Feministiska handlingar i vardagen.

Så. Tillbaka. Haft ett breakdown och nu har jag en lucka på några timmar där jag inte vill döda mig själv så låt oss ta vara på detta! 

Feministiska handlingar i vardagen. Vad kan det vara? Det finns en idé om att feminism alltid ska vara så politisk och med politisk menas typ... demonstrationer, skriva feministartiklar och publicera dem, skriva informationsblad och skicka ut eller att rösta på F!. Det menas att kvinnor aktivt måste göra någonting hela tiden för att vara feminister. De måste höja rösten i riksdagen, de måste försöka påverka den stora massan och de måste vara politiska. Radikalfeminister hade inte fel när de sa att det personliga är politiskt. Det personliga har blivit politiskt så som våldtäkt och kvinnomisshandel. Dessa saker klassades inte som politiska på 70-talet och det är tack vare radikalfeminister som de numera är det. Det personliga... är fortfarande politiskt. Om jag sitter med min bästa vän i flera timmar och tröstar henne över en kille hon är olyckligt kär i så är det en feministisk handling. Om jag hjälper henne att känna ett egenvärde istället för att basera sitt egenvärde på sin olyckliga kärlek så är det en feministisk handling. Om jag övertygar en annan vän att hon inte måste ha analsex med sin pojkvän för att vara "en häftig flickvän" så är det en feministisk handling. Om jag på något sätt stöttar en vän som precis gått ur en destruktiv relation med en man genom att erbjuda tröst, ett öra, pengar, någonstans att fly eller sova så är det en feministisk handling. Om jag uppmuntrar en vän att ta plats när hon känner sig osäker så är det en feministisk handling. Jag känner mig sällan som en feminist egentligen. Jag känner inte att jag gör någonting speciellt för feminism... för jag är ju inte ute och demonstrerar eller aktivt sprider information eller aktivt uppfostrar och omvandlar antifeminister. Men när jag lyssnar på kvinnor, pratar med kvinnor och hjälper kvinnor att tänka bättre om sig själva så känner jag mig som feminist. Det är då jag känner det... systerskapet. Systerskapet är numera något politiskt. Det är hos systerskapet vi hittar styrka att orka vara feminister. Endast när jag omringar mig själv av kvinnor så orkar jag... endast när jag omringar mig själv av (bra) kvinnor så känner jag mitt eget värde. Och jag vill ge tillbaka.

Hairgoals.

Ärtkuk.

Svullen och nygjord men är jättenöjd. Färgerna kommer att lägga sig sen. Trots att ärren är väldigt svullna så syns de knappt under... vilket gör mig så glad. Jag har aldrig kläder med färg, någonsin, så det är kul att många av mina tatueringar är så färgglada... Känner mig fin. 

Atlas.

Allt känns så mörkt. När man är deprimerad blir man som en svamp som suger åt sig all negativitet helt omedvetet. Jag sitter och tänker på fredagen, på Stockholm, och det känns överväldigande just nu. Jag blev så illa berörd av det. Jag ska snart dit. Jag har flera gånger rört mig i det området när jag varit på besök. Jag vet hur det ser ut. Det känns alldeles för nära.. 

Pressen som kommer efter detta är för att jag engagerat mig politiskt. Det här blir en politisk fråga. Och jag orkar inte det mer. Människor är mer oroliga över hur SD som parti kommer växa efter detta än att det faktiskt skett ett terrordåd i Sverige. Det känns inte som om människor bryr sig om vad som händer i världen utan bara om vad som händer i Sveriges riksdag, om vad som händer i Sverige rent politiskt. Att människor dör spelar ingen roll. Att SD får fler röster - DET spelar roll. Jag förstår att vi lever i Sverige, att det är där vi lägger fokus eftersom Det påverkar Oss men det blir sån... debatt.. och sån hets. Och jag varken vågar eller orka yttra mig eftersom jag vet att människor just nu är extra känsliga och extra aggressiva. Det ska inte vara så. Det ska inte kännas så. Jag kan inte smälta allting som händer just nu. Intrycken är så många och så starka. Det känns som om en stor våg har träffat mig och jag försöker nå ytan för jag kan inte andas. Mina lungor fylls sakta med vatten och jag kvävs. Min depression gör att min HSP känns mycket mer. Jag vill bara stänga in mig i ett mörkt rum och inte bry mig om någonting. Jag vill bara få andas igen utan att anstränga mig. Jag är rädd för, och vet, att människor tolkar min politiska trötthet som att jag blundar för problem.. för jag har ju varit så engagerad tidigare. Jag upprepar: det ska inte vara så. Det ska inte kännas så. 

Och idag... känner jag saknaden. Jag hade så gärna velat prata med honom idag. Om allt. Om ingenting. Det går inte. Det kommer aldrig att gå igen. 

Imorgon ska jag få färg på min tatuering. Jag ser fram emot det så mycket. Jag är aldrig nervös över smärtan, endast det sociala. Det känns så underligt att alla mina smärtor är psykiska och att jag klarar av fysisk smärta som ingenting. Jag kan ha migrän så det svartnar för ögonen och ändå vara någorlunda fungerande i vardagen. Pain, you got nothing on me.

Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra åt skolan. Jag kan inte plugga just nu. Det känns helt omöjligt. Jag hatar mig själv så innerligt för att jag säger så och för att jag känner så. Jag har alltid varit den som sagt att jag inte orkar men ändå alltid gjort det. Jag minns att Mimmi sa det till mig "du säger alltid att det kommer gå åt helvete och att du inte kommer orka och så helt plötsligt har du gjort 3 arbeten på några dagar". Jag vet att jag brukar säga så. Men jag brukar sällan känna det såhär länge. Jag har funderat på att ringa vc och fråga hur jag ska gå till väga för att bli sjukskriven ett tag. Men sen tänker jag... hur ska jag ha tid med det? Hur ska jag ha tid och ork till att samla mod och social energi till att 1. ringa 2. gå på massa möten 3. gå på fler möten 4. kontakta lärare 5. kontakta försäkringskassan... osv osv osv. Nej jag har inte tid eller energi till det. Jag har inte ens tid eller energi till att söka hjälp... hur ska det gå för mig? Jag vet att jag måste maila min lärare i Genusvetenskapen för nu ligger jag efter med 2 datum... och jag kan inte. Jag är inte negativ nu utan jag är realistisk. Jag tar alltid mer än vad jag klarar av.... Sen kommer min sociala ångest som hindrar mig från att kontakta henne och det hela är bara ett recept för kaos. Jag hatar mig själv, så mycket. Jag hatar att jag inte orkar. Jag hatar att allt påverkar mig så mycket. 

Foundation.

There's a scratch on your shoulder

Crushes me like, crushes me like lead

And I wanna get older

All the things I want, I really shouldn't get

If I triumph, are you watching?

Can you separate everything for me?

You used to work me out

But you never worked it out for me

There's a scratch on your shoulder

Crushes me like, crushes me like lead

And I wanna get older

All the things I want, I really shouldn't get

If I triumph, are you watching?

Can you separate everything for me?

You used to work me out

But you never worked it out for me

And your head looks good

I wanna love it so much

I wanna be the one

I wanna do what you love

And I was lying

I don't really wanna be fine

It's all over

And there's a scratch on your shoulder

It crushes me like, it crushes me like lead

And I wanna get older

And all the things I want, I really shouldn't get

Breathe.

"Jonna. Det har passerat åtta år sedan jag kom i kontakt med dig. Under loppet av denna tid, har jag kommit till att förstå mycket kring dig. Du har ett väldigt kännande hjärta. Ett hjärta som troligtvis överväldigar dig från tillfälle till tillfälle. Men det är även ett mycket starkt hjärta. Du är en sådan öppen och genuin person. Du är även någon som verkligen bryr sig. Du är så smart. Någon som tänker självständigt och inte räds för att ifrågasätta och utmana, oavsett om det gäller någon annan eller dig själv. Och för någon som kan vara så seriös så har du en lika tramsig och humoristisk sida. Än idag tycker jag att du är en av de mest fantastiska och underbaraste personerna jag vet. Och likt en hobbit upphör du aldrig att växa och visa upp nya sidor. Jag ville bara säga det." 
Plötsligt kändes det så ljust i mitt hjärta. Ett sms från en gammal trollkarl och vän.

Den senaste tiden har jag tvivlat. Jag har tvivlat på att det jag gjort och sagt varit rätt, om jag verkligen står för allt jag tidigare har stått för. Det är helt okej att tvivla, till och med mer än okej, jag tror att det är friskt att tvivla ibland. Att jag tvivlar gör att jag är öppen för nya värderingar och det gör att jag fortsätter utvecklas, fortsätter växa, istället för står fast vid samma punkt hela tiden (inte för att det egentligen är något fel i det.) Att tvivla på sina värderingar är inte samma sak som att tvivla på sig själv. Med ett sms blev det så klart... att jag vet vem jag är. En man som en gång brydde sig väldigt om mig sa "never change" och "du är så genuin. Jag är inte sån. Jag kan inte vara sån. Och det är det som drar mig så mycket till dig. Även om jag inte håller med dig om allt så vet jag att det kommer från rätt ställe. Och jag kan inte säga nog hur fint det är." Trots att den här mannen idag har gjort mitt hjärta väldigt illa så kan jag inte glömma att han en gång sa så till mig.

Idag köpte jag en croptop. Jag provade den och tyckte att jag var så himla fin i den. Jag har suttit och raderat bilder från min instagram, bilder som visade "för mycket" för jag fick för mig att jag sände ut "fel signaler." Jag gav "fel intryck." Jag satt länge och undrade.. är det rätt? Jag vill inte förändra mig för någon annan. Jag vill inte ifrågasätta mina värderingar för någon annan. Jag måste få göra det själv och jag måste få känna det själv. Jag la ut bilden. Jag lägger ut bilden här också. Jag vägrar anpassa mig. Jag är feminist. Jag är kroppsaktivist. Det är Jag. Vad feminist och kroppsaktivist betyder för mig och hur det yttrar sig kan skifta men jag står fast vid vad jag är. Jag ser så många omkring mig som fått upp ögonen för feminism och kroppspositivitet på grund utav mig. En vän sa till mig, som upptäckt feminism tack vare mig, "jag ser mitt värde som kvinna nu" och det betyder otroligt mycket för mig. Jag kan inte svika mig själv bara för att jag blev lämnad. Jag kan inte svika mina feministiska syskon bara för att jag blev lämnad. Det må göra så ont att jag inte vet hur jag ska hantera det men det får aldrig göra så ont att jag ger upp det här. Jag kan inte ge upp mig själv. Jag måste bli uppskattad och älskad för vem jag är, för vad jag är.

Jag har varit så ledsen den här veckan. Jag har varit så ledsen att jag inte med ord kan beskriva det. Jag kände, och känner fortfarande, att jag nått min gräns för vad jag kan ta emot. Jag kommer fortsätta att vara ledsen en lång tid framåt. Jag kommer fortsätta hoppas, fortsätta drömma och fortsätta älska. Jag kommer fortsätta gråta och fortsätta ha ont. Jag kommer aldrig kunna neka dig någonting. Men.. sms likt det jag fick idag av min egen Gandalf påminner mig om varför jag måste fortsätta kämpa. Jag är så mycket mer än bara en feminist och en kroppaktivist. Jag är Så. Mycket. Mer. Jag är snäll. Jag är bra. Jag är smart. Jag är rolig. Jag är intressant. Jag är omtänksam. Jag är äkta. Jag är ren. Jag är värd att älska och värd att bli älskad tillbaka. Jag har så mycket att ge. Jag kan hjälpa människor. Jag kan göra människors liv till det bättre. Det spelar ingen roll hur mycket mitt hjärta säger emot mig just nu för jag måste lyssna på de jag har omkring mig. De vet att allt jag säger och gör kommer ifrån en ärlighet som är god. Jag kan inte gå in på detaljer. Jag vet bara att även om jag tyckte att det som hände var fel så går det inte att ändra på nu. Jag står på marken. Jag svävar inte längre. Breathe.

Dark allies.

Längtar efter Stockholm. Längtar efter Isa. Längtar efter hennes ljusa energi, hennes out-of-this-world-aura och förstående hummanden. För hon förstår mig, jag vet att hon gör det. Jag behöver det. Bara 21 dagar kvar. Då får jag även träffa Tobbe och Ayumi vilket känns helt fantastiskt. Bara 21 dagar kvar....

Together!

Jag kan inte räkna alla gånger som människor skrivit till mig och berömt mig för min kroppaktivism, feminism och ärlighet kring psykisk ohälsa. "Du är en förebild" har jag hört. "Du har hjälpt mig jättemycket" har jag hört fler gånger. Jag peppar människor att acceptera sig själva, att sluta gömma sig och att leva. Jag ser det som en våg som växer. Jag märker hur mina vänner och följare bara kryper ut ur sina skal och börjar acceptera sina kroppar. Jag får sedan höra att det är på grund utav mig som de vågar. Det är det som gör det värt att fortsätta för jag gör inte det här bara för mig själv egentligen, inte längre. Jag gör det för alla mina systrar, alla mina syskon, som går igenom samma kamp som mig. Jag tänker aldrig lämna er. Jag tänker aldrig ge upp er. Aldrig.

Ni peppar mig också. Ni hjälper mig. Vi gör det här tillsammans.

Dream violin.

Beställde 3 böcker idag; Dorian Grays porträtt, Den store Gatsby och The complete poetry by Edgar Allan Poe. Jag måste hitta tillbaka till mig själv. Jag är en missförstådd gotisk romantiker, en sådan man ser parodi av. Jag vet det... och jag accepterar det. Jag kan hitta ljus i mörkret. Det gör jag alltid.

"- Jag tänkte kolla på The Great Gatsby sen... för det påminner alltid om oss...

- Ska du verkligen göra det då?

- Ja men han dör ju på slutet... så jag kanske kan finna lite tröst i det..."

Jag vill att du ska vara lycklig men jag ville att du skulle vara det med mig.

“He talked a lot about the past, and I gathered that he wanted to recover something, some idea of himself perhaps, that had gone into loving Daisy. His life had been confused and disordered since then, but if he could once return to a certain starting place and go over it all slowly, he could find out what that thing was ....”

Politik politik politik.

När jag pratade med min vän Jennifer i helgen... så nämnde jag att mycket utav det jag skriver är diskussioner. Det är filosofiska diskussioner snarare än personliga värderingar och åsikter. Jag skriver alltid så. Jag skriver alltid som ett samtal och många har svårt att förstå det. Det är ingen hemlighet att mina kommentarsfält brukar ryka av ilskna människor som missförstår mig. "Du säger och tycker och tänker på det här sättet" brukar de säga och jag förstår ingenting. "Var har jag sagt att jag tycker det?" De tolkar mina svar helt fel. Jag har stängt in mig själv, mina känslor, mina tankar, mina åsikter och vägrat vara öppen. Det finns så mycket inuti mig som jag aldrig skriver om, eller pratar om. Jag försökte, här på bloggen, öppna upp mig mer under taggen "unpopular opinions" men inte ens där är jag till 100% ärlig. You don't know me and you never will. 

Jag är inte helt hundra på vad jag tycker, egentligen. Jag är allt och inget. Jag håller med och håller inte med på samma gång. Jag tror inte att politik är någonting för mig alls. Jag vill inte prata om politik på det sätt som de flesta gör. Jag vill diskutera för och emot, jag vill diskutera varför och varför inte, jag vill diskutera fördelar och nackdelar... med allting. Jag vill inte diskutera kring varför jag har "rätt". Och om jag ska kunna ha rätt måste jag tycka någonting först. Vad tycker jag? Jag vet inte egentligen. Jag identifierar mig själv som feminist men vad betyder det idag att göra det? Vad betyder feministstämpeln nu 2017? Stämmer den stämpeln överens med mina åsikter? Jag vet inte. Jag identifierar mig själv som kroppaktivist men vad innebär den stämpeln då? Vad innebär det att vara kroppaktivist? Stämmer den stämpeln överens med hur jag känner och tycker kring kroppaktivism? Jag vet inte. 

Det är därför det är så skönt för mig att prata med människor som Jennifer eftersom hennes politiska värderingar är väldigt olika från mina (de som jag tror att jag har), samtidigt som de är väldigt lika. Jag har kontakt med fler som inte tycker som jag, som utåt står emot allting jag står för. Vi är inte så olika ändå, trots att vi tycker olika. Och om vi tycker olika, hur intressant är det inte att prata om varför vi tycker olika? Vad har format oss? Vad har gjort oss såhär? Varför tycker vi såhär? Min fokus ligger aldrig på politiken. Den ligger på människor. Det är människor som intresserar mig. 

Vad jag försöker säga, egentligen, är att jag är vilse. Jag är inte påläst. Jag har inget intresse av att hitta mig själv politiskt och jag har inget intresse av att bli mer påläst. Min feminism är personlig och mitt intresse för feminism är högst personligt. Jag vill bara prata om fiktion... filmer, serier, böcker... eller konspirationsteorier? Spöken? Aliens? Kan vi inte prata om hur coolt det egentligen är att alla människor i världen ser månen? Är jag dum när jag tycker att det är coolt, vad tycker du? Kan vi inte prata om pinsamma saker vi har gjort? Kan vi inte prata om hur vi känner kring kärlek? Har du fått ditt hjärta krossat någon gång? Har du krossat någon annans hjärta? Kan vi inte prata om varför pengar är så viktigt och hur vi gör det mindre viktigt? Kan vi inte prata om hur vi känner kring att ljuga, hur känner du gällande vita lögner? Hur känner du gällande musik, vad betyder det för dig? Varför tror du människor är så olyckliga i Sverige, när vi egentligen har allt vi behöver? Varför tror du att det är så viktigt för vissa att vara vackra medan andra fokuserar på att vara intelligenta? Kan vi inte prata om sex? Vad tycker du om att göra "i sängen" och har du verkligen gjort det du tycker om att göra, har du utforskat? Varför har du inte vågat? Kan vi inte prata om något annat än politik, för en gångs skull? 

Fiction.

Fiction, when we're not together

Mistaken for a vision, something of my own creation
I wake up alone, with only daylight between us
Last night the world was beneath us, tonight comes, dear love
Were we torn apart by the break of day?
You're more than I can believe, would ever come my way

Fiction, when we're not together
Mistaken for a vision, something of my own creation
Come real love, why do I refuse you?
Cause if my fear's right, I risk to lose you
And if I just might wake up alone
Bring on the night

Fiction, when we're not together
Mistaken for a vision, something of my own creation
Any certainties, how am I to tell?
I know your face all too well, still I wake up alone

Fiction, when we're not together

Green light.

Davy Jones.

Jag har sovit. Under natten har medicinerna slutat verka. Jag vet inte ens hur många jag tog. Jag minns att jag googlade kombinationen på mobilen innan jag somnade. "Tog jag för mycket?" Jag vaknade ungefär 5 gånger under natten, som vanligt, men jag minns det knappt nu. Klockan var 08.41 när jag tittade för sista gången och jag hade drömt något konstigt... något om IKEA och hallonsoda... och verkligheten hann ikapp mig. Vem är jag? Vad gör jag? Vad är det som händer? Just det... 

De senaste veckorna har varit... helvete. Jag började ifrågasätta vem jag var redan i höstas.. och jag bestämde mig för att ta tag i saker. Jag skulle stå upp för mig själv. Jag skulle bli stark i mig själv. Nu vet jag inte vem jag är längre.

En del av mig vill så gärna skriva att "jag ger upp nu" men jag vet att jag ljuger om jag skriver så. Jag ljög inte igår när jag sa till Daniel "låt mig inte gå ut i skogen idag för jag kommer hoppa framför tåget." Jag ljuger idag när jag säger att jag kommer ge upp. Idag kommer jag inte hoppa framför tåget. Jag vet inte vad det är för någonting som finns inuti mig som vägrar ge upp, som vägrar sluta kämpa. Det vore så skönt att bara få omfamna mörkret, som jag en gång gjorde. Eller gjorde jag det ens då? När har jag egentligen omfamnat mörkret? När har jag inte försökt? När har jag inte kämpat? Det vore så skönt att få slippa kämpa... någon gång... Att det bara var lätt... någon gång...
Jag är inte 16 år längre. Jag är inget barn. Jag vet att jag är värd bättre och att det är möjligt att få det bättre. Men varför blir det inte så? Tror jag verkligen själv på att jag är värd bättre? Är det där problemet ligger? Måste jag tro på det mer? På riktigt? Men hur ska jag kunna tro på det nu? Hur ska jag kunna tro på ett självvärde när... nej kan inte ens skriva om det.
Igår var det så många som ville prata. De märkte direkt. Jag behövde inte ens skriva så mycket, de märkte direkt. "Jag önskar att jag kunde ta bort allting som gjorde ont." Det känns inte som om jag fullt ut uppskattar och förstår det enorma stöd jag har omkring mig. Jag har ett helt nätverk av människor som alla är villiga att stötta mig och ge mig en plats att andas ut på. Jag håller inne så mycket. Jag vill inte prata om det. Jag vänder det hellre inåt mot mig själv för jag vet att jag klarar av det om det bara ligger inuti mig. Jag kan inte släppa ut det. Jag kan inte. Det har varit min hemlighet, min börda, min förbannelse. Det måste fortsätta så.