Liten hemsk uppdatering...

Det är som i en film. En sorglig låt, någon som flyttar sig från en position till en annan i sängen, som om timmar går förbi och personen gör ingenting annat än o förflytta sig i sitt rum. Jag antar att om man skulle göra en film om mig så är det precis så filmen skulle se ut. Musik – och jag som klipps från en plats i mitt rum till en annan. Ledsna ansiktsuttryck, ibland trycker jag naglarna mot väggen och då kanske kameran zoomar in, fokuserar på mina naglar och sen min blick… Jag vet precis vilken låt som skulle spelas i bakgrunden. Nitesky med John LaMonica och Robot Koch. ”No-one knows what it’s like…” Kanske säger sådana scener mer än tusen ord. Ibland skulle det plinga till i datorn och jag reser mig upp med ett ryck och sen med besviken min sjunker ihop igen med axlarna, tittar åt sidan och kameran zoomar in på mitt ansikte och alla känslor… alla förbannad jävla känslor blottas i mina ögon framför kameran som fångar allt. ”I get lost, all the time…” Det kanske till och med hade funnits en scen där man filmat en klocka och sedan speedat upp tiden så det ser ut som om timmar och minuter går förbi på bara några sekunder, och jag som ligger där i samma position i sängen… ”No-one sees what it’s like… You and me, you and I…”

Jag vill berätta lite om anledningen till varför jag egentligen lever idag, den största anledningen. Hoppet. Det kanske låter jättebra just nu och säga ”jag lever för jag har hopp” men det är egentligen inte så. Jag har inte hoppet, hoppet har mig. Jag har naglat mig fast i hoppets skinn, mina fingrar liknar klor för jag håller i så hårt, river, biter och håller mig fast. Hoppet försöker skaka av sig mig, säger ”hallå, det är ingen idé, ge upp” men jag håller mig fast och hoppet skriker. Ibland förlorar jag hoppet… men jag hittar alltid det igen, det kan inte gömma sig från mig. Jag är som ett virus för hoppet, som ett irriterande sår som aldrig läker, som en fästing omöjlig att dra bort, en jävla sjukdom. Jag tror inte jag någonsin kommer kunna se mig själv som någon som har ljus i sig… utan alltid vara någon som ljuset har i sig, som en fläck.

Jag menar det när jag säger att jag kommer fan aldrig att ge upp. Det är egentligen ett friskhetstecken; jag tänker aldrig ta livet av mig.  Men spelar det verkligen någon roll? Vad är det för mening om det enda man lever för är för att inte ge upp? Leva för att leva, oavsett hur eller varför, bara leva? Livet tappar plötsligt sin mening då när det EGENTLIGEN inte finns någon mening med att leva förutom att leva. Jag går runt, jag andas och jag rör mig men jag lever inte, inte egentligen. De senaste dagarna har jag känt sådant äckel över mig själv och nästan över andra också, på ett sätt som är helt obegripligt för mig. Mänsklig kontakt äcklar mig och det räcker med att jag bara föreställer mig någon som tar i mig och jag får rysningar för jag vill inte. Jag vill inte smitta av mig, jag är äcklig, det är inte ni som är äckliga utan det är jag. Jag vill inte smitta av mig på er.

Jag har börjat grubbla på varför folk egentligen tycker om mig. Det är egentligen ett friskhetstecken; jag vet att folk tycker om mig. Men varför? Det finns enligt mig ingen ordentlig förklaring på varför folk tycker om mig, de bara gör det, men jag kan inte se eller förstå varför. Ju mer jag grubblar desto mer fel hittar jag, desto mer anledningar hittar jag till varför de INTE BORDE tycka om mig – inte tvärtom. 

Jag kan känna lycka ibland, och en känsla av att vara nöjd med min tillvaro. Ibland kommer de där tankarna upp ”fan vad skönt det känns just nu” eller att jag ler och skrattar bara för jag känner mig bubblig och glad. Det är ju egentligen ett friskhetstecken; jag kan känna lycka. Men jag är inte lycklig. Jag känner mig aldrig lycklig. Bara för jag känner mig glad så ÄR jag inte glad. Jag skulle nog vilja påstå att jag alltid, mer eller mindre, är olycklig. Jag är allmänt olycklig. Det har aldrig låtit så rätt innan, så sant… jag är olycklig.

Men… hoppet försvinner inte, det kan inte försvinna ifrån mig. Och de där känslorna jag känner ibland; lycka, glädje och att vara nöjd – de försvinner inte heller. De kommer kanske mer sällan ibland men de kommer alltid tillbaka. De omkring mig som älskar mig, som tycker om mig, de försvinner inte heller. De som försvinner ersätts med nya och jag har alltid flera stycken där som jag vet vill mig väl, som vill hjälpa mig. De vill trösta mig och de lyckas! Så… jag ger aldrig upp. Aldrig.

Edit: Jag skrev detta för ungefär... 1 vecka sen och läget har förbättrats sen dess på många sätt, om inte förbättrats så förändrats. 

Självförsvar.

Som många i min bekantskapskrets vet så går jag ut och gungar för att bli av med ångest och dåliga tankar. Ni kanske undrar - gunga? Men ja... det är en ganska komplicerad process att förklara varför men jag kan göra ett annat inlägg om just den saken.

Jag får oftast ångest på kvällen/natten och det är då jag går ut. Jag bor i Halmstad centrum och det finns inte så mycket lekplatser med däckgungor här i närheten faktiskt förutom Gunillaparken och tidigare fanns det borta vid Örjanskolan (där har de dock bytt ut gungorna.) Det finns stora risker att gå ut speciellt i någon så central park som Gunillaparken som fint kallas för "våldtäktsparken" på nätterna eller sent på kvällarna. Eftersom jag har varit ute på nätterna flera gånger så måste jag ju ha någon slags plan för hur jag ska agera om jag hamnar i en hotfull situation. Jag är tjej, jag har min iPhone i handen när jag gungar och jag sitter på en gunga som är svår att komma av - jag låter ju som det ultimata offret? Jo kanske det. Som tur är har jag aldrig hamnat i en situation där jag har behövt försvara mig själv med våld vilket jag är väldigt glad för men den dagen skulle mycket möjligt kunna komma snart.

Mina självförsvarstips:

• Om någon tar tag i dig bakifrån, armbåga killen i skrevet eller i ansiktet vilket är möjligt när han har armarna om t.ex.din hals eller överkropp och sen spring iväg. 
• Om någon kommer emot dig framifrån, sparka killen i skrevet och sen knäa honom i ansiktet (så länge det inte gör så ont att du inte kan springa iväg sen)
• Ha sand eller småsten i handen/fickorna när du går ut som du kan kasta om en kille kommer fram mot dig hotfullt. Såg nyss på Efterlyst att man kan ha småmynt också. 
• Om du ska slå honom i ansiktet - sikta på näsan! Då får han tårar i ögonen vilket gör att han ser sämre och du kan springa iväg. 
• Om du är rökare - ha en cigarett i handen när du går för om det skulle hända någonting så kan du alltid bränna honom med cigaretten vilket gör grymt ont. 
• Prata i telefon på vägen hem och säg tydligt att "jag är snart hemma, vi ses då" och om du inte kan ringa någon - låtsas prata i telefon! Säg då också "jag är snart framme, ser dig snart, väntar du på mig?" eller liknande så den som förföljer dig blir väl medveten om att snart är du inte ensam. 
•  Dröj aldrig vid en situation - gå därifrån så fort som möjligt.
• Köp en liten hårsprayflaska som finns att köpa, den är ju ungefär.. ja... 10 cm lång? Spraya med den om du inte har pepparspray (som är olagligt nu? eller) 
• Lyssna inte på för hög musik om du känner dig osäker utan du måste vara väl medveten om din omgivning ifall du hör springande steg bakom dig t.ex.
• Om någon ropar efter dig så vinka eller låtsas som att du inte hör och stanna inte och vänta in. 
• Inte bara killar kan vara farliga utan även tjejer kan skada dig så tänk på att vara försiktig runt tjejer eller kvinnor också.
• Gå alltid där det finns belysning - ta aldrig en omväg även om det är en snabbare väg för det är inte värt det.
• Se alltid självsäker ut och om någon kommer fram så visa direkt att du inte är rädd och att du inte är någon "lätt offer" utan utstråla självsäkerhet och styrka. 

Det kanske... hjälpte lite? Det är iallafall så jag tänker när jag är ute! :D 

Små teasers!

Här är små teasers ur den självbiografiska delen som jag tänker lägga till i min "bok" :) Den som inte vet - alltså - jag ska göra en bok på internet och betala kosing för att få den utskriven och sen skicka runt till mina nära o kära som är intresserad av att läsa. Jag tänkte skriva ut ungefär 3 st och skicka runt och man måste alltså skicka tillbaka den men man får ju läsa!

"Jag vill och tänker inte spela offerkortet men om jag skriver ”allt var mitt eget fel” så blir det ju inte särskilt mycket att läsa, eller hur? Och det kommer ju knappast ge er mer insikt i min historia. Så jag skriver här i början att det var såhär JAG upplevde det, de andras synvinklar var säkert helt annorlunda. Det är det man måste tänka på när man hör någon annans historia och synvinkel - det kanske inte alls var det som hände men det var så det upplevdes. Och spelar det någon roll vad som egentligen hände? Det enda som spelar roll är ju hur jag kände och vilka spår det gav. Självklart finns det så många fina minnen också och jag har inte bara hamnat illa ut eller blivit omringad av fel personer men varför ska jag skriva upp det? Det är minnen jag vill ha kvar inom mig, jag vill inte skriva ner dem och sen låta de försvinna som jag vill med dessa."


"Det är svårt att öppna upp sig för någon man inte känner men det är ännu svårare att öppna upp sig för någon när man vet att man måste. Det var dock en tröst att veta att de var professionella och jag trodde då att de skulle förstå direkt vad jag pratade om och att jag inte behövde berätta mycket utan de skulle veta ändå, precis som om de kunde läsa tankar. Jag trodde också att de kunde göra mig glad och frisk efter bara några veckor. Jag tror att det är det största problemet när man går i terapi – tålamodet – och att man tror att det inte krävs något jobb från en själv. Jag trodde att jag inte behövde anstränga mig i terapin mer än att prata och sen skulle BUP göra mig frisk. Jag tror det var därför det inte hjälpte mig egentligen och jag tror det är därför det är många som inte får hjälp där. "

"Trots vad de kände och gjorde den natten så har de varit så blinda, och vem kan klandra dem? Jag var väldigt duktig på att dölja vad jag kände. Vissa är öppna med hur de mår och vissa är det inte. En sak kan man i alla fall slå fast; det är inte lätt att vara helt ärlig till någon man bryr sig om. Det är många som frågat mig ”men vad gjorde dina föräldrar?” och jag svarar alltid med samma frågande uttryck ”vad skulle de ha gjort för att det skulle varit annorlunda?” Det fanns ingenting de kunde göra och om de kunde göra någonting – vad spelar det för någon roll nu? Jag kan utan det minsta tvivel i hjärtat säga att jag aldrig har haft dåliga föräldrar, för det har jag inte. Idag förväntar sig barn att deras föräldrar ska agera hjältar och supermänniskor men de är inte mer människa än du. De misstag mina föräldrar gjort är samma misstag jag hade kunnat göra och de har snarare hanterat situationen ovanligt bra. Det fanns stunder då jag tyckte mamma betedde sig dåligt, det var stunder då jag önskade att pappa betedde sig annorlunda men jag tänkte aldrig för en enda sekund att de var dåliga föräldrar. Jag tror att det är den största styrkan jag har – mina föräldrar och min syn på mina föräldrar. De är mina hjältar, men de är mina mänskliga hjältar. Ju mer jag tänker och tycker att de bara är människor och att de fel de gör bara är mänskliga ju mer äkta blir deras framsteg och ju mer kan jag tro på att JAG en dag kan göra samma framsteg. För det är ju det som också tyvärr händer när barn idealiserar sina föräldrar, de blir aldrig riktiga förebilder egentligen utan bara idolbilder som barnen aldrig kan uppnå. Förr eller senare märker man, om man idealiserat en människa, att denne också gör misstag och faller precis som du. Faller inte du dubbelt så hårt då?"

HÅR!

Så... jag älskar hår, det vet alla. Jag älskar att färga hår, när jag färgar mitt hår, när andra färgar sitt hår, löshår av alla dess slag, håruppsättningar, klippa hår blablabla... Allt som har med hår o göra - I love it. Som många vet så har jag inte naturligt långt hår utan använder löshår som jag sätter dit med lim - men på en månad nu har jag inte haft i det. Hur går det egentligen med mitt lilla hårsparande nu då? En seg process... indeed. Men det går.
Jag färgar mitt hår ganska ofta och brukade göra det ännu oftare speciellt när jag hade färgat mörkt hår och den ljusa utväxten är ICKE smickrande och gör att man ser skallig ut. Många undrar hur fan jag lyckas ha något hår kvar överhuvudtaget ens på huvudet och jag tänkte dela med mig hur jag helt enkelt sköter mitt hår - för det gör jag! Det hade ju varit ganska underligt om jag INTE  skötte mitt hår eller hade någon slags hårskötsel när jag faktiskt älskar hår så mycket som jag gör. Jag ska även skriva om vad som är BIG NO NO för ditt hår.

Först och främst - jag använder numera ricinolja varannan dag för att få håret o växa snabbare. Ja - jag ser faktiskt en liten skillnad. Jag vet inte om det beror på att mitt hår faktiskt växer bara naturligt men det är väldigt billigt (100 kr flaskan för 500 ml på bodystore.com) så varför inte testa iallafall? Jag använder en pensel för hårfärg och penslar på det i botten av håret för oljan är EXTREMT FET och jättesvår att få ur håret (okej inte jättesvår men svår) och sen masserar jag hårbotten i typ 1 minut för att det ska sjunka in. Jag har i det i 30-40 minuter sen sköljer ur det. För att få ur det ur håret använder jag shampoo två gånger och sen balsam och låter balsamet sitta i i ungefär 15 minuter. BALSAM? Ja! Varje gång jag duschar låter jag balsamet sitta i en extra lång stund och medan det sitter i brukar jag raka benen/muffen/under armarna eller tvättar kroppen lite extra eller liknande... så det inte blir tråkigt o bara stå där. Jag använder olika balsam egentligen men jag har märkt att det är bäst o använda samma hela tiden och inte byta. Det bästa jag vet är Garnier Respons som jag la till i bilden för det luktar gott och är riktigt bra för mitt hår! Det är de två olika sorterna jag skiftar mellan. Alltså... gällande shampoo och balsam så är inte dyrast alltid bäst. Visst - om du har råd att köpa redigt bra grejer hos frisören go for it men de flesta har inte det. Jag använder lite olika shampoon, det är balsamet som är "the thing." När jag sen duschat klart så sprayar jag i en massa TRESemmé heat protection och sen fönar håret (jag tar också det varje gång innan jag plattar håret). Jag använder ALDRIG en vanlig borste! Jag använder ALLTID en svinborste som är så JÄVLA bra för håret. Det får ut tovor men är så jävla mycket skonsammare för håret! Speciellt när man har skadat hår som lätt bryts av som mitt. Jag råder verkligen ALLA alltså... ALLA (ser ni jag har satt en sån gul glow runt svinborsten på bilden för o extra visa hur jävla underbar jag tycker att den är) att införskaffa en svinborste. De slits inte ut på jättelänge dessutom och du behöver bara byta kanske... 1-2 gånger om året ungefär. Köp den från Åhléns - den är bäst! Om jag har lite rufsigt hår eller tovor så använder jag Natusan Kids spraybalsam. Det är skitbra! Som sagt - dyrast är fan inte alltid bäst! Du kan dessutom tillverka eget spraybalsam som jag gjorde ett tag; du blandar några klickar balsam med vatten, skakar om i en sån vattensprayflaska och sen använder :) Så. Varje dag använder jag alltså värmespray - balsamspray och svinborste!
Det är SÅ jag behåller mitt hår på huvudet!
No-no's för håret då?

Alltså... Jag förstår INTE hur folk fortfarande kan använda Proffs hårspray och tycka att det är bra. Det är rena rama hårdödaren! Personligen så håller sig inte ens håret som man vill med Proffs.
Och sen kan jag ju också säga som hårfärgsexpert... MOOD's hårfärger är så jävla dåliga för håret. De torkar ut håret DIREKT bara efter en användning trots efterbehandlingen, resultatet blir glanslöst som fan och fade'ar jättesnabbt. All kärlek åt MOOD's blekning som faktiskt är bäst men inte deras hårfärger. De luktar dessutom skitäckligt! Och såklart - nej åt den vanliga borsten. Bojkotta hårborsten! Krossa hårborsten! Mhm. Det är bra o ha en vanlig hårborste hemma för de där omöjliga tovorna eller när man ska göra en bena men använd det inte i hela håret!

Hoppas någon tyckte det här var bra eller roliga tips som ni vill testa :)!

Btw.

"du lägger ut massa bilder"  
"du gillar o ta bilder på dig själv va?"   
"okej du badar vi vet det, behöver inte massa bilder på det"
"4 bilder på din katt, vi bryr oss inte"
"fan vad mycket bröst du visar"
"du tar ofta bilder i sängen, ligger du alltid där?"
"du uppdaterar typ 5 statusar varje dag"
"allt jag ser på min facebook är dina statusar"
"asså du har så sjukt mycket bilder på din facebook xD"
"hur mycket bilder har du på dig själv på din dator?"
"hur mycket bilder tar du egentligen på dig själv?"

Jag ska bara ta det här järnspettet och bränna det lite över en eld sen våldsamt glida det ut och in i era arslen... sen ska jag bara vässa den här pålen och köra upp i era urinrör... och värst av allt så kommer jag se till så att vad ni än gör så kommer era könsorgan aldrig lukta fucking skunk. Äckel. Dö. 

-------------------------------------------------------------------------------

Känner du dig träffad av detta inlägget? Läs här innan du bestämmer dig för att bli sur på mig eller bli ledsen.    

Poly-fucking-vore!

Hittat den här nya grejen (hittat och hittat, Dollie tipsade) som varit helt sjukt roligt de senaste dagarna. Man gör egna kläd-sets och jag har speciellt gjort olika karaktärer från filmer och serier, t.ex så gjorde jag och min syster en del Disney-prinsar/manliga karaktärer i tjejversion.Här nedan visar jag några jag har gjort :D http://blinktoes.polyvore.com/ och jag har aldrig brytt mig om mode eller någonting tidigare, alltid varit... TOTALT ointresserad men det här är SÅ roligt!!!!

Jag har även gjort Amy, Bernadette och Penny från Big bang theory :) och en massa andra!!!! Kolla in och gör egna, seriöst det är så JÄVLA roligt :D http://www.polyvore.com/

One of the most terrifying pics I've ever seen....

I have some fucked up dreams man.

Jag drömde att jag skulle på kalas hos ett par tvillingar men jag ville inte gå så jag ljög ihop en historia om att jag var sjuk. Tvillingarna bodde i ett stort jävla hus med världens finaste trädgård (de var såna typiska svenska rikemansbarn) med en häck som inte hade en millimeter utanför utan var helt PERFEKT trimmad/klippt, hur man nu ska säga. En del av häcken var högre och såg ut som ett slags valv ni vet, en dörröppning utan dörr som är rundad längst upp ni vet (mina förklaringar är bäst, håll käften). Det var på sommaren men det hade regnat. Jag skulle ut och springa och skulle gena genom deras trädgård för att komma ut till ett fält som var utanför trädgården och jag tänkte att det spelar ju ingen roll och gena där för dom är inte ute nu ändå. Så jag sprang igenom och dom satt på altanen och fikade vilket gav mig smått panik. Jag försökte att inte bli sedd och skulle gå igenom det där "häck-valvet" som var mycket lägre än min höjd och jag hade för bråttom så jag sprang rakt in i häcken och tog sönder den (!!!!!) men de såg inget så jag låtsades som om inget hade hänt! De bjöd in mig senare och var glad att jag mådde bättre och så. Vi var typ barn i drömmen och kanske... 10-11 år gamla. Så skulle vi pyssla på en liten extra altan eller utehus som fanns bakom häcken på fältet och när vi skulle gå igenom så såg dom att häcken var sönder och fick panik och deras föräldrar sprang dit och ba blev helt förskräckta för deras perfekta häck var förstörd. Jag låtsades som ingenting och de var jätteupprörda! Så de bjöd dit ett par män i svarta mantlar som skulle förhöra f olk i området men när dom kom dit så såg dom direkt att jag såg skyldig ut så de förhörde mig först och det kom fram till att det var jag som var skyldig. De blev jätteledsna och sura och besvikna på mig som hade tagit sönder deras häck och jag mådde jättedåligt.

De två männen skulle föra mig till ett fängelse för mina brott och då ändrades tidsepoken och det såg ut som medeltiden typ, som nordlandskapen och Winterfell och The wall-stilen i Game of thrones! De två männen såg ut som såna typiska skarprättare och läskiga medeltidsmän ungefär litegrann som ringvålnaderna i Sagan om ringen. De red på två stora svarta hingstar framför mig och jag fick också en häst (nu var jag i min riktiga ålder också btw) och vi var påväg mot Azkaban, fängelset i Harry Potter. Vi red genom mörka skogar, och de red framför mig och jag såg en chans att fly! Jag hade också en svart lång mantel med huva och genade genom taggbuskar med hästen och lyckades komma undan! Så kom jag till en by där alla byborna låg döda och det var jätteläskigt, ni vet som i en typisk fantasymedeltidaktigfilm... Mitt i byn fanns det tre stora statyer av vargar som jag red fram till. Jag hoppade av hästen och såg en tjej ligga vid dom och jag rörde vid vargarna för att kolla vilket material och då kom ett stort ljus och jag åkte tillbaka i tiden för att se vad som hände i byn och varför de alla hade dött! Jag fick se allting genom flickans ögon. Ett virus hade kommit till byn som hade gjort att folk blev galna och dödade varann och hon hade blivit dödad av mannen hon älskade och det var jättesorgligt. När jag kom tillbaka till nuet så satt jag vid vargstatyerna och undrade om det fanns något jag kunde göra. Ett par män kom för att ta hand om kropparna och de begravde alla som hade dött. Jag la en röd ros på flickans grav och sen red iväg i gryningen.

Mina drömmar är alltid så detaljerade, därför jag verkligen kan beskriva det såhär! Fucked up och ganska underbart, det var ingen mardröm utan mer som en film. Så jävla häftigt, ska nog skicka in den idén.

Let'z be seriouz.

Okej så... jag har uppdaterat jävligt dåligt men det är så med mig när jag ska börja blogga att jag skriver en hel drös med inlägg och sen inga alls och sen en hel drös till. Men jag tänkte faktiskt öppna upp mig lite i det här inlägget.

De senaste dagarna har varit jättejobbiga. Idag var första gången jag var ute i solljuset sen i onsdags och bara det säger ju en del. Jag har inte haft så dålig sömn egentligen för jag har sovit på nätterna men jag har sovit på dagarna också. Jag har spenderat mer timmar i sängen än uppe och jag är så trött hela tiden. Jag kan inte beskriva hur TRÖTT jag är. Jag är så utmattad, både i kroppen och i huvudet. Jag har ätit jättedåligt med, ätit kanske... 3-4 måltider på 5 dagar och det är väldigt väääldigt lite energi och det förklarar också varför jag är så trött men jag är bara så orkeslös ändå, även när jag äter och är uppe på dagarna. Jag orkar inte ta hand om mig själv men jag är inget barn eller någon bebis men jag är bara så zzZzzZzzZ... hela tiden. Jag vet inte om ni som läser har känt något liknande men jag kan verkligen inte beskriva med ord hur jävla TRÖTT och UTMATTAD jag är. Det har varit så mycket det senaste halvåret som tärt på mig som fan. Jag har tur dock som har en helt underbar familj som jag kan prata med om allt och jag pratar väldigt sällan med mina vänner om mina problem just nu och jag vill inte prata om det, jag känner mig inte bekväm med att prata om det. Jag vet att många utav mina vänner inte har den blekaste aning om varför jag mår så dåligt och hur jag egentligen mår. Jag döljer det inte medvetet men jag vill gärna bara vara glad när jag pratar med mina vänner och skoja, skratta inombords och dela roliga bilder med varandra. Det gör mig glad.

Och sen så kan jag meddela att jag har haft kort hår nu i nästan en månad :) eller en hel månad... jag vet inte. Jag vill verkligen att det ska bli friskt igen och växa ut nu. Jag använder fortfarande löshår i samma längd som mitt eget men bara lite lite liiite på sidorna där fram på huvudet så resten av huvudet är all my own. Det ser ju lite ut som hockeyfrilla som vanligt -.- men ja, det är jättefint annars. Trivs så JÄVLA bra i det! Känner mig åtminstone självsäker ganska ofta nu, och jag får så himla fina kommentarer för mitt korta hår, speciellt ifrån min svärmor! Det gör så himla mycket för mitt självförtroende också!

Har också köpt en svindyr kräm som heter Contrakel som ska hjälpa o bleka mina ärr och så. Jag har använt det 3 gånger per dag nu i en vecka och ser ju ingen skillnad ÄN men om några månader kommer det nog synas :)Är så trött på mina ärr... Det är som om alla minnen kommer tillbaka när jag tittar ner på min kropp. Både armar och ben har massor med ärr och det är så jobbigt nu i efterhand... jag vet inte om jag ångrar mig för jag har alltid känt och tyckt att ångra saker man gjort inte ger någon nytta och därför ska man inte ångra... men ja, jag önskar att jag inte gjort det.

Och ja iallafall, tack för ni läste och hoppas att ni hoppas att jag mår bättre snart! <3

Tha parthey.

Det var ju faktiskt ett jävla bra tag sen jag uppdaterade här. Jag hoppas att ni kan förlåta mig. För att ni ska förlåta mig berättar jag om fredagens bravader.

Vid 16-tiden ringer det på dörren och jag vaknar fast jag bestämt mig för att nae jag ska minsann gå upp vid 12 idag. Virar in mig i en filt och öppnar osäkert (jag lär mig aldrig att jag ska KLÄ PÅ MIG KLÄDER innan jag öppnar för jag har varit med om en rad obekväma ögonblick då jag inte haft kläder på mig när jag öppnat dörren, så illa att jag faktiskt hamnade i TV en gång invirad i ett täcke men iaf) men där står Oliver, min partner in crime och bebis. Jag klär på mig och vi sitter i soffan och småpratar sen blir klockan 17 ungefär och det är dags för två brudar att komma dit. En söt liten svarthårig tjej från Borås och en ännu mindre söt blond tjej från Kinna. Blir jätteglad när jag ser dom och får en fin bukett av den svarthåriga som nu står i mitt rum och doftar gott! Efter flera timmar av systemet-strul och iordninggörande så är vi klara och fixade för THA PARTHEY.

Klockan är ungefär 19 då vi bosätter oss i vardagsrummet för att börja. MEN nu är det ju lite problem... med högtalarna. Crippe försöker hjälpa till men han är redan påverkad vilket väcker bitchen i mig. Han pillar och pratar om basen och jag skriker till slut "MEN GLÖM BASEN, GLÖM BORT BASEN :@" och hur mycket jag än försöker förklara att man ska bara sätta i rätt sladdar i rätt uttag så löser det sig men nej då, det är prat om basen. Efter nästan 20 minuter av bitchfits från mig och irriterande utskällningar på min pojkvän så lyckas vi fixa det. Fortfarande sur, svettig och trött slår jag psykiskt till mig själv och tänker "du, nu jävlar ska du ha kul" och jag lyssnade. Drickandet påbörjas!

Mina BFFs anländer med en jägerflaska och jag är överlycklig, är inte jägermeister typ meningen med livet på fest? Eller? Oskars söta kompis är också där tillsammans med Oskar såklart. DAGS FÖR JÄGERBOMBS? säger den söta kompisen och ja nu jävlar! Jägerbombs och nu är det dags för tårtan jag har bakat. Jag köpte 3 tårtbottnar la på jordgubbssylt och grädde blandat med mycket vaniljsocker sen på blev det rosa grädde och maränger. Den var mycket uppskattat och så JÄVLA god. Alla börjar dricka. "Får jag en grogg till?" frågar Oskar kanske 50 gånger och jag säger ja varje gång.

En av mina BFFs Malin verkar vara lite mer glad i hatten än vi andra. Då och då hör man dunsar i lägenheten med följd av Malins skratt som man så lätt känner igen! Plötsligt hört en stor duns från hallen och sen Malins skratt och det visar sig att hon snubblat över en dammsugare och slagit i sig ganska illa. Med ett flin visar hon blåmärken och rivsår och säger "jag ramlade!" :D Oskar och hans söta kompis går på krogen men Oskar kommer tillbaka ensam med ingen förklaring. Han är jättefull tack vare mig och krogen. Han har ingen jacka."Var är din jacka? Var är din söta kompis?" Oskar svarar sluddrigt "den är på James och jag vet inte hon gick iväg" man ba jaha så då är det operation hämta Oskars jacka. Oliver och en av mina BFFs går dit för att hämta jackan.

När de kommer tillbaka går jag och Oliver ut i trappen för att prata lite allvar som man alltid gör på fester ibland. När vi går in möts jag av panikslagna skrik. "OSKAR SPYR I VASKEN, OSKAR SPYR I VASKEN!" ekar det. Fan, tänker jag. När jag letar efter honom har han redan gått in på toaletten och vi knackar och jag frågar "är du okej?" och han svarar helt chill precis som om ingenting har hänt "ja jag mår bra :)" - kan vi få komma in då? - nej :) - men folk behöver kissa du måste öppna - nej dom får vänta :) - men han kommer ut till slut och jag leder honom genom hallen in till köket och han stannar vid vasken för att spy igen. Jag hämtar hinken snabbt som fan och fyller den med lite vatten sen leder in honom till sängen där han spyr vidare i hinken med en tofs i håret.

All sprit tog slut, vi lyssnade aldrig på Gangnam style, jag fick leka gynekolog och sen en nästan sömnlös natt. Fest? Oh ja. Jag orkar inte skriva mer. Tråkigt inlägg. Men var tvungen. 

-------------------------------------------------------------------------------

Känner du dig träffad av detta inlägget? Läs här innan du bestämmer dig för att bli sur på mig eller bli ledsen.