Halva tiden har gått sen jag började min ERGT behandling. Det är en gruppterapi med fokus på känslohantering och självskadebeteende som pågår i 16 veckor en gång i veckan. Under dessa 8 veckor har jag fått en hel del insikt i mig själv och hjälpmedel att känna igen och sätta ord på känslor som jag inte trodde att jag hade. Jag har också sett mönster i mitt eget beteende.
Under första veckan pratade vi om självskadebeteende. Vad finns det för olika typer av självskadebeteende och vilka konsekvenser kan de ge, kortsiktigt och långsiktigt? Människor använder självskada som en form av känslohantering av en anledning; det hjälper för stunden. Men långsiktigt finns det inga positiva konsekvenser för självskada, tvärtom. Tyvärr är det så att man glömmer bort det eftersom lidandet är så enormt och en "quick fix" känns mer värt än att hantera känslorna hälsosamt. Det är inte lätt att stanna upp och ta hand om sina känslor men det är ju det som vi ska lära oss i den här terapin.
Under ett par veckor efter det pratade vi om känslor och att vara medveten om känslor. Det finns primärkänslor och sekundärkänslor. Primärkänslorna är arg, äckel, rädd, ledsen och glad. De finns där av en anledning och de har en funktion att berätta för oss vad som händer i kroppen och runt omkring oss. Primärkänslan äckel exempelvis hindrar oss från att äta någonting giftigt och alla primärkänslor kommer från när människan var mer ett djur än människa. Någonting som jag upptäckte då var att jag faktiskt inte är så ledsen som jag tror utan jag är
rädd. Det är rädsla som är den primärkänslan som jag känner mest. Rädsla = ångest. Det är den jag måste lära mig att känna igen. Ofta förväxlar vi känslor med varandra eftersom tankar sätts igång och förvrider våra känslor. Känslor är jobbiga att känna och därför undviker vi dem eller har föreställningar om känslor. Vi kanske tror att vissa känslor inte är viktiga men det stämmer inte. Skillnaden är hur vi hanterar dem.
En vecka som gav stort intryck på mig handlade om grumlighet. Det finns en sorts grumlighet som kan påverka hur vi känner, att vi känner starkare än vad vi egentligen borde. Grumlighet kan vara tillexempel att vi är hungriga, trötta eller bär på bagage från tidigare erfarenheter. Min noja grundar sig i grumlighet. Det är på grund utav bagage som jag reagerar så starkt i vissa situationer där jag egentligen inte ska göra det. Jag tänker på tidigare relationer, tidigare svek och sorg vilket gör att jag förknippar det förflutna med nuet. Då måste jag stanna upp. Jag måste känna nuet omkring mig. Jag har under ett par månader mediterat regelbundet och då har jag lärt mig att känna mig medveten om min omgivning och om mig själv. Det har hjälpt med dissociation och ångest. I stunder där mitt bagage blir ett hinder för mig i vardagen så försöker jag bli medveten. Jag fokuserar på min omgivning; vad finns här? Vilka färger? Vilka mönster? Vad känner jag för material mot kroppen? Hur känns det? Är det mjukt, hårt, strävt?
Någonting som jag har märkt är att mina negativa föreställningar kring känslor påverkar mitt mående något enormt. Jag tror alltid att det är destruktivt att känna, att vissa känslor inte borde få existera eller kännas, att om jag bara ansträngde mig lite mer så skulle jag må bättre och så vidare. Så fort jag hamnar i mina föreställningar så mår jag direkt sämre. Jag kan inte klandra mig själv längre för hur jag är. Det finns anledningar till varför jag agerar och reagerar som jag gör. Men det innebär inte att jag inte kan stoppa det. Jag kan hitta kontroll i kaoset, med rätt hjälpmedel.
Mitt mående har blivit sämre sen jag började med min ERGT behandling. Först skrämde det livet ur mig och jag tänkte att "detta är inte bra, jag håller på att gå sönder totalt igen" men egentligen var det ju något positivt. Jag blev så utmattad och trött på grund utav hur mycket jag jobbade med mig själv och mina känslor i huvudet. Jag har ett heltidsjobb som känslohanterare och det är enormt påfrestande att jobba 24 timmar om dygnet. Det är jobbigt att gå in i sig själv och verkligen möta mina känslor. Det är samtidigt väldigt jobbigt att öppna upp sig för 8 nya personer. Men jag känner mig väldigt bekväm med de andra och trots att vi är så olika känner vi igen varandras känslor och reaktioner. Det är så skönt att veta att "oj, jag är inte ensam i detta." Jag har så länge trott att det inte fanns någon som kände så mycket som jag gör och nu ser jag att det finns ju flera stycken och ännu fler än dem. Det är en enorm tröst.
Är jag villig att känna mina känslor? Är jag villig att möta dom? Vad händer om jag inte möter dom? Ett par veckor efter grumlighet fokuserade vi på just det; känslomässig villighet och acceptans. Jag märkte att när jag inte är villig att möta mina känslor så mår jag sämre. På papper är det helt klart för mig; jag mår ju sämre när jag inte möter dom, så varför tror jag att det ska göra mer ont om jag gör det? Varför tror jag att jag kommer må sämre när det finns klart och tydligt framför mig att det är tvärtom?
Jag jobbar hårt. Min ERGT är väldigt viktig för mig. Jag tror att detta kommer ge mig så många nya verktyg att hantera min sjukdom men jag är också medveten om att jag kommer behöva fortsatt behandling efter detta. Jag är bara glad att det händer någonting och att jag kommer någonstans.
Min sociala fobi utmanas varje vecka. Jag går fortfarande på soc-möte varje månad och kurator varje månad vilket gör att jag har 6 möten varje månad som jag måste gå på. Det är oerhört tufft. Det gör mig så trött och utmattad och jag sover väldigt mycket. Jag sover inte bara för att jag är utmattad utan också för att jag kan fly i sömnen. Jag vet att det inte är bra. Min järnbrist gör ju att min kropp blir helt hängig. Jag tror att anemi (b12 och järnbrist) är det absolut värsta jag någonsin känt rent fysiskt. Det slår allting. Den enorma trötthet och orkeslöshet som uppstår går inte att beskriva.
