Är smink antifeministiskt? Del 2.

Med tanke på mitt tidigare inlägg om hur smink kan vara antifeministiskt vill jag diskutera lite kring vad som generellt klassas som antifeministiskt och om det verkligen ÄR antifeministiskt.

Lisa Eldridge har studerat sminkets historia och skrivit en bok om det (som jag väldigt gärna vill läsa). I den här videon avslutar hon med dagens syn på smink; "Vi kan välja mellan en ljus läppfärg, en färgstark läppfärg eller inget smink alls." Det är även min syn på smink idag. Vi har aldrig sett så mycket variation i olika sminkningar som vi gör idag. 

Jag tycker att den här diskussionen är viktig. Men det som är ännu viktigare är att inte trycka ner kvinnor som faller för patriarkal påverkan. Alla kvinnor är inte upplysta och även om någon är upplyst så är det inte så lätt att bryta mot normen för alla. Alla har inte den styrkan, den självkänslan eller den säkerheten i sig själv att våga bryta mot normer genom att inte sminka sig, inte raka sig, inte klä sig i fina kläder och så vidare. Det blir svårt med internkritik eftersom det lätt kan skifta åt att bli kvinnohat. Vi måste kritisera skönhetsideal, inte kvinnor som vill se ut som satta skönhetsideal och försöker se ut som satta skönhetsideal. Är skönhetsideal samma för alla? Finns det flera olika skönhetsideal? Osv osv osv.

Jag tror också att många saker som var patriarkala en gång i tiden inte riktigt är det längre. Kvinnor har börjat ta tillbaka saker och jag tror att smink kan vara en sådan sak och kanske till och med blivit en sådan sak. Vad man även kan se i historien om smink-videon är ju att smink blev mer vanligt och mer uttrycksfullt ju mer frigjorda kvinnorna blev. Kvinnor kan utveckla sitt utseende bäst dem vill nu... vilket innebär variation. Slutsats: Smink är inte antifeministiskt så länge en kvinna själv väljer att bära smink? Färre kvinnor sminkar sig naturligt idag trots att män jämt och ständigt försöker med "jag gillar den naturliga looken" (den naturliga looken innebär smink men det ska inte synas alltså). Om smink var till för att se attraktiva ut inför män och därmed tolkas som antifeministiskt - borde inte kvinnor lyssna på män och satsa på en naturlig look hela tiden? Majoriteten utav kvinnor, särskilt kvinnor intresserade utav smink som jag är, struntar fullständigt i vad män tycker och gör dramatiska sminkningar, med stolthet. Det ska inte se naturligt ut. För vem tror att ett silverglittrigt ögonlock är naturligt? Jag är kluven kring detta.

Är smink antifeministiskt?

Feministisk diskussion och teori: Smink är i grund och botten ett patriarkalt påhitt. Det är ett hjälpmedel för kvinnor att se "vackrare" ut och att se vackrare ut har varit för att passa till bättre för männen. Det handlar om skönhetsideal. Det handlar om att se "knullbar" ut. Därför är det inte feministiskt att bära smink, kanske till och med tvärtom. Det är möjligtvis bra för den enskilda individen att få patriarkal bekräftelse via smink (för alla som bär smink gör det medvetet eller omedvetet för patriarkal bekräftelse) men för gruppen kvinnor är smink stjälpande. 

Smink började som kroppsmålningar. Det var symboliskt med vissa mönster och dess syfte var inte att "se bättre ut" utan snarare att förmedla någonting. Det kan man se redan på stenåldern när man använde rödockra till att skapa grottmålningar med men det användes också som kroppsmålningar. Det var inte förrän i Kina egentligen som smink började användas i estetiskt syfte på det sättet ungefär 1500 f.Kr. Sen finns det ju också i antika Egypten där smink användes för att framhäva ögonen, för att se mer vacker ut. Det användes från början både på kvinnor och på män. Så stämmer det att smink är ett patriarkalt påhitt? Ja, förmodligen. Det handlar om att framhäva skönhet. Men måste allting som är patriarkalt vara antifeministiskt? 

Jag känner mig egentligen väldigt töntig som tar illa upp av att bli anklagad för att syssla med något som är antifeministiskt. Men samtidigt... jag som feminist, som identifierar mig som feminist, tar illa upp eftersom det är Jag. Det är en hjärtefråga, det är en identitet. Det handlar inte endast om en politiskt åsikt utan det är också en överlevnadsstrategi. Det känns tungt att ett utav mina största intressen bidrar till kvinnors lidande... och är det verkligen så?

Och jag tänker såhär... vem sminkar jag mig för, egentligen? För män? För patriarkal bekräftelse? När jag tänker efter så nej... det handlar verkligen inte om mäns godkännande även om det handlar om skönhet. Jag känner en press från skönhetsideal. Jag känner en press på att vara vacker men pressen med att använda smink kommer inte från patriarkatet eller ifrån män. Jag har levt som kvinna i snart 25 år. Jag anser ha mycket livserfarenhet. Jag har aldrig märkt den minsta press från män om att ha smink på mig, tvärtom. Alla män jag har träffat har uttryckt hur mycket "finare jag är osminkad" som om det egentligen spelar någon roll vad dom tycker. Jag använder mycket contouring, lösögonfransar, jag overlinear mina läppar och jag målar i mina ögonbryn i en annan form än vad de egentligen har. Jag har löshår. Jag fejkar allting med mitt utseende, egentligen. Jag tycker inte att jag gör det för patriarkal bekräftelse för det gör jag inte... jag fick mer patriarkal bekräftelse när jag inte sminkar mig lika mycket som jag gör nu.
Jag sminkar mig av många anledningar. Främst: 1. Det ger mig självförtroende. Och självförtroende för mig handlar inte om att få bekräftelse från män, tvärtom. Jag blir obekväm av mäns blickar, mäns uppmärksamhet, mäns komplimanger. Det är inte män jag försöker imponera utan andra sminkintresserade individer. Det handlar inte om att hitta en partner. 2. För att det är kul. Jag har aldrig varit särskilt nöjd med mitt ansikte, egentligen. Jag har inte alltid varit missnöjd men aldrig riktigt nöjd heller. Nu när jag upptäckt ett hjälpmedel att framhäva de ansiktsdragen jag önskar framhävdes mer och så vidare är väldigt roligt. Jag ser det lite som konst faktiskt.

Jag har svårt att se på smink som antifeministiskt men jag vet faktiskt inte. Jag vet inte om ett av mina stora intressen bidrar till kvinnors lidande. Jag vet inte om jag stjälper feminism genom att älska att sminka mig så som jag gör. Jag vet inte om något som är bra för mig som enskild kvinna kanske inte är bra för kvinnor i allmänhet. Jag vet bara att kritiken inte känns bra. Jag tycker att den framhävs på ett dåligt sätt. Det är svårt för mig att bestämma... vad är det jag känner? Tycker jag verkligen såhär för att jag tycker såhär eller för att det är personligt? Varför känns det personligt? Borde det inte kännas personligt? Hur får jag det att kännas mindre personligt?

Kritiken mot feminism.

Kan vi sluta tro att feminism endast handlar om löneskillnaden? 

Det är det enda jag får upp när någon vill argumentera feminism med mig. "Löneskillnaden är en myt" som om det betydde slutet för feminism om det var så. "Feminism är tyvärr bara bullshit för löneskillnaden existerar inte". Jag tänker inte ljuga, jag har ingen aning om löneskillnaden faktiskt är en myt eller inte, men i Genusvetenskapen i höstas såg jag en föreläsning som beskrev att löneskillnaden totalt är 9000 kr i månaden. Jag litar på min högskolekurs. Det är min största kunskapskälla när det kommer till feminism och genom den anser jag mig veta mycket om feminism. Ni borde alltså lita på mig... kom igen... jag är högskoleutbildad i ämnet... 

Det finns så många ämnen som feminism berör idag. Kvinnor må ha fått rösträtt och det må ha varit födelsen till feminism men tar problemen slut där? Tar kvinnors förtryck slut vid rösträtt och icke-löneskillnad? Grunden till varför kvinnor inte fick rösträtt till skillnad från män är för att kvinnor sågs ned på som kön. Den synen har inte helt försvunnit. Modern feminism går ut på att det finns ett patriarkat dvs ett samhälle styrt av män. Jag tycker inte att man måste tro på just ett patriarkat för att kalla sig feminist egentligen. Patriarkatet är en förklaring på kvinnors förtryck. Kvinnoförtryck kommer att finnas där oavsett om man tror på ett patriarkat eller inte. 

Feminism berör bland annat: att det inte finns lika mycket kvinnor i höga positioner i arbeten t.ex. i chefspositioner, att "slutshaming" existerar men det finns inget likvärdigt med mäns sexuella aktivitet (att kalla någon för fuckboy är inte samma som "slutshaming"), att kvinnor anses vara mycket svagare än män både psykiskt och fysiskt, att kvinnor fortfarande ses på som "hemmafruar" (förväntas göra allt hushållsarbete) även om de arbetar fulltid, att kvinnor ses som naturliga mödrar, våldtäkter, kvinnomisshandel och så vidare. Det finns så mycket mer än bara löneskillnaden. 

Det finns också en enorm kritik mot feminism eftersom feminister inte tar upp "de riktiga problemen." Med detta menar man kvinnoförtrycket som finns i andra länder, särskilt muslimska länder. Det finns också den här kritiken inom feminismen och min sorts feminism kallas bland annat för "vit feminism" i nedsättande ton. Ett problem går egentligen att väga upp mot ett annat om man faktiskt upplever det. Jag som vit kvinna i Sverige är fortfarande förtryckt även om det finns en kvinna i exempelvis Saudiarabien som är mer förtryckt än mig. De problemen jag upplever som kvinna, oavsett var jag bor, finns fortfarande. Det är min verklighet. 

Det finns också någonting som kallas för tolkningsföreträde. Detta är en stor grej inom feministiska diskussioner. Det vore omöjligt för mig som vit kvinna i Sverige att ta upp problem kopplade till exempelvis muslimska länder eftersom jag inte har tolkningsföreträde. Jag skulle bli lynchad om jag försökte yttra mig om hur hemskt det är för de kvinnorna i de länderna för "jag har ju ingen aning." Personligen så tycker jag att det går att utbilda sig om förtryck på ett sätt som gör att man kan förstå även om man inte blivit utsatt för det själv och därmed kunna yttra sig om det, utan tolkningsföreträde. Fakta förblir fakta oavsett vem det är som säger det. Men det är inte så lätt att kunna ta itu med "de värre problemen" som man kan tro. Om jag skulle bestämma mig för att göra skillnad - hur skulle jag kunna göra det? (Sen går ju aktivism att diskutera... räknas internetaktivism som aktivism? osv). 

Det finns inte bara tolkningsföreträde som anledning till varför man som vit kvinna inte borde ta upp kvinnoförtryck i andra länder. Ett argument är också att de inte behöver hjälp från vita. Att som vit komma in och förklara "det här gör ni fel och såhär löser ni det" anses vara rasistiskt. I ojämställda samhällen kan det faktiskt finnas en sorts balans. I en del av Genusvetenskapen skrev jag om just detta; balansen. Det är inte säkert att kvinnor i exempelvis muslimska länder anser att de är förtryckta. Om vi säger att alla kvinnor i ett land är hemmafruar. Då blir hemmet deras domän, deras bestämmelse och det är där deras makt ligger. De behöver inte dela makt eller kämpa om makt med männen på arbetsmarknaden. Som mödrar och fruar får de en sorts respekt genom detta för männen vet att kvinnorna bestämmer över hans hem, hans mat, hans hälsa, hans hygien och därmed hans bekvämlighet och hans trygghet. Om de behandlar sina fruar på ett respektlöst sätt sätts deras bekvämlighet och trygghet på spel. Jag minns inte källor så kan inte hänvisa till något men det finns uttalanden och forskningar som tyder på att många kvinnor i så kallade ojämställda länder anser sig själva ha det bättre än kvinnor i västvärlden. De anser sig vara jämställda eftersom mannen står för en sak och kvinnorna för en annan när det kommer till makt. 

Ett annat exempel är slöjan som många muslimska kvinnor bär. För oss här i västvärlden ser vi det som ett förtryck. Kvinnor tvingas eller uppmanas att dölja sig själva, sådant hemskt förtryck! Ja fast... här i västvärlden tvingas eller uppmanas kvinnor att klä av sig, är inte det också ett förtryck? Rekommenderar att se den här videon om ämnet: https://www.theguardian.com/commentisfree/video/2015/jun/24/hijab-not-oppression-feminist-statement-video  (det ska självklart vara frivilligt. Nudity empowers some women and covering up empowers some. Du kan inte bestämma vilket som är rätt eller fel när kvinnor bestämmer över sina egna kroppar.) 

Mens är fan inte magiskt.

Alltså. Jag lider utav PMDS. Jag har bloggat mycket om det. Det är en utav de svåraste sjukdomarna kopplade till mens och hormoner. Det gör mig jävligt förbannad när människor lyfter fram mens som något "magiskt" för nä, det är fan inte magiskt för mig att ha mens. Det finns inget magiskt med mens överhuvudtaget, egentligen. Visst... det kanske är lite magiskt att kroppen kan berätta för oss om vi är gravida eller inte men.. mer än så? Nej.

"Vi måste prata om mens." Ja, det måste vi. Vi måste prata om hur hemskt det är att ha mens, för det mesta. Den enda gången mensen är välkommen är när man inte vill vara gravid och som en ansvarsfull vuxen hamnar man inte i såna situationer tillräckligt ofta för att tycka att mens är nice. Vi måste prata om hur katastrofalt hormoner kan påverka människor med mens. Vi måste prata om PMS och PMDS för vad det är.
Jag kan förstå varför en del feminister vill prata om mens som något "bra" för att få bort tabut och stigman kring mens. "Har du mens eller?!" så fort en kvinna är lite sur, t.ex. Jag avskyr att bli "anklagad för att ha mens" så fort jag är sur eller arg som om det inte finns någon logiskt förklaring till varför jag är sur eller arg. First of all: det finns aldrig en ologisk förklaring till varför jag är förbannad. Det kan vara så att du bara råkar finnas i min närhet. Är det ologiskt? Nej. Är det ologiskt att mina hormoner gör mig förbannad för att du stör mig med din oönskade närvaro? Nej. Låt mig vara och problem solved.

Och låt oss inte glömma mensvärken... en värk som gör att en stor portion av livmoderbärare behöver stanna hemma från jobb/skola eftersom de har alldeles för ont för att kunna prestera. Det är en värk som få värktabletter kan ta bort. Det är en smärta som kan göra att vi kräks och svimmar.
Och så känslorna... PMDS, exempelvis, gör mig självmordsbenägen. Är det magiskt att vara självmordsbenägen 1-2 veckor i månaden? Nej. Är det magiskt att gråta för ingenting, gråta för att man inte får upp ett lock eller gråta för att man ser en söt hund på gatan? Nej.

Jag håller inte med om att vi måste visa mens hela tiden. Vi behöver inte visa blodiga tamponger eller liknande för att göra en poäng. Vi kan prata om mens utan att visa mens. Vi kan prata om mens utan att romantisera mens. Vi kan prata om mens utan att göra mens till något äckligt. Vi kan säga att mens är äckligt (jag tycker dock att endast livmoderbärare ska få säga detta) utan att säga att de som har mens är äckliga.

To clarify: jag tycker uppenbarligen att vi ska prata mer om mens. Jag har själv varit i hetsiga debatter med män som tycker att mens är "så jävla äckligt" och t.ex. inte ens borde nämnas på något sätt och jämför det med bajs vilket är så jävla skrattretande... so I'm there with you. Jag tycker också att vi borde sluta se på mens som något äckligt på det sättet att inte kalla någon äcklig för denne råkar ha mensfläckar (det är inte alltid så lätt att upptäcka) eller bara för denne har mens.

mvh ska snart ha mens och är lite lättirriterad för detta

Om att känna sig sjuk.

Det är oftast så att man känner sig mer galen än vad man är. Det är svårt att förklara för någon om hur det känns att vara fånge i sina egna känslor, i sitt eget mörker, och för att kunna göra det används ord och uttryck som egentligen inte stämmer överens med sjukdomsbilden... Det är som om sjukdomar har blivit ett känslouttryck. "Jag känner mig så deprimerad". Det går inte att känna sig deprimerad, man ÄR deprimerad. Vad man känner är så mycket mer än "depression" och vad betyder det? Hur känner man sig om man känner sig deprimerad?

När en närstående till mig försökt begå självmord satt vi utanför sjukhuset tillsammans och pratade. Hen sa "det känns som om... jag känner att jag hör hemma på ett mentalsjukhus" och jag förstår precis vad hen menar med det. Att vara sjuk är att vara alien, att vara utanför, att vara annorlunda. Det finns en norm om hur man ska vara och även om alla någon gång i sitt liv upplever sorg och motgångar så är det fortfarande inte norm att vara sjuk. Det kanske är norm att kalla sig deprimerad, att säga att man har eller känner ångest... men att på riktigt känna det... att på riktigt vara där... Det är relativt sällsynt, tror jag.

Jag har försökt att hitta svar på mitt mörker. Vilken diagnos har jag? Upplever jag symptomen för den här eller den här personlighetsstörningen? För den här eller den här psykiska sjukdomen? Jag har försökt att analysera varifrån det kommer. Är det ärftligt? Finns det någon i min släkt som har en psykisk sjukdom/personlighetsstörning som jag fått det ifrån? Jag finner inga svar. Jag kan inte påstå att jag har någon personlighetsstörning eller psykisk sjukdom mer än depression. Det är illa nog att genomlida en depression... speciellt en depression som pågått av och till sen jag var liten. Och ångesten jag lider utav... ångest är ju idag en diagnos. Det känns på något sätt som om jag försöker förklara hur dåligt jag faktiskt mår genom att försöka känna igen mig i diverse personlighetsstörningar och sjukdomar. Om jag har... kanske borderline... förstår de mig då? Förstår de mitt lidande? Eftersom "deprimerad" har använts som ett känslouttryck är det just det som människor tror att jag går igenom när jag säger att jag är deprimerad. De tror att jag är lite ledsen, lite nedstämd, lite trött. Jag är mer än ledsen, mer än nedstämd, mer än trött. Jag är så mycket och allt gör så ont. Depression är den psykiska sjukdomen ansvarig för de flesta självmorden. Tar människor livet av sig för de är "lite ledsna, lite nedstämda och lite trötta"? Nej.

Depression kan leda till flera symptom, liknande dem som finns på personlighetsstörningar och andra psykiska sjukdomar. Det finns de som har psykotiska symptom när de är deprimerade, exempelvis. Under 1 och ett halvt år upplevde jag psykotiska symptom, i perioder. Ibland kunde de vara i 3 månader, ibland i 1, ibland i bara en vecka. Jag trodde att jag var besatt av demoner. Det fanns inget tvivel, jag visste det inom mig. Ett fåtal gånger såg jag demoner stå vid min säng på nätterna och jag såg även änglar ute vid gungorna där jag försökte få ro. Nu det senaste... har jag börjat känna igen mig i den psykosen. Jag har identitetskris. Jag känner inte igen mig själv.
Jag känner mig inte som mig själv. Jag har svårt att kontrollera vad jag säger och mina reaktioner... det känns inte som om det är jag som säger det eller jag som reagerar och jag mår dåligt efteråt för jag vet att hade jag varit klar i huvudet hade jag aldrig betett mig på det sättet. Det går så snabbt, det är så impulsivt. När jag försöker prata eller skriva med människor känns det bara fel. Jag får inte fram vad jag vill få fram och jag kan inte säga det jag vill säga. Jag kan börja skriva någonting, börja tänka på någonting sen helt ändra mig. Det är som om jag uttrycker mig konstigt och säger konstiga saker till människor och de kommer märka det, de kommer märka att det är något som inte stämmer med mig. De kommer tro att jag är hög eller full eftersom jag skriver så konstig och, uttrycker mig så konstigt ibland. Det känns som om jag är omringad av en mur och jag upplever väldigt ofta   

overklighetskänslor. Tiden går alldeles för snabbt och långsamt samtidigt. Jag hänger inte med. Plötsligt har det gått flera timmar och det känns som om jag inte har gjort någonting mer än att ha suttit. Jag har 0 fokus och 0 klarhet. Jag får flashbacks i mina mardrömmar och plötsligt känns det som om jag upplevde traumatiska händelser bara igår... när det faktiskt var flera år sedan. Jag har svårt att skilja på dröm och verklighet eller snarare separera drömmen från verklighet. Om någon säger någonting till mig i en dröm blir jag osäker... har de sagt så till mig i verkligheten? När då? Allting känns väldigt... obegripligt för mig just nu. Och jag känner som min närstående när hen försökt begå självmord... jag hör hemma på ett mentalsjukhus...

Filthy pride.

This is what happens when I show you my demons. Repeating the cycle that turns love into indifference. When I chase after affection, it won't chase after me, I get confused on why we always part so violently.
But honestly, the day I met you I started dying.

I should've known a little better, good things never last forever

My heart in repose, I need you the most.

Pointless madness. 

I am clueless. 

Thoughtless choices. 

I ruin myself.

Tear into me like an unknown disease. Give me your damage, I'm begging you, please.

You make me happy... 

You'll make me kill myself. 

I can be happy with you.. b

ut I can't be happy if I'm dead. 

Feed me to the wolves like I don't have a pulse... 
'Cause the day you said "no" I felt alive

The madness is writing.

Edit; Det här är tankar jag bestämde mig för att skriva ner. Det är inte tankar som jag skrivit ner under ett par dagar utan jag bara lät mina tankar och känslor uttryckas på en och samma gång. Jag förstår att det låter flummigt nu, i efterhand. Men det var som titeln: the madness is writing.
-

Jag mår inte bra. Jag finns, jag existerar. Jag måste upprepa det för mig själv. Jag finns och jag existerar Jag finns och jag existerar Jag finns och jag existerar Jag finns och jag existerar Jag finns och jag existerar Jag finns och jag existerar Jag finns och jag existerar Jag finns och jag existerar ..... 

-

Alltså... jag vet inte hur jag ska skriva om det här. Det är någonting som känns väldigt jobbigt för mig och jag vet inte ens varför. 

Den som följer mig på instagram har sett en drastisk förändring i mitt "feed" där. Jag har skiftat väldigt mycket i tema... och jag är sån; jag är skiftande. Det finns en slags illusion om att "vi är det vi tycker om" och i så fall är jag väldigt mycket samtidigt. Jag är inte på samma linje hela tiden och det finns egentligen inte någonting som är "typiskt mig" när det kommer till materiella saker eller färger eller teman... för jag är så mycket olika saker samtidigt. 

Jag är splittrad. Jag är vilsen. 

-

Det senaste har jag känt mig väldigt ensam. Jag har så svårt att "connecta" med människor och känna mig bekväm i deras umgänge. I skulle kalla mig själv för någon som har många vänner, och de är verkligen fantastiska vänner at that och jag känner mig bekväm i deras närvaro men... det är svårt för mig att till 100% engagera mig i umgänget och till 100% njuta av deras umgänge. Det är som om det slår slint i mig för plötsligt känner jag mig bara malplacerad och alienerad... och det är inte deras fel. Det kan komma så plötsligt. Minsta lilla vibb att jag "gör fel" så sluter jag mig, som en jävla mussla. 

Jag vill så gärna kunna prata med fler människor och kunna prata om allting utan att vara osäker på mig själv. Jag vill kunna släppa mina spärrar med någon. Jag är en så stel människa egentligen... innerst inne... 

Jag känner mig så negativ mot människor det senaste. Varje gång jag känner att jag har hittat någon som jag klickar med så.. plötsligt... ändras deras beteende mot mig eller så slutar de svara mig. Jag förstår inte vad jag gör för fel men plötsligt försvinner bara anknytningen till dem och jag klickar inte alls längre. Alla känslor blir dåliga, alla vibbar blir dåliga. Det kan till och med vara så att jag känner att de inte alls är så som jag trodde att de skulle vara och in time märker jag hur de omöjligt kan relatera till mig för jag kan inte relatera till dem. Jag sluter mig... igen. 

Det känns som om jag försökt hitta mitt "gäng" så många gånger. Jag har försökt i metal-communities, feministkretsar, vegankretsar och pk-kretsar och jag platsar aldrig... jag passar aldrig in... de är inte som mig och jag är inte som dem. Jag har försökt med människor som är äldre och människor som är yngre. Jag känner mig så ensam... 

Jag har märkt att människor gärna vill kontrollera mig och styra mig. Jag vill inte bli styrd. Jag vill inte bli kontrollerad. Jag vill inte ha några regler eller några måsten. Jag kan inte följa några regler de sätter upp för mig och jag hatar det för jag vill så gärna vara vän med dem men jag kan inte... för jag kan inte vara så som de vill att jag ska vara... Jag är inte sån och jag vill vara sån men jag är inte sån och förlåt jag vill vara som er men jag kan inte... jag är inte... 

Grått.

Jag måste erkänna att jag har tappat nästan all min förmåga att uttrycka mig these days... Mina tankar är kaos, mina känslor är kaos... därmed blir mina uttryck för dessa helt kaos. Ibland säger bilder mer än tusen ord. Ibland säger ett random citat från tumblr allting som jag känner just nu och.. Det blir svårt. Det finns inte mycket i mitt liv just nu som går åt rätt håll. Det finns inte mycket i mitt liv just nu som jag tycker om. Det finns inte mycket i mitt liv just nu som gör mig lycklig...

Jag är sjuk. Jag är deprimerad. Jag har ångest. Jag är grå och jag är platt. Jag känner allt och ingenting. Jag är tom och jag är full. Jag är... sjuk.

Jag skrev såhär på min facebook häromdagen;
"Jag har fått frågan "varför är du så öppen med din ångest? Är det för att du vill ha uppmärksamhet?" eftersom jag t.ex. lägger ut bilder på där jag har gråtit. 
För det första tror jag inte att någon med ångest inte vill ha uppmärksamhet. Det är helt absurt för mig att strävan efter uppmärksamhet betyder att ångesten är obefintlig eller "inte på riktigt". Precis som någon som håller på att blöda ihjäl skriker på hjälp gör de med ångest det också, bara på olika sätt. Människor hanterar ångest och psykisk ohälsa antingen inåt eller utåt. Jag hanterar det både inåt och utåt. Det innebär att jag kan må väldigt dåligt utan att det märks ibland. När jag vänder mitt mörker in mot mig själv blir det ibland överväldigande och det "rinner över". "Jag måste få ut det, annars dör jag" känns det som. Det är en överlevnadsstrategi jag inte alltid kan kontrollera. Jag skäms väldigt ofta efter jag öppnat upp mig online.
För det andra så är det mitt sätt att nå ut till människor. Jag har väldigt svårt med "hej, just nu mår jag dåligt och behöver stöd/hjälp/prata"-meddelanden. Ångest är sällan någonting en bara kan gå runt och bära på. Min ångest blir så smärtsam att jag måste agera ut den på något sätt. Nu när jag inte längre skär mig själv så måste jag hitta nya sätt. Att publicera bilder och inlägg där min ångest uttrycks är mitt sätt att hantera och bearbeta, mitt sätt att nå ut och prata, min terapi.
Jag tycker att det är väldigt viktigt att prata om psykisk ohälsa inför andra, speciellt online eftersom man kan nå ut till så många samtidigt. Det gör det lättare för andra att förstå och det utbildar. Det ÄR en fördom att människor med "riktig psykisk ohälsa" inte skriver om det och det kommer från oförståelse och att vi inte vet vad psykisk ohälsa egentligen är. Det kommer från att vi inte vet att psykisk ohälsa påverkar alla olika. Människor hanterar psykisk ohälsa olika. Det finns inget "rätt eller fel"/"äkta eller oäkta" sätt att hantera och bearbeta mörker.
Så. Det var allt. Jag behöver skriva om det. Jag behöver nå ut. Låt mig."

Män och kvinnor är inte så olika.

Män är från Mars. Kvinnor är från Venus. 
Vad innebär det egentligen när vi påstår detta? Vad innebär det att se på män och kvinnor som olika, från olika världar? Det skapar ojämställdhet, missförstånd, misslyckade relationer och olycka. Det skapar ett samhälle där män och kvinnor inte kan samarbeta.

Någonting som jag har märkt det senaste är... hur vanligt det är att beskriva tjejer som "psycho". Det är till och med i romantiska sammanhang så som; "jag bryr mig inte om att hon är galen för jag älskar henne" och "är hon inte galen är det något fel" ungefär.

Nej, alla kvinnor är inte galna. Jag är inte galen. Ingen av mina kvinnliga vänner är galna. Hela den här grejen om att kvinnor är galna kommer ifrån just det påståendet; att män och kvinnor är olika. Det är omöjligt att förstå sig på varandra för vi kommer från olika planeter. Vi talar olika språk, vi har olika sorters kroppar, olika sorters instinkter, olika sorters känslor, olika sorters tankar... Vi är OLIKA. Jag säger inte att män och kvinnor inte är olika för absolut, vi är olika, särskilt eftersom vi uppfostras att vara olika men... Så olika är vi inte. Vi kan förstå varandra. Vi kan samarbeta. Vi kan vara jämställda.