Jag har skrivit om social fobi många gånger i min blogg; Social ångest noja, Social ångest 2.O, och Min sociala ångest. Jag vill egentligen inte upprepa mig själv men det finns så mycket jag kan skriva och berätta om den här diagnosen.
Jag fick diagnosen "social fobi" bekräftad i juli 2017. Det var en lång resa att faktiskt våga öppna upp mig om hur jag mådde i sociala sammanhang och framför allt hur jag mådde innan och efter sociala sammanhang. Att erkänna att anledningen till att jag är så sluten är på grund utav en diagnos och inte att jag är introvert eller HSP eller helt enkelt "bara är sån" var faktiskt ganska tufft att göra. Jag har blivit övertygad så många gånger att det är helt normalt att må som jag gör och jag förstår att det kommer från välvilliga människor men det ÄR inte normalt att vara så socialt rädd som jag är.
Jag har alltid varit social. När jag var liten kunde jag prata med vem som helst och jag var helt orädd för nya människor. Jag fick nya vänner överallt. Så fort vi åkte iväg någonstans hittade jag vänner på lekplatser, fester, tillställningar... ja allt möjligt. Jag har alltid haft en slags aura av vänlighet omkring mig och människor tyckte väldigt lätt om mig och fortfarande gör, hoppas jag. Jag älskar människor. Jag älskar olikheten hos människor, vad dem tycker om, vad dem tänker på, vad dem vill i livet och vad dem drömmer om. Jag har alltid velat ha djupare relationer med människor än bara ytliga bekantskaper och jag räknar alla mina "bekanta" som vänner. Men... sen... var det inte så längre. Min öppenhet till andra människor blev mitt fall på något sätt för jag insåg inte riktigt att människor faktiskt ville mig illa, att jag gjorde mig själv sårbar genom att öppna upp min famn för alla som jag gjorde. Under lågstadiet gick det upp och ner. Jag blev offer för tyst mobbning, drogs med in i fejder mellan olika grupper och jag blev ofta en slags boll som två forna bästa vänner studsade emellan sig så fort de hade ett bråk. Jag kände mig aldrig riktigt "med." Min mamma jobbade hela dagarna så det var väldigt lätt att komma hem till mig efter skolan och ställa till med problem för det fanns ingen där som skyddade mig på det sättet som andra hade. Hon hade inte tid eller ork att förstå vad som egentligen hände och jag var ganska duktig på att dölja det, ibland. Jag minns att jag en gång skrev ner allting i min dagbok som jag hade och visade det för mamma. Hon tog med dagboken till skolan och visade min lärare på mellanstadiet men hon tyckte inte alls att det var så som jag beskrev så det avfärdades väldigt snabbt. Jag blev sedd som en "dramaqueen" och blev till och med anklagad för att vara den som mobbade andra och inte tvärtom. Min lärare på mellanstadiet var så blind för vad som egentligen pågick i klassen och om hon bara visste hur det påverkade mig framåt i livet...
Jag vill inte gå in på detaljer för mycket men jag hade det inte bra under mellanstadiet. Det var kaos hemma och kaos inuti mig för puberty is a bitch och kaos i skolan... Jag hade ingenstans att fly och de vännerna som jag faktiskt var bekväm med var äldre än mig och hade andra vänner som de umgicks med så de hade inte riktigt tid med mig. Jag var så ensam samtidigt som jag alltid hade vänner omkring mig på något sätt. Jag var deras leksak för att jag var känslig, naiv och snäll. När jag bröt mig loss i högstadiet och började på en ny skola började det bli bättre. Jag fick tillbaka en vän från barndomen som bara ville mig väl och hon visade mig vad riktig vänskap egentligen var. Det var snarare jag som inte var en bra vän till slut eftersom min psykiska ohälsa växte fram under första året i högstadiet.
Min sociala fobi handlar mycket om att lågstadiet och mellanstadiet inte ska upprepa sig i vuxen ålder. Jag är livrädd för att bli hånad, både privat och publikt. Jag är livrädd för att bli utstött eller känna mig utstött. Jag är livrädd för sneda blickar, glåpord och rynkan mellan ögonbrynen människor får när man gör någonting som inte är socialt accepterat. Jag är livrädd för människor som är äldre än mig, auktoritetsfigurer. Jag är livrädd för barn och ungdomar, särskilt tjejer. Jag är livrädd för hundar som inte tycker om mig, som bits eller skäller. Jag är livrädd för män som brölar och gapar, tjejer som skrattar och skriker... Jag är helt enkelt livrädd för sociala sammanhang där jag kan bli granskad. I gymnasiet hade jag det också svårt, särskilt med lärare. Jag förstod inte varför de inte tyckte om mig eller vad jag gjorde för fel som fick dem att peka ut mig som någon som störde klassen eller var lat gällande uppgifter. Jag förstår fortfarande inte varför man väljer att agera aggressivt mot någon som uppenbarligen inte mår bra. Jag antar att vissa människor avskyr svaghet. Och jag har varit svag, väldigt svag.
Jag vet att människor inte vill mig illa längre. Rent logiskt sätt så vet jag ju det. Jag har träffat så många underbara människor i mitt liv som fått mig att växa och blomma ut. Men trauma är trauma eftersom det handlar om bagage som spelar upp sig själv i situationer där det farliga inte finns...
Det här ställer till så mycket i mitt liv och jag är periodvis helt handikappad av min sociala fobi. Jag kan inte gå utanför dörren. Jag kan inte gå och slänga sopor. Jag vill inte bli sedd och inte bli hörd. Om jag kunde smälta in i bakgrunden skulle jag ha gjort det.
Någonting som är viktigt för mig att påpeka är att jag kan sätta på mig en mask, under korta perioder. Jag kan vara i sociala sammanhang idag eftersom jag har lärt mig att hålla andan ett tag. Ibland behövs det inte så länge eftersom människorna jag möter faktiskt är trevliga mot mig och ger mig ett intryck av trygghet och vänlighet. Då kan jag andas ut, öppna upp och släppa in. Men i vissa sammanhang är det omöjligt att andas och att inte andas under en lång period är oerhört energikrävande. Jag känner mig helt slö efteråt och måste göra allt i min kraft för att inte överanalysera det för då kommer jag bara att hitta fel och sen ligga och hata mig själv i flera timmar för någonting som de kanske inte ens märkte, som kanske inte ens var fel. Det är alltså möjligt för mig att gå på mina möten, träffa min familj, träffa min släkt, träffa nya vänner och nya bekantskaper, att gå och handla och så vidare för jag KAN hålla andan. Det kunde jag inte innan. Grejen är att jag inte kan det hela tiden och det är inte alltid som jag vågar utsätta mig själv för det heller. Jag vet att det kan komma katastrofala följder om jag väljer att göra något socialt som jag egentligen inte klarar av. Och samtidigt är det svårt för mig att bestämma om jag faktiskt klarar av det eller inte.
Jag övar, varje dag. Jag har min fristad som är min lägenhet. Där kan jag vila. Men jag går ut för jag vill, för att jag måste och för att det kommer hjälpa. Jag blir bättre. Det blir lättare och lättare.
måndag 26 november 2018
måndag 19 november 2018
Om att identifiera sig med sin diagnos.
Att identifiera sig med sin sjukdom; classic borderline. För vad har vi för identitet om inte vår sjukdom? Jag har länge debatterat inuti mig själv om jag verkligen borde identifiera mig så mycket i mina diagnoser så som jag gör. Jag har kommit fram till att det inte ligger i min identitet att vara sjuk men min identitet formas ibland utefter mina diagnoser. Det finns ett Jag som står innanför sjukdomen och som agerar utefter sjukdomen och ett Jag som står utanför som kämpar mot att agera utefter sjukdomen.
Jag är inte borderline men jag har borderline. Det innebär att mina reaktioner, tankar, känslor och så vidare mer än ofta är baserade på min borderline eller min GAD, mina trauman eller mina andra diagnoser. Att vara medveten om vad som är diagnos och inte är inte samma sak som att identifiera sig själv med diagnosen. Jag tycker att det är hälsosamt och ett steg mot full recovery att faktiskt gå in i sig själv, reda ut vilket som är vilket och acceptera att sjukdomen PÅVERKAR mig och mitt liv på olika sätt. Det hade inte varit en sjukdom, en diagnos eller en störning om det inte på något sätt yttrade sig. Borderline är en personlighetsstörning vilket gör att det är min personlighet som drabbas, därmed Jag'et och därmed min identitet. Det hjälper mig att göra research och i detalj studera min sjukdom inte bara hur JAG påverkas utan även hur andra påverkas. Det ger mig information om hur jag ska kunna bemöta mig själv och hur jag ska kunna hjälpa mig själv men också dem omkring mig. Att leva med någon som har en diagnos är inte lätt.
Om man skulle identifiera sig med sin sjukdom på ett destruktivt sätt skulle man förneka att det finns ett Jag utanför.
Jag är inte borderline men jag har borderline. Det innebär att mina reaktioner, tankar, känslor och så vidare mer än ofta är baserade på min borderline eller min GAD, mina trauman eller mina andra diagnoser. Att vara medveten om vad som är diagnos och inte är inte samma sak som att identifiera sig själv med diagnosen. Jag tycker att det är hälsosamt och ett steg mot full recovery att faktiskt gå in i sig själv, reda ut vilket som är vilket och acceptera att sjukdomen PÅVERKAR mig och mitt liv på olika sätt. Det hade inte varit en sjukdom, en diagnos eller en störning om det inte på något sätt yttrade sig. Borderline är en personlighetsstörning vilket gör att det är min personlighet som drabbas, därmed Jag'et och därmed min identitet. Det hjälper mig att göra research och i detalj studera min sjukdom inte bara hur JAG påverkas utan även hur andra påverkas. Det ger mig information om hur jag ska kunna bemöta mig själv och hur jag ska kunna hjälpa mig själv men också dem omkring mig. Att leva med någon som har en diagnos är inte lätt.
Om man skulle identifiera sig med sin sjukdom på ett destruktivt sätt skulle man förneka att det finns ett Jag utanför.
söndag 18 november 2018
Borderlines som offer och martyrer.
Jag lyssnar just nu på Jordan B Peterson's bok 12 livsregler: ett motgift mot kaos. Jag har delade meningar kring den. Jag är inne på 4 timmar och har 10 timmar kvar att lyssna på. Hittills har 2 regler tagits upp. Jag kommer att skriva ett inlägg efter att boken är slut men den har redan fått mig att fundera väldigt mycket.
Varför väljer vi att stanna med någon som inte är bra för oss? Varför väljer vi martyrskap? Martyr = någon som på grund utav lojalitet, gemenskap, ideologi, religion väljer att plågas eller i värsta fall dö för just den lojaliteten, gemenskapen, ideologin eller religionen. Att vara martyr för något som inte betyder någonting är inte beundransvärt utan snarare dumhet. Det kanske ursprungligen kommer ifrån någonting bra, att vilja någon eller någonting väl, att främja någon eller någonting men i slutändan är det... oftast ren och skär dumhet. Men det kan också vara en slags posttraumatisk stress.
"Battered woman syndrome" var en term som kom först på 90-talet. Det betyder i princip att någon som utsatts för psykisk eller fysisk misshandel av en partner utvecklas en hjälplöshet i sin situation, oförmögen att lämna relationen eller förstå att relationen var destruktiv. Det är en försvarsmekanism som skyddar henne från den traumatiska upplevelsen. Hon är konstant rädd men ändå relativt omedveten om sin situation. Det rätta vore att lämna men hon kan inte. Hon kan få för sig att hon förtjänar att bli behandlad på det sättet, att det är på grund utav henne och inte hennes partner. Hon försvarar partnern vilket gör omgivningen frustrerad. För någon som inte är i hennes situation är det helt omöjligt att förstå varför man skulle vilja försvara och stanna hos någon som vill henne illa.
Det finns fyra stadier; 1. Förnekelse - kvinnan är oförmögen att förstå att hon blir misshandlad. 2. Skuld - kvinnan tror att det är hon som är skyldig för misshandeln. 3. Upplysning - kvinnan förstår att hon inte förtjänade misshandeln och att det ligger hos partnern. 4. Ansvar - kvinnan förstår att det är partnern som står för ansvaret av misshandeln och det är i den här fasen som hon lämnar relationen. Många överlever inte längre än de två första stadierna eftersom hennes liv kan stå på spel i en misshandelsrelation.
För någon med borderline personlighetsstörning är battered woman syndrome, eller liknande tillstånd, förmodligen mer vanligt, på grund utav vår intensiva rädsla att bli övergivna. Vi står ut med vår partner som är destruktiv eftersom vi inte klarar av en separation. Människor som behandlar sina partners illa så att det utvecklas till en misshandelsrelation är oftast narcissister. En narcissist är någon som har en modell av hur hen vill vara. Någon med borderline personlighetsstörning är ingen alls. Det gör att narcissisten kan forma och leka med den sjuke så som hen vill. Eftersom borderlines formar sig själva utifrån den dominanta parten i sitt liv t.ex. en förälder, en partner eller en bästa vän blir det att vi formar oss utefter vår narcissistiska partner. Det gör oss till en fruktansvärt destruktiv matchning men det är också en matchning som är väldigt vanlig. Borderlines har också narcissistiska drag som yttrar sig på olika sätt. Vissa har mer drag än andra. Borderlines accepterar misshandel för sin egen skull, likt de med battered woman syndrome, eftersom det skulle bli kaos i deras identitet om de plötsligt fick reda på att de inte ÄR den undergivna och utnyttjade människan som de har identifierat sig med.
Läs mer detaljerat här: https://thelastpsychiatrist.com/2007/01/borderline.html?fbclid=IwAR20XLvc6oVBAy5AwKvAsP8UbYsltqMre4B_Nm55DVUizacJZLE3-FRKFDk
Jag märker detta på mig själv. Jag har oerhört svårt att släppa destruktiva relationer. Jag försvarar, förnekar, vägrar... allt för att slippa tappa den delen utav mig själv som var ett offer. Att identifiera sig som ett offer är en identitet och jag som har svårt att hitta min identitet, vilket gjort att jag har utvecklat flera stycken, klarar inte av att släppa "offret" i mig själv. Det innebär inte att jag vill vara ett offer. Det är inget aktivt val jag gör i huvudet. När jag blir medveten om detta blir det lättare för mig att släppa taget men det tar enormt lång tid vilket gör att det blir frustrerande för dem omkring mig. Vad de måste förstå är då att jag inte ÄR ett offer hela tiden. Jag är inte ett offer tillsammans med dig men jag kanske är det i samband med en före detta partner som psykiskt misshandlade mig.
Och det är också här martyskap kommer in. Det kan också vara så att jag identifierar mig som en martyr. Jag vill tro på att den här människan är god, jag vill behålla min relation till hen och min lojalitet till hen vilket gör att jag tror att jag stannar för att jag är stark och för att jag offrar mig själv för ett slags "greater good." Om jag stannar med den här destruktiva människan kan jag göra hens liv lättare, bättre och kanske till och med förändra hen till att bli en bättre person. Men vem lider? Jag. Gör jag det egentligen för den andre? Nej. Jag gör det för min skull, för att jag vill känna mig som en hjälte. Jag gör det för att ta bort ansvaret från mig själv eftersom ansvar är oerhört tungt att bära. Jag måste lära mig att jag har ansvar över mig själv, min situation och mina relationer. Det är jag som styr vem som kan behandla mig illa och inte, till en viss del. Jag kan välja att lämna om jag blir illa behandlad.
Men detta är svårt. Oerhört svårt. Det tar tid. Det kanske tar så lång tid att det till slut inte blir av. Då måste jag börja om på nytt. Det är frustrerande inte bara för mig utan också för dem omkring mig.
Varför väljer vi att stanna med någon som inte är bra för oss? Varför väljer vi martyrskap? Martyr = någon som på grund utav lojalitet, gemenskap, ideologi, religion väljer att plågas eller i värsta fall dö för just den lojaliteten, gemenskapen, ideologin eller religionen. Att vara martyr för något som inte betyder någonting är inte beundransvärt utan snarare dumhet. Det kanske ursprungligen kommer ifrån någonting bra, att vilja någon eller någonting väl, att främja någon eller någonting men i slutändan är det... oftast ren och skär dumhet. Men det kan också vara en slags posttraumatisk stress.
"Battered woman syndrome" var en term som kom först på 90-talet. Det betyder i princip att någon som utsatts för psykisk eller fysisk misshandel av en partner utvecklas en hjälplöshet i sin situation, oförmögen att lämna relationen eller förstå att relationen var destruktiv. Det är en försvarsmekanism som skyddar henne från den traumatiska upplevelsen. Hon är konstant rädd men ändå relativt omedveten om sin situation. Det rätta vore att lämna men hon kan inte. Hon kan få för sig att hon förtjänar att bli behandlad på det sättet, att det är på grund utav henne och inte hennes partner. Hon försvarar partnern vilket gör omgivningen frustrerad. För någon som inte är i hennes situation är det helt omöjligt att förstå varför man skulle vilja försvara och stanna hos någon som vill henne illa.
Det finns fyra stadier; 1. Förnekelse - kvinnan är oförmögen att förstå att hon blir misshandlad. 2. Skuld - kvinnan tror att det är hon som är skyldig för misshandeln. 3. Upplysning - kvinnan förstår att hon inte förtjänade misshandeln och att det ligger hos partnern. 4. Ansvar - kvinnan förstår att det är partnern som står för ansvaret av misshandeln och det är i den här fasen som hon lämnar relationen. Många överlever inte längre än de två första stadierna eftersom hennes liv kan stå på spel i en misshandelsrelation.
För någon med borderline personlighetsstörning är battered woman syndrome, eller liknande tillstånd, förmodligen mer vanligt, på grund utav vår intensiva rädsla att bli övergivna. Vi står ut med vår partner som är destruktiv eftersom vi inte klarar av en separation. Människor som behandlar sina partners illa så att det utvecklas till en misshandelsrelation är oftast narcissister. En narcissist är någon som har en modell av hur hen vill vara. Någon med borderline personlighetsstörning är ingen alls. Det gör att narcissisten kan forma och leka med den sjuke så som hen vill. Eftersom borderlines formar sig själva utifrån den dominanta parten i sitt liv t.ex. en förälder, en partner eller en bästa vän blir det att vi formar oss utefter vår narcissistiska partner. Det gör oss till en fruktansvärt destruktiv matchning men det är också en matchning som är väldigt vanlig. Borderlines har också narcissistiska drag som yttrar sig på olika sätt. Vissa har mer drag än andra. Borderlines accepterar misshandel för sin egen skull, likt de med battered woman syndrome, eftersom det skulle bli kaos i deras identitet om de plötsligt fick reda på att de inte ÄR den undergivna och utnyttjade människan som de har identifierat sig med.
Läs mer detaljerat här: https://thelastpsychiatrist.com/2007/01/borderline.html?fbclid=IwAR20XLvc6oVBAy5AwKvAsP8UbYsltqMre4B_Nm55DVUizacJZLE3-FRKFDk
Jag märker detta på mig själv. Jag har oerhört svårt att släppa destruktiva relationer. Jag försvarar, förnekar, vägrar... allt för att slippa tappa den delen utav mig själv som var ett offer. Att identifiera sig som ett offer är en identitet och jag som har svårt att hitta min identitet, vilket gjort att jag har utvecklat flera stycken, klarar inte av att släppa "offret" i mig själv. Det innebär inte att jag vill vara ett offer. Det är inget aktivt val jag gör i huvudet. När jag blir medveten om detta blir det lättare för mig att släppa taget men det tar enormt lång tid vilket gör att det blir frustrerande för dem omkring mig. Vad de måste förstå är då att jag inte ÄR ett offer hela tiden. Jag är inte ett offer tillsammans med dig men jag kanske är det i samband med en före detta partner som psykiskt misshandlade mig.
Och det är också här martyskap kommer in. Det kan också vara så att jag identifierar mig som en martyr. Jag vill tro på att den här människan är god, jag vill behålla min relation till hen och min lojalitet till hen vilket gör att jag tror att jag stannar för att jag är stark och för att jag offrar mig själv för ett slags "greater good." Om jag stannar med den här destruktiva människan kan jag göra hens liv lättare, bättre och kanske till och med förändra hen till att bli en bättre person. Men vem lider? Jag. Gör jag det egentligen för den andre? Nej. Jag gör det för min skull, för att jag vill känna mig som en hjälte. Jag gör det för att ta bort ansvaret från mig själv eftersom ansvar är oerhört tungt att bära. Jag måste lära mig att jag har ansvar över mig själv, min situation och mina relationer. Det är jag som styr vem som kan behandla mig illa och inte, till en viss del. Jag kan välja att lämna om jag blir illa behandlad.
Men detta är svårt. Oerhört svårt. Det tar tid. Det kanske tar så lång tid att det till slut inte blir av. Då måste jag börja om på nytt. Det är frustrerande inte bara för mig utan också för dem omkring mig.
onsdag 7 november 2018
Watasitachi Shiawase na Jikan.
En kvinna, Juri, överlever ett utav hennes många självmordsförsök. Hon blir övertalad av sin faster, som är nunna, att besöka en dödsdömd fånge, Yuu, som också försökt ta sitt liv otaliga gånger. Fastern tror att de kan hjälpa varandra, att det kan gynna dem båda att prata med varandra och de bildar ett starkt romantiskt band direkt.
Väldigt sorglig manga. Det är synd att den är så kort men den lämnar ändå ett avtryck; tragedi och sorg. Men den är samtidigt hoppfull på något sätt. Även om man inte kan dela sitt liv med någon utan bara korta stunder så kan dom ändå lämna ett positivt avtryck på livet. Jag gillade den verkligen! Den var också lättläst och vackert ritad med mycket kontrast och mörka nyanser.
7/10!
Mister Mermaid.
Det är en Shounen Ai / Yaoi version av HC Andersens saga "Den lilla sjöjungfrun" med en modern, mer tragisk touch.
En manlig sjöjungfru, Subaru, räddar en man från att drunkna, Han blir genast förälskad i honom och ger upp sin talförmåga för att kunna hitta honom som människa, 2 månader efter att han räddat hans liv. Mannen, Tatsuki, lever tillsammans med en prostituerad kvinna och deras liv är inte direkt som i sagorna. Men varför hamnade Tatsuki i vattnet från början?
Mysig manga! Lättläst, sensuell och väldigt vackert ritad.
7/10!
Shimanami Tasogare.
23 kapitel, 5 volymer. Ca 30 sidor per kapitel.
Shounen Ai (en mindre sexuell version av Yaoi, alltså manlig kärlek), slice of life, drama, Seinen (för män i åldrarna 18-40.)
Tasuku Kaname går i high school. Några utav hans klasskamrater hittar gay porr i hans historik på sin dator vilket gör att han får ett rykte av att vara homosexuell. Han förnekar detta, både för sig själv och för sina klasskamrater. Men att bli outad på det sättet gör att han får panik och planerar att ta livet av sig. Han går till bergen för att hoppa från en klippa men ser en människa hoppa från ett fönster i närheten; Anon, en kvinna med drömskt utseende och utstrålning. Hon klarar sig mystiskt. Det visar sig att Anon håller en slags förening i bergen där andra HBTQ-personer träffas och känner gemenskap. Tillsammans renoverar de hus och fungerar som en slags familj för varandra. Ingen vet vem Anon egentligen är, vad hon heter eller vad hon har för historia, eller finns det någon som gör det?
Mangan visar verkligen vilka motgångar man som HBTQ-person stöter på rent socialt men också vilka motgångar som finns inuti en själv. Den visar det utan att göra det överdrivet dramatiskt utan det känns väldigt verklighetstroget. Majoriteten utav människor idag tror sig vara förstående och accepterande av HBTQ-personer men de visar samtidigt tecken på homo/transfobi, något de förmodligen är helt omedvetna om. De vet inte heller vilken oerhört smärta de åsamkar människorna i sin närhet som är HBTQ.
Mysig manga med intressanta backstories till karaktärerna. Skulle verkligen rekommendera alla att läsa den, speciellt dem som är HBTQ för jag som bisexuell känner en enorm förståelse och igenkänning med karaktärerna. Karaktärerna är i alla åldrar; yngre 10.20, vuxna 25-35 och äldre 60-70 år.
Minus: blandar ihop karaktärerna med varandra för dom ser likadana ut med liknande namn. En aning seg ibland. Sämre och abrupt slut än väntat, känner mig inte riktigt tillfredsställd efter slutet och hade velat att det slutade annorlunda.
7/10!
Borderlines som tricksters.
Vi med borderline personlighetsstörning är trickstern i sagan om psykisk ohälsa. Det är på grund utav vår rädsla att bli övergivna men också på grund utav vår brist på impuls och konsekvenstänk och svartvitt tänkande. Många som beskriver människor med psykisk ohälsa beskriver dom som destruktiva för sin omgivning, manipulativa och otrogna. Det är omöjligt att vara omkring dom för dom är så skadliga och att ha en relation med någon som har borderline är på snudd till omöjligt. Det är en orättvis beskrivning av sjukdomen och av människorna som lider utav sjukdomen men det är inte helt osant. Jag har ofta förnekat mina destruktiva och manipulativa beteenden gentemot andra och sagt att det enda sättet jag sårar människor är genom att vara ledsen men det är inte sant. Jag vet att jag har och har haft omedvetna strategier att manipulera min omgivning när jag är rädd för att bli övergiven, sviken eller helt enkelt känner en lust att förstöra saker för mig själv och andra. Det som är så viktigt att poängtera är att jag, eller andra med borderline, inte gör detta för att vara elaka utan det grundar sig i en oerhörd stark rädsla, skam, självhat och ångest. Jag kan idag stoppa mig själv från att agera giftigt mot andra men det finns alltid där i bakhuvudet; hur kan jag göra för att få dem att älska mig? Hur kan jag göra för att få dem att inte lämna mig? Hur kan jag få uppmärksamhet? Svaret kan vara att ljuga och hitta på, håna, manipulera, lura, vara otrogen på något sätt... och jag agerar inte ut på det längre.
Jag tycker att det är viktigt att rannsaka sig själv och faktiskt peka ut att "du är destruktiv" och på det sättet försöka bättra sig själv. Det handlar inte om att skuldbelägga och lägga grund för ännu mer självhat utan det handlar om att göra det lättare och bättre för mig att ha hälsosamma relationer med andra människor vilket gynnar mig något enormt.
Exempel: Jag är rädd att Alex kommer att lämna mig. Jag känner kaos. Jag känner rädsla. Ångesten är total, paranoian sätter in och kanske till och med vanföreställningar; han planerar att lämna mig just NU. Så jag skriver en vägg av text där jag ber honom att inte lämna mig för jag älskar honom så mycket och han gör saker så mycket bättre för mig och utan honom skulle jag falla totalt. Det är MANIPULATIVT beteende. Det betyder inte att det jag säger inte stämmer för det gör det ju, jag älskar Alex så oerhört mycket och jag vet inte vad jag skulle göra utan honom men att guilttrippa honom till att inte lämna mig är oerhört destruktivt beteende. Vad jag trodde var ett uttryck för min kärlek till honom visade sig vara toxic.
Jag kan också agera som ett internettroll för uppmärksamhet och skratta åt att jag lyckas få dem att tro att jag är allvarlig när jag inte är det. "Nu låtsas jag vara en SÅN och dom har ingen aning om att jag inte är SÅN, ha ha ha poor unfortunate souls. Jag är mäktig, jag är stark, I am a master of the human race!"
Ett annat exempel är att ljuga om mina moraliska eller politiska värderingar. Jag vill passa in, jag vill bli omtyckt och jag vill framför allt inte bli nekad av någon, inte ens av människor jag inte tycker om eller inte vill ha att göra med egentligen. Jag kan utan tvekan smälta in med den extrema högern eller den extrema vänstern, om jag vill. Jag vet vad som får dom att fungera, jag vet vad jag ska säga och hur jag ska agera för jag har studerat deras sätt att uttrycka sina åsikter och känslor kring deras politik, medvetet och omedvetet. Det hör också ihop med min brist på identitet. Vi med borderline har ingen aning om vilken identitet vi har och kan ha flera stycken eller ingen alls. Men att vara falsk är ett destruktivt beteende. Att säga att jag tycker en sak och sen agera ut en annan är att vara en hycklare. Jag har faktiskt inte riktigt någon aning om vilka politiska åsikter jag har längre eftersom jag har spenderat så många år att försöka passa in hos olika sorters politiska grupper och tagit efter deras värderingar och gjort dom till mina egna. Det har varit helt omedvetet. Jag känner att jag är ärlig med mina värderingar till två personer i mitt liv: min pojkvän och min syster. Men att vara helt ärlig så varierar mina åsikter utifrån hur jag känner just nu. Jag kan uttrycka olika åsikter till Emma och olika åsikter till Alex men jag tycker fortfarande dom sakerna bara att det skiftar utifrån mitt humör. Jag kan vara oerhört problematisk ena stunden och sedan vara tvärtom; oerhört politisk korrekt och jag håller inte med om något utav det eller både och. Det är jättesvårt. Och det är inte JAG - det är sjukdomen.
Jag säger inte att borderlines är dåliga människor. Tvärtom. Det ligger ofta mycket empati under ytan hos borderlines som gör oss extra känsliga och att vara extra känslig gör oss sårbara. För att kunna överleva den inre smärtan som vi känner använder vi oss utav överlevnadsstrategier som kan vara dåliga för oss och för dom omkring oss.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)