Nu är snart sommaren här. Det börjar bli ljusare och varmare ute. Tidigare idag satt jag utanför mitt hus och solade, i linne. Trots att det inte var någon som kunde se mig eller någon som gick förbi så bultade mitt hjärta snabbt och hårt i mitt bröst. Jag var livrädd... Av EN anledning: mina armar.
Jag vet att ärr från självskadebeteende tyvärr inte är särskilt ovanligt idag, men trots det kryllar det av oförståelse.
Jag har sen jag var 13 år vägrat visa mina armar publikt på sommaren eftersom ni PEKAR, ni VISKAR, ni ROPAR men framförallt så STIRRAR ni. Jag har stängt inne mig eller gått i tjocka långärmade tröjor. Jag vill också kunna njuta utav sommaren i år, utav värmen.
Jag vet att mina armar ser extrema ut, jag vet att det är svårt att inte stirra på dom ibland. Ni blir nyfikna, ni kanske blir förskräckta?
Jag har levt med mina ärr i 10 år nu. 10 år och jag vågar fortfarande inte visa dom publikt på gatan.
Jag vill inte behöva dölja mig mer. Jag vill börja leva igen. Låt mig få känna mig "normal" i sommar. Peka inte, viska inte bakom ryggen för jag ser er ändå, ropa inte och FÖRSÖK - snälla - att inte stirra.
Dela om ni vill."
Jag la ut detta på Facebook igår och har fått 23 delningar. Det känns jättebra och jag har även fått massa fina kommentarer och pepp-ord. Det gör mig så himla glad men samtidigt så himla ledsen.. trots alla dessa fina och fantastiska människor som stöttar och peppar mig så är det ändå de människor som pekar och stirrar som berör mig mest.
Någon nämnde "normal" och för mig är normalitet att inte ha ärr på armarna. Jag har levt med mina ärr i över 10 år. Jag har glömt bort hur det känns att inte ha ärr på armarna, jag vet verkligen inte hur det känns. Jag avundas de människor som inte har ärr, så otroligt mycket.
Jag är väl medveten om att vi alla har problem och att vissa kan må dåligt utan att ha skurit sig själva. Det är inte mer synd om mig än er men det SYNS på mig, det syns inte på er. Ni kan gå på stan utan långärmat och komma undan med det. Jag kan inte det. Hela min kropp skriker ut min sjukdom (jag har över benen också, bara inte lika mycket) och det är så oerhört... jobbigt att inte kunna ta av sig tröjan en stekande varm sommardag utan att blotta mig själv och min sorg jag har känt och kanske alltid kommer att känna.
Nu har jag flyttat 50 mil bort från min hemstad och jag tror att det kommer bli lättare här än i Halmstad. Jag och Mimmi skämtade igår att jag borde presentera mig med "Tja! Emo-Jonna, du kanske har hört talas om mig? ;)" i Halmstad eftersom ja.. det är rätt många som hört talas om "Emo-Jonna." Jag har så många gånger fått höra "det är du med ärren."
Jag vill inte vara "hon med ärren" längre... Jag vill vara Jonna. Inte ett stackars cirkusdjur som jämt står i centrum. Jag vill vara en människa.
Jag tänker försöka, så gott jag kan, att inte dölja mig själv den här sommaren. Jag vill inte längre... jag måste acceptera mig själv, och jag måste skita i om andra inte gör det. Men jag vill samtidigt försöka hjälpa mig själv, och andra, genom att sprida kunskap om detta; hur det känns för OSS.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar