hennes namn. De kraxar att du och hon sitter i en träd och K-N-U-L-L-A-R och NI ÄLSKAR VARANDRA. Du älskar henne. Jag vet att du gör det, för jag kan känna det som en isande smärta i tänderna varje gång jag plågar mig själv genom att gå igenom din instagram och jag ser hur du ler när du tittar på henne, hur en gnista tänds i dina ögon på varje bild ni har tillsammans, hur dina läppar hungrigt sluter sig runt hennes. Jag önskar att det fanns ett hjärtekross-lås på telefonen, som liknade ett alkolås. Då kunde mobilen känna efter om jag skulle bli krossad utav det jag såg, och då skulle jag inte kunna komma åt dina konton.
Varför kan du inte byta användarnamn, varför kan du inte blockera mig, varför kan du inte åtminstone låtsas som om att du hatar mig? Om du hatade mig så kunde jag sitta här och njuta utav att du brydde dig tillräckligt mycket att hata mig, men du gör inte det... Istället är du neutral, och faktiskt behandlar mig med respekt och omtanke. För en gångs skull i mitt liv vill jag inte bli behandlad med respekt och omtanke. Jag vill att du ska hata mig, skicka hotbrev till mig, lägga ut bilder på citat som handlar om mig, skriva ut låttexter som är kopplade till mig, banka på min dörr mitt i natten och skrika att jag är en idiot. Jag hade förtjänat det...
Jag besökte en stad för två månader sen, en stad jag aldrig tidigare hade besökt. Jag besökte en vän där. När hon var på jobbet gick jag iväg till den lilla kiosken som låg en bit ifrån hennes lägenhetshus. Jag hade stora hörlurar på mig och en lila kappa. Mitt på gatan, när jag går med en nyköpt paket cigaretter i händerna, går du en bit framför, rakt emot mig. Jag hade kunnat fortsätta gå, möta dig på gatan och säga hej, utbyta artiga fraser och låtsas som om allt är bra med mig. Jag svängde istället in på ett hörn och vände ryggen mot gatan. Jag sneglade på dig när du gick förbi... och ditt namn kändes plötsligt unikt, ditt hår hade en alldeles egen nyans och dina ögon skiftade likt inga andras... och jag insåg att det inte spelade någon roll, för alla namn är dina, alla hårfärger är dina, alla ögonskiftningar är dina och allt... påminner om dig. Dig. Bara dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar