Ventilation nummer två.

Jag är så arg på mig själv. Jag är så arg på mig själv för att jag inte ger upp... låter det helt galet? Jag blir arg på min egen styrka och uthållighet för det hade varit så Satans skönt att ge upp och gå in i helt i min sorg. Innebär "ge upp" att man kan slappna av mer? Jag tror det. När jag har gett upp tidigare har jag mått dåligt men jag kan inte jämföra det med någonting som jag känner nu. Nu har jag ett ansvar och jag har måsten. Jag kan inte bara ligga i sängen hela dagen även om jag så gärna vill det. Det kanske låter som om jag har en enorm fördel som faktiskt orkar ta mig ur sängen och... ja det kanske jag har. Det är ingen tävling. Jag mår fortfarande dåligt. Jag går upp och jag andas men jag lever inte längre. Jag existerar men jag finns inte längre. Jag hatar att jag känner att jag måste förklara mig och ursäkta mig för att bli "tagen på allvar". Det känns så töntigt att hålla på så. Men jag vet ju... att när det kommer till psykisk ohälsa så jämför alla. Alla känner sig så missförstådda och ensamma så de kan inte tro på att någon någonsin kan känna sig så ledsna som de själva gör. Jag vet hur det är. Jag är likadan.

Det största problemet för mig just nu är tryggheten. Jag känner ingen trygghet någonstans längre. Det är ingens fel. Jag känner mig otrygg i mig själv och därför blir det otryggt med andra människor också. Jag är livrädd för min påverkan på andra människor. Vart ska jag ta vägen? Jag är så vilsen och jag har inte längre någon bas, inget space som är mitt, ingen trygg plats att landa på. Jag bara springer omkring... slungas runt. Jag når inte marken.

Den senaste tiden har jag undrat vad det är för fel på mig och varför vissa människor inte "vill ha mig". Jag klandrar min ångest. Jag klandrar mitt mående. Vem orkar med någon som ibland vill dö eller skada sig själv? Jag vet ju själv att jag inte hade orkat med det. Det är ju så att vissa blir mer påverkade än andra. Jag vill inte påverka någon negativt. Jag står inte ut med den tanken. Och samtidigt vet jag att det inte är mitt fel. Hur ska jag göra för att inte påverka någon negativt? Stänga in allt i mig själv? Det går inte. Vara tyst? Det går inte. Låtsas som ingenting? Det går inte. Hantera det ensam? Jag försöker men jag kan inte... 

Jag känner mig så oerhört gammal... och så oerhört ung. Jag dras hela tiden mellan detta. Jag känner mig inte som 24 år. Jag känner mig inte vuxen. Jag känner mig som ett barn. Samtidigt känner jag mig som en väldigt gammal människa med väldigt mycket bagage. Allting känns så tungt idag. Och jag måste skriva om det. Jag kan inte bara sitta här och känna det längre. Jag måste få det ur mig.