Jag har fått för mig att jag inte varit särskilt öppen om hur jag egentligen har mått under sista delen av 2016, in the public eye dvs. Jag har skrivit om det på min privata instagram och jag har berättat det för mina vänner och för vissa i min familj. Jag har alltid varit en sån människa som tycker att det är viktigt att vara öppen - på alla sätt och vis. Det är viktigt att vara öppen med sina känslor, sina tankar, sina åsikter, sitt liv och sig själv. Att öppna upp sig kan vara väldigt läkande och det är en fin kontrast när människor öppnar upp sig idag eftersom mycket handlar om att upprätthålla en lycklig fasad, speciellt online. Psykisk ohälsa och liknande "hanterar man bakom stängda dörrar", ungefär. Jag tycker tvärtom. Men av någon anledning har jag inte orkat eller vågat skriva om mitt mående. Jag vet inte om jag faktiskt blivit påverkad av alla som ville ta bort mig/tog bort mig eller skällde på mig eller hånade mig eller klagade på mig... För det är tydligen inte okej att söka stöd eller ventilera online, det är tydligen patetiskt. Det är kanske för jag inte trott att någon skulle ta mig seriöst. Det känns lite "standard att Jonna mår dåligt", inget att bry sig om, eller så är det bara min noja. Vad som har skrämt mig mest är nog just det... att inte bli tagen på allvar.
När jag har försökt prata med en närstående om detta har hen uttryckt att hen inte tycker mina psykiska problem är särskilt "farliga". Hen har uttryckt att "du är inte psykiskt sjuk" och det har gjort mig förbannad och faktiskt, väldigt nedbruten och inåtvänd. Jag vet att hen har en väldigt annorlunda syn på psykisk ohälsa och jag skulle till och med vilja påstå att hen inte tycker viss psykisk ohälsa existerar. Eller så är det bara hens sätt att hantera att hens närstående mår dåligt, som en försvarsmekanism för sig själv. Hen kanske vill övertyga sig själv om att det inte är "så farligt" eftersom hen då slipper oroa sig... Men på grund utav detta har jag varit väldigt rädd för att öppna upp mig, och prata om det.
Det är väldigt viktigt för mig att kunna identifiera min sjukdom. Det har tagit år, men jag kan göra det nu. Jag är sjuk och ingen kan fucking säga något annat. Den frågan jag dock kan ställa åt mig själv är - varför är du sjuk? Är du sjuk just nu för att du har en dålig period i ditt liv eller har det kommit från ingenstans? Psykisk ohälsa kan nämligen komma på olika sätt, av olika anledningar. Det kan komma genom en dålig period i livet eller från ingenstans. Jag vet varför. Jag har en dålig period i mitt liv just nu.
Anledningen till att jag kan tänka mig varför folk inte, just nu, tar mitt prat om psykisk ohälsa på allvar är detta; jag skär mig inte, jag har rutiner och jag gör alla mina skolarbeten. Jag funktionerar fortfarande i vardagen, till en viss del. Det finns fler sätt än att skära sig som man kan skada sig själv på, bet you never thought of that. Men allt sker på automatik. Jag går upp, dricker kaffe, äter mat, pluggar, sover.... allt på automatik. Det finns inget ljus, det finns ingen gnista, ingen energi, ingen glädje inuti mig. Jag bara existerar, förutom när jag får ångestattacker och då är min existens ren tortyr. Jag kan inte beskriva min ångest mer än som just det; tortyr. När jag får ångest vill jag krypa ut ur mitt skinn för jag står inte ut med att vara kvar. Jag vill fly, jag vill springa, jag vill gråta, jag vill skrika, jag vill få bort det... bara få bort det. Ångest är verkligen att känna sig jagad, på något sätt. Ångest är den där lilla kaninen som blir jagad av en räv. Ibland känns det som om jag inte står ut... med någonting. Jag har både tänkt på och planerat självmord under det här sista halvåret... Jag orkar inte ljuga om det längre. Jag vet faktiskt inte om jag vill leva längre. Det skiftar från dag till dag.
Just nu är det väldigt svårt för mig med social kontakt. Jag orkar inte... och jag hatar mig själv för att jag inte orkar. Jag orkar inte engagera mig på det sättet som jag skulle vilja. Det finns dagar då jag inte orkar svara eller orkar prata. Det kan gå månader innan jag orkar träffa någon. Jag bara... orkar inte just nu. Förlåt.
Jag tänker inte låtsas som att det här nya året kommer innebära en slags... revolution för mig. Eller en drastisk och plötslig förändring i mitt mående. Det funkar inte så, tyvärr. Jag är sjuk och jag kan inte bli frisk bara för det är nytt år. Men jag försöker, så gott det går, att se detta som en nystart för mig. Jag ska flytta tillbaka till Halmstad under 2017. Det innebär inte att min relation tar slut, det är faktiskt tvärtom. Det innebär, förhoppningsvis, en förbättring i min relation och mig själv. Jag behöver ensamhet, självständighet och trygghet. Jag behöver mina vänner och jag behöver min familj. Jag behöver landa. Jag behöver andas. Min partner behöver verkligen att pressen, som just nu läggs på honom eftersom vi bor ihop, lättar så han ordentligt kan jobba på sitt mående och sin framtid, som jag förhoppningsvis kommer finnas i. Det kommer nog bli bra. Det kanske tar ett tag innan jag får en lägenhet här i Halmstad, och vi får väl se när det blir. Det kanske blir till våren, till sommaren, till hösten, till vintern 2017. Jag vet inte. Jag vet bara att jag kommer göra allt jag kan för att må bättre igen. Verkligen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar