När jag sökte hjälp för mina psykiska problem sommaren 2017 skrevs en del mediciner ut till mig. Jag har tidigare haft my fair share av icke-fungerande antidepressiva. Det är svårt att veta när man faktiskt har brist på serotonin och inte, tycker jag, och det är ju just det som antidepressiva är; de förhöjer serotoninhalterna i kroppen. Eftersom ångest är mitt main problem fick jag utskrivet paroxetin som skulle fungera mot min ångest också men utan effekt på ett par månader skrevs istället cymbalta ut av vuxenpsykiatrin efter ett bedömningssamtal där (alltså inte av min ordinarie läkare på vårdcentralen.) Cymbalta är SNRI och innehåller inte bara serotonin utan noradrenalin också och därför skulle dessa kunna fungera bättre för mig. Först testade vi 30 mg sen 60 sen 90 sen 120 mg. Det var när vi höjde till 90 mg som biverkningarna kom.
Trötthet, utmattning, orkeslöshet.
Svårighet att fokusera mig och få saker gjorda. Känner mig "trögfattad" och har svårt att ta in saker som jag läser, tittar på eller lyssnar på.
Yrsel och huvudvärk.
Torr i munnen och dålig smak i munnen och halsen.
Blöder väldigt mycket vid mens (ca 10-15 dagar per månad varav 8 dagar är kraftiga blödningar)
Restless legs och stickningar/domningar i benen och händerna.
Mardrömmar.
Extrema svettningar.
Svårighet att få orgasm.
Aptitlöshet vilket leder till svältperioder men ingen viktnedgång.
Jag fick anemi (b12 och järnbrist) vilket SERIÖST är det värsta jag varit med om rent fysiskt. Det är helt fruktansvärt att inte orka på det sättet och behöva sova 16-18 timmar per dygn bara för att kunna göra the basic stuff som att ta hand om sig själv och mina katter.
Det var oerhört viktigt att jag slutade med cymbaltan och efter ett samtal med läkaren skulle jag trappa ner 30 mg i veckan MEN att jag skulle få utsättningssymptom som skulle gå över. Det var fruktansvärt. Från 120 till 90 mg var okej och från 90 till 60 mg kom utsättningssymptomen som var migrän, brain zaps ca hela tiden och ännu mera trötthet. När jag tog 30 mg och till slut 0 mg per dag så var det så illa att jag ramlade omkring för jag var så yr och hade såna brain zaps. Brain zaps är elektriska stötar i hjärnan som är vanliga vid insättning och utsättning av antidepressiva. Men jag kunde inte gå ut eller vara aktiv fysiskt för jag bara fick stötar i hela kroppen och det kom liksom under fötterna på något sätt och spred sig uppåt så jag tappade balansen. Jag började ta 60 mg igen och det hjälpte. 60 mg gav inga större biverkningar och utsättningssymptomen försvann men jag vill inte ha den här medicinen. Den hjälper inte och jag kände fortfarande biverkningar även om de inte är lika märkbara som vid 120 mg. Nu har jag trappat ner från 60 till 50 mg och tagit det i en vecka. Jag har huvudvärk nästan varje dag och känner mig tröttare än vanligt men det kan jag stå ut med för att bli av med den här helvetesmedicinen.
Här är spellistan som jag lyssnar på medans jag läser manga :) jag tycker att det är sååå viktigt när man läser någonting med så mycket bilder och lite mindre text att man förstärker upplevelsen med musik. Eftersom jag mest läser romance och slice of life så är det såklart det temat som spellistan har, haha!
Alla säger åt mig att jag tar till mig terapin, att jag är på väg mot något bättre i sinnet och att det lyser om mig på ett sätt som det inte gjorde innan. Jag håller med men... positiva kommentarer som dessa gör att jag blir rädd också... för jag vill leva upp till dem, alldeles för mycket. Men mitt tillfrisknande kommer inte ske på en höst.
Den här veckan handlar ERGT'n om impulskontroll. Jag har sett fram emot den här veckan väldigt mycket eftersom jag har så svårt med impulser och att inte agera ut på mina impulser. Det känns inte som om jag fått tillräckligt mycket verktyg att kunna stå emot för jag kan inte stå emot. Det går ju så snabbt. Hur ska man kunna förhindra någonting som känns som en reflex?
Under mitt självskadande har jag försökt stanna upp och tänka efter. "Tänk på vad du gör just nu... du skadar dig själv, och andra omkring dig. Tänk på konsekvenserna" och mitt destruktiva jag svarar tillbaka "jag bryr mig inte." Jag bryr mig ju, egentligen. Men mitt i mörkret så är det som om ingenting spelar någon roll längre. Det är den tankegången jag måste fokusera på att förändra, inte beteendet i sig.
Att tänka på och fokusera på under den här veckan: distraktion och fördröjning, hitta ett hälsosamt beteende som ersätter det impulsiva beteendet, att bli mer medveten och uppmärksam på de långsiktliga konsekvenserna, konsekvensmodifiering.
Det är jättesvårt... Det är så tufft att gå in i sig själv... och försöka göra förändring trots att det finns så mycket som säger emot. Känner idag att det är tuffare än någonsin. Vill bara lägga mig och ta en paus. Men det går inte ta en paus från psykisk ohälsa. Om ändå det vore så lätt.
Den här koreanska mangan publicerades från augusti 2010 till december 2010. Det är en kort manga med bara 22 kapitel och kapitlen är på 20-30 sidor. Varje kapitel har namnet efter en blomma. En minimalistisk manga med lite text men atmosfären ger väldigt mycket ändå. Den är också vackert tecknad med färger som ser ut som akvarell. Väldigt estetiskt tilltalande manga. Den är listan som både Shoujo och Josei. Shoujo är manga med målgruppen 10-18 år medan Josei är manga med målgruppen 18-40. Så den är mogen samtidigt som den är barnsligt charmig. En 21-årig tjej (Yun-Lee) har förlorat 2 år efter en traumatisk bilolycka. Nu slåss hon mellan att vara "barnslig" och "vuxen." Hennes passion är katter och på sin fritid matar hon hemlösa katter. Det gör även en annan person, en pojke på 19 år. De blir vänner genom sin delade passioner för hemlösa katter och bestämmer sig för att hjälpa katterna på något sätt och göra livet lättare för dem. Och hur kan den 19-åriga Ju-Dong Hui hjälpa Yun-Lee att släppa taget om pressen på att bli en ansvarsfull vuxen, trots sina förlorade år där den utvecklingen skulle ha skett?
Jag gillar verkligen att den är djup på det sättet att det handlar om att växa upp och bli vuxen. Det finns väldigt många föreställningar om hur man ska vara, vad man ska tycka om och hur man ska bete sig som vuxen. Går det att ha en passion för katter och är drömmen att hjälpa alla dessa hemlösa katter en barnslig och omöjlig dröm? Samtidigt gillade jag den hint of romance som fanns med men den tog inte över storyn utan var bara en väldigt söt sidogrej.
Det bästa med mangan är det estetiska. Jag hade önskat att den var lite längre och att vi hade fått lite mer information om Yun-Lee´s olycka och hur det påverkade henne. Det är ett frågetecken som kanske är menat att vara där men jag blir nyfiken och känner mig inte riktigt "färdig" efter att ha läst den här mangan ändå. Hade uppskattat en uppföljare också! (Det kanske finns?) Men den är väldigt söt, charmig och fin och feel-good. Så jag skulle tipsa den till den som känner att föreställningar om hur en vuxen "ska vara" är tunga och svåra att leva upp till. Och såklart: den som älskar katter älskar den här mangan!
Den här veckan har varit tuff för mig på ett väldigt annorlunda sätt. Sen jag träffade Alex i mars har vi knappt varit utan varandra och nu kommer det dröja en stund innan vi kan vara med varandra eftersom han är iväg och marknadsför sitt företag på en mässa i Polen. Jag tänkte ta den möjligheten till ensamtid med att verkligen göra sånt som jag tycker om att göra själv. Jag har mest sovit, lyssnat på musik och läst manga, pratat med babesen på discord och gått på mina möten. Det har varit väldigt givande på många sätt men samtidigt tufft. När Alex inte är här så tvingas jag möta många av de känslorna som jag gärna bara vill trycka undan... "Fear of abandonment". Jo, jag vet. (Jag har skrivit om det innan här i bloggen och finns under kategorin "Sjukdomen" på höger sida).
Vad gör man när huvudet vägrar samarbeta? När logiken vägrar samarbeta med rädslan? Jag har under väldigt få stunder nojat gällande Alex. Eftersom han är så ärlig med mig jämt och jag med honom så har många rädslor försvunnit till skillnad från mina tidigare relationer. Jag har haft stunder där jag fått panik för han inte svarat men det har så uppenbart inte handlat om honom eller hur han är mot mig i vår relation utan mitt bagage. Det är inte logiskt att tro att ens pojkvän är död eller otrogen om han inte svarar på 3 timmar. Jag vet ju det. Men mycket av min noja i det förflutna HAR varit relativt logisk men kanske förstärkt av min sjukdom. Män som inte svarar, svarar kort eller trycker undan mig vill faktiskt inte ha med mig att göra. Det låter hårt men jag har lärt mig det. Visst, man kan inte alltid ha tid för alla, men vill man prata med någon eller vara med någon så får man det att fungera på bästa möjliga sätt för båda parter.
Jag kan inte föreställa mig ett liv utan min pojkvän. Det låter ohälsosamt men inte när det kommer ifrån mig. Det innebär att jag har släppt in Alex i mitt liv. Han är en del av mitt liv nu och därför är det otänkbart för mig att leva ett liv där han inte finns med. Jag går inte aktivt och tänker på att förlora honom. Och i och med detta har jag inga plan B's och inga mentala förberedelser som gör att det finns ett gap mellan oss genom hela relationen. Jag är engagerad i honom, i oss.
Självklart finns det känslor och bagage från det förflutna som fortfarande hemsöker mig, speciellt när jag är ensam, men det är inga direkta hinder. Ett tag trodde jag att om jag inte var kapabel att kunna komma över mitt bagage så kunde jag inte ha en ny relation. Det är inte sant. Jag kan reflektera och älta och fortfarande vara lycklig och engagerad i min nya relation. För ja... jag är väldigt lycklig i min relation. Jag känner inte att jag behöver bevisa det för någon och därför skriver jag inte om Alex särskilt mycket jämfört med vad jag brukade göra om mina tidigare relationer. Allt jag känner säger jag till honom och inte till andra online. Men... eftersom det är viktigt för mig att uttrycka hur en relation kan se ut i psykisk ohälsa måste jag ju skriva om det ibland. (Och såklart skryta lite.)
Mangan Mars publicerades först i januari 1996 och fortsatte till november 2000. 15 volymer med långa kapitel, ca 150+ sidor på varje. Romantik, slice of life... ja den är en riktig tonårsdröm. Oerhört lik Twilight och andra klassiska historier om kärlek som är lite förbjuden men "ack så rätt." Den är mycket bättre än väntat. Den har inslag av psykologi och tar upp tunga och viktiga ämnen som psykisk ohälsa, våld, sexuellt våld och tvång. Och i mitten av all dramatik finns Rei och Kira; kärleksparet som vägrar släppa sin kärlek oavsett hinder.
Först: Underskatta inte den här mangan. Storyn kan låta väldigt basic ja men den är mycket mer mogen och intressant än vad jag trodde att den skulle vara. Jag ville läsa något riktigt cheesy romantiskt och jag blev inte besviken direkt. Den ÄR cheesy, den ÄR stereotypisk men den ÄR också väldigt väldigt bra.
Storyn: Rei och Kira går i samma gymnasie. Kira är konstnär och introvert, det finns något med henne som bara skriker att hon inte vill ha med någon att göra, speciellt inte killar. Rei är tvärtom. Han är en casanova, är med i motorcykel-races och såklart; galet snygg. De möts oväntat när Rei ska fråga om vägen och på baksidan av pappret som Kira ger honom med vägbeskrivning ser han en teckning hon ritat. Han blir intresserad av henne och hennes konst och hon målar av honom som guden Mars. Tavlan blir väldigt uppskattad och ställs ut på ett galleri och deras vänskap utvecklas till kärlek. Rei har ett trauma, ett mörkt förflutet men vad kan det vara? Kira verkar inte heller ha ett helt felfritt förflutet och även hon har fått utstå trauma... och genom mangans gång får man reda på mer och mer om Rei och Kira.
Jag är helt kär i den här mangan. Den var rätt "meh" i början om jag ska vara ärlig men jag var på rätt humör för att fortsätta läsa ändå. Sen kunde jag inte sluta läsa. Kapitlen är långa med lite text, mycket bilder och därför mycket känslouttryck i teckningen vilket jag verkligen gillar. Mycket romantik och mycket drama. Men den är också väldigt igenkännande för mig med psykisk ohälsa och trauma. Trots att dramatiken är stundvis överdriven så blir det aldrig för mycket. Rei och Kiras förflutna känns inte helt overkligt och jag levde mig verkligen in i storyn och i karaktärerna. Det finns så mycket vackert med den här mangan och det är inte bara rent estetiskt utan även i storyn. Jag kommer vara besatt av den här mangan en lång tid framöver och I'm already getting my weeb on... haha!
Jag skulle verkligen tipsa den här mangan till de som läst Nana eller tycker om romantiska slice of life med a little bit of tragedy i sig.
Elfen Lied var den första animen jag såg. Jag tror att det var 2008, på hösten. Jag minns att jag brukade vakna tidigare än vanligt för att kunna kolla ett avsnitt innan skolan började. 13 avsnitt varav det första släpptes 25 juli 2004. Det var bland det bästa jag någonsin sett och strax därefter färgade jag håret i samma färg som Lucy och klippte lugg. Tyvärr passade inte jag lika bra i det som hon gjorde, but weeb-me tried. Vad som gör Elfen Lied SÅ bra som den är; atmosfären av hela animen så som musiken, animeringen, skådespelarna, kontrasten mellan humor och drama. Soundtracket är verkligen A+ och jag brukade ofta lyssna på det, fortfarande. Melodin är så vacker och samtidigt så sorgsen vilket passar bra in på storyn. Den hade förmodligen inte haft samma känslomässiga effekt på mig om det inte vore för soundtracket.
Mangan kom ut i juni 2002 och är totalt i 12 volymer med 110 kapitel. Det tog ett tag för mig att förstå och orka kryssa i att jag är gammal nog att kunna läsa den här mangan men igår började jag och idag avslutade jag den. Trots att den har över 100 kapitel är den relativt lätt att läsa eftersom jag kan hela animen utantill. Kapitlen är också rätt korta, ca 20 sidor och det finns ett snabbare tempo i och med detta. Det finns en del skillnader och jag är inte riktigt förtjust i skillnaderna. Mangan klassas lite som "ecchi" vilket betyder typ "lekfullt pornografisk" och ja, animen är likadan.
Storyn: Det finns ett omänskligt släkte, en mutation, kallas diklonius som har horn och långa armar som är rakbladsvassa. Dessa finns på en hemlig instution och den första diklonius'en rymmer ifrån den. Hennes enda syfte är att utplåna mänskligheten. Hon utvecklar en annan personlighet, en ljus och en mörk sida av henne, och hon är period Nyu som är som ett 3-årigt barn och periodvis Lucy som är en ond diklonius. Hon hittas av kusinerna Kouta och Yuka som tar med henne hem och tar hand om henne.
Jag gillar de mörka inslagen bättre än de ljusa och kontrasten mellan dessa märks mer i animen än mangan. Jag tror att jag borde ha läst mangan först men samtidigt tror jag inte att jag hade uppskattat mangan om jag inte hade sett animen. Ger den därför inte så högt betyg men helt klart läsvärd!
En enorm TW på det här inlägget; våldtäkt, självskada, droger. Jag vaknade... mina händer skakar och plötsligt gick allt i slow motion. Jag hade tappat greppet om nuet. Vart är jag? Är jag där? Varför drömde jag om det här just nu?
Jag vaknade för ungefär en timme sedan. Jag drömde om mitt första stora trauma. Det var 13 år sedan och det var när jag hade sex för första gången. Jag minns det fortfarande ibland som om det var igår men ändå klassar jag ofta mig själv som färdig med det traumat. Det var en sådan bisarr händelse, så många bisarra omständigheter och det var till och med så bisarrt att det låter som om det inte har hänt, som om det inte skulle kunna hända. Jag blev inte våldtagen. Jag skulle inte klassa det som det. Men samtidigt var det som om våldtäkten kom efteråt. Jag kände mig som om jag hade blivit våldtagen men inte förrän någon månad efter. Och åren efter... jo. Jag var ett våldtäktsoffer. Jag blev sexuellt utnyttjad och manipulerad. Jag var bara 13 år. Jag visste inte vad jag gjorde eller varför jag gjorde det. Det bara hände. Jag minns hans tröja, hans halsband som gungade fram och tillbaka framför mitt ansikte.
Hela min tonår handlade om om att antingen återuppleva traumat eller fly ifrån det. Det kanske låter underligt att antingen vilja komma så nära det som möjligt eller bara komma iväg ifrån det så långt bort som möjligt. Jag lyckades med båda. Jag försökte antingen ha sex med alla eller med ingen alls. Jag skulle verkligen inte säga att alla mina sexuella relationer under tonåren var destruktiva men i slutändan handlade det så mycket om det; min första sexuella upplevelse. Jag blev tvingad till oralsex som 14-åring. Jag äcklades så mycket av mig själv, av allting. Jag ville veta om det gick att ha sex på något annat sätt än att bli utnyttjad, om det ens var möjligt. Periodvis såg jag sex som något vackert, som något mellan partners och mellan några som genuint respekterade varandra. Periodvis var det samma sak... och jag blev våldtagen två gånger.
Den första gången var det av en gemensam vän till gänget som hängde på helgerna. Vi var båda höga på bensodiazepiner. Vi låg på en madrass i en lägenhet där de andra två hade däckat i soffan. Min kropp var alldeles lam. Han la sig ovanpå mig.. allt är fragment... jag ropar på min vän i soffan men hon sover för djupt.. jag kanske inte ens ropar, jag kanske bara viskar... allt är fragment... och sedan kastade han ut kondomen genom fönstret. När jag och min bästa vän vaknade kastade hon ut dom. Det var som om något inte stämde med den morgonen. Trots att hon var helt däckad så visste hon; någonting hade hänt. Jag bad pappa hämta mig och köra hem mig till mamma, satte mig i badkaret, satte på duschen på iskallt vatten och lät det rinna över mig i några minuter. Jag bara stirrade framför mig. Jag hade fortfarande linne och trosor på mig. Jag ville inte vara naken framför mig själv. Jag tog tvål 4-5 gånger och skrubbade kroppen som var synlig. Jag skar upp hela överarmen. Jag var smutsig och jag kunde inte bli ren oavsett hur mycket jag först skrubbade sen skar och tömde mig på blod. Nej... jag kommer aldrig bli ren.
Den andra gången var det av en vän som under flera veckor försökt övertyga mig om att han älskade mig. Han ringde jämt, smsade jämt och anklagade mig för att inte bry sig om honom. Jag vågade inte träffa honom. Jag visste ju knappt vem han var. Men en natt när jag hade ångest behövde jag någon att prata med så jag gick dit, från min bästa väns lägenhet där hon låg och försökte sova. "Jonna..." sa hon. "Ha inte sex med honom." Jag lovade att jag inte skulle ha det. Han slet av mig kläderna efter bara några minuter, tog mig bakifrån trots att jag protesterade och när jag med tårar i ögonen försökte säga hur ont det gjorde snabbade han på takten. Efteråt somnade han på någon minut och jag satt på sängkanten och grät. "Nej, hallå, gråt inte" sa han och försökte ta min hand och hålla om mig. "Jag vill gå hem." Och så gick jag tillbaka till min bästa vän. Jag var inte vid medvetande. Jag la mig i sängen bredvid henne. "Hade ni sex?" frågar hon. "Ja" svarar jag. Sen känner jag hennes armar omkring mig... och jag kunde somna så. För hon visste att det inte var sex, hon visste att det var något annat... så hon la sig närmare mig, tröstade mig utan att säga ett ord.
Under en fest blev jag utsatt för ett våldtäktsförsök av en mycket äldre vän. Jag var påverkad och kunde knappt prata så han la sig över mig, hela sin tyngd ovanpå mig och våldsamt drog ner mina byxor. Jag vet inte ens hur jag lyckades ta mig loss. Jag, 16 år gammal och säkert 40 kg lättare än honom och säkert 15 cm kortare lyckades på något sätt kasta bort honom och ställa sig upp med byxorna på sig igen. "Vad gör du?" frågade jag. "Du är ju min vän... vad gör du?" Han var i chock, låg där med täcket över midjan och försökte övertala mig om att komma tillbaka till sängen. Inte ens med hot kunde han få mig att gå tillbaka. Jag snubblade ut, snubblade bland skor, snubblade i trapphuset, snubblade runt på Halmstads gator... "aldrig igen" tänkte jag. Nej, aldrig igen. Nu räcker det. Och efter det minns jag inte mycket utav vad som hände men jag minns att det slutade. Det blev som en slags vändpunkt. Jag hade bevisat för mig själv att jag kunde påverka och jag förstår att det är så många som inte kan det. Det är inte lätt att undslippa en våldtäkt. Men jag gjorde det. Och jag bara drogade konstant i flera veckor... raderade allting som gick att radera i huvudet.
Det tog väldigt lång tid för mig att återhämta mig. Det tog väldigt lång tid för mig att se på män som något annat än destruktiva verktyg. Jag såg dem inte som människor för människor ska inte göra en illa på det sättet. Det är inte det som är meningen med människor. Men det blev så... väldigt mycket.
Jag är tveksam inför att publicera det här inlägget. Jag ville bara skriva det någonstans.
Jag ser på sex så annorlunda nu. Om jag hade fått välja hade jag valt bort nästan hälften av mina sexuella partners jag har haft. Det var inte förrän jag fyllde 19 och lämnade en lång destruktiv relation bakom mig som jag började ta för mig, utforska mig själv och utforska världen där man kunde ha sex och faktiskt tycka om det. Det har funnits perioder efter det som jag har gjort samma sak; använt sex som någonting destruktivt. Men jag känner ändå att jag är färdig med den sortens destruktivitet. Jag hade så många möjligheter i 20-års åldern att bara göra som jag gjorde i tonåren; ba' ha sex med dom som ville ha sex med mig men jag ville verkligen inte. Jag hindrade mig. Jag visste att trauma skulle uppstå igen och jag vill inte ha mer trauma i mitt liv. Om jag på något sätt kan undvika det så gör jag det. Sex är frihet för mig, när jag får bestämma själv. Och jag bestämmer alltid själv. Även om någon uttrycker att de vill ha sex med mig innan jag ens kommit på tanken är det mitt val om vi faktiskt ska ha det. Allt annat är helt otänkbart. Det kommer aldrig hända.
Jag vet att jag inte borde klassa detta som "över." Det kommer aldrig vara över för mig... men det påverkar inte mitt liv på samma grad som det brukade göra. Det är minnen... det är trauma... sånt som bara finns men som inte gör sig till känna längre... på samma sätt...
I videon länkad radas det upp 9 kriterier (symptom) för Borderline personlighetsstörning. BPD är en väldigt komplex sjukdom och de 9 kriterierna yttrar sig väldigt annorlunda för olika människor men det videon gör helt rätt är att den sakligt beskriver och förklarar sjukdomen, utan att lägga in värderingar eller exempel som gör att man känner sig utanför om man inte uttrycker sig som exemplen de tar upp. Jag skulle verkligen rekommendera att titta, trots att den är hela 20 minuter lång, för den beskriver min sjukdom till punkt och pricka.
Jag tänkte skriva lite om symptomen; brist på identitet, skiftningar i identitet och skiftningar i humör. Dessa skiftningar inom BPD är anledningen till varför många blir feldiagnosticerade med andra sjukdomar. Skillnaden är att våra skiftningar är så snabba och under så korta perioder. Jag tror att dessa skiftningar är varför jag misstänker mig själv ha fler diagnoser än vad jag egentligen har. Det är som om mina olika typer av humör och identiteter har olika typer av sjukdomar när det egentligen bara är en som ligger bakom; Borderline. I videon nämns att människor med BPD ibland blir feldiagnosticerade med DID som står för dissociativ personlighetsstörning också commonly known as multipla personligheter. Eftersom vi inte har någon klar identitet kan det verka utåt som om vi har flera stycken som skiljer sig ifrån varandra likt någon med DID. Vi själva märker inte det utan vi har bara olika former utav Jaget medan människor med DID har olika sorters Jag inom sig med klar distinktion på Jagen. Förstår ni skillnaden? Kanske låter flummigt?
Jag har skrivit innan att jag accepterat att jag är mångsidig. Jag har accepterat min brist på identitet som en identitet. Under hela mitt liv har jag skiftat och placerat mig i fack för att försöka hitta mig själv men verkligheten är att jag är så splittrad att jag passar under flera olika fack samtidigt. Jag kvävdes av att stanna i ett fack exempelvis metal-kulturen där man "ska" och "bör" vara på ett speciellt sätt eller pk-kulturen där man "ska" och "bör" tycka och agera på ett speciellt sätt. Varje avvikning från facket innebar katastrof.
Jag identifierar mig också hellre som andra än mig själv. För att försöka hitta mig själv och förklara mig själv kan jag använda någon annan som referens exempelvis en karaktär från en tv-serie eller bok. Människor som känner mig kan då inte förstå alls varför jag skulle identifiera mig med den typen av karaktär eftersom den är helt olik den bilden de har fått utav mig.
Vad jag under senare tid förstått är att mina olika typer av identiteter har olika typer av problematik. Jag säger inte att jag har multipla personligheter utan jag har olika typer av identiteter, jag är splittrad, jag är mångsidig, helt enkelt. Många utav mina antagna diagnoser ligger i att jag när jag identifierar mig på ett speciellt sätt har en sorts problematik som jag inte skulle ha om jag just då identifierade mig som en annan typ. T.ex. min ätstörningsproblematik. Den är så pass skiftande för mig att det inte går att placera min ätstörning i något fack. Detta skiftar också under så korta perioder (perioder som kan innebära timmar eller dagar eller några timmar per dag under ett par månader osv) att det inte tydligt finns någon repetativ ätstörning. Jag kan exempelvis svälta mig själv under en dag eller under en halv dag med tydliga symptom på just anoriexia nervosa eller bingea ett par timmar om dagen under ett par dagar likt binge eating disorder. Min kropp förändras aldrig så drastiskt som den borde göra med den typen av diagnoser eftersom de håller i sig under så korta perioder. En diagnos är en diagnos eftersom den är ihållande. Det är inte många av "mina diagnoser" och diagnoserna är snarare symptom på den stora diagnosen; Borderline.
Och det gäller mycket annat också. Min paranoia skiftar också beroende på mitt humör. Jag kan ha timmar där jag kan klassas som "manisk" om manin skulle hållit i sig i flera dagar/veckor (impulsivitet helt enkelt misstaget för mani). Och så vidare. Skiftningar i humör är inte mani men mina skiftningar i humör kan vara så snabba och impulsiva att det kan tolkas så. Samma gäller skiftningar i depressiva tillstånd. Jag har svårt att klassa mig själv som deprimerad eftersom min depression kommer och går likt mitt humör. Den enda diagnosen utanför BPD som är ihållande är mitt ångestsyndrom GAD.
Det är oerhört svårt för mig att hitta min sjukdom, min problematik, mina symptom och därmed min behandling och rehabilitering. Det är oerhört svårt att känna sig så splittrad i sitt Jag att det inte finns något Jag där. Det finns ett Jag eftersom alla mina vänner skulle beskriva mig på exakt samma sätt men det är svårt för Mig att hitta det Jaget.
Jag har en stor passion för anime, inte en helt ny passion men den brukade inte vara så stor som den är nu. Redan 2008 kollade jag på anime men då höll jag mig till ett par få som jag tittade om och hade svårt att fastna för nya. Nu har jag utvecklat mitt intresse och det är en utav de viktigaste delarna i mitt liv just nu.
Mina 3 bästa animes just nu:
3. Devilman Crybaby Akira Fudo har en bästa vän sen barndomen; Ryo Asuka. Efter ett par år isär kommer Ryo tillbaka och informerar Akira om demoners existens. De planerar att ta över världen och Ryo planerar att stoppa detta, med Akiras hjälp. För att kunna göra detta måste man låta en demon besätta en och få dess krafter. Akira blir lurad att bli besatt av den store demonen Amon och blir Devilman; krafter av en demon men själen av en människa.
Intressant och annorlunda animering, fantastiskt soundtrack och episk twist på slutet. Mycket känslor.
10/10!
2. Attack on Titan Människoätande och stora varelser som kallas titaner har nästan utrotat hela mänskligheten. De människor som finns kvar lever i inmurade städer, omöjliga för titanerna att ta sig in till. Plötsligt dyker en 60 meter hög titan upp och slår hål i muren vilket gör att städerna invaderas av titaner. Eren, hans adoptivsyster Mikasa och deras bästa vän Armin överlever attacken och bestämmer sig för att gå med i gränsmilitären; de som dödar titaner utanför muren.
Bra karaktärer, intressanta twister och story. Någorlunda seg emellanåt men over all en riktigt jävla bra anime. Ganska svår att sammanfatta kort eftersom storyn är så himla stor.
10/10!
1. Nana På ett tåg till Tokyo träffas två unga tjejer av en ren slump. De upptäcker att de har samma namn; Nana. Några veckor senare träffas de igen, också då av en slump, under en lägenhetsvisning och bestämmer sig för att flytta in i den tillsammans. Nana Osaku är en tuff punkrock-musiker och Nana Komatsu är en sprudlande killgalen student.
Otroligt vacker anime. Bra soundtrack, bra röstskådesspelare även på engelska (väldigt sällsynt) och framförallt en känslig slice of life-anime. Den följer deras utveckling som karaktärer, deras utveckling som vänner och deras personliga kärleksrelationer. Jag håller på att läsa mangan just nu och den är, om ens möjligt, ännu bättre.
