Hur ska tjockacceptans bäst bedrivas?

Det finns diskussioner inom tjockacceptans-rörelsen som handlar om att tjockacceptans, eller body positivity, inte handlar om att vara vacker. Det handlar inte om att ses som vacker utan att ses som en människa och där i en bra människa. Dessa diskussioner brukar leda till att aktivister, med negativ ton, diskuterar andra aktivister och hur de bedriver sin tjockacceptans. "Att ta bild på sig själv i sexiga underkläder, tjock eller inte, är patriarkalt och därmed inte hemmahörande i tjockacceptansrörelsen." Jag förstår detta. Men jag själv är en sådan som gör det på ett "patriarkalt sätt". Det är väldigt svårt för mig att lägga ut en osmickrande bild på mig själv... iallafall enligt mig själv en osmickrande bild.

Jag tänker som så att om tjocka människor ses som vackra... tillkommer en rad andra positiva egenskaper i detta. Att ses som vacker är inte bara att ses som vacker. Det finns enorma fördelar med att vara "vacker" (vad det nu innebär egentligen) och dessa fördelar är inte bara utseendemässigt. En vacker människa ses som driven, energisk, smart och glad. De blir automatiskt mer önskvärda människor i samhället. 
Vi måste självklart sluta döma varandra utefter hur vi ser ut.. men vi är inte där än, tyvärr, och tills dess får man göra det bästa man kan av situationen. Jag tror att det är ett enormt steg framåt att faktiskt se tjocka som vackra, för en gångs skull.

Hur som helst bör man aldrig ifrågasätta någon annan kvinnas aktivism, egentligen. Jag är inte med på att göra det i alla fall, inte på det sättet som det görs just nu. Kvinnor vill känna sig vackra och sexiga eftersom vi lever i ett samhälle där kvinnor ska vara vackra och sexiga. Alla kvinnor kan inte göra motstånd mot patriarkatet. De har inte styrka nog, de har inte mod nog, de har inte ork nog. Det är helt förståeligt.

Vi behöver ta bort ätstörningen i tjockacceptansrörelsen.

Det senaste har jag hamnat i blåsväder, eller ja, andra har satt mig där, på grund utav tjockacceptans vs ätstörningar. Det är inte första gången de två sakerna nämns tillsammans - när de inte alls borde göra det. Att blanda in ätstörningar i debatten om tjockacceptans och fatshaming är så oerhört fel och missledande. Det blir kontraproduktivt för rörelsen och det blir bara tjafs istället för en ordentlig och viktig diskussion. Vi måste ta bort ätstörningen i tjockacceptansrörelsen.

Tjock är ingen känsla. När jag säger det så reagerar människor. De reagerar eftersom det antyder att jag förnekar en ätstörd som känner sig tjock. Det gör jag inte. Ätstörningar är komplicerade och kan betyda olika för alla egentligen men "the main thing" är att man känner sig tjock och därmed svälter sig själv. Tillhörande "tjock" kommer en hel rad andra negativa känslor ihopblandat med "tjock" vilket blir ett kaosartat liv fyllt självhat. Problemet med detta är att ätstörningar inte på något sätt har med tjockacceptans att göra. En ätstörd människa är inte tjockskammande utan ser bara sig själv som tjock. De kan se på andra människor som väger den siffran de själva är livrädda för och tycka att de är vackra, kanske till och med känna avundsjuka för att de inte ser ut sådär. Det är för att ätstörda människor bara ser sig själva som tjocka. Det går dock att diskutera om detta stämmer på alla. Jag har själv märkt att det inte gör det eftersom ätstörda människor har kallat mig för tjock. Det jag har lärt mig är att de människorna inte har kallat mig tjock för att de är ätstörda utan för att de är elaka och kassa människor. En ätstörning är vad det låter; det är en sjukdom. Det är en sjukdom som gör att man, oftast, känner sig tjock. Sjukdomar hör inte hemma i tjockacceptansrörelsen eftersom det inte är sjukdomar som lägger grunden för skeva ideal eller ett tjockskammande samhälle. 
När jag säger att tjock inte är en känsla så menar jag det. Tjock är en storlek, en siffra, en kropp och ett förtryck. Hur tjock en ätstörd må känna sig så är inte den här personen förtryckt på grund utav den känslan. Det innebär inte att deras känslor inte borde tas på allvar för det är allvarligt att vara sjuk och se sig själv som tjock. Det är allvarligt att vara ätstörd. Men ätstörda har inte med tjockacceptans att göra, alls. Nu gör jag en ganska rå jämförelse, som jag kanske inte bör göra, men det är som att säga att en person med hallucinationer kanske ser ett träds blad som blåa istället för gröna. Personen som hallucinerar ser ju dem som blåa men det är inte på riktigt. Det är sjukdomen som gör de blåa, fast de i verkligheten är gröna. Det är bara personen med hallucinationer som ser bladen som blåa och alltså borde inte den personen få skriva i ett uppslagsverk att "det här trädets blad är blå" eftersom det inte stämmer. Förstår ni hur jag menar där?

Det finns människor som känner sig tjocka som inte är ätstörda. Det räcker med att läsa en tidning så ser ni "dieter! Såhär går du ner i vikt! Redo för Beach 2017? Bästa träningspassen för att bli av med putmagen!" och så vidare. Det är inte människor med ätstörningar som dessa riktar sig till och det är inte människor med ätstörningar som skriver detta. Det är vårt tjockskammande samhälle. Att se på någon som tjock innebär inte bara att man ser på den personen som en större storlek utan det kommer en rad andra personlighetsdrag tillhörande en tjock kropp. En tjock människa är icke önskvärd, någonstans. En tjock människa är lat, odisciplinerad, har en oförmåga att kontrollera sig själv och sitt ätande, lite korkad och tar för mycket plats. Det finns påståenden att tjocka har svårare att få jobb på grund utav dessa fördomar om den tjocka kroppen.

Det går inte att blanda ihop en sjukdom med ett samhällsförtryck. Ett samhällsförtryck på grund utav vikt grundar sig i hur man ser ut - inte hur man känner sig. Om en person som väger hälften så mycket som jag känner sig tjock så är inte den personen förtryckt.

Jag är väldigt trött på att se den här diskussionen om ätstörda tas upp varje gång jag försöker diskutera fatshaming eller fatacceptance. Vi måste kunna lära oss att skilja på de båda. Det känns, varje gång, som om det kommer någon smal och kapar min tråd om tjockacceptans och vänder det till att handla om någonting helt annat, vilket både är väldigt ledsamt och tröttsamt...

Social ångest 2.O

Jag har skrivit om social ångest innan... detta kanske kommer låta likadant...

"Människor som lider utav social ångest vill inte socialisera sig med människor."
Jag är egentligen en "social butterfly" på många sätt trots att jag vill och behöver vara ensam ibland. Jag tycker om att prata med människor. Jag tycker om att lära känna människor, träffa nya människor, interaktioner med människor. Jag vill gärna jobba någonstans där jag får träffa mycket människor och påverka människor så som lärare eller liknande. Det är det som gör min sociala fobi så otroligt smärtsam; det hindrar mig från att göra det jag egentligen tycker om. 
Det är också en myt att social ångest endast visar sig när det gäller människor man inte känner eller människor i grupp. Jag kan fly undan från släktträffar, där jag känner varenda en, där jag egentligen är bekväm, bara på grund utav min sociala ångest. Självklart är det lättare att träffa människor man redan känner men det är inte lätt.
Social ångest hör även ihop med telefonfobi, åtminstone för mig. Jag kan inte prata i telefon med människor, knappt ens med mamma eller pappa vissa dagar. Jag kan undvika att svara när jag ser att det är mamma eller pappa som ringer bara för att jag får ångest av den sociala interaktionen, vilket känns väldigt sorgligt.

Social ångest gör mig till en oerhört ensam människa... det är därför jag sitter vid sociala medier så mycket. Jag tar väldigt illa vid mig när någon säger att sociala medier förstör för människor eftersom det är min stora räddning just nu. Utan sociala medier skulle jag vara så ensam att jag inte skulle stå ut. Men även online kan min sociala ångest visa sig. Det är jättesvårt för mig att svara på vissa typer utav meddelanden eller bara meddelanden i allmänhet så jag låter de bara ligga i inkorgen i flera veckor. Sen får jag ångest eftersom jag låtit det ligga och vågar inte svara alls istället. Många utav mina vänner tror säkert att jag inte vill prata med dom... när de egentligen bara skrev vid ett tillfälle där min sociala ångest var extra jobbig...

Någonting som jag undrar är om min sociala ångest hör ihop med att jag är HSP. Eftersom HSP gör att sociala interaktioner lätt blir ansträngande för mig så kanske min hjärna använder social ångest som en slags försvarsmekanism. "Försök inte ens, det kommer bara bli overwhelming" ungefär... Hm. 

8 mars.

En del av mig, glitterfeminist-delen, blir lite irriterad av dessa partypoopers som inte vill fira internationella kvinnodagen med pepp och hyllningar...
Men... sen... finns det ju... feminist-delen av mig.. den riktiga delen... den förbannade delen som tycker att det är helt jävla absurt att vi kvinnor bara "får" en dag om året där vi ska uppmärksamma ojämställdhet, för det är precis vad 8 mars handlar om. Den internationella kvinnodagen handlar inte om att man ska hylla kvinnor. Den handlar inte om att man ska fira. Den handlar om att man ska UPPMÄRKSAMMA ojämställdhet och kvinnors situation i världen. Hade vi levt i en jämställd värld hade den internationella kvinnodagen inte funnits.
Jag tänker varken fira eller uppmärksamma ojämställdhet idag för det är ingenting som bara går att fokusera på en dag om året. Det är en daglig kamp, för alla kvinnor, även för dem som inte kallar sig själva feminister.
Och hehe... här kommer glitterfeministen in och säger; kvinnor är bäst i världen. Tjoho!

Jag vill bli bekräftad.

Vad betyder det att bli bekräftad? Jag antar att det betyder olika för alla. För mig betyder det att bli sedd, uppmärksammad och uppskattad.

Jag har spenderat längre perioder av mitt liv osynlig. Åtminstone har jag känt mig osynlig. Jag tror att det hör till psykisk ohälsa - att känna sig osynlig. Ni vet hela det här "ingen förstår mig"-grejen... det är ju ändå en form av osynlighet.
Förutom att vara osynlig har jag känt mig nekad och avvisad i längre perioder av mitt liv. Det är väldigt svårt för mig att bli avvisad och nekad även om jag logiskt förstår att det är en del utav livet att bli det. Det går inte att bli omtyckt utav alla precis som det inte går för mig att tycka om alla. Varför är det just logiken som är så svår att lyssna på? Varför lyssnar vi istället på känslor, som kan vara ologiska och onödiga?

Detta hör också ihop med att bli förstådd. Jag känner mig väldigt oförstådd och missuppfattad. Det är som om ingen riktigt lyssnar eller så är jag bara för dålig på att förklara.

Vi blir alla missförstådda tonåringar när vi är deprimerade. 

Jag är inte dum i huvudet.

(OBS detta är inte en hint till någon/några.)
Det absolut värsta jag vet är när någon försöker säga till mig hur jag bör leva mitt liv. 
Med detta menar jag att människor gärna talar om för mig hur jag ska hantera konflikter, ångest, relationsproblem, känslor, vänskaper och ekonomi. Jag menar också att människor gärna talar om för mig hur andra människor är och tycker att min personliga uppfattning och värdering av den människan är felaktig.

Det känns nedlåtande när någon antar att jag är oansvarig bara för att jag lider utav psykisk ohälsa... Och om jag är oansvarig är det någonting som påverkar mig själv. Jag har aldrig missat en enda räkning. Jag har aldrig missat en enda betalning, en enda skuld. Jag har aldrig köpt upp matkassan till "något annat". Jag har aldrig haft sopor framme längre än några dygn, jag har aldrig haft ingrodd smuts som är omöjlig att få bort, jag har aldrig rökt i min lägenhet, jag har aldrig försummat mitt hem på något sätt.
Jag har aldrig fått icke godkänt i något moment i mina högskolekurser. Nu tänker jag ta ett IG i 1 eller 2 moment endast för jag inte har tid med dem, inte för att jag är "dålig som student" eller hellre sysslar med annat. Att prioritera någonting före något annat är inte oansvarigt.

Jag är inte dum i huvudet. Jag tolkar det som att människor antar att jag är dum i huvudet när de försöker styra mig till att tycka/känna/göra någonting annat än det jag tycker/känner/gör. Jag vet att jag inte är perfekt men jag vet också att jag är en bra människa. Jag är mogen, insiktsfull, fördomsfri (relativt), öppen, snäll och vänlig, osjälvisk och hjälpsam. Jag bryr mig och jag anstränger mig.

När jag väljer att sätta mig själv i första hand, för min egen psykiska hälsa, så är inte jag självisk. 
Jag är inte respektlös när jag respekterar mig själv framför någon annan. 
När jag väljer att inte ta dina strider med andra människor tillsammans med dig så betyder inte det att jag inte bryr mig eller tycker att du har fel. Och om jag tycker att du har fel betyder det inte att vi När jag väljer att studera istället för att lugna dig när du har ångest så är jag inte självisk. Jag kan tyvärr inte göra allting som jag vill göra. Jag kan inte alltid vara där för någon eftersom jag har ett eget liv, tyvärr. Jag önskar att jag kunde det men jag kan inte. 
När jag säger att jag älskar dig så älskar jag dig. Jag ljuger aldrig. När jag säger att du är min vän och att jag uppskattar dig så gör jag det. Om vår syn på älska/vänskap/uppskatta någon inte stämmer överens med varandra så måste vi försöka se det så: vi är inte överens. Vi är inte bättre respektive sämre för att vi är olika. 

Jag tänker aldrig förändra på mig själv för någon annan. Aldrig någonsin. Det är sån här som jag är. Acceptera det. Eller dra.

Hur känns ångest?

The1janitor på youtube la ut en väldigt viktig och väldigt bra video om ångest. En rad olika människor fick beskriva sin ångest och hur de upplevde den, ofta med hjälp utav metaforer. Det är ganska svårt att förklara för någon hur det känns att ha ångest när det inte finns någon exakt beskrivning av det någonstans. Det upplevs olika för alla samtidigt som det upplevs på samma sätt för alla. 

Många beskriver ångest som ett tryck över bröstet och att hjärtat slår snabbare. Ibland kan det slå så snabbt att de får svårt att andas, som om de sprungit ett maratonlopp, vilket gör dem livrädda att de håller på att dö. Jag skulle snarare beskriva det som panikångest. Panikångest är dödsångest, trycket över bröstet och svårigheten att andas. Ångest för mig är mer smygande, mer i bakhuvudet. Jag kan bli stirrig och aktiv men inte kunna fokusera på någonting eller ta in någonting. Det är som om min hjärna är ett garnnystan med massa knutar som bara far runt runt, det är omöjligt att försöka få upp knutarna trots att jag försöker. Jag känner mig instängd och jag känner mig jagad. 

Det är så viktigt att prata om ångest och att beskriva ångest. Jag tror absolut att det finns människor som inte har känt ångest men jag tror att många utav dessa människor har, men inte vet, att de har känt ångest. 

Min kommentar:
"I describe my anxiety as being a rabbit chased by a fox... all of the sudden I'm being chased by something that wants to eat me and I can't do anything or go anywhere that's safe, I have to run to stay alive. But what do I run from? There is no fox behind me and I am not a rabbit.
I often get paranoid when I have anxiety like when you know something is really bad like... "trust your gut" or "trust your instincts" but my gut and my instincts tell me that everybody hates me, that I deserve to die, that there is no place in the world for me, that there is no safe place for me anywhere and that I'm worthless.
I can also describe it as standing on a traintrack and hearing the train coming towards you. You know that you're going to get hit by the train if you don't move but you can't go anywhere because the train is coming for you wherever you go."