Mina erfarenheter med det övernaturliga (spöksöndag)

Det här är första inlägget gällande spöken och det övernaturliga, jag funderar faktiskt på att ha en egen sån tagg här i bloggen, eftersom det intresserar mig så mycket.

Det är söndag. Och jag vill inte städa (fast jag har städat sovrummet iallafall) så jag kollar på Ghost Adventures istället.

Om det är något som jag är riktigt intresserad utav så är det spöken och det övernaturliga. Jag har varit det sen så länge jag kan minnas. Det har i perioder nästan skrämt livet ur mig, jag har legat vaken på kvällarna och varken vågat blunda eller ha ögonen öppna för att jag varit så skrämd efter någon film eller berättelse som handlat om just spöken. Men trots det så har jag ändå fortsatt att titta, fortsatt att läsa, fortsatt att forska. Det är ett intresse jag förmodligen aldrig kommer att tröttna på.
Har jag upplevt något övernaturligt? Svar: ja. Vill ni att jag ska berätta? Svar: även om ni säger nej så tänker jag göra det ändå. (Jag respekterar absolut att det finns människor som inte tror på spöken, jag kan förstå det och jag tvingar inte er att tro mig egentligen - men samtidigt kan ingen säga till mig att det jag upplevde inte hände eftersom JAG vet att det hände... eller ja... men okej here it goes)

Först vill jag berätta om något som jag inte är helt säker på var något övernaturligt, även om det är jäkligt underligt. I högstadiet bodde min bästa vän Helena i en lägenhet i centrala Halmstad och vi brukade ibland gå dit på lunchrasterna. I den lägenheten såg jag en gång en siluett av en svart katt stryka sig mot ett par köksskåp, lite sådär i ögonvrån ni vet, och berättade det för Helena. Hon blev livrädd och berättade att även andra som hälsat på sett en siluett av en katt i köket - men inte de som bodde där.

Men...

Jag tror att det absolut första jag verkligen upplevde på riktigt var i Linas gamla lägenhet. Jag spenderade rätt mycket tid där när jag var 16-17 år och myyycket negativt hände i den lägenheten och det kanske var just det som triggade igång de "energier" som fanns där. I efterhand har vi diskuterat kring detta och vi undrar om inte vår egen negativ energi har öppnat en slags portal (OM man nu tror på sånt här, ni behöver inte, men jag gör) och därför har aktiviteten exploderat sen Lina flyttade in. Jag minns att Lina berättade för mig att när hon hade bott där i några månader hört steg ovanför på vinden på natten och att hon en gång till och med gått upp med en hammare för att hon var övertygad om att det var någon som hade fest eller liknande uppe på vinden - men såg ingen där. Det var självklart oerhört spännande men jag vet inte om jag riktigt trodde på henne i början om jag ska vara ärlig, jag försöker alltid att vara skeptisk trots att jag är så troende gällande sånt här.
Efter en lång tid av festande och allmänt idioti i lägenheten låg jag och Lina i bäddsoffan och skulle sova. Vill påpeka att vi varken hade alkohol i oss eller... något annat den kvällen. Lina hade somnat och jag låg och tittade runt i lägenheten och ut i hallen som man såg precis från sidan av bäddsoffan där jag sov. Rakt framför mig var alltså dörröppningen in till hallen. När jag tittar ut i hallen ser jag att någon står där. Först tror jag att det är skuggor från någonting men ju längre jag tittar desto mer säker på blir jag att det är någon som står där. Det är en lång, mörk skuggfigur med breda axlar och det liknar mer en man än en kvinna. Skuggfiguren lutar sig mot ena väggen på något sätt och kommer närmare och jag är - faktiskt helt oväntat - fullkomligt lugn. Jag är trött och tänker "jag inbillar mig" och vänder mig istället om och efter någon minut somnar jag. Jag tänker inte mycket mer på det sen... Förrän några månader senare när jag, Lina och några andra kompisar pratar om spöken och om hennes lägenhet. Jag säger lite skämtsamt "ja jag trodde ju att jag såg en man i din hall en gång haha" och Lina blir alldeles blek. "Har du också sett honom?" frågar hon. Det visade sig sen att även tidigare boendes i lägenheten har sett mannen i hallen. Mannen i hallen, fotstegen på vinden, den negativa och tunga energin i lägenheten - allt eskalerade. Lina spikade upp en filt framför dörröppningen till hallen och la salt vid tröskeln - och samma natt såg hon mannen igen men den här gången bara en bit ifrån henne i köksdelen av lägenheten. Lina flyttade till slut därifrån och sen dess har vi aldrig vågat gå dit igen, vi vågar knappt prata om det.

Och sen vill jag berätta lite om vår gamla lägenhet i centrala Halmstad som vi först bodde i tillsammans med mamma och Mange och sedan bodde vi tre barn där själva. Jag kommer ihåg att i början så stod mina garderobsdörrar ALLTID öppnade (inte mycket) varje gång jag kom hem ifrån skolan. Det störde mig rätt mycket och jag sa en gång till Mimmi och Simon (som brukade hämta mig innan skolan) att "kolla nu så ser ni att jag stänger dörrarna" och de skulle följa med mig hem sen. MEN såklaaart när vi kom hem så var dom stängda, bara för jag skulle visa... men jaja. Det var inget jag direkt tänkte på.
Jag har aldrig någonsin känt mig otrygg i den lägenheten, vill jag påpeka. Efter ett par år började de bygga om i huset, de byggde nya lägenheter under och bredvid oss. De höll på läänge och var ett jävla oväsen och precis då flyttade mamma ut så jag och Oskar bodde kvar ensamma (tror inte Emma bodde där då, om jag inte minns fel?). Det började med att Oskar frågade mig "har du dragit ur sladden till mitt xbox? (eller var det playstation? haha)" och han frågade det ofta - lika sur varje gång för han drar ju aldrig ur sladdarna själv. En liten mystisk grej som enskilt inte hade varit någonting direkt.
Sen berättade Oskar att en utav hans vänner hade sett en dörr öppnas utav sig själv, och man vet ju inte säkert men ändå... MEN det som verkligen var underligt var att min kompis Mimmi, som inte visste om det om Oskars kompis, berättade att när jag var ute och gungade en morgon när hon sov hos mig hade sett min dörr öppnas utav sig själv och hon hade blivit livrädd.
Och alltså... det känns typ som om när dom började bygga om och ha sig så blev någon eller någonting "stört" och jag vet inte, det var bara en känsla både jag och Oskar hade. Det kanske bara var vi som inbillade oss, jag är inte helt säker på att detta liksom var på riktigt eller inte men det finns ju alltid en möjlighet.

Har mina läsare upplevt något övernaturligt? Jag vill gärna veta! :D