Förändring.

Jag skriver i princip bara på min privata instagram. Det känns mer kontrollerat eftersom jag kan se vilka som läser där... Eller iallafall välja vilka som får läsa. Det går inte här. Jag har märkt att jag blivit väldigt privat av mig... eller så har jag bara stängt in mig själv och mina känslor eftersom det började skrämma människor. Ska släppa kontrollen lite någon gång men det är kontrollen som gör att jag håller mig vid liv just nu.

Daniel har flyttat ut. Jag flyttar på torsdag. Mitt hår är rött och fuckboys jagar mig. Jag lever i celibat och planerar att fortsätta med det. Jag kämpar på.

Social ångest-noja.

Hur det är att leva med social ångest;
Först måste vi klura ut vad social ångest egentligen innebär. Det fungerar inte att läsa om en specifik diagnos och därmed förstå exakt hur det är att leva med den diagnosen. Med en diagnos kommer syndrom men... dessa syndrom visar sig ofta väldigt olika från person till person. När jag läser om social ångest känner jag att "ja det är detta jag lider utav" men det finns ingenting i beskrivningen som stämmer överens med MIN upplevelse.

Jag har skrivit om detta tidigare. Här finns två inlägg under en egen kategori.
Jag vill inte kalla det för social fobi eftersom en fobi indikerar att det är omöjligt för mig att utsätta mig för sociala situationer och att min rädsla blir så stor att den märks utanpå exempelvis gråt, hysteri och skrik. Nej, så är det inte. Jag kan däremot få domningar i händer och fötter, känna mig svimfärdig (extremfall men det händer), sluddra med orden, flacka med blicken, blinka väldigt mycket, skaka och bli ovanligt tyst. Så.. det är de fysiska symptomen. Men hur känns det då? Vad tänker jag? Jag måste erkänna att mycket påminner om paranoia...

Jag tänker flera olika saker. Jag ska skriva en lättförståelig lista.

• Jag kan få för mig att människor ogillar mig fast de inte gjort/sagt något som kan tyda på det. Jag brukar tro att det är min "instinkt" att de ogillar mig therefor; jag kan aldrig lita på mina instinkter. 
• Jag kan få för mig att människor pratar illa om mig bakom min rygg och då brukar jag fantisera ihop exakt vad det är dom kan ha sagt så jag kan konfrontera dom (sällan jag vågar det)/ändra på mig så de slutar säga sådana saker om mig. 
• Jag kan tro att människor tycker att jag är ful och äcklig och det är därför de inte svarar/pratar med mig. De vill helt enkelt inte vara vän med eller ens komma i kontakt med mig för jag är så ful och vidrig. Detta gäller särskilt män eftersom jag har märkt att män har svårt att vara vän med en kvinna som de inte vill ligga med (INTE ALLA MÄN men tyvärr är många så) och varför de nu skulle tro att jag skulle vilja ligga med dom is beyond me men ja... haha. 
• Jag kan tro att människor tycker att jag är jobbig och klängig eller irriterande. Om jag t.ex. uppdaterar mycket en dag på Facebook och inte får respons tänker jag direkt "okej nu tycker folk att jag är jobbig så bäst jag går in och analyserar mitt flöde, kanske raderar också om det är någonting som låter extra irriterande". 

Extra:

• Jag kan inte ta första initiativet till ett samtal. Jag försöker ibland, för att utmana mig själv, men får bara panik och skäms i flera dagar efteråt bara efter ett enkelt "hej". Sen blir jag helt tyst och kan till och med låta bli att svara bara för jag är så orolig och skamsen. Eller så är jag rädd för att svara för snabbt så de kanske tror att jag sitter och väntar på svar (vilket jag ofta gör dock hehe) 
• Jag kan inte visa känslor så lätt för mina vänner eftersom jag inte vill vara "för på" eller "jobbig". Med känslor menar jag att jag har svårt att uttrycka hur mycket jag tycker om dom eller hur mycket de betyder för mig. Detta gäller nog speciellt män för jag är alltid livrädd att män ska tro att jag är kära i dom och så ska dom bli äcklade och stöta bort mig idk. 

Detta kan bli som en slags besatthet för mig. Minsta lilla och jag kan överanalysera och misstolka och fantisera ihop något helt eget om varför personen inte längre skriver smileys eller plötsligt skriver "hejsan" istället för "hej" och så vidare. Det är oerhört frustrerande. Jag kan aldrig slappna av bland människor fast jag så gärna vill. 

Jag försöker ständigt att utmana mig själv. Men det går aldrig över. Och det enda sättet att det ska gå över är att fortsätta utmana sig själv. Jag tänker inte ge upp. 

Hur ska man hantera mig? Hur ska man hjälpa mig? 

1. Ta initiativ till att prata med mig. 
2. Fortsätt att skriva fast jag inte svarar. 
3. Säg till om du är trött/upptagen/ledsen så jag vet varför du inte orkar prata med mig just idag, varför du inte skriver/svarar eller varför du skriver annorlunda än hur du brukar.

Dessa tre punkter är enormt viktiga för mig. Jag förstår dock att det inte är så lätt alla gånger... och jag vet inte, nu kanske det är min sociala ångest som talar, men jag vill inte kräva för mycket. Tänk på att du kanske inte alls har märkt att du skrivit "annorlunda" till mig en dag men att jag kanske sitter en hel dag och gråter i sängen för jag inte förstår vad jag gjort för fel eller försöker klura ut varför du hatar mig. Jag VET hur jobbig jag låter. Jag kan inte hjälpa det. Det går i perioder. Vissa veckor har jag inga problem alls. Vissa veckor är helt olidliga. Bare with me, jag är bättre än det här. Bare with me. 

Run, Andy, run.

Det är skillnad på att inte vilja leva längre och att vilja avsluta sitt liv. Jag måste komma ihåg det... just nu.

Run, Andy, run!

Run, with all you got

And make it count

Till your lights go out

Now so long, suckers!

And make your heart hard

Hard like cold iron

Hard like diamond

Come on Andy, run!

Feministiska handlingar i vardagen.

Så. Tillbaka. Haft ett breakdown och nu har jag en lucka på några timmar där jag inte vill döda mig själv så låt oss ta vara på detta! 

Feministiska handlingar i vardagen. Vad kan det vara? Det finns en idé om att feminism alltid ska vara så politisk och med politisk menas typ... demonstrationer, skriva feministartiklar och publicera dem, skriva informationsblad och skicka ut eller att rösta på F!. Det menas att kvinnor aktivt måste göra någonting hela tiden för att vara feminister. De måste höja rösten i riksdagen, de måste försöka påverka den stora massan och de måste vara politiska. Radikalfeminister hade inte fel när de sa att det personliga är politiskt. Det personliga har blivit politiskt så som våldtäkt och kvinnomisshandel. Dessa saker klassades inte som politiska på 70-talet och det är tack vare radikalfeminister som de numera är det. Det personliga... är fortfarande politiskt. Om jag sitter med min bästa vän i flera timmar och tröstar henne över en kille hon är olyckligt kär i så är det en feministisk handling. Om jag hjälper henne att känna ett egenvärde istället för att basera sitt egenvärde på sin olyckliga kärlek så är det en feministisk handling. Om jag övertygar en annan vän att hon inte måste ha analsex med sin pojkvän för att vara "en häftig flickvän" så är det en feministisk handling. Om jag på något sätt stöttar en vän som precis gått ur en destruktiv relation med en man genom att erbjuda tröst, ett öra, pengar, någonstans att fly eller sova så är det en feministisk handling. Om jag uppmuntrar en vän att ta plats när hon känner sig osäker så är det en feministisk handling. Jag känner mig sällan som en feminist egentligen. Jag känner inte att jag gör någonting speciellt för feminism... för jag är ju inte ute och demonstrerar eller aktivt sprider information eller aktivt uppfostrar och omvandlar antifeminister. Men när jag lyssnar på kvinnor, pratar med kvinnor och hjälper kvinnor att tänka bättre om sig själva så känner jag mig som feminist. Det är då jag känner det... systerskapet. Systerskapet är numera något politiskt. Det är hos systerskapet vi hittar styrka att orka vara feminister. Endast när jag omringar mig själv av kvinnor så orkar jag... endast när jag omringar mig själv av (bra) kvinnor så känner jag mitt eget värde. Och jag vill ge tillbaka.

Hairgoals.

Ärtkuk.

Svullen och nygjord men är jättenöjd. Färgerna kommer att lägga sig sen. Trots att ärren är väldigt svullna så syns de knappt under... vilket gör mig så glad. Jag har aldrig kläder med färg, någonsin, så det är kul att många av mina tatueringar är så färgglada... Känner mig fin. 

Atlas.

Allt känns så mörkt. När man är deprimerad blir man som en svamp som suger åt sig all negativitet helt omedvetet. Jag sitter och tänker på fredagen, på Stockholm, och det känns överväldigande just nu. Jag blev så illa berörd av det. Jag ska snart dit. Jag har flera gånger rört mig i det området när jag varit på besök. Jag vet hur det ser ut. Det känns alldeles för nära.. 

Pressen som kommer efter detta är för att jag engagerat mig politiskt. Det här blir en politisk fråga. Och jag orkar inte det mer. Människor är mer oroliga över hur SD som parti kommer växa efter detta än att det faktiskt skett ett terrordåd i Sverige. Det känns inte som om människor bryr sig om vad som händer i världen utan bara om vad som händer i Sveriges riksdag, om vad som händer i Sverige rent politiskt. Att människor dör spelar ingen roll. Att SD får fler röster - DET spelar roll. Jag förstår att vi lever i Sverige, att det är där vi lägger fokus eftersom Det påverkar Oss men det blir sån... debatt.. och sån hets. Och jag varken vågar eller orka yttra mig eftersom jag vet att människor just nu är extra känsliga och extra aggressiva. Det ska inte vara så. Det ska inte kännas så. Jag kan inte smälta allting som händer just nu. Intrycken är så många och så starka. Det känns som om en stor våg har träffat mig och jag försöker nå ytan för jag kan inte andas. Mina lungor fylls sakta med vatten och jag kvävs. Min depression gör att min HSP känns mycket mer. Jag vill bara stänga in mig i ett mörkt rum och inte bry mig om någonting. Jag vill bara få andas igen utan att anstränga mig. Jag är rädd för, och vet, att människor tolkar min politiska trötthet som att jag blundar för problem.. för jag har ju varit så engagerad tidigare. Jag upprepar: det ska inte vara så. Det ska inte kännas så. 

Och idag... känner jag saknaden. Jag hade så gärna velat prata med honom idag. Om allt. Om ingenting. Det går inte. Det kommer aldrig att gå igen. 

Imorgon ska jag få färg på min tatuering. Jag ser fram emot det så mycket. Jag är aldrig nervös över smärtan, endast det sociala. Det känns så underligt att alla mina smärtor är psykiska och att jag klarar av fysisk smärta som ingenting. Jag kan ha migrän så det svartnar för ögonen och ändå vara någorlunda fungerande i vardagen. Pain, you got nothing on me.

Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra åt skolan. Jag kan inte plugga just nu. Det känns helt omöjligt. Jag hatar mig själv så innerligt för att jag säger så och för att jag känner så. Jag har alltid varit den som sagt att jag inte orkar men ändå alltid gjort det. Jag minns att Mimmi sa det till mig "du säger alltid att det kommer gå åt helvete och att du inte kommer orka och så helt plötsligt har du gjort 3 arbeten på några dagar". Jag vet att jag brukar säga så. Men jag brukar sällan känna det såhär länge. Jag har funderat på att ringa vc och fråga hur jag ska gå till väga för att bli sjukskriven ett tag. Men sen tänker jag... hur ska jag ha tid med det? Hur ska jag ha tid och ork till att samla mod och social energi till att 1. ringa 2. gå på massa möten 3. gå på fler möten 4. kontakta lärare 5. kontakta försäkringskassan... osv osv osv. Nej jag har inte tid eller energi till det. Jag har inte ens tid eller energi till att söka hjälp... hur ska det gå för mig? Jag vet att jag måste maila min lärare i Genusvetenskapen för nu ligger jag efter med 2 datum... och jag kan inte. Jag är inte negativ nu utan jag är realistisk. Jag tar alltid mer än vad jag klarar av.... Sen kommer min sociala ångest som hindrar mig från att kontakta henne och det hela är bara ett recept för kaos. Jag hatar mig själv, så mycket. Jag hatar att jag inte orkar. Jag hatar att allt påverkar mig så mycket. 

Foundation.

There's a scratch on your shoulder

Crushes me like, crushes me like lead

And I wanna get older

All the things I want, I really shouldn't get

If I triumph, are you watching?

Can you separate everything for me?

You used to work me out

But you never worked it out for me

There's a scratch on your shoulder

Crushes me like, crushes me like lead

And I wanna get older

All the things I want, I really shouldn't get

If I triumph, are you watching?

Can you separate everything for me?

You used to work me out

But you never worked it out for me

And your head looks good

I wanna love it so much

I wanna be the one

I wanna do what you love

And I was lying

I don't really wanna be fine

It's all over

And there's a scratch on your shoulder

It crushes me like, it crushes me like lead

And I wanna get older

And all the things I want, I really shouldn't get

Breathe.

"Jonna. Det har passerat åtta år sedan jag kom i kontakt med dig. Under loppet av denna tid, har jag kommit till att förstå mycket kring dig. Du har ett väldigt kännande hjärta. Ett hjärta som troligtvis överväldigar dig från tillfälle till tillfälle. Men det är även ett mycket starkt hjärta. Du är en sådan öppen och genuin person. Du är även någon som verkligen bryr sig. Du är så smart. Någon som tänker självständigt och inte räds för att ifrågasätta och utmana, oavsett om det gäller någon annan eller dig själv. Och för någon som kan vara så seriös så har du en lika tramsig och humoristisk sida. Än idag tycker jag att du är en av de mest fantastiska och underbaraste personerna jag vet. Och likt en hobbit upphör du aldrig att växa och visa upp nya sidor. Jag ville bara säga det." 
Plötsligt kändes det så ljust i mitt hjärta. Ett sms från en gammal trollkarl och vän.

Den senaste tiden har jag tvivlat. Jag har tvivlat på att det jag gjort och sagt varit rätt, om jag verkligen står för allt jag tidigare har stått för. Det är helt okej att tvivla, till och med mer än okej, jag tror att det är friskt att tvivla ibland. Att jag tvivlar gör att jag är öppen för nya värderingar och det gör att jag fortsätter utvecklas, fortsätter växa, istället för står fast vid samma punkt hela tiden (inte för att det egentligen är något fel i det.) Att tvivla på sina värderingar är inte samma sak som att tvivla på sig själv. Med ett sms blev det så klart... att jag vet vem jag är. En man som en gång brydde sig väldigt om mig sa "never change" och "du är så genuin. Jag är inte sån. Jag kan inte vara sån. Och det är det som drar mig så mycket till dig. Även om jag inte håller med dig om allt så vet jag att det kommer från rätt ställe. Och jag kan inte säga nog hur fint det är." Trots att den här mannen idag har gjort mitt hjärta väldigt illa så kan jag inte glömma att han en gång sa så till mig.

Idag köpte jag en croptop. Jag provade den och tyckte att jag var så himla fin i den. Jag har suttit och raderat bilder från min instagram, bilder som visade "för mycket" för jag fick för mig att jag sände ut "fel signaler." Jag gav "fel intryck." Jag satt länge och undrade.. är det rätt? Jag vill inte förändra mig för någon annan. Jag vill inte ifrågasätta mina värderingar för någon annan. Jag måste få göra det själv och jag måste få känna det själv. Jag la ut bilden. Jag lägger ut bilden här också. Jag vägrar anpassa mig. Jag är feminist. Jag är kroppsaktivist. Det är Jag. Vad feminist och kroppsaktivist betyder för mig och hur det yttrar sig kan skifta men jag står fast vid vad jag är. Jag ser så många omkring mig som fått upp ögonen för feminism och kroppspositivitet på grund utav mig. En vän sa till mig, som upptäckt feminism tack vare mig, "jag ser mitt värde som kvinna nu" och det betyder otroligt mycket för mig. Jag kan inte svika mig själv bara för att jag blev lämnad. Jag kan inte svika mina feministiska syskon bara för att jag blev lämnad. Det må göra så ont att jag inte vet hur jag ska hantera det men det får aldrig göra så ont att jag ger upp det här. Jag kan inte ge upp mig själv. Jag måste bli uppskattad och älskad för vem jag är, för vad jag är.

Jag har varit så ledsen den här veckan. Jag har varit så ledsen att jag inte med ord kan beskriva det. Jag kände, och känner fortfarande, att jag nått min gräns för vad jag kan ta emot. Jag kommer fortsätta att vara ledsen en lång tid framåt. Jag kommer fortsätta hoppas, fortsätta drömma och fortsätta älska. Jag kommer fortsätta gråta och fortsätta ha ont. Jag kommer aldrig kunna neka dig någonting. Men.. sms likt det jag fick idag av min egen Gandalf påminner mig om varför jag måste fortsätta kämpa. Jag är så mycket mer än bara en feminist och en kroppaktivist. Jag är Så. Mycket. Mer. Jag är snäll. Jag är bra. Jag är smart. Jag är rolig. Jag är intressant. Jag är omtänksam. Jag är äkta. Jag är ren. Jag är värd att älska och värd att bli älskad tillbaka. Jag har så mycket att ge. Jag kan hjälpa människor. Jag kan göra människors liv till det bättre. Det spelar ingen roll hur mycket mitt hjärta säger emot mig just nu för jag måste lyssna på de jag har omkring mig. De vet att allt jag säger och gör kommer ifrån en ärlighet som är god. Jag kan inte gå in på detaljer. Jag vet bara att även om jag tyckte att det som hände var fel så går det inte att ändra på nu. Jag står på marken. Jag svävar inte längre. Breathe.

Dark allies.

Längtar efter Stockholm. Längtar efter Isa. Längtar efter hennes ljusa energi, hennes out-of-this-world-aura och förstående hummanden. För hon förstår mig, jag vet att hon gör det. Jag behöver det. Bara 21 dagar kvar. Då får jag även träffa Tobbe och Ayumi vilket känns helt fantastiskt. Bara 21 dagar kvar....