A walking natural disaster.

06.20

"I have thunder in my hair,
lightning bolts shooting from my eyes.
I have the pouring rain under my skin,
the raging wind screaming from my mouth.
I have a heart made out of lava,
earthquakes rattling in my brain. 
I am
a walking
natural
disaster."

Jag har copyright på dikten. 

Är inte.

Jag är inte den personen längre.
Jag vill inte... vara den personen längre. 
Jag vill bli sedd för min humor,
för mina ögon,
för min intelligens,
för mitt intellekt, 
för mitt sätt att skriva,
mitt sätt att le eller skratta,
min glädje och mina intressen.

Jag är inte bara ärr.
Jag är inte mina armar
eller mina ben,
Det finns så mycket mer utav mig...
och jag vill visa den delen utav mig själv,
och jag vill att andra ska vara villiga att se den. 

Mina armar ÄR inte vackra.

Nu har delningarna skjutit i höjden upp till över 900 stycken. Jag har under de senaste dagarna fått enorm uppmärksamhet på grund utav mitt inlägg om mina ärr, både positiv och negativ. Jag får bland annat in ungefär 10-15 stycken vänförfrågningar per dag och har blivit kontaktad utav media.

Det skrämmer mig ganska mycket om jag ska vara ärlig, jag hade ingen aning om att det skulle bli såhär stort. Jag är självklart otroligt glad och stolt över mig själv som vågade lägga ut det här offentligt men jag är fortfarande socialt rädd för nya människor.
Jag vet inte om människorna som lägger till mig lägger till mig för att de romantiserar mina ärr och min självskada (de flesta är unga tjejer) eller om de är intresserade utav mig som person och vill lära känna mig bättre eller följa mina inlägg. Jag vill inte att någon romantiserar min sorg och min smärta. Det här är inget fint, det är inget häftigt, det är inget poetiskt vackert över det. Mina armar ÄR inte vackra och jag förstår att ni bara vill vara snälla när ni säger det men jag tycker inte att de är det och jag kommer aldrig att ändra den åsikten. Mina armar förmedlar ingenting annat än smärta till mig, de påminner mig om en tid då jag var helt galen. Det påminner mig om hur jävla hemskt jag hade det, hur hemska människor är och har varit mot mig, hur hemsk jag varit mot mig själv... hur HEMSKT livet faktiskt kan vara. Jag får inget hopp när jag ser mina armar, bara smärta. Men jag vill inte känna så för evigt. Jag vill kunna låtsas som om de inte finns.

Idag är jag väldigt osäker. Osäker och socialt livrädd. Men om inte jag uppmärksammar det här... vem kommer annars göra det? Nu har jag gjort det. Och jag får fortsätta med det.

För er skull också, mina självskadesyskon, mest för er skull.

Vikingmetal.

Genren "Vikingmetal" kom först från Bathory, ett band som jag faktiskt INTE lyssnar på (underligt nog) och det är väl... precis som det låter. Det är metal som handlar och påminner om vikingatiden.

Det finns ju folkmetal och så finns det vikingmetal; skillanden är faktiskt rätt svår att se ibland. Så tänkte göra såhär:

Folkmetal - glad, sprallig, sprudlande, flöjter, gamla instrument, magi och ren sång.
Vikingmetal - hårdare, mörkare, saknar oftast flöjter utan står mer ut i hur melodisk deras gitarrer är, blandning mellan ren sång och growl, slagfält och gamla gudar.
Det är ungefär så man kan beskriva det, haha!

Jag har egentligen ganska dålig koll på vad som klassas som folkmetal och vad som klassas som vikingmetal men jag ska försöka att lista mina favoriter;

Månegarm 
Favoritlåtar: Nattväsen - albumet, Eternity Awaits, Eld.

Falkenbach
Favoritlåtar: Hela Asa-albumet.

Finntroll
Favoritlåtar: Fiskarens fiende, En mäktig här, Aldhissla.

Nattsmyg
Favoritlåtar: Kvarlevor, I nattens dunkel, I skogens hjärta.

Tyr
Favoritlåtar: Evening star, Lokka Tattur, Turia Torkilsdottir.

Det som är så fantastiskt bra med vikingmetal är att man verkligen känner sig som en viking när man lyssnar på det. Musiken är så klockren för vikingatiden, trots att det inte fanns metal-musik på den tiden... Det är extra bra om texterna handlar om fornnordiska myter eller sagor, eller egentligen bara om den tiden. Det bästa är också om de sjunger på nordiska språk, personligen tycker jag att isländska passar bäst till den här genren.

Crystal Castles.

Normalitet för mig är ärr-fri hud.

"LÅT MIG FÅ KÄNNA MIG "NORMAL" I SOMMAR. 

Nu är snart sommaren här. Det börjar bli ljusare och varmare ute. Tidigare idag satt jag utanför mitt hus och solade, i linne. Trots att det inte var någon som kunde se mig eller någon som gick förbi så bultade mitt hjärta snabbt och hårt i mitt bröst. Jag var livrädd... Av EN anledning: mina armar. 
Jag vet att ärr från självskadebeteende tyvärr inte är särskilt ovanligt idag, men trots det kryllar det av oförståelse.
Jag har sen jag var 13 år vägrat visa mina armar publikt på sommaren eftersom ni PEKAR, ni VISKAR, ni ROPAR men framförallt så STIRRAR ni. Jag har stängt inne mig eller gått i tjocka långärmade tröjor. Jag vill också kunna njuta utav sommaren i år, utav värmen.
Jag vet att mina armar ser extrema ut, jag vet att det är svårt att inte stirra på dom ibland. Ni blir nyfikna, ni kanske blir förskräckta?
Jag har levt med mina ärr i 10 år nu. 10 år och jag vågar fortfarande inte visa dom publikt på gatan.
Jag vill inte behöva dölja mig mer. Jag vill börja leva igen. Låt mig få känna mig "normal" i sommar. Peka inte, viska inte bakom ryggen för jag ser er ändå, ropa inte och FÖRSÖK - snälla - att inte stirra.

Dela om ni vill." 

Jag la ut detta på Facebook igår och har fått 23 delningar. Det känns jättebra och jag har även fått massa fina kommentarer och pepp-ord. Det gör mig så himla glad men samtidigt så himla ledsen.. trots alla dessa fina och fantastiska människor som stöttar och peppar mig så är det ändå de människor som pekar och stirrar som berör mig mest. 

Någon nämnde "normal" och för mig är normalitet att inte ha ärr på armarna. Jag har levt med mina ärr i över 10 år. Jag har glömt bort hur det känns att inte ha ärr på armarna, jag vet verkligen inte hur det känns. Jag avundas de människor som inte har ärr, så otroligt mycket. 
Jag är väl medveten om att vi alla har problem och att vissa kan må dåligt utan att ha skurit sig själva. Det är inte mer synd om mig än er men det SYNS på mig, det syns inte på er. Ni kan gå på stan utan långärmat och komma undan med det. Jag kan inte det. Hela min kropp skriker ut min sjukdom (jag har över benen också, bara inte lika mycket) och det är så oerhört... jobbigt att inte kunna ta av sig tröjan en stekande varm sommardag utan att blotta mig själv och min sorg jag har känt och kanske alltid kommer att känna. 

Nu har jag flyttat 50 mil bort från min hemstad och jag tror att det kommer bli lättare här än i Halmstad. Jag och Mimmi skämtade igår att jag borde presentera mig med "Tja! Emo-Jonna, du kanske har hört talas om mig? ;)" i Halmstad eftersom ja.. det är rätt många som hört talas om "Emo-Jonna." Jag har så många gånger fått höra "det är du med ärren." 
Jag vill inte vara "hon med ärren" längre... Jag vill vara Jonna. Inte ett stackars cirkusdjur som jämt står i centrum. Jag vill vara en människa.
Jag tänker försöka, så gott jag kan, att inte dölja mig själv den här sommaren. Jag vill inte längre... jag måste acceptera mig själv, och jag måste skita i om andra inte gör det. Men jag vill samtidigt försöka hjälpa mig själv, och andra, genom att sprida kunskap om detta; hur det känns för OSS. 

Tankar om Håkan.

Jag kom på att man faktiskt kan skriva blogginlägg via telefonen, även om det blir sjukt mycket jobbigare att göra det. Min dator gick ju sönder (tappade den...) för några dagar sen och ja.. Så är det. Jag är jättetrött just nu och kommer skriva jättekonstigt, så ni vet.

Jag ligger just nu i sängen i en stuga på landet tillhörande Avesta och tänker... Och jag tänker på just det jag gör tack vare musiken jag lyssnar på; Håkan Hellström. Och det tänkte jag skriva lite om nu.
När jag var 14 år så var Håkan min Gud, vilket inte var särskilt originellt för tjejer (eller killar) just då. Jag tänkte dock, och fortfarande tänker, att "jag förstår den här musiken bättre än er, jag har upplevt det han sjunger och det har inte ni, det är mig han sjunger om, ni FÖRSTÅR INTE som jag." Så tänker jag iof gällande all musik, kanske för jag verkligen får en personlig koppling till musik som jag inte alltid märker att andra får. Just nu spelas "jag vet vilken dy hon varit i" och just den låten är väldigt känslig för mig. Jag tror det handlar om att jag älskat Håkan så länge, så jag har följt med så länge. Om han nu sjunger om någon så kan jag tänka mig att det är samma som han sjunger om i några utav sina andra låtar - och det är "då" och "nu." Då börjar jag tänka på de jag citerade de gamla Håkan-låtarna till och det är ju som i "jag vet vilken dy hon varit i" när jag ser dom idag. Det man också märker är hur Håkan utvecklats som artist, att texterna som finns på hans nya album handlar om vuxna människor medan hans gamla handlar om unga människor. Det är precis som med Broder Daniel, det finns en ungdomlig smärta i musiken som bara ungdomar kan känna. Det kanske bara känns så för JAG var ungdom när jag lyssnade på de låtarna iof...
"Hurricane Gilbert" är också en låt som är känslig för mig. Min morbror sa en gång till mig att "du är Hurricane Gilbert" och även min gamla bästa vän Madde brukade citera den åt mig. Jag antar att det finns mycket i den som jag kan känna igen mig i. Och den låten är precis som många andra av Håkans låtar; happy men ändå så jävla sorglig. Jag känner mig glad och samtidigt helt jävla förtvivlad när jag lyssnar på den. Känner ni också så med den?
Nästa i listan som spelas upp är "kärlek är ett brev skickat tusen gånger" och DEN är nästan mer känslig för mig. Jag brukade repetera den när jag var broken-hearted 2009. Den har man gråtit till, ojojoj, så jag byter.
13 är låten jag byter till och jag tänker ännu en gång på min gamla bästa vän Madde. Det var och fortfarande är vår låt. Alltid. Jag vill fan ha det intatuerat.
Och så: jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig. Jag behöver inte skriva mycket mer än det för ALLA som gillar Håkan gillar den låten. ALLA som gillar Håkan känner smärtan i den låten och alla har känt likadant. Den där smärtan... Den vet man. Samma gäller "nu kan du få mig så lätt."
Åter till "jag vet vilken dy hon varit i." Jag ska lyssna på den flera gånger nu, som jag gjorde igårkväll. Så... Mycket... Känslor...

Flummigt men - ni som gillar Håkan förstår nog att det måste låta flummigt.

Ont i munnen och musik.

Ni borde följa mig på instagram. Det är typ som min mini-blogg.
https://instagram.com/nattsmyg/

Jag har alltså lyckats på något sätt få en blåsa eller ett sår precis vid min högra visdomstand på nedre sidan av käken. Det har svullnat upp, ömmar och pulserar och är helt fruktansvärt smärtsamt. Och sen självklart bet jag mig i tungan när jag åt hemgjord pizza på höger sida så nu har jag ont där av två olika anledningar, dubbel smärta alltså. Visst är det så att när man biter sig i tungan går hela smärtan ner i svalget också och man känner sig nästan kvävd? Det är så för mig iallafall.

Har en ny period av elektronisk pop eller ja... kvinnor som sjunger helt enkelt. Nu tänkte jag visa lite bra musik för er, igen!

Sky Ferreira - Heavy Metal Heart

Katy Perry - E.T.

Say Lou Lou - Julian

Mood right now.

Varför ska jag låtsas?

"Får jag klaga? Får jag klaga öppet? Vart ska jag i så fall klaga? Vem ska jag klaga till? Om jag klagar - betyder det att det inte är på riktigt då? 
Det känns som att folk vill att jag ska sitta och må dåligt/skada mig själv i hemlighet för att det känns mer "true" att göra så. Och är det egentligen inte i så fall bättre om jag skriver om det öppet, även om det innebär för er att det inte är på riktigt? Är det inte skönt för er om ni tror att det inte är på riktigt?"

Men varför ska jag låtsas? 

Varför får jag inte uttrycka mig om mitt mående bara för att det är dåligt? 

Varför får glada människor skriva om hur glada de är men jag får inte skriva om hur ledsen jag är?

Vilka kommer att ta åt sig, vilka kommer att himla med ögonen, vilka kommer att bry sig, vilka kommer bara att bläddra förbi? 

Varför finns det människor som bryr sig på hens status där hen skriver om hur dåligt hen mår men ingen bryr sig på mina? 

Varför är mer synd om andra än vad det är om mig?

Är inte min sorg lika äkta bara för att det finns andra som utåt sett har det sämre än mig? 

Hur vet ni hur jag känner inuti mig själv? 

Hur vet ni att de har det sämre än mig, egentligen?

Har ni sett mörkret som finns inuti mig? Nej. 

Spelar det någon roll om andra har det sämre än mig? 

Betyder det att jag inte har ont för att det finns andra som har mer ont än mig?....