Ventilation.

Jag är faktiskt inte den som gråter särskilt mycket, eller ofta. Så när jag väl gör det känns det jobbigt för då vet jag att jag nått min gräns. När jag gråter så gråter jag inte "lite" utan det blir alltid för mycket, som om allting vill komma ut på samma gång, som om någonting försöker tränga sig ut ifrån hål som är alldeles för små. Det blir en slags klaustrofobisk känsla för mig eftersom det som ligger inuti mig inte kan komma ut, som om min kropp är alldeles för trång för att hålla kvar det. Och ja, så känns det... min kropp är alldeles för trång, alldeles för liten och jag är alldeles för instängd. Jag vill bara krypa ut ur min kropp och sträcka ut mig, så mycket som jag bara kan.
Jag vet inte hur jag ska beskriva psykisk smärta egentligen. Jag måste jämföra det med något annat, gärna något fysiskt. Det hör ihop så mycket, psykisk och fysisk. Och jag har kombinerat de två alldeles för mycket. Jag hatar att jag har självskadeärr över i princip hela min kropp. Ibland undrar jag varför jag hatar det, om det är för att jag skäms, inte vill ha dem där eller förknippas med självskada eller för att jag inte längre har någonstans att skära mig på, om jag skulle vilja börja igen? Fan så jobbigt det var att skriva det där... för jag har verkligen undrat.

Jag vet inte hur jag ska hantera psykisk smärta egentligen. Jag vet bara hur jag har hanterat den tidigare - genom att skada mig själv - och därför ligger det i bakhuvudet hela tiden. Jag önskar att jag aldrig någonsin började skära mig själv men samtidigt vet jag att jag förmodligen inte hade varit vid liv om jag inte gjort det. Jag har inte skurit mig på över 3 år. Officiellt slutade jag 2011 men hade ett kort återfall hösten 2013. Trots att jag haft så långa perioder där jag inte skurit mig så.. vet jag inte riktigt hur jag ska hantera psykisk smärta utan att tänka på det. Jag vet ju att det går.. men ändå tänker jag på det. Jag står bara inte ut med den där klaustrofobiska känslan... den där ångesten... den där paniken... den där sorgen... Och jag vet inte hur jag ska beskriva det. Inga ord räcker till.