Problem i Facebook-världen.

När jag skapade min facebook-sida så anade jag aldrig att det skulle bli så stort som det är idag. Facebook liknar inget socialt nätverk jag någonsin sett tidigare och det har blivit så stort - så in i helvetes stort. Det har blivit lite som en egen värld. En helt nyyyyy vääääärld... och det finns ingen värld utan problem. Problemen i Facebook-världen är många, invecklade, smygande och kan ha helt förödande konsekvenser för vissa. Det finns ingen aktiv facebook-medlem som inte stött på någon utav dessa problem. Det är inte bara problem som finns på facebook utan problem och konflikter som skapas i verkliga livet - med facebook som bas. Jag har länge funderat på detta och läst otaliga blogginlägg om samma ämne - det man stör sig på gällande facebook etc. men jag vill ändå göra en egen lista för det jag har läst är bara en liten bråkdel utav de problem som finns på facebook eller är kopplat till facebook - och alla upprepar sig om samma sak. Jag behöver inte dra upp dessa "typiska facebook-användare" som vi alla har stött på så som "den som uppdaterar alldeles för ärlig, den som uppdaterar alldeles för ofta, den som bara skriver citat, den som bara gillar men aldrig kommenterar" etc. De har man läst om flera gånger tidigare... Nej här är lite nya problem som jag faktiskt inte riktigt läst om tidigare, men som jag vet att jag inte är ensam om att ha;

Problem i Facebook-världen.

1. Tagga vänner i "selfies"
En sak jag inte förstår är varför man ska tagga 20+ vänner i sin nya profilbild eller en bild på sig själv utan någon som helst text/förklaring till varför de är taggade. Det är många på min vänlista som gör så och jag förstår inte varför, däremot så har jag inte frågat heller...vilket jag kanske borde. Men det känns som ett såoppas vanligt fenomen på facebook att jag känner att jag borde förstå det, men det gör jag inte.

2. Hintarna till någon man är arg/ledsen på
Något som blivit otroligt vanligt är att man, istället för att konfrontera vännen/personen, ska "hinta" i en status om honom/henne. Jag erkänner - jag har gjort det här också, flera gånger till och med, och det var något man gjorde redan på bilddagbokens glory-tid. Det är alltså inte ovanligt att se en status som lyder "hatar människor som ljuger för mig. Jag är inte någon du kan ljuga på för jag vet minsann vad du har gjort, försök inte med mig!" ungefär och det är ibland uppenbart och ibland inte uppenbart vem personen menar. Jag blir alltid supernojig när någon gör en hint i en facebook-status ÄVEN om jag vet att jag inte kan känna igen mig i vad personen har skrivit - men jag blir ändå nervös. Är det mig hon/han menar? Är han/hon arg på mig? Jag försöker att inte hinta längre - och jag förstår varför man gör det - man är feg och vill uttrycka sina känslor men vågar inte ta argumentationen face-to-face. Det är dock så mycket lättare att bara ta det privat.

3. När man taggar vänner i bilder/statusar
Ett problem som ofta dyker upp på facebook är problemet att det är så socialt och så publikt. Man måste numera vara lite försiktig i vem man taggar vad i och inte. Man kanske lägger ut en bild på någon som man själv tycker är helt okej medan personen absolut avskyr den bilden på sig själv och tar bort taggen. Problemet som uppstår då är att man inte vet varför vännen tar bort sin tagg. Är det för att vännen skäms över att ha blivit taggad i dina bilder? Vill inte vännen bli kopplad ihop med dig? Den paranoida sidan vaknar...speciellt för mig, och jag har diskuterat det här problemet med andra och vet att jag inte är ensam om detta. Det gäller samma när man taggat en vän i en status att man träffar personen/ute och äter med personen/en fin text om personen/citat utav personen... Detta gäller speciellt sitt love-interest eller pojkvän/flickvän. När är det okej att tagga personen? När är det okej att skriva öppet om personen? En hel del frågor och problem som inte hade funnits såvida inte facebook fanns.
Ihopkopplat problem: Vänner som lägger ut bilder dom vet är fula på andra. Ja alltså... vissa bjuder helt enkelt mer på sig själva än andra och vissa har större självförtroende än andra - men det är ett problem när vänner lägger ut bilder som är fruktansvärt fula/pinsamma. Jag vill inte att någon lägger ut en bild på mig när jag sitter och kissar t.ex. som personen tagit "på skoj" eller bara en bild ur en dålig vinkel.
Ihopkopplat problem: Vänner som taggar om, trots att man tagit bort taggen. Har man tagit bort sin tagg en gång så ska det inte gå att tagga om, men det gör det ibland. Varför tagga igen om man tagit bort sin tagg? Fråga istället vännen varför taggen är borttagen (om du nu tror att det är ett misstag att taggen är borta) istället för att tagga om.
Edit: Du kan acceptera taggar och fortsätta vara taggad i inlägg/bilder men det syns inte på din wall eller din sida, se Inställningar. På så sätt kan du fortsätta vara taggad och inte behöver ta bort taggen (eftersom det kan såra personen eller göra personen paranoid) och du kan även undvika fula bilder som råkar visas på din sida genom att ställa in så du måste godkänna taggar innan du kan bli taggad, också det under Inställningar.

4. När människor lägger sig i gällande vad andra lägger ut 

Något som jag ofta råkar ut för är sådana som kommenterar/påpekar om andras innehåll på facebook. Det är ofta jag läser något i stil med "ska du verkligen skriva det där på din facebook?" "du har uppdaterat 6 gånger idag redan" "gnäll inte på facebook utan gör något åt det istället" ochsåvidare... När ska folk SLUTA lägga SIG I? Jag förstår gossip - det gör jag verkligen - och jag förstår när man pratar om andra människor men vad jag inte förstår är när man ska säga det TILL personen. När man sedan argumenterar tillbaka får man svaret "jag är bara ärlig" och det svaret är det värsta svaret man kan ge. Sådan ärlighet är bara en ursäkt för att vara elak och trycka ner andra människor. Vad någon uppdaterar om eller lägger ut på sin facebook-sida är helt och hållet upp till den personen och det finns 2 väldigt simpla lösningar på problemet: 1. ta bort som vän. 2. vill du inte vara så drastisk så dölj personens uppdateringar från ditt nyhetsflöde. Jag ska till och med lägga ut en bild på det så du kan få lite extra hjälp på traven, för vissa verkar inte förstå hur man gör. Se till vänster här i spalten om hur du gör, antingen nr 1 eller nr 2. Det finns aldrig någon ursäkt för att kommentera och påpeka andras facebook-innehåll negativt eller "ärligt."

5. Folk som klagar på facebook på facebook
Alltså... vi har alla någon gång skrivit någon uppdatering om att man är missnöjd med facebook på något sätt, det är ju helt okej, men det finns dem få som inte gör annat än att skriva om hur mycket de hatar facebook. De skriver ofta och ibland långa uppdateringar om hur de hatar hela facebook-världen, facebooks inflytande på världen, sina facebook-vänner, facebooks nya design, facebook i allmänhet etc... och ÄNDÅ tar de inte bort sin facebook utan fortsätter att uppdatera och klaga. Om du nu avskyr facebook så mycket - varför har du då ett konto där? Varför uppdaterar du om det? Jag förstår det inte, faktiskt. Det är som om jag skulle skriva blogginlägg varje dag om hur jag hatar bloggare och bloggar.

6. Hur man ska skriva med/till varandra - tonläget i chatten
Det här är inte bara ett facebook-problem utan ett allmänt internet/sms/chatt problem som ändå borde tas upp. Det går att ha en speciell ton i sitt skrivande - det är faktiskt nästan lättare att idag uttrycka sina känslor i skrift med smilys och liknande än i röstens tonfall och kroppsspråk. Introduktionen till smilys var också introduktionen till nya problem - vilken smily ska man använda och hur ska man använda den? Den simpla ":)" smilyn kan lätt betyda helt tvärtom ett leende när man använder den i "fel tonfall" eller "fel text." Det är så viktigt att lära känna varandras "sätt att skriva" för att undvika konflikter och missuppfattningar. På internet har alla asperger, för det är så satans svårt med det sociala.
Exempel på synder i chatten:
- Att inte svara "<3" tillbaka.
- Att bara svara med en bokstav. "a" "m" och "k" och tro inte att två av samma bokstav är mer okej för det är inte. "aa" "mm" och "kk" är inte heller okej.
- Att bara svara med en smily på en fråga/lång text.
- Att inte använda smilys alls. Det låter väldigt stelt/kallt och otrevligt när man inte använder några som helst smilys. Det går självklart att skriva trevligt och roligt ändå, som det här blogginlägget t.ex. men just i korta konversationer med korta svar kan det lätt bli fel.
- Att inte fråga tillbaka. MEN det här är ett svårt ämne. Man ska inte fråga "själv?" eller "du då?" om man inte bryr sig och det behöver inte alltid betyda att man inte bryr sig om man inte frågar tillbaka men det beror på vem du pratar med. T.ex. vad gör du? svar: kollar på film. svar tillbaka: okej = fel. Istället: vad gör du? svar: kollar på film. svar tillbaka: vilken film? - och det KAN bli en konversation. Det är inget förhör och istället för att skriva "själv då?" eller "du då?" så skriv hela frågan igen efter ditt svar vilket låter mycket trevligare.
- Att skriva alldeles för lite. På en fråga "hur mår du?" så är följande svar INTE okej: bra. dåligt. sådär. med följden: sj då? Skriv hellre redan varför du mår dåligt eller sådär i så fall, vänta inte på ytterligare en fråga. Om du mår bra och inte har något speciellt mer att tillägga så skriv hellre det i en mening som "jag mår bra idag" istället för bara "bra."
- Att ljuga men ändå vara uppenbar med hur du mår. Warning: complicated explaination. Om du är arg på någon eller inte mår bra - och någon frågar dig hur du mår - och den här personen känner dig nära eller vet exakt hur du skriver när du chattar - var inte uppenbar och ljug inte om sanningen. Svara alltså inte "bra" när du brukar svara "jag mår bra för blablala :D" och använder tusen smilys för personen kommer direkt förstå att du ljuger. Var hellre ärlig och fortsätt inte med att ljuga när det är så uppenbart. Ljug hellre bra för i chat och skrift är det inte alls svårt att ljuga.
- Att titta på ett meddelande i facebook-chatten och inte svara/påpeka att personen sett ditt meddelande men inte svarat SÅVIDA du inte känner personen särskilt väl. Då kan du skriva lite hur som helst egentligen...
- Att inte kommentera/gilla ett inlägg du blivit taggad i. Detta gäller inte alla inlägg eller alla situationer men om någon t.ex. skriver "jag saknar dig" och taggar dig i en bild - då MÅSTE du kommentera den bilden eller det inlägget - speciellt om du känner samma. Det spelar ingen roll hur aktiv/inaktiv du är på facebook - blir du taggad så måste du på något sätt visa personen att du sett det och godkänner taggen.

Jag antar att det räcker nu. Känner du igen någon utav problemen? Du är inte ensam... långt ifrån ensam. Det finns säkert tusen som du, säkert flera miljoner eller kanske till och med miljarder.
Live long and prosper, ta facebook med en nypa salt, uppför dig och använd smilys.

13.09

Stress.

Stress. Jag tror aldrig att jag upplevt stress tidigare när jag upplever den nu. Stress som i stress som håller i sig, som är där varje dag, inte bara panikstressen-innan-ett-viktigt-uppdrag som kvällen före ett prov och man inte har pluggat. Nej den här stressen är här varje dag.
Jag kan inte sova längre, knappt alls. Sover drygt 4-5 timmar varje natt och sover jag längre vaknar jag minst 3 gånger på 10-15 minuter. Jag blir aldrig riktigt utvilad. Jag går runt och är konstant trött och utmattad men kan ändå inte sova, kan inte ens sova powernaps längre.
Jag kan knappt äta längre. Sällan jag känner mig hungrig men jag äter ändå "bara för att man måste" och då äter jag inte bra mat (när har jag någonsin ätit bra mat?) och jag orkar inte laga någonting. Energin och lusten att göra någonsin är helt död. Bara en sån liten grej är liksom uteslutet på något sätt.
Jag kan inte koncentrera mig. Kan inte ens se på film eller serier längre, isåfall bara ett avsnitt i taget. Jag tröttnar och vandrar iväg, kanske för att jag är så trött hela tiden, och det tar ungefär 4-5 timmar för mig att se en hel film eftersom jag pausar och gör annat emellanåt.
Jag kan verkligen inte plugga, vilket är det sämsta, och roten till all stress. Plugg och pengar. Blir så sugen på att bara skita i allt... köpa ett tält för mina sista kronor och bara fly iväg. Jag orkar liksom inte ha det såhär mycket länge till .

Något som jag absolut hatar och avskyr är när folk får förutfattade meningar om mig. Iof - jag får det om andra också, det är svårt att inte låta bli och det är ju helt mänskligt, men ändå. Min noja är 100000 % starkare. Jag menar - "folk" tror att jag har ett chill liv, ett lugnt liv, ett awesome och avslappnat liv som bara är hemma, pluggar distans, äter pommes frites och ligger i sängen. Nej. Det är inte chill. Det är inte lugnt. Det är inte awesome eller avslappnat, inte ens i närheten. Det är stressat, som fan. Även om jag ligger helt still en dag så är inte min hjärna eller tankar stilla - de är fortfarande lika stressade. Bara för att kroppen slappnar av så gör inte hjärnan det. Och min känns att vara på högvarv hela tiden.

Blö.

Länkar om HSP.

Nu är det såhär, ladies and gentlemen, att jag under en längre tid misstänkt och upptäckt att jag är vad som kallas för en "HSP" alltså Highly Sensitive Person. Det här är ingen diagnos utan mer ett slags personlighetsdrag och om ni tycker att man kan "självdiagnostisera sig själv" eller inte spelar ingen roll för era åsikter är inte vad som spelar någon roll. Det här är jag till punkt och pricka och jag känner igen mig i varenda jävla ord som skrivs om detta. Det förklarar så otroligt mycket för mig och jag vågar nu gå ut med att berätta att "det här är jag" och deal with it, haters gonna hate och allt det där...

För... er som kanske vill ha lite mer klarhet och så... ;

http://socialpsykologi.twice.se/paranoid_personlighet.html
"En mildare form brukar benämnas med namnet sensitiv, dvs. känslig personlighet. De är mycket lätta att såra och vid minsta misstanke möter de sin egen känsla av impotens, sårbarhet eller oförmåga. De här personerna tycker inte om sig själva, och kan känna sig mycket sårbara i andras närvaro. Den sensitiva personligheten är mycket vanligare än den aggressivare formen av paranoida personligheten. De sensitiva är lätta att såra och de tål ingen form av kritik.

Vi är alla paranoida ibland. I situationer som är nya, obekväma och ovanliga har vi en tendens att bli misstänksamma och något paranoida. Dessutom kan paranoia vara bra att ha om man arbetar inom rättsväsendet, om man skall försvara sina egna rättigheter eller om man har att göra med manipulativa och snikna personer, just på grund av paranoians inflexibilitet."

http://www.hsperson.se/
"I ett nötskal kan man säga att 15-20 procent av den globala befolkningen föds med ett nervsystem som är känsligare än hos genomsnittet. Sådana så kallade högkänsliga personer kan inte filtrera alla intryck och stimuli, som de också bearbetar på ett djupare plan. De reflekterar också längre och mer över saker och ting än icke högkänsliga människor. Detta leder till att de lätt blir överstimulerade och emellanåt behöver dra sig undan för att få vara ifred. Ett djupt tänkande alstrar också ett brett spektrum av känslor som kan kännas svårt att hantera samtidigt som det bidrar till ett mycket rikt inre liv. Den ena högkänsliga människan är inte den andra lik, men de har en gemensam nämnare, som är deras känsliga nervsystem, vilket gör dem till mer eller mindre kreativa, intuitiva, begåvade, samvetsgranna och djupsinniga människor med stor inlevelseförmåga."

http://www.sensitiv-hsp.se/hogkanslighet/
"Högkänsliga personer har ett rikt inre liv. Några få intryck kan starta en hel film på den sensitivas inre bildskärm. Då du som högsensitiv tar in fler intryck än andra och när dessa intryck samtidigt sätter igång fler prosesser i ditt inre, blir du snabbare uppfylld än de flesta andra – och du får behov av att dra dig tillbaks och hitta ett lugnt ställe där du kan sortera intrycken. Du är troligen bra på att få idéer och se nya möjligheter och du har en förmåga att kunna förutse vad som kan gå fel." 

http://mabra.com/kanslig-och-lattsarad-du-kan-vara-en-hsp/



 "Det som ser ut att vara en enkel sak för de flesta andra, blir ibland för mycket för mig.
Jag har ett större behov av att dra mig undan och vara ensam, än de flesta andra.
Jag njuter mycket av att vara ute i naturen.
Jag vet att det finns mer mellan himmel och jord än man kan höra och se.
Musik eller konstverk kan ibland fylla mig med stor glädje."

Those who were lost at sea...

 

 

Alla helgona idag och jag försöker på mitt egna sätt hedra vänner/bekanta som tyvärr miste livet alldeles för tidigt. Det är så lätt för någon som mig, som är och har varit deprimerad så länge, att underskatta döden och snarare se döden som en utväg - med tanke på att jag till och från varit självmordsbenägen och till och med försökt ta mitt eget liv två gånger. I stunder som dem så tänker man inte på vad döden egentligen innebär och speciellt inte på vad döden innebär för de anhöriga. Jag försöker idag att tänka efter lite när mina mörkaste tankar kommer fram. Döden är oundviklig och något helt naturligt - och jag tror definitivt på att när man väl avlider så är det ödet som bestämt det oavsett om det är olycka, sjukdom eller naturlig död.

Det här året har varit extra tungt då fyra personer i min närhet mist livet. Med tanke på allt annat som har hänt så har det varit mer än svårt för mig att inse och acceptera vad som har hänt. Jag har nog fortfarande inte riktigt gjort det... 

Dock måste jag säga att jag inte ältar för det löser ingenting. Vad får man ut utav att tänka på allt man borde ha sagt eller allt man borde ha gjort? Att ångra? Att tänka "tänk om"? Det ger mig ingenting och jag försöker också att tänka att om det vore jag själv som avlidit så hade jag inte velat se mina anhöriga lida genom att tänka för mycket och älta. Jag kommer självklart aldrig att sluta sakna eller att glömma bort de jag förlorat - men jag går vidare, för det hade de säkerligen velat. 

Så. Arielle, Hannah, Fredrik, Tommy, Alexander och Hanna - Vila i frid. Ni var underbara och fantastiska människor på olika sätt och idag tänker jag på er lite extra. <3

Orkar inte just nu.

Varför jag inte gillar o festa.

Don't get me wrong - rätt fest med rätt folk är så satans jävla roligt så mina skor hamnar i taket men det är inte ofta detta sker. Människor omkring mig ser mig ibland som värsta tråkmånsen som aldrig festar men det finns verkligen anledningar till det. Tänkte dela med mig.

• Jag kan inte "bara dricka" och sen ha kul. Om jag dricker när jag har tråkigt får jag ont i huvudet/mår illa/blir seg och i värsta fall får ångest-snefylla. Många kan dricka sig redlöst fulla och sen ha hur kul som helst och visst alkohol har den effekten men inte på mig för det handlar om så mycket mer än så. Jag får inget roligt rus om jag inte har roligt eller är på bra humör. 
• Jag hatar den typiska festmusiken. Jag absolut HATAR radiomusik och populär musik som går på radion förutom småsmåsmååå undantag utan musiken jag vill lyssna på på fester är först och främst Nostalgi-musiken som alla kan. Allsång till "What is love?" eller Spice Girls, N'sync eller Drängarna! Låter det inte underbart? Jag hade dessutom lätt kunnat festa till de där fjantlåtarna på youtube som "The Duck Song", Dunderpatrullens låtar, Charlie Sheen-låten "Winning", "HEYYEYAAEYAAAEYAEYAA" osv. Musiken ska inte vara för hög utan man ska kunna höra vad man säger till varandra. Sen självklart kan jag festa till musik "jag gillar" men ja... det är aldrig någon som sagt ja till att hoppa omkring till "Only for the weak" eller Aesthetic Perfection :/ 
• JAG VILL DANSA! Alltså... jag gillar inte o sitta still när jag har druckit utan jag vill gärna upp o hoppa, helst dansa. Det är aldrig någon annan än jag som vill dansa - och jag hajjar inte grejen?!?!
• Om man nu bara ska sitta o prata - då ska man prata om något roligt/vettigt. Alltså man ska ha diskussioner om t.ex. film, sprit, sex, spöken - vad som! Men det ska vara en pågående diskussion och det ska inte vara tyst och awkward - iallafall inte efter ett par groggar! Det är inte alltid så lätt o släppa loss såklart men man kan ju iallafall försöka på något sätt. Att bara sitta och titta på varandra är liksom... "jättekul." Och det ultimata brottet är att prata om internskämt när någon ny är i närheten för hur fan ska personen kunna öppna upp sig då? 
• Man behöver inte vara 10+ personer. Jag tycker man kan ha en riktigt nice kväll bara 2-3 stycken även om jag också tycker om att festa flera stycken. Men på en hemma-fest är det oftast så att folk bangar för att det är "för få som kommer." 3 roliga personer kan ha grymt mycket roligare än 10 tråkiga. Kvalité före kvantitet. 
• Varför ska man nödvändigtvis gå ut på krogen efter för?! Alltså... jag gillar fan inte krogen. Musiken är dålig, musiken är för hög och man kan inte prata med varandra då, folk står bara tryckta i hörnen och glor, oftast är det för dyrt i baren och det är alltid roligare utanför krogen där alla står o röker än inne (vilket inte går när det är vinter och svinkallt) och oftast trots att det är en klubb så dansar ingen. Om man väl dansar så är det antingen någon som försöker stjäla något/får någonting stulet eller äckliga killar som tafsar på dansgolvet. Dessutom har krogarna oftast öppet till 2, senast 3 och det är alldeles för tidigt. Det kommer inte dit något folk förrän vid 12 och sen är det 2-3 timmar som bara flyger iväg om man faktiskt har roligt och det är aldrig någon som har efterfest. Jag hade lätt kunnat festa till 5 på morgonen. 
• Jag vill vara galen. Jag vill någon gång gå på den där typiska amerikanska highschool-festen där alla är galna, skriker och gormar, skrattar och lyfter omkring varandra, dansar till badass techno, klär ut varandra och fjantar osvosvosv... Folk bjuder aldrig på sig själva längre och jag om någon förstår blyga människor men när man är med folk man känner - varför inte? Det är så sjukt tråkigt att klä upp sig för krogen och se "perfekt ut" med fina naglar, hår, smink, parfym, kläder osv. och liksom... få panik om det förstörs. Jag tycker det är tråkigt med folk som bryr sig för mycket om att få ligga eller gratis drinkar och klä upp sig... (kanske för jag själv vet att jag alltid ser förjävlig ut efter ett tag så kan lika gärna göra något roligt åt det.)
• Jag tycker inte om smaken utav alkohol. Ja... alltså... jag gillar inte för starka drinkar eller groggar och dricker verkligen inte rent såvida det inte gäller jäger-shots. Jag är så himla kräsen och dricker därför väldigt svagt (men jag kan dricka fort om jag vill)
• Kör roliga drinking-games för fan. Och alltså "jag har aldrig" och "sanning eller konsekvens" är faktiskt sjukt underskattade och istället kör man kortspel och sånt som visst... kan vara roligt men det handlar i slutändan bara om att dricka. Jag tycker det finns sjukt roliga drinking-games man kan hitta online men inte ofta folk är villiga att testa nya saker utan alltid ska köra samma jävla saker hela tiden. 
• Jag har fan inte råd. Jag köper hellre saker på ebay än o spendera 500 kr på en helg tbh... jag lever på 2000 kr i månaden och det är fan inte lätt, eftersom jag gärna köper saker till mig själv då och då. 
• Jag blir sjukt bakis och jag undviker gärna det. Jag är den som dessutom blir bakis gärna i 2-3 dagar och inte bara några timmar. Det är ALLTID en hel dag som bara försvinner för mig när jag har druckit för jag är så sjukt bakis dagen efter. Och till slut:
• Det handlar inte bara om att dricka för mig. 

Och alltså... ja... så är det. Jag menar nu inte att mina vänner är tråkiga eller tråkiga att festa med - behöver jag ens skriva det förresten? Men det är ändå... svårt för mig. Jag blir så jävla kräsen och nervös inför festsammanhang. Jag tror inte direkt att det är någon hemlighet att jag under åren haft problem med missbruk - både droger och alkohol - och därför är det ganska känsligt för mig att festa. Det kan lätt slå över för mig och jag kan dricka för mycket eller få snefylla (har dock aldrig fått snefylla framför folk vad jag kan komma ihåg... eller kanske en gång... på Raubtier-spelningen... men ändå) och jag kan gå ifrån ha jätteroligt till ångest och bara vilja gå hem såhär snabbt *knäpper med fingrarna* 

Dessutom - jag är ingen festmänniska hela tiden. Jag tycker inte det är roligt för andra anledningar också - helt enkelt för jag inte är sån. Jag trivs med att sitta hemma på helgerna och se serier/film eller lyssna på musik och jag trivs med att vara ensam. Jag träffar gärna folk men jag har väldigt svårt med sociala grejer - oftast. Jag är alltid nervös när någon kommer hem till mig ifall personen trivs eller ej, om personen är hungrig eller törstig, om personen inte gillar maten eller drickan, om personen vill hem eller ej, om personen tycker att jag är tråkig eller ej eller om jag är hemma hos någon om jag gör något fel, säger något fel, om folk vill att jag ska åka hem eller ej, om jag är tråkig eller ej, om jag inte gillar maten eller drickan jag blir erbjuden osv. och därför blir det så otroligt psykiskt påfrestande för mig att umgås med folk hela tiden. Jag har svårt att prata med människor jag inte känner om jag inte känner mig säker på mig själv och självklart; den konstanta rädslan att bli dömd för mina ärr, att någon ska känna igen mig från tidigare fester då jag varit stenhög eller aspackad och jag inte kommer ihåg det eller liknande. Halmstad är dessutom ganska litet och alla känner alla på ett eller annat sätt. Också därför tycker jag att det är lättare att vara ensam, inte bara för att jag faktiskt trivs med det ibland och gillar o göra saker ensam, men också för att det är lättare så. 

-------------------------------------------------------------------------------------------

Vill säga att jag INTE pekar ut någon eller några i det här inlägget utan det här handlar om "allmänna människor" och mina tankar, funderingar och åsikter. 

Känner du dig träffad så är det ditt problem som känner att du behandlat mig fel - inte mitt för jag tycker förmodligen inte att du har det.

Det är inte värt det.

Jag måste sluta klandra mig själv. Kanske var det naivt av mig o tro att det var söta apelsiner och inte sura citroner som livet gav mig men vem hade inte trott det i min situation? "Det kommer aldrig sluta göra ont, inte helt" och det är också någonting som faktiskt är helt okej och som jag måste acceptera. Det som jag alltid glömmer bort är att det är okej att vara ledsen och sårad - när man blivit sviken på de sätt som jag har blivit.
Det har varit som en slags dominoeffekt hela sommaren - grej på grej på grej som fallit. Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit någon mening som indikerat på att det egentligen är mitt fel osv. egentligen men jag måste sluta med det - jag måste svälja hatet mot mig själv och faktiskt acceptera att det är ANDRA som har sårat MIG - inte jag som sårat mig själv. Alla människor är inte goda, snälla eller fina och det finns dom som kommer såra dig och mentalt halvt förstöra dig. I såna tillfällen kan man inte hata sig själv, det är i såna tillfällen man måste räta på ryggen och tänka "jag är fortfarande mig själv, jag har fortfarande min stolthet och jag kommer över detta för jag är JAG." Någon gång kommer jag väl att kunna tänka så... ibland går det ju, men oftast inte. Jag måste bli stark i mig själv och inte förlita mig på andra gällande mitt välmående - det är inte andra som kommer att laga mig utan jag själv. Det är inte andra som kommer göra mig lycklig utan det är jag själv. Det är inte andra som kommer visa mig meningen med livet utan det är jag själv.

Jag har knappt någon självrespekt eller stolthet kvar i min kropp och det är därför jag försöker isolera mig så mycket som jag bara kan - för jag vet att plötsligt kan jag tappa kontrollen och skada mig själv eller någon annan omkring mig. Som tur är har jag det senaste bara valt att umgås med människor jag absolut litar på - kontrollerade situationer där jag vet vad som händer och vad jag gör och där jag känner att jag är trygg. Det är ingen idé att försöka bjuda med mig på fest t.ex... för jag kan inte just nu. Det är för riskabelt.

Jag förstår bara inte vad jag gör för fel eller varför jag ska bli sårad hela tiden. (och det där lät jävligt emo och som en jävligt vanlig fras att läsa i emo-inlägg men det är verkligen så jag känner) And I tried to be so good so you didn't have to hate me. För jag försökte verkligen, jag försökte verkligen att vara perfekt och vara den som ni ville ha men det räckte inte, jag räckte inte. "Testa vara dig själv nästa gång" - Om jag bara visste vem jag egentligen är. 

Du är vad du älskar, inte vad som älskar dig. 

Ah så att eh... jag skrev lite, igen.

12/9 - 2013

Jag känner varma vindpustar träffa min nacke från det öppna fönstret,
inatt kan jag låtsas att det är dina andetag.
Jag undrar var du är,
och om det finns någon plats för mig där.

Jag vill inte fråga, för jag vill inte veta,
men inatt föreställer jag mig dina svar.
Jag undrar var du är,
och om du hade velat ha mig där.

Jag virar täcket omkring mig, hårdare och stramare,
inatt kan jag låtsas att det är dina armar.
Jag undrar var du är,
och om det är någon annan där. 

Jag blundar och jag önskar,
jag önskar till alla Gudar som kanske inte finns,
att du... ska komma hit. 

12/9 - 2013

Jag känner varma vindpustar träffa min nacke från det öppna fönstret,
inatt kan jag låtsas att det är dina andetag.
Jag undrar var du är,
och om det finns någon plats för mig där.

Jag vill inte fråga, för jag vill inte veta,
men inatt föreställer jag mig dina svar.
Jag undrar var du är,
och om du hade velat ha mig där.

Jag virar täcket omkring mig, hårdare och stramare,
inatt kan jag låtsas att det är dina armar.
Jag undrar var du är,
och om det är någon annan där. 

Jag blundar och jag önskar,
jag önskar till alla Gudar som kanske finns,
att du ska komma hit.