Jag vet varför jag mår dåligt.

The Great Pan Is Dead. 

Min ångest är inget mysterium. Tvärtom. Jag vet mycket väl varför jag mår så dåligt som jag gör. Det är inte den frågan som jag ligger och plågas med. Det jag undrar är när jag ska må bättre. Det sägs ofta att om man vet varför så vet man hur men när det kommer till min ångest... jag har vetat varför väldigt länge. Jag har fortfarande inte listat ut hur.

Jag är alldeles för känslig. Jag tänker alldeles för mycket. Jag är självupptagen in a paranoid way, jag tror att allt handlar om mig. Jag tror att allt är mitt fel. Jag tar allting personligt. Jag oroar mig. Jag har svårt att tänka grått, det blir antingen eller. Svart eller vitt. Jag blir alldeles för intensiv alldeles för snabbt. Jag blir för fäst vid människor. Jag har svårt att tänka logiskt. 

Jag är min egen psykolog. När jag behöver prata med någon pratar jag med mig själv. Jag är fullständigt och komplett medveten om min ångest. Jag är fullständigt och komplett medveten om mina svagheter och mina styrkor. Jag känner mig själv till 100% när det kommer till ångest. Jag vet varför jag reagerar som jag gör, varför jag agerar som jag gör, varför jag känner och tänker som jag gör. "Nu är du reckless, Jonna" brukar jag tänka. "Nu är du impulsiv." "Nu vill du ha uppmärksamhet men vet inte hur du ska be om det." "Nu är du destruktiv." Många gånger kan jag hindra mig själv när jag säger till mig själv på det viset. Jag hade varit mycket mer utåt om jag inte lärt mig att kontrollera mig själv, om jag inte lärt mig att stanna upp och tänka efter.
När jag skriver om mitt mående gör jag det på ett kontrollerat sätt. Jag kan bara minnas en enda gång jag låtit det släppas ut helt okontrollerat de senaste åren och det var natten innan jag flyttade tillbaka till Halmstad. Jag vill vara öppen för jag vet att det är bra för mig, och även för andra. Människor kan relatera till mig och jag vill att de ska kunna göra det. Jag kan ju sätta ord på hur jag mår. Jag kanske kan göra det åt dem som inte kan?

Jag spenderar flera timmar varje natt vid gungorna eftersom jag inte litar på mig själv om jag hade stannat inne. Jag vet att om jag inte går ut dit... om jag inte hanterar... så kommer jag att skada mig själv på ett eller annat sätt. Jag kan skada mig själv som i att vara alldeles för brutal med vad jag känner och tänker, kanske till och med skälla ut människor som inte förtjänar det bara för att jag är paranoid. Jag kan skada mig själv som i att publicera bilder och ord som jag sedan inte vill stå för. Jag kan skada mig själv som i att söka, och finna, sexuella kontakter som jag sedan ångrar. Jag kan skada mig själv som i att äta alldeles för mycket. Jag kan skada mig själv som i att slå mig själv eller skära mig själv. Jag kan skada mig själv som i att försöka döda mig själv. Min enda trygga plats är vid gungorna.

Ingen kan säga åt mig att jag inte kan hantera psykisk ohälsa.

Jag försöker vänja mig vid människors närvaro. Jag har varit ensam väldigt länge och varje social interaktion är unfamiliar. Jag blir väldigt lätt trött och jag är rädd att det ska tolkas som om jag är på dåligt humör men jag blir bara så utmattad. Jag försöker, jag utmanar, jag lär mig. Jag känner att detta gör att jag får ångest mycket lättare än tidigare vilket kanske inte är så konstigt egentligen. Jag vill inte att min ångest ska missuppfattas. Jag vill inte att någon ska tolka min ångest fel. Jag kan bli bitter, rädd, trött och "underlig." Jag blir inte Jag. Min instinkt blir att fly och därför letar jag efter flyktvägar eller faktiskt flyr undan. Jag strävar efter en normalitet som jag aldrig riktigt haft och därför är det svårt att veta var jag ska börja. Jag tror att jag gör rätt, så som jag gör nu. Jag önskar att jag var en sån som hade lätt för saker men allting känns bara väldigt svårt och ansträngande. Jag försöker kliva ur mina comfort zones varje dag och vissa dagar är svårare än andra. Vissa dagar känns det hopplöst... men jag tänker aldrig ge upp. Jag behöver ta små steg framåt och inte lägga alldeles för mycket på mig själv. Den här sommaren får ha fokus på; 1. Vila 2. Vänja mig vid människor 3. Lära mig hantera pengar 4. Bli mer självständig. Det låter som bra mål. Jag kan variera mellan dem så det inte blir allting på en gång. Exempelvis är en vecka utan köp på avbetalning en seger. (Någonting jag också vill lära mig den här sommaren är att få orgasm på egen hand utan skuld/skam eller ångest. Och jag vill också lära mig att ha fysisk och/eller romantisk kontakt med män utan att bli för rädd eller för intensiv. Det går sådär... Och det lär ta ett bra tag innan jag lär mig det...) 

Incel.

Idag fick jag "incel" på reddit länkat till mig (https://www.reddit.com/r/Incels/?count=26&before=t3_6hqzu5) och... it was all pure joy from there. En "incel" är alltså någon som lever i ofrivilligt celibat (en man, kvinnor kan inte vara incels) och anledningen till att han inte får ligga eller får en flickvän är kvinnors fel eftersom kvinnor är så satans utseendefixerade. Kvinnor får ju ligga när dom vill oavsett hur dom ser ut. En tråd hette "du kan aldrig veta vad någon varit med om baserat på hudfärg, kön eller religion men 100% av fula män har någon gång i sitt liv blivit "abused" av en kvinna förut." Kvinnor skiter i personlighet så länge någon är snygg vilket också förklarar varför incels aldrig får ligga (dom har ju alla personligheten där liksom... bara att dom inte är snygga)
Now... jag tror inte att jag behöver förklara varför detta är complete and utter bullshit egentligen men med tanke på hur enormt triggad jag blev (jag vet jag vet) så måste jag skriva om det. Forumet är genomsyrat av kvinnohat och slutshaming.

Först måste jag skratta lite. För jag tror aldrig jag hört om någon som är "för ful" för att få ligga, oavsett kön.
För det andra; Vi lever i ett utseendefixerat samhälle. En effekt av att leva i ett samhälle där endast "snygga" människor får ta plats är att människorna som bor i det samhället blir mer utseendefixerade. Det gäller inte bara hur de ser på andra utan hur de ser på sig själva också. Självhat är någonting enormt utbrett i sådana samhällen oavsett hur man ser ut. Även den snyggaste människan kan hata sitt utseende.
För det tredje: människor har olika sorters preferenser. Det finns ingenting som är skönhet egentligen, det finns bara ideal som säger åt oss VAD skönhet ska vara för någonting vilket gör att vi tror att det finns någonting som heter snygg eller ful.

Det som är viktigast är kanske att det inte stämmer att en kvinna bara bryr sig om ett utseende. Det stämmer att kvinnor ofta hamnar i relationer med män som behandlar dem illa och det stämmer att kvinnor stannar kvar i såna relationer, trots att det är medvetna om att de blir behandlade illa. Detta har ingenting med utseende o göra. Detta är en effekt av hur vi som kvinnor lär oss att "om han drar dig i håret (översatt till om han är elak mot dig) så betyder det att han är kär i dig" och kvinnor lär sig att de vilda djur som är män går att tämja om man bara är en tillräckligt bra kvinna. Detta gör automatiskt att kvinnan klandrar sig själv när hon inte kan få en ond man att bli god. Vi lär oss detta bland annat i min (tyvärr hehe) favoritfilm Skönheten och Odjuret.


Jag känner inte någon snygg kvinna som inte någon gång varit tillsammans med en "ful" kille. Turns out att män är svin oavsett hur dom ser ut. Personlighet är i princip allt. Det kan göra en "ful" människa snygg och en "snygg" människa ful.

Jag vägrar anpassa mig efter mitt självhat.

Vad innebär det egentligen att hata sig själv? Är det ett hat mot sitt utseende eller mot sin person? Det kanske är båda? Jag vet bara att jag hatar mig själv. 

Ibland undrar jag om jag vore en lyckligare människa om jag kände mig snygg. Förmodligen. Mitt självhat är riktat till, inte bara mitt utseende, utan hur jag rör mig, för mig, luktar, känns... Och det är därför jag håller mig inne så mycket. Det är oerhört svårt för mig att vara bekväm bland människor eftersom jag jämt och ständigt tänker på detta; råkade jag spotta när jag pratade där? Luktar jag illa? Är jag klibbig och svettig? Ser det konstigt ut när jag sitter med benet såhär? Kommer dom märka hur kobent jag är nu när vi går emot varandra? Syns det tydligt att jag overlineat mina läppar så de ska se större ut? Dallrar mina armar när jag "pratar med händerna", som jag brukar göra? Syns det att jag försökt täcka över min akne? Märker dom att jag låtsas le för jag inte vet vad jag ska ge för respons? Får jag dubbelhaka när jag böjer ner ansiktet för att titta på mobilen? Och så vidare. Jag kan aldrig slappna av i någon annans närvaro längre. Det är så tröttsamt och ansträngande.
Det finns en anledning till varför jag "fejkar" mitt utseende så mycket som jag gör. Jag står inte ut med mig själv utan smink och utan löshår. Jag gör verkligen inte det. Jag avskyr att behöva visa någon hur jag ser ut "naturligt" och vissa gånger skulle jag hellre dö än att låta någon se mig så.

Människor förstår inte hur svårt det är för mig att göra det jag gör; ibland lägga ut bilder utan smink, avklädda bilder där man ser mina skavanker eller ens.. gå utanför dörren (!). Detta är varför: jag vägrar anpassa mig efter mitt självhat. Jag vill inte låta mitt självhat begränsa mig mer än vad det redan gör och jag vill inte att mitt självhat ska styra över mitt liv. Jag utmanar mig själv hela tiden. Jag träffar nya vänner eller reser iväg till gamla vänner och bor hos dom, jag tar bussen eller tåget, jag åker kommunalt, jag går och handlar utan att fixa i ordning mig och jag gungar numera även om det är ljust ute. Min sociala ångest är endast en produkt av mitt självhat. Hade jag känt mig bekväm i mig själv hade jag inte haft social ångest. Det har blivit värre de senaste 2 åren och jag vet mycket väl varför. Det kommer ta tid att läka men jag är villig att låta det ta den tid det tar. Tills dess får jag försöka göra det bästa av situationen. Men när jag säger till någon att "jag kan inte" så menar jag att jag inte kan. Om jag inte kan gå ut eller inte kan handla eller inte kan åka kommunalt så kan jag inte. Det innebär att jag nått min gräns. Jag låter aldrig min ångest vinna men människor förstår inte det. Ni förstår inte hur mycket jag kämpar och hur mycket jag anstränger mig. 

Alla orkar inte utmana sig själva som jag gör. Jag förstår det. Den ångesten jag känner innan jag ska träffa någon ny eller vistas bland andra människor (åka tåg/buss är värst) är så stark att det känns som om jag sprungit ett maratonlopp efteråt. Jag blir så utmattad av ångest. Men jag försöker... jag försöker verkligen... Jag vet inte var jag vill komma med detta inlägget mer än att jag vill att människor ska förstå att jag försöker.
Jag tänker fortsätta lägga ut osmickrande bilder, jag tänker fortsätta handla utan smink, jag tänker fortsätta åka buss utan löshår... men vissa stunder klarar jag kanske inte av det. Vissa stunder har jag kanske inte energi nog till det... Jag är inte lat. Jag är bara trött, efter att ha ansträngt mig för mycket.

Kinkhetsen.

Vad är egentligen normen gällande sex idag? 
För 5 år sen kunde jag och mina kompisar fnissigt prata om handklovar och tycka att det var det mest kinky i hela världen. Det var extra kinky om de hade rosa eller rött fluff på sig. Till och med oralsex sågs som kinky. Analsex var det MEST kinky du någonsin kunde göra. Par som hade analsex var "kinky som fan" och det var sällan man hörde att någon/några hade testat analsex. Idag är handklovar, oralsex och analsex i princip normen. Det pågår en enorm kinkhets, upplever jag. Om man inte är, på något sätt, kinky så är man tråkig. "Vanilj" är nästan som ett skällsord (jag har sett det användas som skällsord!). Och vad är vanilj och vad är kinky? När utvecklingen inom sex har gått från missionären till doggy till att spika upp varandra på väggen - vad är vanilj och vad är kinky? Är doggy kinky? Är doggy vanilj? En kink måste innebära att man tänder på någonting som inte tillhör normen. Betyder detta då att vanilj är en kink? Normen tycks ju ha ändrats.

Människor tycker om olika sorters sex. Det innebär att det finns människor som kan ha så kallat "vaniljsex" och tycka att det är fullständigt och fullkomligt tillfredsställande. De kan uppnå orgasmer på samma sätt som de som sysslar med BDSM kan. För människor tycker om olika sorters sex.

Att syssla med BDSM innebär inte att man är sexuellt frigjord. Frigörelse innebär att man gör som man vill. Jag vet så många tjejer idag som blivit tvingade till "kinky sex" eller känt en press att tycka om "kinky sex". Nu ska jag såklart inte skylla allting på BDSM-kulturen utan jag vill lägga mer vikt på porrindustrin och hur den skadat ungas syn på sex. Vad som sker i porrfilmer är sällan det som sker i verkligheten.

BDSM har dessutom nått mode-scenen, något som borde irritera inte bara mig som inte sysslar med BDSM utan även BDSM-utövare. Om jag förstått BDSM rätt är det inte bara någonting sexuellt utan blivit som en slags livsstil, som en kultur. Människor med liknande kinks träffas och finner gemenskap i det. Det är inte mode.  Fler exempel: "Choke me Daddy!" is a common phrase som hörs och syns överallt nuförtiden. 15-åringar kallar sina partners för "daddys" trots att de är i samma ålder och trots att de INTE har ett DDLG-förhållande. Jag läste en status som jag kunde relatera till häromdagen som löd "we live in a time when someone refers to someone as "daddy" I'm not sure if they mean their father or their partner." Kattöron och kattsvansar var också inne ett tag trots att personerna som la ut sexiga bilder som katter inte sysslade med PetPlay. Är detta en del av normaliseringen av såna typer av sex eller kan den här normaliseringen bli en ny norm och faktiskt vara skadlig?

När jag har frågat människor som sysslar med BDSM känner dem tvärtom - de hetsas att vara, så som de kallar, "vanilj". Och jag vill egentligen veta... vad är vanilj enligt de som är helt inne i BDSM? Är det missionären eller är det analsex och handklovar? För jag är helt lost. Jag kan känna en enorm press trots att många har kallat mig för kinky och "freaky" i sängen. När jag får den frågan idag får jag panik för... vad är kinky och freaky? Kan jag ärligt svara ja på den frågan?

Promiskuös och översexuell.

Pratade precis med mamma som höll på att läsa boken Den sårade divan. Vi pratade om kvinnors sexualitet och hur kvinnlig sexualitet faktiskt sågs som en mentalsjukdom för inte så längesen. Men... har vi verkligen släppt det? Jag tänkte då på när jag läst som psykiska sjukdomar och hur diagnosen skiljer sig från män och kvinnor... När jag har läst om vissa psykiska sjukdomar har det stått om "promiskuöst beteende" bland kvinnor och "översexuellt beteende" och mamma kände också igen det.

Är vi helt ute och cyklar eller finns det faktiskt någon sanning i det? Ses kvinnlig sexualitet fortfarande som ett problem, som en mentalsjukdom? Är det så att vi ger diagnoser med symptomen "översexualitet" mest till kvinnor (histrionisk personlighetsstörning och borderline exempelvis) eftersom vi ser det mer som ett problem hos kvinnor än hos män? Och är det så att vi kallar kvinnor för promiskuösa och män översexuella trots att vi menar "samma sak"?

Varför är det så? Är det för vi ser manlig sexualitet som naturligt? Kvinnor sägs ju ofta inte vara lika sexuella som män. Jag tänkte också bara nämna att vi kallar tjejer för slampor men män för casanovas... Hmmmmmm...

Jag tänker också på mig själv här... Jag har funderat mycket över om jag använt sex som ett sätt att skada mig själv eller som ett sätt att bedöva känslor. Det kan mycket väl stämma i vissa fall men... jag undrar faktiskt. Det är inte förrän långt efter sexakten som jag har mått dåligt eftersom jag känt mig slampig och äcklig. Detta har ofta grundat sig i mannen beteende mot mig efteråt eller hur andra sett ner på mig när jag berättat om mina sexuella erfarenheter... Det har också grundat sig i flashbacks från tidiga sexuella trauman. Jag minns särskilt en sommar när jag hade ganska mycket sex... och jag såg inget problem i det. Jag kände mig fri och lycklig av att ha sex för det var första sommaren jag faktiskt kunde ha frivilligt och bra sex efter en lång relation av sextvång. Men... när jag försökte uttrycka för mina vänner hur bra det kändes möttes jag av skepticism (jag klandrar ingen och det kanske inte ens stämde men det är så jag tolkade det.) Det är någonting jag måste grunna på lite mer känner jag för jag har alltid sett det som ett problem när jag har haft "för mycket" sexuella tankar/sexualitet eftersom jag alltid kopplat ihop det med depressiva perioder i mitt liv. Jag har svårt att få orgasm utan att få ångest efteråt exempelvis. Det är nog egentligen så att jag alltid haft samma nivå av sexuella tankar bara att jag inte sett det som ett problem förrän jag varit i mina depressiva perioder. Jag ska inte heller låtsas nu som att jag själv inte tänker om andra så som andra tänker om mig. Jag kommer på mig själv med att undra om mina kvinnliga vänner verkligen mår så bra när de uttrycker sexualitet på ett sätt som de inte gjort tidigare. Nu kan jag ju stanna upp och säga till mig själv att "det är problematiskt av dig att tänka så" men tankarna kommer ju från någonstans?

Vi måste sluta uppmuntra idén om en "crazy girlfriend."

Vet ni vad som stör mig? Memes om "crazy girlfriends."

Nu tycker jag visserligen att det finns en del memes som stämmer in på verkligheten och som jag skrattar åt men... jag undrar om jag verkligen tycker att det är så roligt egentligen. För.. kvinnor är inte galna. Kvinnor ska inte behöva vara "galna" i en relation. Om en kvinna beter sig "galet" kan det faktiskt finnas en grund till detta som ligger hos mannen. Jag vet flera tjejer som klassats som psychon bara för att männen behandlat dom som skit. Mannens dåliga behandling resulterade i en svartsjuk och osäker flickvän som spammade, hotade, grät och skällde. Jag har också varit sån en gång. Jag vill inte vara galen igen. Jag är inte galen längre. Jag tänker aldrig bli en "crazy girlfriend" någonsin. Men jag kan faktiskt se det beteendet hos mig själv när jag känner mig osäker på mig själv eller på killen jag tycker om. Det är någonting man måste bearbeta och ta itu med - inte uppmuntra eller stötta som bilden här "if your girlfriend is not a psycho then she isn't in love."

En annan sak som gör mig oroad är att det inte är särskilt hälsosamt att bete sig som en "crazy girlfriend." Att hota om att döda sin pojkvän för han inte stannar hemma en kväll, att hota om att döda andra tjejer som tittar på honom, att läsa hans meddelanden utan att fråga, att stalka vilka han följer på instagram, att spamma om han inte svarar på 10 minuter för att sedan säga "have a blessed life" och så vidare klassas som psykisk misshandel. Det är inte roligt med misshandelsförhållanden. Jag har varit i ett sådant själv och trots att det var flera år sen kan det fortfarande hemsöka mig. Ärren ifrån den relationen kommer aldrig riktigt att läka. Så vi måste sluta uppmuntra idén om en "crazy girlfriend."

Hur män respektive kvinnor "ska" hantera psykisk ohälsa.

Män och kvinnor ses ofta som två helt olika arter. Vi är alien för varandra. Vi skiljer oss så mycket ifrån varandra att det är omöjligt för oss att leva tillsammans. Vi förstår inte varandra, vi kan inte kommunicera eller samarbeta. 

Mycket utav mina tankar kretsar just nu (och har väldigt länge) kring varför det är så svårt för mig, som kvinna, att samspela med män i olika situationer och relationer. Jag skulle vilja göra en ny tagg på min blogg som handlar om just detta men jag vet inte vad jag ska kalla den. Män vs kvinnor? Hm. Det jag skriver är inte faktabaserat utan erfarenhetsbaserat. Jag hör ofta att kvinnor känner igen sig i vad jag skriver. Det måste finnas någon sorts sanning i det då eftersom det är så många som känner igen sig?

Inom psykologi tycks det finnas en manlig och en kvinnlig sfär. Det finns alltså "typiska manliga" och "typiska kvinnliga" problem. Hur vi väljer att åtgärda dessa problemen skiftar också beroende på om det är en man eller en kvinna som har dem. När en man med psykisk ohälsa i sin bakgrund träffar en kvinna som har psykisk ohälsa i sin bakgrund blir det plötsligt en kollision trots att deras forna problem liknar varandra. De har bearbetat sin psykiska ohälsa på två helt olika sätt vilket gör det svårt för dem att tillsammans bearbeta nya psykiska problem.

Hur har jag märkt att mäns psykiska ohälsa hanterats?
1. Medicinering.
2. Problemhantering av olika slag där aktiva åtgärder sätts in som distraktion; en fysisk aktivitet eller en hobby.
Och hur har jag märkt att kvinnors psykiska ohälsa hanterats?
1. Samtalsterapi.
2. Rådgivning av olika slag.
3. Medicinering.
Vad jag har märkt är alltså att när män mår dåligt måste problemen lösas genom någonting fysiskt och när kvinnor mår dåligt måste problemen lösas genom att prata om det. Män får aldrig prata om sina problem. Jag känner fler män som blivit medicinerade vid psykisk ohälsa än kvinnor eftersom kvinnorna har fått sin psykiska ohälsa hanterad genom samtalsterapi. Därför känner jag också fler kvinnor som blivit av med sin psykiska ohälsa än män. Män behöver också prata om sina problem. 
Detta grundar sig i hur vi ser på män och kvinnor. Vi ser på kvinnor som känslovarelser men vi ser inte på män på samma sätt. Jag hörde en gång ett citat som löd "män slåss och kvinnor skär sig". Det är ett problematiskt citat men samtidigt är det ett viktigt citat eftersom det speglar hur vi ser på män som hanterar saker utåt och kvinnor som hanterar saker inåt. 

Hur påverkar detta då kvinnor och män när de tillsammans ska lösa ett psykiskt problem?
I mina tidigare relationer märkte jag ofta, när jag uttryckte mina känslor, att min partner tog det som en uppmaning att "fixa" mitt problem. "Vad ska vi göra åt det?" "Jag kan inte göra någonting åt det." "Nu tar vi tag i det här problemet!" Jag ville inte göra någonting åt det. Jag ville prata om det. Det slog mig då också att mina partners aldrig har pratat om sina problem. Det fick mig att undra om de faktiskt skulle må bättre om de bara fick prata om det...
Jag har också märkt ett stort motstånd mot att prata om problemen, speciellt när det gäller problemen som kanske finns i relationen. Ett problem kan behöva pratas om i flera månader utan att det faktiskt löser sig. Är det för att män aldrig har behövt eller fått "älta" sina problem på samma sätt som kvinnor? De har inte behövt eller fått gå till grunden till sina problem? "Nu har vi pratat om det och nu är det över" ungefär. Så är det ju inte alls. Jag tror på att kommunikation är nyckeln till allt, både psykisk ohälsa och problem inom en relation. Visserligen tror jag också på att man bör släppa vissa saker och gå vidare när man "tagit tag i dom" t.ex. genom att prata om det men det kan ta längre tid ibland...

Kan inte jag vara både intelligent OCH sexig?

Hora - madonna-komplexet. Vad betyder det? Vad är det? Begreppet kommer ifrån Sigmund Freud och är ett psykoanalytiskt begrepp som menar att vissa män har svårt att se kvinnor som både romantiska och sexuella. Kvinnorna delades upp som antingen älskade eller älskarinnor. Det betyder att män ser den älskade som ren och fri från den smutsiga sexualiteten. Men män har ett sexuellt behov och skaffar då vid sidan av älskarinnor. Denna teorin menar att det därför blir svårt för kvinnor att både ses som respekterade och sexuellt eftertraktade.

Jag är väldigt intelligent. Jag kan säga det utan någon som helst skam. Det är inte en slump att jag "övertänker", överanalyserar och "överkänner." Jag gör det för att jag är alldeles för smart, just nu för mitt eget bästa. Jag tycker om att vara sån, oftast och jag tycker om att uttrycka det, oftast. Men... det ställer till det för mig eftersom jag också anser mig själv vara sexuell. Jag tycker om sex, jag njuter av sex och jag vill ha sex. Jag behöver bli stimulerad både genom intelligenta samtal och sexuella upplevelser. Det är sällan jag får både och. Jag blir antingen en hora eller en madonna.

Jag pratade med min vän Kim om detta en gång. "Bara för du utstrålar sexualitet betyder det inte att du är mindre av en människa." Det är helt sant. Jag önskar att fler kunde tänka så om mig. För jag känner mig sällan som en människa i mäns ögon längre eftersom jag det senaste har börjat strunta i om jag visar hud på bilder eller inte. Min personliga stil är sån. Jag ber inte om ursäkt för att jag är mig själv. Jag tycker om spets, urringning, stay-ups, satin och framförallt att visa mina kurvor.
Jag tycker om böcker. Jag tycker om musik. Jag tycker om psykologi och filosofi. Jag tycker om feminism. Jag tycker om politik. Jag tycker om rymden. Jag tycker om det paranormala. Jag tycker om religion. Det är så intressant att diskutera allt detta och jag gör det gärna hela tiden (även om jag också from time to time uppskattar lite hjärndöd och lättsam humor.) Jag har ganska starka åsikter och jag är egentligen inte rädd för att uttrycka dem men... det senaste har jag varit det. Jag har märkt att jag både omedvetet och medvetet har "dummat ner mig" när jag blivit intresserad av någon. Många har då uttryckt att det är gulligt eller charmigt att jag är "lite trög." Jag vågar inte visa min intellektuella sida för jag vet att då kommer han att sluta se mig som ett sexuellt objekt utan jag blir istället "systern" eller "vännen." Jag är rädd för att skrämma bort män med mina tankar, känslor och funderingar eftersom de är så djupa... så djupa att jag oroar mig för att de är löjliga. Jag är så rädd att någon ska skratta åt mig eftersom jag tänker. Så fort jag har försökt att visa mitt riktiga jag och mina riktiga funderingar har de stött bort mig. Det senaste har jag också haft svårt att prestera och sortera alla mina tankar eftersom jag psykiskt mår så dåligt.

Kan inte jag få vara både och? Ursäkta mitt grova språk här nu men det är såhär jag tänker kring detta; Kan inte jag få charma dig med min hjärna samtidigt som jag lockar in dig med mina bröst? Kan jag inte ömsom få läsa poesi för dig och ömsom suga av dig?

Why I can't be "just friends" with men.

Jag lever i celibat. This is just thoughts. 

Ordet "vän" mellan en snubbe och mig själv klingar väldigt dåligt i mina öron. Varför? Eftersom det i princip bara nämns efter en sexual encounter/invit. Snubbar tycks vara jävligt noga med att poängtera att "vi är bara vänner" efter man gjort eller sagt sånt som vänner faktiskt inte gör eller säger.

Att vara vänner innebär att man respekterar varandra, tycker om varandra, visar ömhet för varandra och stöttar varandra. Men innebörden "vän" för snubbar verkar innebära "vi är främlingar när vi inte ligger". Det är nästan som att man tvunget måste vara elak eller överdrivet avvisande mot någon tjej som man legat med utan att känslor är inblandade för att poängtera "jag är inte kär i dig" och detta gör man genom att upprepa "vän." Jag förstår inte den grejen. Jag blir inte kär i alla jag ligger med och jag vill inte ha en relation med alla jag ligger med men jag vägrar samtidigt ha sex med någon som kallar mig för vän. Tyvärr.

I'm perfectly okay with "just being friends" så missförstå mig inte men jag är inte okej med att använda det ordet som en slags markering så fort saker blir för intima. Vänskap är ömhet, förtroende, respekt. Vänskap är intimt. Jag var en gång "kk" (avskyr det ordet, avskyr också "friends with benefits") med någon som tvunget skulle kalla mig för buddy och vännen vilket förvirrade mig eftersom det var Han som tvunget skulle älska mig och vara kär i mig på fyllan och upprepandes fråga "vad vill du med mig egentligen?" och jag återkommande gånger fick förklara "jag vill bara ha det så som vi har det." Jag är inte komplicerad. Män är. Män vägrar prata med mig eller förstå mig när jag försöker prata. Det är som om de inte vill lyssna. Det är kanske männen som är rädda att de ska bli kära i mig och vilja ha en relation med mig, inte tvärtom?

Here's the thing: jag har blivit utsatt för sexuellt trauma, många gånger. Jag har blivit sexuellt utnyttjad, många gånger. Det har främst varit av män som varit mina "vänner." De har lockat in mig, övertygat mig, smörat och gjort mig mjuk - knullat mig, ofta på sätt som inte varit okej för mig men jag har gått med på det eftersom jag varit så inlindad i deras fake affection - sen lämnat mig som om jag vore skräp. Jag kan inte gå igenom en sådan sorts skam och äckelkänsla en gång till. Jag kan inte. Jag kan inte ha sex med någon som jag inte känner respekterar mig som människa. En snubbe som kallar mig för vän brukar sällan respektera mig. Alla de vänner jag faktiskt har, som är män, har aldrig använt det ordet för att beskriva vår relation. De säger istället "jag är så glad att jag har dig" eller "jag tycker om dig så mycket" eller "du är så go" eller "du är så rolig" eller "är glad att jag kan prata med dig" och så vidare. Inga konstigheter. Men så fort sex blandas in blir det plötsligt en jävla massa konstigheter och "VÄN" sätts upp som en skylt eller som ett staket mellan mig och snubben som jag faktiskt öppnat upp min kropp för. Då känner jag mig utnyttjad, lämnad, äcklig och ensam. Jag har blivit våldtagen, jag har blivit sexuellt utnyttjad, jag har blivit antastad och jag har väldigt svårt med sex efter det.

Grejen är också att man kan vara kär i någon eller ha romantiska känslor för någon utan att det ska innebära en relation. Det behöver inte innebära kedjor, tvång eller måsten. Kärlek är vackert. Kärlek innebär frihet och lycka. Kärlek innebär att vara bekväm, att ha kul, att vara avslappnad. Kan man inte vara kär utan en bunden relation så ska man nog ta sig en titt på sig själv för det är inte särskilt hälsosamt, har jag märkt. Och om du inte klarar av att behandla kvinnor med ömhet och respekt efter att du som man legat med henne ska du också ta en jävla ordentlig titt på dig själv.

Så. What's the point? Jag vill inte vara tillsammans med dig. Jag vill inte vara tillsammans med någon just nu, tvärtom. Jag vill inte vara din vän heller. Det finns ett mellanting. Där kan vi vara, om vi ska ha sex. Om du inte kan förstå att jag inte klarar av att bli kallad för din vän om vi har en sexuell relation så kan du dra. Jag vägrar utsätta mig för ångest. Din kuk är inte värt det.