"Jag vill och tänker inte spela offerkortet men om jag skriver ”allt var mitt eget fel” så blir det ju inte särskilt mycket att läsa, eller hur? Och det kommer ju knappast ge er mer insikt i min historia. Så jag skriver här i början att det var såhär JAG upplevde det, de andras synvinklar var säkert helt annorlunda. Det är det man måste tänka på när man hör någon annans historia och synvinkel - det kanske inte alls var det som hände men det var så det upplevdes. Och spelar det någon roll vad som egentligen hände? Det enda som spelar roll är ju hur jag kände och vilka spår det gav. Självklart finns det så många fina minnen också och jag har inte bara hamnat illa ut eller blivit omringad av fel personer men varför ska jag skriva upp det? Det är minnen jag vill ha kvar inom mig, jag vill inte skriva ner dem och sen låta de försvinna som jag vill med dessa."
"Det är svårt att öppna upp sig för någon man inte känner men det är ännu svårare att öppna upp sig för någon när man vet att man måste. Det var dock en tröst att veta att de var professionella och jag trodde då att de skulle förstå direkt vad jag pratade om och att jag inte behövde berätta mycket utan de skulle veta ändå, precis som om de kunde läsa tankar. Jag trodde också att de kunde göra mig glad och frisk efter bara några veckor. Jag tror att det är det största problemet när man går i terapi – tålamodet – och att man tror att det inte krävs något jobb från en själv. Jag trodde att jag inte behövde anstränga mig i terapin mer än att prata och sen skulle BUP göra mig frisk. Jag tror det var därför det inte hjälpte mig egentligen och jag tror det är därför det är många som inte får hjälp där. "
"Trots vad de kände och gjorde den natten så har de varit så blinda, och vem kan klandra dem? Jag var väldigt duktig på att dölja vad jag kände. Vissa är öppna med hur de mår och vissa är det inte. En sak kan man i alla fall slå fast; det är inte lätt att vara helt ärlig till någon man bryr sig om. Det är många som frågat mig ”men vad gjorde dina föräldrar?” och jag svarar alltid med samma frågande uttryck ”vad skulle de ha gjort för att det skulle varit annorlunda?” Det fanns ingenting de kunde göra och om de kunde göra någonting – vad spelar det för någon roll nu? Jag kan utan det minsta tvivel i hjärtat säga att jag aldrig har haft dåliga föräldrar, för det har jag inte. Idag förväntar sig barn att deras föräldrar ska agera hjältar och supermänniskor men de är inte mer människa än du. De misstag mina föräldrar gjort är samma misstag jag hade kunnat göra och de har snarare hanterat situationen ovanligt bra. Det fanns stunder då jag tyckte mamma betedde sig dåligt, det var stunder då jag önskade att pappa betedde sig annorlunda men jag tänkte aldrig för en enda sekund att de var dåliga föräldrar. Jag tror att det är den största styrkan jag har – mina föräldrar och min syn på mina föräldrar. De är mina hjältar, men de är mina mänskliga hjältar. Ju mer jag tänker och tycker att de bara är människor och att de fel de gör bara är mänskliga ju mer äkta blir deras framsteg och ju mer kan jag tro på att JAG en dag kan göra samma framsteg. För det är ju det som också tyvärr händer när barn idealiserar sina föräldrar, de blir aldrig riktiga förebilder egentligen utan bara idolbilder som barnen aldrig kan uppnå. Förr eller senare märker man, om man idealiserat en människa, att denne också gör misstag och faller precis som du. Faller inte du dubbelt så hårt då?"
Såg tre snorungar på pendeln igår, en började snacka om någon rysk bok och ena snorungen säger "höhö var i biblioteket igår och skulle låna brott och straff men den fanns inte" Så klart hade en av smutsen en röd mössa som inte täckte öronen, helt sjukt. "
