Jag har, i hela mitt liv, känt mig väldigt vilsen. Jag kan inte hitta ett bättre sätt att beskriva det än just vilsen. Att känna sig vilsen innebär att man känner sig missnöjd, missförstådd, den konstanta känslan av att inte tillhöra någonting och inte känna sig hemma någonstans. Jag har försökt hitta tillhörighet i olika sorters grupper människor och i olika sorters relationer med olika sorters människor men aldrig hittat rätt. Jag börjar fundera på om det är min känsla av att det ska kännas rätt som gör att jag känner mig vilsen?
Jag känner att jag inte är en särskilt accepterande människa. Det låter motsägelsefullt eftersom jag ofta skriver om hur open minded jag är - vilket absolut stämmer - men jag är väldigt kräsen. Jag har alltid haft en uppfattning om hur "det" ska vara och ska kännas. Minsta lilla avvikelse gör att jag känner tvivel. Det gäller alla sorters relationer och alla sorters situationer. Jag tror att anledningen till detta är att människor aldrig är ärliga med hur deras liv egentligen ser ut eller egentligen är/känns. Media bygger upp ett idealt liv med ideala relationer och ideala situationer. Det ska gå att vara lycklig i allt och det finns människor som känner lycka i allting. Vi tävlar om vem som är lyckligast och vem som har det bäst genom att endast visa det som är bra i våra liv. Det är inte verkligheten. Detta har inneburit att jag blivit vilseledd. Jag har en felaktig syn på relationer och på livet som gör mig olycklig.
Det är väldigt viktigt för mig att öppet prata om sådant som inte känns bra eller är bra. Det är därför jag skriver mycket om min psykiska ohälsa men även om mina personliga relationer och vilka problem som finns där i. Självklart är det svårt att balansera privatliv och att vara öppen - för kan jag skriva om mina och min pojkväns problem och samtidigt ta hänsyn till hans privatliv? Ta hänsyn till hans integritet? Kan jag skriva om vilka problem som finns och har funnits i min familj och samtidigt ta hänsyn till deras privat liv och deras integritet? Svaret är förmodligen inte. Detta innebär inte att jag inte kan prata om hur jag känner eller hur jag tänker. Mitt privatliv och min integritet är ingenting jag värderar särskilt högt egentligen...
Med detta sagt; jag ska försöka att skriva mer om min ångest eftersom jag har märkt att varje gång jag gör det så når jag ut till någon. Varje gång jag publicerar en text om ångest gällande relationer, självbild eller stress så är det någon som skriver till mig "jag känner igen mig! Jag känner sådär!" och det är guld värt för mig. Om jag få någon att känna sig mindre vilsen så gör jag det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar