Jag är en sådan människa som ofta agerar impulsivt. Det är ofta så att jag säger någonting som jag inte riktigt har tänkt igenom vilket lämnar dålig smak i munnen när jag inser att... oj... det där var inte så nice. Jag gör ofta misstag. Det är lätt att göra misstag.
Grejen är att det är väldigt viktigt för mig att både få och kunna be om ursäkt i sådana tillfällen. Om någon konfronterar mig med "det där var inte särskilt bra sagt" så vill jag be om ursäkt för hens skull, inte för min egen.
Ett tag levde jag i en slags skräck. Jag hade ett umgänge som var brutala när det kom till att säga rätt eller fel saker. Jag sa fel hela tiden, tyckte dem, och det gjorde mig galen. Det blev enormt svårt för mig att veta "när har jag faktiskt uttryckt mig illa?" och jag försvarade istället allt jag sa eller bad om ursäkt för allt vilket gjorde det svårt för mig att hålla fast vid mina åsikter. Det kan verka som så att jag är lite osäker på vad jag tycker och visst...det stämmer väl ibland... men jag är egentligen ganska säker i mina åsikter.
Det jag vill få fram är: jag försöker. Jag är osäker i mig själv, inte i mina åsikter. Ibland ber jag om ursäkt för allt. Ibland försvarar jag allt jag säger och blir arg. Ibland är jag impulsiv. Jag försöker göra rätt för mig. Försöker.
måndag 9 oktober 2017
fredag 6 oktober 2017
A temporary high.
Jag är beroende. Vad är jag beroende utav? Shopping, mat, socker, män, att skära mig, periodvis alkohol, cigaretter... ah listan är tyvärr lång. Det skapar sådana enorma problem för mig. Jag vet varför det är så. Alla dessa sakerna ger mig en "temporary high". Anledningen till att jag blir temporärt hög av dessa är för att de kemikalier som spelar roll inte finns på samma sätt i min kropp som de gör hos andra.
Mina internetstudier visar; Serotonin och dopamin - tekniskt sätt de enda två sakerna som gör dig glad. De är kemikalier som finns i kroppen helt naturligt. Det går att få dessa på onaturligt sätt eller förhöja dem på onaturligt sätt som t.ex. droger. Anledningen till att droger som amfetamin och kokain är så populära är för att dessa förhöjer nivåerna av dopamin i hjärnan. Dopamin gör att du blir uppmärksam, alert, motiverad och helt enkelt en mer nöjd människa. Serotonin gör att du blir lugn och harmonisk, avstressad och hjälper dig att hålla dina känslor i balans. En brist på dopamin gör att du får svårighet med att minnas saker, du kan bli trögtänkt och din motivation och reaktionsförmåga försvinner eller blir sämre. En brist på serotonin gör dig impulsiv, aggressiv, ökar risken för suicidala tankar och ger dig ångest. Det är därför många med diagnosticerad depression och ångest får SSRI-medicin vilket är serotoninförhöjande läkemedel. Detta innebär dock inte att SSRI kan hjälpa vem som helst som är deprimerad eller har ångest. Vissa behöver istället dopaminförhöjande läkemedel. Brist på dopamin gör dig också deprimerad. Vissa behöver både och. Men framförallt behöver de flesta människor med depression och ångest terapi. Problemen är inte endast kemiska utan kan ha med erfarenheter, kriser och trauman att göra också. Det går inte att få bort sorg efter dessa med mediciner men mediciner kan göra det lättare att bearbeta och handskas med sorg.
Så varför shoppar jag och varför skär jag mig? För att dessa ökar nivåerna av serotonin och dopamin i min hjärna. Jag gör endast dessa sakerna när jag har ångest eller känner en extrem känsla av sorg.
Så vad jag gör jag? Hur gör jag för att sluta? Är det ens möjligt för mig att sluta på egen hand utan medicin och terapi? Svar: nej. Jag har accepterat det faktum att mina problem inte är någonting jag kan hantera själv längre. Jag är sjuk. Jag försöker därför ta ett steg tillbaka och inse att detta kommer bli bättre när JAG blir bättre. Det är okej. Det kommer att gå över och när det gör det kommer jag vara frisk nog att kunna hantera de negativa konsekvenserna av min ångest.
Jag skriver detta inlägget som en reminder till mig själv: detta är anledningen. Du gör inte som du gör bara för att du är värdelös, sämst, kass, misslyckad och dum i huvudet. Du gör det för det är en kemisk obalans inuti dig just nu.
Mina internetstudier visar; Serotonin och dopamin - tekniskt sätt de enda två sakerna som gör dig glad. De är kemikalier som finns i kroppen helt naturligt. Det går att få dessa på onaturligt sätt eller förhöja dem på onaturligt sätt som t.ex. droger. Anledningen till att droger som amfetamin och kokain är så populära är för att dessa förhöjer nivåerna av dopamin i hjärnan. Dopamin gör att du blir uppmärksam, alert, motiverad och helt enkelt en mer nöjd människa. Serotonin gör att du blir lugn och harmonisk, avstressad och hjälper dig att hålla dina känslor i balans. En brist på dopamin gör att du får svårighet med att minnas saker, du kan bli trögtänkt och din motivation och reaktionsförmåga försvinner eller blir sämre. En brist på serotonin gör dig impulsiv, aggressiv, ökar risken för suicidala tankar och ger dig ångest. Det är därför många med diagnosticerad depression och ångest får SSRI-medicin vilket är serotoninförhöjande läkemedel. Detta innebär dock inte att SSRI kan hjälpa vem som helst som är deprimerad eller har ångest. Vissa behöver istället dopaminförhöjande läkemedel. Brist på dopamin gör dig också deprimerad. Vissa behöver både och. Men framförallt behöver de flesta människor med depression och ångest terapi. Problemen är inte endast kemiska utan kan ha med erfarenheter, kriser och trauman att göra också. Det går inte att få bort sorg efter dessa med mediciner men mediciner kan göra det lättare att bearbeta och handskas med sorg.
Så varför shoppar jag och varför skär jag mig? För att dessa ökar nivåerna av serotonin och dopamin i min hjärna. Jag gör endast dessa sakerna när jag har ångest eller känner en extrem känsla av sorg.
Så vad jag gör jag? Hur gör jag för att sluta? Är det ens möjligt för mig att sluta på egen hand utan medicin och terapi? Svar: nej. Jag har accepterat det faktum att mina problem inte är någonting jag kan hantera själv längre. Jag är sjuk. Jag försöker därför ta ett steg tillbaka och inse att detta kommer bli bättre när JAG blir bättre. Det är okej. Det kommer att gå över och när det gör det kommer jag vara frisk nog att kunna hantera de negativa konsekvenserna av min ångest.
Jag skriver detta inlägget som en reminder till mig själv: detta är anledningen. Du gör inte som du gör bara för att du är värdelös, sämst, kass, misslyckad och dum i huvudet. Du gör det för det är en kemisk obalans inuti dig just nu.
söndag 1 oktober 2017
Abandonment & trust issues.
Det var längesen jag uppdaterade här. Mitt mående har förvärrats de senaste månaderna och det gör det svårt för mig att hitta tillräckligt mycket med koncentration för att kunna skriva ett blogginlägg. Tidigare har jag grävt ner mig i någonting, läst, studerat och sen skrivit om det. Jag har inte gjort det på väldigt länge nu. Det enda jag tycks kunna fokusera på är ångest. Jag klandrar inte mig själv för det. Jag är sjuk. Jag är oftast inte mig själv då.
Men de senaste dagarna har jag funderat väldigt mycket och faktiskt kunnat skriva om det. Jag har gjort det på instagram istället. Jag har försökt gå in mycket i mig själv och reda ut knutarna eftersom det är så trassligt. Det är jobbigt. Jag har försökt att fly så länge från mina problem, både för att jag varit tvungen till det och för att jag helt enkelt inte orkat ta itu med dom. Det måste jag göra nu. Om jag ska kunna bli frisk från vad-det-nu-är måste jag gå in i mig själv. Jag måste gräva ner mig i mig själv. Jag måste studera mig själv. Jag måste skriva om mig själv.
De största problemen jag har är "abandonment issues" och "trust issues." Det innebär att jag är rädd för att bli övergiven och har svårt att lita på människor. Dessa två problemen är grunden till i princip all min ångest. Det är grunden för varje misslyckade relation jag har bakom mig. Jag agerar utifrån dessa problemen som att;
Jag klarar inte av att bli "left on read" eller ignorerad. Jag klarar inte av minsta lilla förändring i tonen och jag kommer att analysera din "normala ton" i skrift eller hur du är i humör för att lättare kunna känna igen om du skulle börja tröttna på mig så jag kan förbereda mig inför katastrofen.
Jag vill inte vara såhär... men jag är äntligen fullständigt medveten om det och jag kan erkänna detta offentligt nu. Bara för att jag har dessa problemen gör det inte mig mindre värd att älska samtidigt som det inte är en ursäkt för mig att behandla människor som faktiskt kommer att älskar mig illa. Det är inte okej för mig att agera på dessa problemen men det är just det som gör dom till ett problem; du kan inte hjälpa det. Jag kommer att jobba på detta i mig själv. Jag kommer att jobba tills jag lyckas bearbeta det så jag kan ha en meningsfull, lyckligt och rättvist relation i framtiden.
Detta gäller inte bara kärleksrelationer utan även vänskapsrelationer blir svåra för mig. Likt med en partner blir jag orolig, rädd och nojig på ett sätt som skulle kunna likna vanföreställningar om det bara tog ett steg längre fram. Jag får för mig att alla hatar mig. Jag får för mig att alla pratar illa om mig bakom min rygg, att de tröttnat på mig, att de retar mig och mina inlägg online, att de tycker att jag är jobbig, att de tycker att jag är äcklig, att de tycker att jag är irriterande och korkad, att de inte vill vara vän med mig längre. Jag har t.ex. märkt att alla människor som jag "ogillar" ogillar jag för att jag tror att de ogillar mig. Gällande många har jag dragits med i skitsnack om dessa eftersom jag ändå trott att de sa samma sak om mig eller ännu värre saker. När det sedan visat sig att de tyckte om mig mår jag så dåligt och hatar mig själv.
Jag blir så rädd för att mina vänner ska hata mig att jag distanserar mig från människor eller som en ren säkerhetsåtgärd bemöter det som jag "tror att de säger om mig" ofta då i inlägg på sociala medier som t.ex. "många stör sig säkert på att jag sminkar mig så mycket och ändrar på mitt utseende" och så försvarar jag det och så vidare. Ingen har faktiskt sagt dom sakerna till mig - det är bara jag som är rädd att någon SKA göra det så jag kan lika gärna ta upp det innan det händer.
För att hantera min noja blir jag också arg på mina vänner i hemlighet och försöker rada upp deras negativa egenskaper i huvudet för att inte bli lika ledsen när jag tänker på att de gör samma sak med mig. Dessa tankar kan vara i någon timme eller mindre. När jag sedan får det bekräftat att hallå, dina vänner älskar dig, känner jag sådan enorm skam över mig själv för att jag legat och tänkt negativt om mina vänner eller för att jag bara tvivlat på deras kärlek och ömhet till mig. Jag oroar mig alltid i onödan. Jag tänker alldeles för mycket. Jag överanalyserar.
Varför har jag dessa problemen? Jag vet inte om jag vågar skriva om det. Det känns för privat och jag vet inte om personerna inblandade kommer vara okej med att jag skriver om det. Jag kan dock säga att det ligger djupt rotat i mig sen barndomen. Det är en serie utav händelser som byggt upp mina abandonment och trust issues. Jag är skadad. Jag vet det. Jag ser på det utifrån och jag försöker jobba på det. Stå ut med mig. Förstå mig i mitt kaos.
Men de senaste dagarna har jag funderat väldigt mycket och faktiskt kunnat skriva om det. Jag har gjort det på instagram istället. Jag har försökt gå in mycket i mig själv och reda ut knutarna eftersom det är så trassligt. Det är jobbigt. Jag har försökt att fly så länge från mina problem, både för att jag varit tvungen till det och för att jag helt enkelt inte orkat ta itu med dom. Det måste jag göra nu. Om jag ska kunna bli frisk från vad-det-nu-är måste jag gå in i mig själv. Jag måste gräva ner mig i mig själv. Jag måste studera mig själv. Jag måste skriva om mig själv.
De största problemen jag har är "abandonment issues" och "trust issues." Det innebär att jag är rädd för att bli övergiven och har svårt att lita på människor. Dessa två problemen är grunden till i princip all min ångest. Det är grunden för varje misslyckade relation jag har bakom mig. Jag agerar utifrån dessa problemen som att;
- knuffa bort och stänga ute människor ena minuten för att bli sjukligt klängig nästa,
- jag kommer till varje pris undvika att bli lämnad och övergiven även om det är av människor som jag inte tycker om särskilt mycket eller vet är dåliga för mig,
- jag kommer alltid att tro att det värsta som kan hända kommer att hända som att människor kommer bedra mig eller lämna mig.
Jag klarar inte av att bli "left on read" eller ignorerad. Jag klarar inte av minsta lilla förändring i tonen och jag kommer att analysera din "normala ton" i skrift eller hur du är i humör för att lättare kunna känna igen om du skulle börja tröttna på mig så jag kan förbereda mig inför katastrofen.
Jag vill inte vara såhär... men jag är äntligen fullständigt medveten om det och jag kan erkänna detta offentligt nu. Bara för att jag har dessa problemen gör det inte mig mindre värd att älska samtidigt som det inte är en ursäkt för mig att behandla människor som faktiskt kommer att älskar mig illa. Det är inte okej för mig att agera på dessa problemen men det är just det som gör dom till ett problem; du kan inte hjälpa det. Jag kommer att jobba på detta i mig själv. Jag kommer att jobba tills jag lyckas bearbeta det så jag kan ha en meningsfull, lyckligt och rättvist relation i framtiden.
Detta gäller inte bara kärleksrelationer utan även vänskapsrelationer blir svåra för mig. Likt med en partner blir jag orolig, rädd och nojig på ett sätt som skulle kunna likna vanföreställningar om det bara tog ett steg längre fram. Jag får för mig att alla hatar mig. Jag får för mig att alla pratar illa om mig bakom min rygg, att de tröttnat på mig, att de retar mig och mina inlägg online, att de tycker att jag är jobbig, att de tycker att jag är äcklig, att de tycker att jag är irriterande och korkad, att de inte vill vara vän med mig längre. Jag har t.ex. märkt att alla människor som jag "ogillar" ogillar jag för att jag tror att de ogillar mig. Gällande många har jag dragits med i skitsnack om dessa eftersom jag ändå trott att de sa samma sak om mig eller ännu värre saker. När det sedan visat sig att de tyckte om mig mår jag så dåligt och hatar mig själv.
Jag blir så rädd för att mina vänner ska hata mig att jag distanserar mig från människor eller som en ren säkerhetsåtgärd bemöter det som jag "tror att de säger om mig" ofta då i inlägg på sociala medier som t.ex. "många stör sig säkert på att jag sminkar mig så mycket och ändrar på mitt utseende" och så försvarar jag det och så vidare. Ingen har faktiskt sagt dom sakerna till mig - det är bara jag som är rädd att någon SKA göra det så jag kan lika gärna ta upp det innan det händer.
För att hantera min noja blir jag också arg på mina vänner i hemlighet och försöker rada upp deras negativa egenskaper i huvudet för att inte bli lika ledsen när jag tänker på att de gör samma sak med mig. Dessa tankar kan vara i någon timme eller mindre. När jag sedan får det bekräftat att hallå, dina vänner älskar dig, känner jag sådan enorm skam över mig själv för att jag legat och tänkt negativt om mina vänner eller för att jag bara tvivlat på deras kärlek och ömhet till mig. Jag oroar mig alltid i onödan. Jag tänker alldeles för mycket. Jag överanalyserar.
Varför har jag dessa problemen? Jag vet inte om jag vågar skriva om det. Det känns för privat och jag vet inte om personerna inblandade kommer vara okej med att jag skriver om det. Jag kan dock säga att det ligger djupt rotat i mig sen barndomen. Det är en serie utav händelser som byggt upp mina abandonment och trust issues. Jag är skadad. Jag vet det. Jag ser på det utifrån och jag försöker jobba på det. Stå ut med mig. Förstå mig i mitt kaos.
fredag 21 juli 2017
Hur ångest föder ångest.
Jag tänker ofta på hur mitt liv såg ut innan jag fick social fobi. Jag brukade vara väldigt utåt. Som barn var jag social och oblyg. Min mamma brukar alltid säga "Jonna hittade vänner överallt!" och det stämmer. Jag tyckte om att hitta nya vänner och nya bekantskaper. Jag tyckte om mänsklig interaktion. Det gav mig energi. Nog för att jag alltid har upplevt ångest med det fanns ingen tvekan i mig att jag inte kunde prata eller umgås med andra. Jag undrar om jag kanske är en extrovert, gömd bakom social fobi och ångest? Eller jag kanske är både och? Ambivert? Jag tycker ju fortfarande om människor. Jag tycker att människor är intressanta.
Ingenting får en människa att känna sig mer ensam än social fobi. Jag kan säga det helt ärligt. Åtminstone... finns det ingenting som får mig att känna mig mer ensam än social fobi. Hur kan ångest skapa ångest? Ångest för jag så gärna vill vara med mina vänner. Ångest för jag jag så gärna vill gå ut i fint hår, fint smink och fina kläder och träffa nya människor. Ångest för att att jag förlorar potentiella vänner för jag helt enkelt inte vågar ta kontakt. Ångest föder ångest.
Jag kan inte komma på en enda sak just nu som inte ger mig ångest.... det skulle väl vara att gunga i så fall. Men även att gunga har börjat bli ångestladdat för mig eftersom jag inte vill att någon kommer och pratar med mig eller skäller ut mig för jag inte plockar upp mina fimpar tillräckligt ofta. Eller att någon tycker att jag är konstig när jag sitter där, att någon dömer mig. Ångest är ingenting nytt för mig. Det är bara nu jag äntligen kan börja öppna upp mig om hur jag mår och har mått i flera år. Jag har varit väldigt duktig på att maskera min ångest... och jag är det fortfarande. När människor frågar mig hur jag mår svarar jag att jag mår bra fast det gör jag väldigt sällan nuförtiden.
Jag har ångest ikväll för att jag känner mig ensam. Min ångest kan beskrivas som en längtan samtidigt som en oehörd ovilja och obehag genomsyrar den längtan. Jag längtar efter människor. Jag längtar efter vänner. Jag längtar efter folk. Jag längtar efter social interaktion i verkligheten. Det skär i mig när jag ser mina vänner umgås med andra eller med varandra för jag vill så gärna vara med fast jag vet att jag inte vill utsätta mig för den potentiella ångestattacken. Jag vet inte vad jag ska göra åt detta. Jag vill inte ha det såhär. Det sägs att det enda sättet att bli av med sin sociala fobi är att utmana sig själv men jag gör ju det hela tiden. Jag har alltid gjort det. Jag säger som jag brukar, jag gör ju allting rätt och det hjälper inte. Jag är frustrerad. Jag vill vara normal.
onsdag 19 juli 2017
Vad som händer just nu.
Jag skriver det här eftersom jag vill att människor ska veta vad som håller på att hända just nu... och för att människor med liknande mående som jag ska veta att det finns hjälp att få och att de inte är ensamma i sitt lidande.
Jag har blivit diagnosticerad med GAD som betyder Generaliserat ångestsyndrom. Det är någonting jag förmodligen har haft i hela mitt liv och kommer fortsätta att ha i hela mitt liv. Men det är en sjukdom som går att kontrollera och den går att leva med, med rätt verktyg och rätt medicinering. Jag blev även diagnosticerad med social fobi och mild depression. Jag är sjukskriven men jag vet inte hur länge. Det kanske inte är längre än några månader. Men att lära sig hantera GAD kommer ta lång tid, enligt min läkare. Jag är villig att låta det ta tid. Jag vill leva ett så normalt liv som möjligt. Jag vill inte leva såhär mer. Jag tycker inte att någon människa ska behöva leva så som jag gör just nu.
Läs mer om GAD här:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Generaliserat_%C3%A5ngestsyndrom
http://www.socialstyrelsen.se/riktlinjer/forsakringsmedicinsktbeslutsstod/generaliseratangestsyndrom-f41
Det är väldigt svårt för mig att vara "mitt bästa jag" just nu. Det är väldigt svårt att vara mitt riktiga jag. Jag behöver ta lugnande 3 gånger per dag för att klara av vardagen någorlunda ordentligt. Jag tar tre sömnmediciner till kvällen vilket gör mig väldigt trött och seg på kvällarna, samt att jag sover på nätterna. Så de jag brukade socialisera mig under nätterna får försöka prata med mig på dagarna istället. Med min sociala fobi betyder detta att jag inte kommer kunna umgås på samma sätt som innan. Det är bäst om ni kommer hem till mig eller jag hem till er. Jag har svårt att vara bland folk i stora mängder och jag dricker inte längre alkohol. Jag har även fått en antidepressiv som även används mot ångest och inte bara depression. Min fokus och koncentration är på botten så jag kommer inte kunna plugga i höst. Jag kommer få hjälp via vårdcentralen här på Vallås och jag är positivt inställd till den behandlingen jag ska få. Jag blir tagen på allvar och efter att ha läst mina journaler har både min kurator och läkare förstått mig fullständigt.
Jag kommer fokusera på min förbättring och normalitet så gott jag bara kan. Jag ger inte upp. Det vet ni ju att jag aldrig gör... Jag kommer förmodligen isolera mig väldigt mycket och stundvis vara svår att få tag på. Men... jag kommer behöva mycket stöd. Jag funderar på att skriva en lista med telefonnummer som jag kan ringa när jag får impulser att skada mig själv eller helt enkelt bara behöver höra en stöttande röst. Jag tror att jag har människor i mitt liv jag kan vända mig och jag älskar er för det.
Så. Det var det. Jag får äntligen hjälp. Det händer grejer. Jag ska bli bättre.
Jag har blivit diagnosticerad med GAD som betyder Generaliserat ångestsyndrom. Det är någonting jag förmodligen har haft i hela mitt liv och kommer fortsätta att ha i hela mitt liv. Men det är en sjukdom som går att kontrollera och den går att leva med, med rätt verktyg och rätt medicinering. Jag blev även diagnosticerad med social fobi och mild depression. Jag är sjukskriven men jag vet inte hur länge. Det kanske inte är längre än några månader. Men att lära sig hantera GAD kommer ta lång tid, enligt min läkare. Jag är villig att låta det ta tid. Jag vill leva ett så normalt liv som möjligt. Jag vill inte leva såhär mer. Jag tycker inte att någon människa ska behöva leva så som jag gör just nu.
Läs mer om GAD här:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Generaliserat_%C3%A5ngestsyndrom
http://www.socialstyrelsen.se/riktlinjer/forsakringsmedicinsktbeslutsstod/generaliseratangestsyndrom-f41
Det är väldigt svårt för mig att vara "mitt bästa jag" just nu. Det är väldigt svårt att vara mitt riktiga jag. Jag behöver ta lugnande 3 gånger per dag för att klara av vardagen någorlunda ordentligt. Jag tar tre sömnmediciner till kvällen vilket gör mig väldigt trött och seg på kvällarna, samt att jag sover på nätterna. Så de jag brukade socialisera mig under nätterna får försöka prata med mig på dagarna istället. Med min sociala fobi betyder detta att jag inte kommer kunna umgås på samma sätt som innan. Det är bäst om ni kommer hem till mig eller jag hem till er. Jag har svårt att vara bland folk i stora mängder och jag dricker inte längre alkohol. Jag har även fått en antidepressiv som även används mot ångest och inte bara depression. Min fokus och koncentration är på botten så jag kommer inte kunna plugga i höst. Jag kommer få hjälp via vårdcentralen här på Vallås och jag är positivt inställd till den behandlingen jag ska få. Jag blir tagen på allvar och efter att ha läst mina journaler har både min kurator och läkare förstått mig fullständigt.
Jag kommer fokusera på min förbättring och normalitet så gott jag bara kan. Jag ger inte upp. Det vet ni ju att jag aldrig gör... Jag kommer förmodligen isolera mig väldigt mycket och stundvis vara svår att få tag på. Men... jag kommer behöva mycket stöd. Jag funderar på att skriva en lista med telefonnummer som jag kan ringa när jag får impulser att skada mig själv eller helt enkelt bara behöver höra en stöttande röst. Jag tror att jag har människor i mitt liv jag kan vända mig och jag älskar er för det.
Så. Det var det. Jag får äntligen hjälp. Det händer grejer. Jag ska bli bättre.
tisdag 11 juli 2017
Expandera.
Vuxenpsyk nekade min remiss som kuratorn på vårdcentralen skrev åt mig. Både läkaren och min vän som jobbar inom vården sa att det inte är något personligt mot mig... att dom bara inte har resurser. Jag kan bara se det som ett misslyckande, som ett övergivande. Det är inte så men logiken har ingen effekt på känslorna idag.
Jag har alltid skjutit undan mitt mående. Alltid. Jag har alltid fokuserat på skola, inkomst, boende... Det har varit prio 1. Jag har aldrig fått vara prio 1. Det har fungerat att skjuta undan min ångest i perioder men sen kommer det igen sådär exploderande och olidligt och jag kan inte se någon väg ut. Jag vill inte behöva göra så igen nu. Jag vill inte vara fast på samma punkt om och om igen. Jag vill inte må såhär igen om några år när jag ännu en gång får tillbaka ångesten som jag pressat undan. Så som jag har levt de senaste åren... ingen människa ska behöva leva så. Ingen människa ska behöva må som jag gör. Jag tycker inte att jag förtjänar det. Det bara ligger där som ett moln över mig. Det vägrar försvinna. Jag har så mycket jag behöver bearbeta och hantera. Jag har så mycket obehandlade trauman och diagnoser. Jag vet inte vad jag ska göra nu. Jag känner mig förlorad.
Jag ville dö när jag var 15 år. Nu är jag 25 år och vill dö igen. Jag vill inte vilja dö när jag är 35 år också. Jag känner just nu att... jag kan antingen 1. försöka pressa undan ångesten igen, som jag alltid gjort, 2. försöka ta emot den hjälp jag får från vården och anstränga mig för att få rätt hjälp eller så 3. avslutar jag mitt liv.
Jag har alltid skjutit undan mitt mående. Alltid. Jag har alltid fokuserat på skola, inkomst, boende... Det har varit prio 1. Jag har aldrig fått vara prio 1. Det har fungerat att skjuta undan min ångest i perioder men sen kommer det igen sådär exploderande och olidligt och jag kan inte se någon väg ut. Jag vill inte behöva göra så igen nu. Jag vill inte vara fast på samma punkt om och om igen. Jag vill inte må såhär igen om några år när jag ännu en gång får tillbaka ångesten som jag pressat undan. Så som jag har levt de senaste åren... ingen människa ska behöva leva så. Ingen människa ska behöva må som jag gör. Jag tycker inte att jag förtjänar det. Det bara ligger där som ett moln över mig. Det vägrar försvinna. Jag har så mycket jag behöver bearbeta och hantera. Jag har så mycket obehandlade trauman och diagnoser. Jag vet inte vad jag ska göra nu. Jag känner mig förlorad.
Jag ville dö när jag var 15 år. Nu är jag 25 år och vill dö igen. Jag vill inte vilja dö när jag är 35 år också. Jag känner just nu att... jag kan antingen 1. försöka pressa undan ångesten igen, som jag alltid gjort, 2. försöka ta emot den hjälp jag får från vården och anstränga mig för att få rätt hjälp eller så 3. avslutar jag mitt liv.
söndag 9 juli 2017
Min kropp är min kropp.
"Min kropp ser så annorlunda ut i olika vinklar. Jag känner mig som ett mångsidigt konstverk" tänker jag medan mobilens kamera knäpper den femtioende nakenbilden.
Jag har ingen aning om hur min kropp ser ut, egentligen. Alltså ingen aning. Jag har tidigare endast sett min kropp i speglar och en spegel kan bara visa så mycket. En spegel som hänger på väggen visar en sida, en vinkel, oavsett hur mycket jag vrider och vänder på mig. Jag har tyckt att jag varit ful och äcklig utan att faktiskt ha SETT min kropp. När jag tar bilder på min kropp märker jag hur min kropp inte har ett utseende; den har flera stycken. Vissa tycker jag om och vissa tycker jag inte om. Med den insikten märker jag att jag faktiskt inte hatar min kropp så som jag har trott att jag har gjort. Jag har hatat en vinkel av min kropp. Och min kropp ser så annorlunda ut i olika vinklar. Om jag kan vara vacker i en vinkel, i två eller i tre så räcker det för mig. Jag har ingen kontroll över hur andra ser på min kropp men jag har kontroll över hur jag själv ser på min kropp. Genom att utforska mina vinklar så utforskar jag mig själv. Jag utmanar och bekämpar mitt självhat.
Jag väljer att publicera mina bilder för att jag... väljer det. Det är mitt val vad jag gör med min kropp. Det är ju det som är så viktigt, det är ju det som är nyckeln - att välja själv. Min kropp har alltid känts som om den tillhör någon annan. Den har tillhört mina våldtäktsmän, mina förgripare, mina expojkvänner, samhällets... Aldrig min egen. Den har varit privat egendom eller allmän egendom. Den har varit där för att behaga, att tas på utan min tillåtelse. Jag har aldrig haft chansen att bestämma vad jag vill göra med den fram tills nu. Det tog mig 25 år att inse att om jag vill vara TJOCK, TATUERAD och NAKEN så ska jag vara det. Ingen kan kontrollera mig.
Ibland tycker människor om att vara nakna. De ser inget sexuellt i nakenhet. De ser inget fel i nakenhet. Ingen tvingar mig att vara naken längre. Ingen tvingar mig att täcka mig längre. Det är helt UPP TILL MIG att bestämma när jag vill vara naken och inte och den känslan... den fria känslan.. är så vacker att jag vill gråta.
Jag tänker inte vara min kropps fiende längre. Jag tänker inte vara ovän med min kropp. Det här är mitt sätt att acceptera min kropp, att tycka om den, att finna styrka i mig själv. Det kanske inte är samma för alla. Men.. såhär är det för mig.
Jag tror att mitt val att leva i celibat gör väldigt gott för mig. Ja, jag är ofta naken eller halvnaken på sociala medier. Ja, jag har ofta utmanande kläder. Men nej, jag ligger inte med någon och jag vill inte göra det. Jag väljer att inte göra det. Jag har ingen lust. Jag känner inget behov. Jag har alltid trott att jag har varit skyldig män sex om jag gjort dom upphetsade och nej... jag har ingen skyldighet till det. Det spelar ingen roll hur mycket jag kåtar upp en man - jag har ingen skyldighet att ligga med honom för det.
Jag väljer att publicera mina bilder för att jag... väljer det. Det är mitt val vad jag gör med min kropp. Det är ju det som är så viktigt, det är ju det som är nyckeln - att välja själv. Min kropp har alltid känts som om den tillhör någon annan. Den har tillhört mina våldtäktsmän, mina förgripare, mina expojkvänner, samhällets... Aldrig min egen. Den har varit privat egendom eller allmän egendom. Den har varit där för att behaga, att tas på utan min tillåtelse. Jag har aldrig haft chansen att bestämma vad jag vill göra med den fram tills nu. Det tog mig 25 år att inse att om jag vill vara TJOCK, TATUERAD och NAKEN så ska jag vara det. Ingen kan kontrollera mig.
Ibland tycker människor om att vara nakna. De ser inget sexuellt i nakenhet. De ser inget fel i nakenhet. Ingen tvingar mig att vara naken längre. Ingen tvingar mig att täcka mig längre. Det är helt UPP TILL MIG att bestämma när jag vill vara naken och inte och den känslan... den fria känslan.. är så vacker att jag vill gråta.
Jag tänker inte vara min kropps fiende längre. Jag tänker inte vara ovän med min kropp. Det här är mitt sätt att acceptera min kropp, att tycka om den, att finna styrka i mig själv. Det kanske inte är samma för alla. Men.. såhär är det för mig.
Jag tror att mitt val att leva i celibat gör väldigt gott för mig. Ja, jag är ofta naken eller halvnaken på sociala medier. Ja, jag har ofta utmanande kläder. Men nej, jag ligger inte med någon och jag vill inte göra det. Jag väljer att inte göra det. Jag har ingen lust. Jag känner inget behov. Jag har alltid trott att jag har varit skyldig män sex om jag gjort dom upphetsade och nej... jag har ingen skyldighet till det. Det spelar ingen roll hur mycket jag kåtar upp en man - jag har ingen skyldighet att ligga med honom för det.
måndag 19 juni 2017
Jag vet varför jag mår dåligt.
The Great Pan Is Dead.
Min ångest är inget mysterium. Tvärtom. Jag vet mycket väl varför jag mår så dåligt som jag gör. Det är inte den frågan som jag ligger och plågas med. Det jag undrar är när jag ska må bättre. Det sägs ofta att om man vet varför så vet man hur men när det kommer till min ångest... jag har vetat varför väldigt länge. Jag har fortfarande inte listat ut hur.
Jag är alldeles för känslig. Jag tänker alldeles för mycket. Jag är självupptagen in a paranoid way, jag tror att allt handlar om mig. Jag tror att allt är mitt fel. Jag tar allting personligt. Jag oroar mig. Jag har svårt att tänka grått, det blir antingen eller. Svart eller vitt. Jag blir alldeles för intensiv alldeles för snabbt. Jag blir för fäst vid människor. Jag har svårt att tänka logiskt.
Jag är min egen psykolog. När jag behöver prata med någon pratar jag med mig själv. Jag är fullständigt och komplett medveten om min ångest. Jag är fullständigt och komplett medveten om mina svagheter och mina styrkor. Jag känner mig själv till 100% när det kommer till ångest. Jag vet varför jag reagerar som jag gör, varför jag agerar som jag gör, varför jag känner och tänker som jag gör. "Nu är du reckless, Jonna" brukar jag tänka. "Nu är du impulsiv." "Nu vill du ha uppmärksamhet men vet inte hur du ska be om det." "Nu är du destruktiv." Många gånger kan jag hindra mig själv när jag säger till mig själv på det viset. Jag hade varit mycket mer utåt om jag inte lärt mig att kontrollera mig själv, om jag inte lärt mig att stanna upp och tänka efter.
När jag skriver om mitt mående gör jag det på ett kontrollerat sätt. Jag kan bara minnas en enda gång jag låtit det släppas ut helt okontrollerat de senaste åren och det var natten innan jag flyttade tillbaka till Halmstad. Jag vill vara öppen för jag vet att det är bra för mig, och även för andra. Människor kan relatera till mig och jag vill att de ska kunna göra det. Jag kan ju sätta ord på hur jag mår. Jag kanske kan göra det åt dem som inte kan?
Jag spenderar flera timmar varje natt vid gungorna eftersom jag inte litar på mig själv om jag hade stannat inne. Jag vet att om jag inte går ut dit... om jag inte hanterar... så kommer jag att skada mig själv på ett eller annat sätt. Jag kan skada mig själv som i att vara alldeles för brutal med vad jag känner och tänker, kanske till och med skälla ut människor som inte förtjänar det bara för att jag är paranoid. Jag kan skada mig själv som i att publicera bilder och ord som jag sedan inte vill stå för. Jag kan skada mig själv som i att söka, och finna, sexuella kontakter som jag sedan ångrar. Jag kan skada mig själv som i att äta alldeles för mycket. Jag kan skada mig själv som i att slå mig själv eller skära mig själv. Jag kan skada mig själv som i att försöka döda mig själv. Min enda trygga plats är vid gungorna.
Ingen kan säga åt mig att jag inte kan hantera psykisk ohälsa.
Jag försöker vänja mig vid människors närvaro. Jag har varit ensam väldigt länge och varje social interaktion är unfamiliar. Jag blir väldigt lätt trött och jag är rädd att det ska tolkas som om jag är på dåligt humör men jag blir bara så utmattad. Jag försöker, jag utmanar, jag lär mig. Jag känner att detta gör att jag får ångest mycket lättare än tidigare vilket kanske inte är så konstigt egentligen. Jag vill inte att min ångest ska missuppfattas. Jag vill inte att någon ska tolka min ångest fel. Jag kan bli bitter, rädd, trött och "underlig." Jag blir inte Jag. Min instinkt blir att fly och därför letar jag efter flyktvägar eller faktiskt flyr undan. Jag strävar efter en normalitet som jag aldrig riktigt haft och därför är det svårt att veta var jag ska börja. Jag tror att jag gör rätt, så som jag gör nu. Jag önskar att jag var en sån som hade lätt för saker men allting känns bara väldigt svårt och ansträngande. Jag försöker kliva ur mina comfort zones varje dag och vissa dagar är svårare än andra. Vissa dagar känns det hopplöst... men jag tänker aldrig ge upp. Jag behöver ta små steg framåt och inte lägga alldeles för mycket på mig själv. Den här sommaren får ha fokus på; 1. Vila 2. Vänja mig vid människor 3. Lära mig hantera pengar 4. Bli mer självständig. Det låter som bra mål. Jag kan variera mellan dem så det inte blir allting på en gång. Exempelvis är en vecka utan köp på avbetalning en seger. (Någonting jag också vill lära mig den här sommaren är att få orgasm på egen hand utan skuld/skam eller ångest. Och jag vill också lära mig att ha fysisk och/eller romantisk kontakt med män utan att bli för rädd eller för intensiv. Det går sådär... Och det lär ta ett bra tag innan jag lär mig det...)
Min ångest är inget mysterium. Tvärtom. Jag vet mycket väl varför jag mår så dåligt som jag gör. Det är inte den frågan som jag ligger och plågas med. Det jag undrar är när jag ska må bättre. Det sägs ofta att om man vet varför så vet man hur men när det kommer till min ångest... jag har vetat varför väldigt länge. Jag har fortfarande inte listat ut hur.
Jag är alldeles för känslig. Jag tänker alldeles för mycket. Jag är självupptagen in a paranoid way, jag tror att allt handlar om mig. Jag tror att allt är mitt fel. Jag tar allting personligt. Jag oroar mig. Jag har svårt att tänka grått, det blir antingen eller. Svart eller vitt. Jag blir alldeles för intensiv alldeles för snabbt. Jag blir för fäst vid människor. Jag har svårt att tänka logiskt.
När jag skriver om mitt mående gör jag det på ett kontrollerat sätt. Jag kan bara minnas en enda gång jag låtit det släppas ut helt okontrollerat de senaste åren och det var natten innan jag flyttade tillbaka till Halmstad. Jag vill vara öppen för jag vet att det är bra för mig, och även för andra. Människor kan relatera till mig och jag vill att de ska kunna göra det. Jag kan ju sätta ord på hur jag mår. Jag kanske kan göra det åt dem som inte kan?
Jag spenderar flera timmar varje natt vid gungorna eftersom jag inte litar på mig själv om jag hade stannat inne. Jag vet att om jag inte går ut dit... om jag inte hanterar... så kommer jag att skada mig själv på ett eller annat sätt. Jag kan skada mig själv som i att vara alldeles för brutal med vad jag känner och tänker, kanske till och med skälla ut människor som inte förtjänar det bara för att jag är paranoid. Jag kan skada mig själv som i att publicera bilder och ord som jag sedan inte vill stå för. Jag kan skada mig själv som i att söka, och finna, sexuella kontakter som jag sedan ångrar. Jag kan skada mig själv som i att äta alldeles för mycket. Jag kan skada mig själv som i att slå mig själv eller skära mig själv. Jag kan skada mig själv som i att försöka döda mig själv. Min enda trygga plats är vid gungorna.
Ingen kan säga åt mig att jag inte kan hantera psykisk ohälsa.
Jag försöker vänja mig vid människors närvaro. Jag har varit ensam väldigt länge och varje social interaktion är unfamiliar. Jag blir väldigt lätt trött och jag är rädd att det ska tolkas som om jag är på dåligt humör men jag blir bara så utmattad. Jag försöker, jag utmanar, jag lär mig. Jag känner att detta gör att jag får ångest mycket lättare än tidigare vilket kanske inte är så konstigt egentligen. Jag vill inte att min ångest ska missuppfattas. Jag vill inte att någon ska tolka min ångest fel. Jag kan bli bitter, rädd, trött och "underlig." Jag blir inte Jag. Min instinkt blir att fly och därför letar jag efter flyktvägar eller faktiskt flyr undan. Jag strävar efter en normalitet som jag aldrig riktigt haft och därför är det svårt att veta var jag ska börja. Jag tror att jag gör rätt, så som jag gör nu. Jag önskar att jag var en sån som hade lätt för saker men allting känns bara väldigt svårt och ansträngande. Jag försöker kliva ur mina comfort zones varje dag och vissa dagar är svårare än andra. Vissa dagar känns det hopplöst... men jag tänker aldrig ge upp. Jag behöver ta små steg framåt och inte lägga alldeles för mycket på mig själv. Den här sommaren får ha fokus på; 1. Vila 2. Vänja mig vid människor 3. Lära mig hantera pengar 4. Bli mer självständig. Det låter som bra mål. Jag kan variera mellan dem så det inte blir allting på en gång. Exempelvis är en vecka utan köp på avbetalning en seger. (Någonting jag också vill lära mig den här sommaren är att få orgasm på egen hand utan skuld/skam eller ångest. Och jag vill också lära mig att ha fysisk och/eller romantisk kontakt med män utan att bli för rädd eller för intensiv. Det går sådär... Och det lär ta ett bra tag innan jag lär mig det...)
lördag 17 juni 2017
Incel.
Idag fick jag "incel" på reddit länkat till mig (https://www.reddit.com/r/Incels/?count=26&before=t3_6hqzu5) och... it was all pure joy from there. En "incel" är alltså någon som lever i ofrivilligt celibat (en man, kvinnor kan inte vara incels) och anledningen till att han inte får ligga eller får en flickvän är kvinnors fel eftersom kvinnor är så satans utseendefixerade. Kvinnor får ju ligga när dom vill oavsett hur dom ser ut. En tråd hette "du kan aldrig veta vad någon varit med om baserat på hudfärg, kön eller religion men 100% av fula män har någon gång i sitt liv blivit "abused" av en kvinna förut." Kvinnor skiter i personlighet så länge någon är snygg vilket också förklarar varför incels aldrig får ligga (dom har ju alla personligheten där liksom... bara att dom inte är snygga)
Now... jag tror inte att jag behöver förklara varför detta är complete and utter bullshit egentligen men med tanke på hur enormt triggad jag blev (jag vet jag vet) så måste jag skriva om det. Forumet är genomsyrat av kvinnohat och slutshaming.
Först måste jag skratta lite. För jag tror aldrig jag hört om någon som är "för ful" för att få ligga, oavsett kön.
För det andra; Vi lever i ett utseendefixerat samhälle. En effekt av att leva i ett samhälle där endast "snygga" människor får ta plats är att människorna som bor i det samhället blir mer utseendefixerade. Det gäller inte bara hur de ser på andra utan hur de ser på sig själva också. Självhat är någonting enormt utbrett i sådana samhällen oavsett hur man ser ut. Även den snyggaste människan kan hata sitt utseende.
För det tredje: människor har olika sorters preferenser. Det finns ingenting som är skönhet egentligen, det finns bara ideal som säger åt oss VAD skönhet ska vara för någonting vilket gör att vi tror att det finns någonting som heter snygg eller ful.
Det som är viktigast är kanske att det inte stämmer att en kvinna bara bryr sig om ett utseende. Det stämmer att kvinnor ofta hamnar i relationer med män som behandlar dem illa och det stämmer att kvinnor stannar kvar i såna relationer, trots att det är medvetna om att de blir behandlade illa. Detta har ingenting med utseende o göra. Detta är en effekt av hur vi som kvinnor lär oss att "om han drar dig i håret (översatt till om han är elak mot dig) så betyder det att han är kär i dig" och kvinnor lär sig att de vilda djur som är män går att tämja om man bara är en tillräckligt bra kvinna. Detta gör automatiskt att kvinnan klandrar sig själv när hon inte kan få en ond man att bli god. Vi lär oss detta bland annat i min (tyvärr hehe) favoritfilm Skönheten och Odjuret.
Jag känner inte någon snygg kvinna som inte någon gång varit tillsammans med en "ful" kille. Turns out att män är svin oavsett hur dom ser ut. Personlighet är i princip allt. Det kan göra en "ful" människa snygg och en "snygg" människa ful.
Now... jag tror inte att jag behöver förklara varför detta är complete and utter bullshit egentligen men med tanke på hur enormt triggad jag blev (jag vet jag vet) så måste jag skriva om det. Forumet är genomsyrat av kvinnohat och slutshaming.
Först måste jag skratta lite. För jag tror aldrig jag hört om någon som är "för ful" för att få ligga, oavsett kön.
För det andra; Vi lever i ett utseendefixerat samhälle. En effekt av att leva i ett samhälle där endast "snygga" människor får ta plats är att människorna som bor i det samhället blir mer utseendefixerade. Det gäller inte bara hur de ser på andra utan hur de ser på sig själva också. Självhat är någonting enormt utbrett i sådana samhällen oavsett hur man ser ut. Även den snyggaste människan kan hata sitt utseende.
För det tredje: människor har olika sorters preferenser. Det finns ingenting som är skönhet egentligen, det finns bara ideal som säger åt oss VAD skönhet ska vara för någonting vilket gör att vi tror att det finns någonting som heter snygg eller ful.
Jag känner inte någon snygg kvinna som inte någon gång varit tillsammans med en "ful" kille. Turns out att män är svin oavsett hur dom ser ut. Personlighet är i princip allt. Det kan göra en "ful" människa snygg och en "snygg" människa ful.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)