1 månad.

Nu har jag bott här i en månad. I söndags slog det mig lite hur långt bort jag faktiskt är, hur mycket jag faktiskt har gjort och offrat för att flytta hit. Det som många oförstående säkert undrar är "men ville du inte det här?" och jo det klart att jag ville och vill fortfarande. Jag ångrar inte min flytt överhuvudtaget, den här öppnat nya dörrar för mig och lämnat ett kapitel bakom mig och startat ett nytt. Men jag saknar min familj och mina vänner så otroligt mycket... det skär i hela mig att vara utan dom, att inte kunna fira Halloween med dom, att inte kunna träffa dom medan de väntar på bussen hem eller inte kunna fira deras födelsedagar ihop. Nu är det inte riktigt helt säkert hur det blir med jul heller, eftersom jag förmodligen jobbar fram till 23 december. Vi får se helt enkelt, men ändå...

Har iallafall fått jobb nu :D det känns hur roligt som helst! Är så pepp på det!! Är en hel del nervös också, eftersom jag kommer jobba kväll och inte dag... men jag tror att det kan vara bra också. Det enda jobbiga är att Daniel inte kan laga mat, så jag kan inte direkt komma hem och få äta en nylagad måltid... haha! Men får göra storkok varje helg och ha matlådor redo och sådär :) det får gå!

Skriver av mig.

Nu har jag bott här i... ja... nästan en månad. Det går väldigt mycket upp och ner.
Det är en hel del som fungerar bättre än vad jag hade förväntat mig och bättre än vad jag hoppats på. Tillexempel så har vi det aldrig särskilt stökigt här, förutom det vardagliga som kan dyka upp. Vi är båda (men mest Daniel) duktiga på att städa och ta undan efter oss, vilket känns väldigt skönt. Jag, som är stökig, behöver bo med någon som är ordentlig för det smittar av sig. Jag vill inte stöka ner själv, haha. Och vi sover på väldigt bra tider, även om jag har svårt att sova utan sömnmedicin nu för tiden... men jag är ändå vaken senast vid 11 varje dag (går oftast upp vid 9-10) och somnar, med sömntablett, vid senast 00-00.30. Och så är vi väldigt bra på att äta ordentligt! Jag lagar mat varje dag och det är riktigt roligt, och det blir "vanlig svensk husmanskost" och det passar oss båda perfekt.

Men när det går ner då... som nu... Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva eller hur jag ska beskriva det, men klockan är 01.04 och jag har försökt sova i två timmar nu. Jag fick bara ångest av att ligga ner utan att känna mig det minsta trött så jag smög upp med laptopen till vardagsrummet. Jag vet egentligen inte riktigt vad som är fel... eller så vet jag det men orkar inte ta itu med det. Det blev bara inte alls som jag ville, och jag känner bara att jag inte alls är redo eller motiverad till att göra det som jag nu måste göra. Jag har så svårt med det där... planer som inte fungerar... och det är så typiskt mig att bara göra 1-2 olika planer och sen rasera totalt när ingen utav de fungerar. Det känns som om varenda plan har gått i kras det här året. Jag hade så himla mycket förväntningar och förhoppningar på framtiden i våras och nu känns det så himla mörkt istället. Jag skulle klara av mina ämnen och sen söka in till högskolan och gå distanskurser där, sen gick inte det och jag skulle istället fixa en distansutbildning till undersköterska. Jag ville ha allting fixat och klart innan jag flyttade hit... och inte känna den här pressen.
Nu är det såhär att jag är arbetslös istället, och arbetssökande. Jag vill inte ha ett jobb... :( jag vill ju plugga... Jag vill sitta vid min dator och skriva uppsatser och uppgifter och läsa i böcker och lära mig saker och förundras över hur smart jag kan vara. Jag måste få ekonomiskt bistånd från socialen också för annars kan jag inte bo kvar här, Daniel kan inte betala allting själv och även om han kunde betala hyran själv så kan han inte försörja mig OCH betala hyran. Jag vill inte ha ekonomiskt bistånd av socialen... Jag vill inte känna att jag har den pressen på mig att jag måste sköta min ekonomi på ett speciellt sätt, att jag måste passa upp på reglerna gällande bidrag och jag vill inte känna mig som en waste of space som inte kommer någonvart. Det är inte JAG att vara sån... Jag vill kunna köpa vad jag vill, planera mina egna utkomster och inkomster och känna att min ekonomi är min och den sköter jag själv. Och OM jag inte får godkännande från socialen?! Då... får jag flytta hem igen och Daniel får flytta hem igen. Jag måste ringa soc mellan 9-10 idag.. och det är så jävla viktigt att jag gör det...
Jag känner mig så himla... svag och inte redo för det här. Jag känner hur stressen och ångesten bara växer inom mig som en bubbla, jag är inte... redo för det här... Och jag vet inte vad jag är redo för och jag vet att jag borde vara redo för det här men jag orkar inte. Alla mina tidigare praktikplatser har gått väldigt dåligt tillexempel och jag har ingen bra erfarenhet av arbetsmarknaden på det viset. Dessutom är jag inte "en vanlig tjej" och om jag bara INTE hade mina ärr så hade jag kanske... känt mig tryggare. Men jag vågar inte söka något jobb pga mina ärr och jag orkar inte med allting som ärren bidrar med - jag orkar inte få de där dömande/oroande/sympatiska/äcklade/tveksamma blickarna en gång till. Jag orkar inte förklara "jo det var så här att jag en gång var sjuk och blablablabla" och jag orkar inte att folk ska bli nervösa omkring mig, tro att jag på något sätt inte kan ta ett skämt om sånt t.ex. eller att jag är ett vrak som inte klarar av någonting eller att bara för att jag mår dåligt, är lite hängig eller deppig eller gråter ska skära upp handlederna eller ta livet av mig. Jag hatar mig själv så oerhört mycket för att jag har satt mig själv i den här situationen och jag vet att jag måste förlåta mig själv innan jag kan bli redo för det här. Jag är inte ens nära på att förlåta mig själv. Nu när jag vaknat upp ur dimman så ser jag att "fan jag hade kunnat klara av allt det där utan att skära mig" - men... jag är ju inte sjuk nu... jag har inte sjukdomens slöja över mig längre. Men det spelar ingen roll... jag ångrar mig ändå, så otroligt mycket. Jag ser inte att mina ärr är en del utav mig själv eller något slags minne eller påminnelse om att jag "har överlevt" för MINA ärr betyder inte det för mig. Mina ärr betyder att jag var svag, att jag var sjuk, att jag inte orkade, att jag tog den lätta vägen ut och att jag svek alla omkring mig och även mig själv genom att skära i mig själv.
Nu har jag gråtit lite, whine'at lite på instagram och... ja... nu vet jag inte mer vad jag ska göra. Kanske försöka sova igen...
"There's nothing beautiful with destroying yourself." 

Masugnen.

Idag var jag på vuxenutbildningen Masugnen här i Linde och gjorde en ansökan. Studievägledaren som jag pratade med sa att rektorn var tvungen att godkänna min ansökan precis som i Halmstad och att jag inte kan få CSN för hela utbildningen eftersom jag redan använt en del utav mina studiemedelsveckor, men enligt CSNs hemsida hade jag kvar lite mer än 60 veckor CSN och hela utbildningen ligger på 80 veckor. Så om jag kommer in, vilket känns jäkligt osäkert med min tur, så har jag iaf CSN till över hälften av tiden. Känns jättejobbigt med allt detta strul...

Lite positivt då; jag älskar MITT kök! Jag älskar att baka och laga mat, vilket jag inte riktigt kunnat göra på samma sätt. Här kan jag ju städa efter mig och sen komma tillbaka 3 timmar senare och det ser likadant ut. Igår gjorde jag köttfärspaj för första gången till mig, Daniel och hans kompis Olle och den blev supergod! Idag gjorde jag cheesecake men den har vi inte kunnat smaka än men det kändes som om jag gjorde den rätt iallafall...
Nu ska vi kolla på Horns :)

Flytten är gjord.

Nu har jag bott här i två dagar.

Första dagen var galet stressig även om det gick mycket smidigare än vad jag trodde. Vi bar in mina grejer i bilen på fredagskvällen medan det ösregnade och sista natten i Halmstad sov jag obekvämt i en 90-säng. Jag kunde inte lyssna på ljudbok och grannarna sjöng karaoke eller något och jag tänkte bara "fy fan så skönt att få slippa dom." Jag trodde sista natten skulle vara känslosam och det hade den nog varit om det inte var för grannarna.
Vi åkte ungefär vid 8 ifrån Halmstad och Sansa var lite rädd i bilen först men lugnade sig efter kanske 30 minuter. Hon fick komma ut ur buren en stund hos farmor i Kungsbacka och sen sov hon resten utav resan. När vi väl kommit fram var hon nyfiken och sprang runt och kollade, och första natten sov hon vid våra fötter i sängen och det har hon gjort varje natt nu som vanligt.
Igår packade vi upp lite grejer och bara hade det lugnt.
Idag var jag och Saimi (Daniels mamma) på Elon (Sixten Larsson) och köpte elektronik. Hon hade ett presentkort där på 4000 och jag och Daniel fick en mikro, mixer, elvisp, ett våffeljärn och en hårfön. Jag är så oerhört tacksam för all hjälp vi fått från våra föräldrar och jag blir på något sätt osäker och nervös för jag vill verkligen visa hur glad jag är, och är rädd att jag ska visa för lite eller för mycket så det verkar falskt. Haha... Idag kom även Saphira! Sansa är bara nyfiken och snäll men Saphira är rädd, men klart när Sansa är så stor jämfört med henne. Jag fick även gunga en liten stund ikväll vilket var så himla skönt.

Imorgon ska jag till vuxenutbildningen och vi ska fortsätta städa och packa upp.
Det känns så himla skönt att bo här med Daniel, och jag känner mig inte det minsta osäker eller nervös över det här alls längre. Visar bilder så fort internet kommer! Skriver från mobilen nu och blir dåliga bilder när det inte är helt klart än.

Movezilla.

14 lådor packade, varav 13 ska med till Lindesberg. En av lådorna innehåller VHS-filmer och jag vill faktiskt inte slänga dem, så de får vara hos pappa. Min gosedjurssamling får också åka hem till pappa. Mina föräldrar har försökt få mig att slänga så mycket, men jag kan inte. Jag känner själv att alla mina saker jag har med mig är nödvändiga. Jag känner mig lite som en samlare... men jag gillar saker. Antar att jag är en "material girl" haha.

Jag kallar mig själv lite för en "movezilla" istället för "bridezilla" just nu... för jag är verkligen besatt av att det ska bli fint i våran lägenhet. Jag har sån himla tur som har Daniel, som säger att jag får inreda precis som jag vill. Det är också tur att vi har så lika smak, för hur jag än inreder så kommer han att tycka att det är fint och då kan jag göra det med gott samvete.

I hallen hade jag tänkt att färgerna skulle gå i rött, vitt och svart. Det kommer säkert bli jättebra med Daniels röda soffa, min svarta hylla och svarta spegel (eller om den ska vara i sovrummet) och hade även tänkt att vi skulle sätta upp mina flaggor som går i färgerna rött och svart i hallen. Jag tror att både Pantera-flaggan och HIM-flaggan går i rött och svart, även Marilyn Manson-flaggan. Jag har även tavlor i svart och rött från vår hall här.
I vardagsrummet kommer djur och natur-temat. Brunt, trä, vitt och rött. Jag vill att det ska vara så mysigt som möjligt med mörka naturfärger och fuskpäls, djur och djurmönster. Där kommer vi även ha våra skallar, och mina rådjursskallar kommer se ut som smååååå bebisar i jämförelse med hans tjurskalle. Jag har även köpt svart polyestertyg som jag ska ha alla mina stenar på, och min prärievargskalle (replikan.) Hade även tänkt att alla Daniels fina statyer skulle stå där med. Vår soffa kommer ha ett mörkbrunt överdrag också, samma med fåtöljen. Ser fram emot det så himla mycket. Daniel köpte även en jättestor klösställning till katterna i vitt. Har köpt 2 stycken vita kuddar, två stycken i fuskpäls i brunt/grått och två stycken med en räv på.
I sovrummet hade jag velat ha samma som i vardagsrummet på något sätt, men lite mer svart och vitt. Jag har köpt lakan i zebramönster och har även andra lakan som är vita och svarta. Det kommer säkert bli awesome när det är klart.

 I köket är kaklet blått så vi får ha blått där. Luckorna är hur fina som helst i trä, så vi får ha blått-svart-vitt och trä där.

Jag har fortfarande inga gardiner, för de jag ville ha på Rusta fanns inte här i Halmstad. Daniel ska mäta lite imorgon så kanske jag och mamma kan åka och köpa några billiga. Hade velat ha mörkröda i vardagsrummet som kontrast till allt brunt och vitt. Jag skulle även vilja ha andra lampskärmar, de vi har är så gamla och iof är de verkligen inte fula men de lyser ganska mörkt. Hade velat ha helt vita så det blir lite ljusare.

3 dagar kvar.

Om 3 dagar flyttar jag och Sansa 5 timmar bort...
På ett sätt känns det fel och konstigt av mig att vara nervös när jag har Emma som storasyster som faktiskt bott, i stort sett, över hela världen. Fast med Emma kanske det har varit annorlunda eftersom alla har haft förtroende i henne, att Emma kommer klara det. Jag kan tänka mig att det är många som tvivlar på om jag kommer klara av det här eller inte. Ett tag tvivlade jag också, eftersom alla andra verkade tvivla, och jag började tänka på scenarion som KAN ske och vad skulle jag göra ifall de hände? Efter ett par veckor av nästan olidlig osäkerhet bestämde jag mig för att bara ge upp det, för vem kan planera inför händelser man inte vet kommer komma? Och OM det nu händer, så får jag ändå inte reda på vad efterföljderna blir förrän efteråt. Hur mycket man än vill kan man ju inte skynda på tiden.

Jag frågade Daniel innan idag "är du inte nervös alls inför det här?" och han svarade "nej varför skulle jag det? Jag vill ju bo med dig och Sansa" och då blev jag livrädd att han skulle tro att min osäkerhet och nervositet på något sätt betydde att jag inte ville. Men jag tror inte att han tolkar det så. Jag vill ju det här, annars hade jag inte gjort det. Det här är ingen impulshandling som sker över en natt, eller en vecka, utan vi har planerat det här i flera månader.
I perioder har jag känt att jag knappt kan vänta på att få lämna Halmstad, och i perioder har jag känt att jag verkligen inte vill. Samtidigt så känner jag att jag faktiskt inte har någonting att stanna kvar för. Jag har inget jobb, ingen skola, ingenting som binder mig till Halmstad. (mina vänner och min familj kommer att finnas där för mig oavsett var jag bor, så jag räknar inte med er här) Men förutom min familj och mina vänner finns det ingenting. Visst, jag absolut ÄLSKAR Halmstad. Jag älskar parkerna, stan, affärerna, områdena, Galgberget, stränderna, Nissan... men det räcker inte. Och jag älskar Daniel, och mig själv, mer än det.
Jag flyttar heller inte bara för att min pojkvän finns i Lindesberg utan för att jag behöver komma någonstans. Det känns på något sätt som om jag stampar på samma ruta här i Halmstad, och en flytt hade gjort att jag iallafall kom någonstans, att någonting hände. Jag är så trött på att känna mig fast. När jag känner att jag inte gör någon nytta, för mig själv eller för någon annan, så känner jag mig fruktansvärt värdelös och allt rasar för mig. Det krävs inte mycket för att jag ska tappa fästet, men det är också lättare för mig att bli stadig igen efter ett fall, och det är ju faktiskt väldigt bra ändå.

Det här året har nog varit ett utav de absolut svåraste för mig på så många sätt, för det här året har verkligen tvingat mig att bevisa att jag klarar av saker, att jag klarar av motgångar. Motgångarna som jag har haft har inte bara gällt mig själv och därför har jag även fått bevisa att jag kan klara av andras motgångar också, att min kärlek för andra människor inte längre får mig att gå ner helt i mig själv. Jag trodde aldrig att det skulle vara riktigt såhär att vara stark... jag trodde att styrka betydde att man inte hade ont, att man inte brydde sig, att man inte föll. Styrka betyder att man får ont, att man bryr sig, och att man faller för det men det betyder att man reser sig upp igen - med smärta i bröstet, men man står upp. Jag antar att jag önskar att jag som i mitt liv har känt så mycket sorg aldrig skulle behöva göra det igen, men det är bara önsketänkande. Som tur är så vet jag att jag kan hantera sorg idag, och det kommer väl fortsätta så.

 Hoppas mina vänner och familj vill läsa och fortfarande vara intresserade utav mitt liv :)

Bully.

Det finns vissa filmer och dokumentärer, inte särskilt många, som väcker det där odjuret i mig, som säkerligen finns i varje människa. Det finns alltid någonting som man reagerar mer på än andra saker. Det kan bero på personliga erfarenheter till exempel, men det finns alltid någonting som man bara känner lite extra för. Det finns ganska mycket som gör mig arg i den här världen, det visar sig ju om inte annat här i bloggen eftersom jag är en liten bitterfitta på många sätt o vis men det handlar mer om bagateller. Jag stör mig på det mesta, men det finns ingenting som jag stör mig mer på än mobbning. Det finns ingenting som gör mig mer arg, som får mina muskler att krampa av ilska...
Visserligen hatar jag pedofiler, våldtäktsmän eller mördare också (givetvis, vem gör inte det egentligen) Men det är inte lika vanligt som mobbning. En pedofil, en våldtäktsman, en mördare - deras aktioner är inte friska och friska människor begår inte sådana sorters brott men MOBBNING däremot begås utav friska människor. Det begås utav så många friska människor att varenda människa kan säga att dom antingen blivit mobbade själva eller har någon i sin närhet som blivit mobbade. Det är därför det inte går att jämföra.

Mellanstadiet var kaos för mig, på alla sätt och vis. Det fanns några tjejer i min klass som mobbade mig under mellanstadiet, men det var en tyst slags mobbning. Det var ingen som märkte något. Det fanns även ett par killar som tillsammans med dessa tjejer mobbade mig för jag var "fattig." Tro det eller ej, men bortskämda Jonna här som bor i en fancy lägenhet mitt i stan och får allting betalat för sig brukade faktiskt bli mobbad för att hon var "fattig" för det var vi, kan man säga, innan. Det började med att jag kom med ett Lidl-påse till gymnastiken. Det var inte acceptabelt. Dessa tjejer och killar hostade "Lidl" efter mig så fort jag gick förbi och jag hörde även hur de viskade om att jag inte hade råd med kläder och bara ärvde dom från min syster eller mina föräldrars vänner. När jag åkte till Gekås och köpte kläder för 1000 kr hörde jag att de skrattade åt mig för att jag inte hade råd att storshoppa kläder i någon annan affär än Gekås. Det var så himla viktigt... det där med kläder, och speciellt märkeskläder. När jag fick ett par Reebook-skor på rea av min pappa var jag så lycklig och stolt över dom att jag gick i dom i drygt 5 år, hur trasiga de än var, för de var som ett slags tecken på att jag en gång hade ärvt någonting som gjorde att jag passade in, att jag var "normal."
Jag blev även retad för att jag var fet och osmidig, speciellt på gymnastiken. Små frustningar när jag inte klarade att hoppa över en plint, fnissningar när jag inte orkade jogga 1 varv runt salen, små glåpord i omklädningsrummet... Vilket till slut ledde till att jag inte var med på idrotten längre. Jag fejkade lappar för att slippa, allt på grund utav de där jävla barnen och deras jävla sätt, men det slutade istället med att de kom på mina falska lappar och fick en hel del skit för det. 
Det var mycket spel som pågick i mellanstadiet, som jag blev lurad i. Med "spel" menar jag spel som går ut över att man går bakom ryggen på varandra och sedan lurar andra att gå bakom ryggen på den andre bara för att skapa mer drama. Jag förstod inte det där riktigt, vilket ledde till att det alltid var jag som fick skulden. Detta hände även ett par gånger i lågstadiet, men inte så illa som i mellanstadiet. Jag hamnade alltid emellan på något sätt, omedvetet oftast. Jag trodde ju att de var mina vänner, att de inte alls skulle lura mig och lägga skulden på mig sen. Detta ledde till att jag var delaktig i en mobbning som pågick på en utav mina faktiska kompisar, som blivit mobbad ända sen lågstadiet. Det ledde till att min klassföreståndare kallade mig för mobbare. Det spelade ingen roll hur mycket jag försökte förklara - men jag var värst. Jag var en "hemsk kompis och en mobbare."
En utav tjejerna brukade ofta säga elaka saker till mig utan grund. En gång sa hon till mig att "jag var så jävla ful" vilket ledde till att jag sa emot direkt och sa "men du är en jävla hora." Det berättade hon för klassföreståndaren och jag fick en utskällning. Samma tjej spred även rykten om mig och min familj i skolan. Hennes mamma ringde en gång hem till min mamma för att prata om "hur hemsk jag var i skolan." Ja... jag var jättehemsk, verkligen. Samma tjej sa en gång att "det klart Jonna spelar den stora bocken Bruse, så fet som hon är" vilket jag svarade på - och sedan fick skäll för... såklart... igen... som alltid.
Det pågick i 3 år och i sexan orkade jag inte säga emot mer, jag orkade inte få mer skuld kastad på mig så fort jag sa emot mobbarna, så jag började skära mig istället.

Jag skiter i hur synd det var om dom tjejerna, vilka problem de än hade. Det enda jag fick höra när jag vågade berätta för folk hur de betedde sig var att det var så synd om dom, att det fanns så mycket anledningar till deras beteenden och de hade det ju inte så lätt osvosvosv. Det finns inga ursäkter. Det finns barn som har det piss hemma men som ändå går till skolan och beter sig bra mot de andra barnen. Det finns barn som mår så jävla dåligt att de inte ens vill leva längre - men de mobbar inte andra barn för det. "Boys will be boys." "Alla barn har det svårt i den åldern." Det finns barn som INTE mobbar andra barn.

För övrigt - Furulundsskolan i Halmstad kan dra åt helvete och jag hoppas att den brinner ner eller så kan pengarna från den skolan användas till att rusta upp Örjanskolan som är den bästa jävla skola jag gått på eller hört talas om.

Varför jag bytte Facebook.

Jag bloggade så mycket under juli, men ingenting under augusti. Jag har inte direkt haft mer o göra, snarare tvärtom, men det har stått still på något sätt. Jag försöker alltid att skriva inlägg som handlar om någonting eftersom jag själv avskyr vardagsbloggar (de med ointressant vardag dvs, en sån som jag) och jag har verkligen ingen spännande vardag. Jag skulle skämmas över mig själv om jag började lägga ut bilder på vad jag ätit eller skriva "såg en film idag :D den var jättebra!" och sen slut. Vem vill läsa sånt? Hm...

Tänkte skriva om varför jag bytte Facebook, för ett tag. Jag måste erkänna, väldigt skamset, att jag blev en sådan person som tar Facebook på för stort allvar. Facebook är verkligen en egen värld och i den världen har alla sina roller att spela och minsta lilla felsteg kan rasera allt, mer eller mindre.
Jag har alltid varit en öppen och personlig människa på så sätt att jag gärna delar med mig av känslor, tankar och åsikter på internet i mitt eget namn. Jag gillar att vara en sån människa, för det är enligt mig ett väldigt bra personlighetsdrag att vara öppen och ärlig med vad man tycker och känner. Så tycker inte alla verkar det som... Jag har flera gånger fått kritik och hån från andra på Facebook att jag "gnäller" eller att jag "är emo" och liknande. Varför skriver man det till någon annan egentligen? Ärlighet varar kanske längst men det är ingen ursäkt att vara elak. Jag tar verkligen åt mig när jag hör sånt för det är ju en kränkning mot hela JAG, hela den personen jag ÄR. Jag är likadan i verkligheten dessutom, men jag umgås så sällan med folk så det märks inte förutom för de som verkligen känner mig. Och sen när fick man inte vara öppen på SIN EGEN Facebook- sida? För det är just MIN EGEN. Precis som i den här bloggen skriver jag precis vad jag vill och den som inte håller med om det kan ju faktiskt välja att inte läsa. Det är inte svårare än så.
När jag gick in i ett förhållande kom nya problem gällande Facebook, som många säkert känner igen. Vems bilder eller statusar får man gilla? Får man kommentera att en annan människa är fin? Är det okej att ha gamla ragg eller ex som vänner? Vad betyder det om jag gillar någon annans bilder? Osv osv osv...
Plötsligt blev dessutom Facebook bara en plats där man uttrycker sina politiska åsikter men inga andra åsikter. Jag gillar inte politik, även om jag tycker en del diskussioner är intressanta. Men plötsligt blev man dömd enbart utefter vilket politiskt parti man röstade på. Folk började bråka och köra den typiska "ta bort mig om du röstar på det eller det partiet" och sen NÄR visade ens politiska åsikt om man är en bra människa/vän eller inte? Jag har vänner som är sverigedemokrater, jag har vänner som är socialdemokrater, jag har vänner som är feminister, jag har vänner som är moderater och jag har vänner som är vänsterpartister. Mina vänskapsrelationer baseras inte på om man har samma politiska åsikt eller inte. Om man har allt gemensamt men inte partierna man röstar på - ska man inte vara vänner då? Jag är så arg på hela det tankesättet, så fruktansvärt arg. Jag blev dessutom så jävla trött på det efter ett tag att jag slutade bry mig, slutade läsa vad folk länkade eller la ut.
På Facebook finns förresten en hel del regler, som vissa inte följer, men även regler man själv måste sätta upp. Jag måste väl ändå få välja vad jag vill se och inte? Folk ska oftast visa sina "bättre sidor" på Facebook och man är en riktigt bra människa om man delar videor och bilder på djurplågeri eller gore samt skriver en arg text till. Wow. Verkligen wow. På vilket sätt hjälper man till genom att dela en sån video eller bild? "Man sprider kunskap och väcker reaktion så folk ser vad verkligheten är!!!" Men jag VET redan och ALLA vet redan att verkligheten är jävligt grym - sånt skit vill inte jag se. Jag vill inte bli påmind om hur hemska människor kan vara. Jag mår så fruktansvärt dåligt av att se en hund som blir slagen eller en bild på en människa med uppskuret ansikte av en tallrik. Jag VILL INTE se det!
Som jag tidigare var inne på så lägger sig folk i för mycket, i sånt som de inte har med o göra med. Jag vill inte att folk ska döma mig, mer än vad de redan gör, längre. Jag orkar inte med det. Jag mår psykiskt dåligt utav det. Inte bara det - jag mår dåligt av andras liv. Om jag ser att någon har det bra kan jag självklart glädjas åt detta men egentligen blir jag en smula avundsjuk. Jag har inget jobb, snart inget boende, kanske ingen utbildning, inga pengar och inget spännande liv. Det enda jag kan skylta med är mitt underbara förhållande och det gör jag desto mer - vilket tydligen också retar andra. "Kärlek visar man IRL, inte på Facebook" Ja men låt mig?! Min pojkvän bor 55 mil ifrån mig - jag tar varje chans jag får att visa honom hur jag känner och det är inte särskilt lätt när man inte bor ihop eller kan träffas när man vill.
Det som jag tidigare skrivit, om utseendehetsen på instagram, gäller även på Facebook. Självklart ska man få lägga ut bilder på sig själv och precis hur många man vill men det är svårt att titta på när man är så osäker som jag. Det är ännu svårare för mig som "tjock" att se vikthets och träningshets. Jag behöver inte mer ångest över att jag inte tränar eller inte väger 50 kg...
Dessutom avskyr jag hela den här grejen med att man ska pika varandra, för det sker otroligt mycket på Facebook. Tyst mobbning, i dess värsta form ungefär. Någon lägger ut en status som handlar om något och plötsligt börjat folk ta illa vid sig - för ingen anledning eller för att statusen faktiskt är menad åt dom som ett hån eller förolämpning. Jag själv är väldigt paranoid och tror jämt att alla negativa statusar handlar om mig, även om jag inte passar in i det som de skriver till detalj. Men även det blev väldigt jobbigt för mig. 
Och dessa jävla spel och spelinbjudningar som folk blir så upprörda över... Herregud, är det verkligen så hemskt? Och är det verkligen SÅ SVÅRT att hitta "blockera farmville/candy crush" etc?!
Som sagt - anledningarna är så oerhört många... säkerligen fler än de jag redan radat upp, men där beskriver det iallafall en stor del varför jag inte vill sitta vid Facebook på samma sätt längre. Jag gjorde ett annat konto där jag har max 35 vänner och där kommer jag hänga ett tag... För trots alla hemskheter så är Facebook faktiskt väldigt roligt. Det är roligt att läsa om mina vänners liv och på så sätt kan jag följa människor jag inte längre träffar eller umgås med och eftersom jag inte umgås med andra särskilt mycket så blir det extra intressant att se vad mina vänner har för sig. Jag kommer absolut att börja använda mitt vanliga konto igen, om kanske... 1 månad? Eller mer? Eller mindre? Det beror på. När jag känner mig redo igen att möta all den stress och ångest som kallas Facebook så kommer jag använda det kontot igen. Tills vidare är jag Panda Snow.

Cruella Deville.

Nu sitter jag här och kan inte sova... som vanligt. Det är så svårt att sova utan Daniel. Dessutom har jag huvudvärk.. ugh... tänkte bara visa mitt Cruella Deville hår :D

Healing crystals.

Har äntligen köpt kristaller! :D

Jag köpte 16 st, 4 olika sorter.

Jag köpte 5 st av sorten Amethyst.
Vad den gör;

• En amethyst vid din säng hjälper att ta bort mardrömmar.
• Den kan bota huvudvärk och spänningar.
• Den hjälper att kämpa emot missbruk.
• Den hjälper även mot både psykisk och fysisk smärta.

Jag köpte 4 st av sorten Rose Quartz. Den kallas för "the Love Stone"

Vad den gör;

• Den hjälper att förlåta, släppa ilska och svartsjuka.
• Den kan även hjälpa att älska dig själv såsom låta andra älska dig. 
• Om man har en rose quartz under huvudkudden hjälper den dig att sova bättre. 
• Den gör dig mer fertil (även om jag inte behöver det direkt)

Jag köpte 5 st av sorten Rhodonite. 

Vad den gör;

• Den tar bort emotionella ärr och smärtor från det förflutna.
• Den hjälper att förlåta.
• Den hjälper att bygga självförtroende. 
• Den sägs vara bra mot hud-defekter så som ärr. 

Jag köpte även 2 st av sorten Clear Quartz. Den är den största stenen inom healing. 

Vad den gör;

• Den hjälper kroppen komma in i balans. 
• Den hjälper dig se saker klarare.
• Den tar bort negativ energi.