Splitter.

Vem är du? Jag vet inte vad jag ska svara. Jag vet inte vem jag är. Jag har aldrig vetat. Jag vet inte hur jag ska förklara för människor att det inte finns något "jag" eftersom min uppfattning om mitt "jag" ändras alltför ofta. Jag har försökt acceptera att jag kanske är en sådan som förändras, att förändringen är jag. Men jag har ingen fast mark, inte ens i förändringar. Jag flyger omkring och är tom, jag vet inte vart jag ska landa. Jag känner mig splittrad men inte ens i de splittrade bitarna hittar jag mig själv. Jag ser tillbaka på mitt liv och upptäcker att jag har försökt att uttrycka mitt jag genom mitt yttre men misslyckats och försökt igen, varje gång på ett nytt sätt. Jag tänkte en gång att om jag skulle uttrycka alla mina splittrade delar av mig själv i mitt yttre, hur skulle det se ut? Jag skulle haft lång lockigt hår i ljusrosa eller ljuslila färg, svart tunika med trumpetärmar, kimono i spets eller siden i blommigt mönster, shorts och vita strumpbyxor med moonboots. Och så hade jag ju behövt någonting med orientaliskt mönster, kanske en hatt. Och nitar och korsettbälte. Och ringar med blommor och halsband med en snäcka. Och kängor och ännu mera siden och glitter och silver och mörkgrönt som skogen och kort hår i page i naturlig blond färg och kavaj och bellbottoms och långklänning och beige och.... jag hade drunknat i kläder och accessoarer. Hur ska jag förklara för människor att jag inte vet vad jag känner, vad jag tycker eller vad jag vill för att det ständigt förändras? Vad som anses vara sanning ena dagen kan imorgon vara lögn. Jag dras mellan åsikter och uppfattningar, tycka om eller inte tycka om. Vad håller jag med om? Vad känner jag är rätt? Jag vet aldrig säkert eftersom jag är medveten nu om hur jag kommer ändra mig inom kort, eller lång, tid. Jag känner för mycket, tänker för mycket, undrar för mycket... och det blir som en storm inuti mig varje gång jag ska göra ett beslut. Jag kan inte göra beslut för jag vet inte vad jag vill. Jag får panik av "vad vill du jobba med?" eller "hur ser din framtid ut?" för jag vet inte, jag känner olika varje dag. Hur ska jag kunna leva flera liv, för att det är då jag känner att jag kan bli någorlunda nöjd? Hur kan jag vara mamma och fru med familj samtidigt som jag är singel och ensam? Hur kan jag vara skogsmänniska samtidigt som jag är stadsmänniska? Hur kan jag vara med män samtidigt som jag är med kvinnor? Hur kan jag vara lärare samtidigt som jag är kurator eller butiksbiträde eller lagerarbetare eller kontorsnisse? Jag känner mig fake och jag känner mig bortgjord... för det är pinsamt att ena dagen tycka att grönt är skönt och gult är fult för att sedan byta helt och hållet; grönt är fult och gult är skönt. Det känns som om jag måste dölja mig själv eftersom ingen ändå skulle förstå hur jag kan säga emot mig själv så mycket, hur jag kan älska rosa, prinsessor och enhörningar samtidigt som jag älskar vampyrer, mörkrött och svart. Jag är antingen svart eller vit. Det finns inget mellanting. Jag kan inte vara mitt i mellan. Jag känner mig Alien och många gånger har det hjälpt att övertyga mig själv om att det är så; jag är Alien, tillhör inte denna världen. Jag är sjöjungfru, jag är en varelse och inte en människa. När jag frågar andra människor vem jag är låter deras svar otillräckliga och min syn på mitt "jag" blir inte det minsta mindre diffus. Jag vill veta hur det känns att ha en identitet som inte är splittrad. Jag vill veta hur det känns att vara säker på någonting annat än att vara obekväm och ha ångest. Jag vill veta hur det känns att ha ett JAG. Jag kan fortsätta att prata om vad jag känner i evigheter och det känns ändå inte tillräckligt. Jag fortsätter att känna och det kommer nya känslor eller gamla känslor på besök i stormar inuti mig varje minut, varje timme. Det finns inget lugn. Det finns ingen luft att andas... det finns bara känslor. Känslor i tomhet. Känslor som är splittrade.

Borderline personlighetsstörning.

Om att göra misstag och be om ursäkt.

Jag är en sådan människa som ofta agerar impulsivt. Det är ofta så att jag säger någonting som jag inte riktigt har tänkt igenom vilket lämnar dålig smak i munnen när jag inser att... oj... det där var inte så nice. Jag gör ofta misstag. Det är lätt att göra misstag.
Grejen är att det är väldigt viktigt för mig att både få och kunna be om ursäkt i sådana tillfällen. Om någon konfronterar mig med "det där var inte särskilt bra sagt" så vill jag be om ursäkt för hens skull, inte för min egen.
Ett tag levde jag i en slags skräck. Jag hade ett umgänge som var brutala när det kom till att säga rätt eller fel saker. Jag sa fel hela tiden, tyckte dem, och det gjorde mig galen. Det blev enormt svårt för mig att veta "när har jag faktiskt uttryckt mig illa?" och jag försvarade istället allt jag sa eller bad om ursäkt för allt vilket gjorde det svårt för mig att hålla fast vid mina åsikter. Det kan verka som så att jag är lite osäker på vad jag tycker och visst...det stämmer väl ibland... men jag är egentligen ganska säker i mina åsikter.

Det jag vill få fram är: jag försöker. Jag är osäker i mig själv, inte i mina åsikter. Ibland ber jag om ursäkt för allt. Ibland försvarar jag allt jag säger och blir arg. Ibland är jag impulsiv. Jag försöker göra rätt för mig. Försöker.

A temporary high.

Jag är beroende. Vad är jag beroende utav? Shopping, mat, socker, män, att skära mig, periodvis alkohol, cigaretter... ah listan är tyvärr lång. Det skapar sådana enorma problem för mig. Jag vet varför det är så. Alla dessa sakerna ger mig en "temporary high". Anledningen till att jag blir temporärt hög av dessa är för att de kemikalier som spelar roll inte finns på samma sätt i min kropp som de gör hos andra.

Mina internetstudier visar; Serotonin och dopamin - tekniskt sätt de enda två sakerna som gör dig glad. De är kemikalier som finns i kroppen helt naturligt. Det går att få dessa på onaturligt sätt eller förhöja dem på onaturligt sätt som t.ex. droger. Anledningen till att droger som amfetamin och kokain är så populära är för att dessa förhöjer nivåerna av dopamin i hjärnan. Dopamin gör att du blir uppmärksam, alert, motiverad och helt enkelt en mer nöjd människa. Serotonin gör att du blir lugn och harmonisk, avstressad och hjälper dig att hålla dina känslor i balans. En brist på dopamin gör att du får svårighet med att minnas saker, du kan bli trögtänkt och din motivation och reaktionsförmåga försvinner eller blir sämre. En brist på serotonin gör dig impulsiv, aggressiv, ökar risken för suicidala tankar och ger dig ångest. Det är därför många med diagnosticerad depression och ångest får SSRI-medicin vilket är serotoninförhöjande läkemedel. Detta innebär dock inte att SSRI kan hjälpa vem som helst som är deprimerad eller har ångest. Vissa behöver istället dopaminförhöjande läkemedel. Brist på dopamin gör dig också deprimerad. Vissa behöver både och. Men framförallt behöver de flesta människor med depression och ångest terapi. Problemen är inte endast kemiska utan kan ha med erfarenheter, kriser och trauman att göra också. Det går inte att få bort sorg efter dessa med mediciner men mediciner kan göra det lättare att bearbeta och handskas med sorg.

Så varför shoppar jag och varför skär jag mig? För att dessa ökar nivåerna av serotonin och dopamin i min hjärna. Jag gör endast dessa sakerna när jag har ångest eller känner en extrem känsla av sorg.

Så vad jag gör jag? Hur gör jag för att sluta? Är det ens möjligt för mig att sluta på egen hand utan medicin och terapi? Svar: nej. Jag har accepterat det faktum att mina problem inte är någonting jag kan hantera själv längre. Jag är sjuk. Jag försöker därför ta ett steg tillbaka och inse att detta kommer bli bättre när JAG blir bättre. Det är okej. Det kommer att gå över och när det gör det kommer jag vara frisk nog att kunna hantera de negativa konsekvenserna av min ångest.

Jag skriver detta inlägget som en reminder till mig själv: detta är anledningen. Du gör inte som du gör bara för att du är värdelös, sämst, kass, misslyckad och dum i huvudet. Du gör det för det är en kemisk obalans inuti dig just nu. 

Uppdatera.

Abandonment & trust issues.

Det var längesen jag uppdaterade här. Mitt mående har förvärrats de senaste månaderna och det gör det svårt för mig att hitta tillräckligt mycket med koncentration för att kunna skriva ett blogginlägg. Tidigare har jag grävt ner mig i någonting, läst, studerat och sen skrivit om det. Jag har inte gjort det på väldigt länge nu. Det enda jag tycks kunna fokusera på är ångest. Jag klandrar inte mig själv för det. Jag är sjuk. Jag är oftast inte mig själv då.

Men de senaste dagarna har jag funderat väldigt mycket och faktiskt kunnat skriva om det. Jag har gjort det på instagram istället. Jag har försökt gå in mycket i mig själv och reda ut knutarna eftersom det är så trassligt. Det är jobbigt. Jag har försökt att fly så länge från mina problem, både för att jag varit tvungen till det och för att jag helt enkelt inte orkat ta itu med dom. Det måste jag göra nu. Om jag ska kunna bli frisk från vad-det-nu-är måste jag gå in i mig själv. Jag måste gräva ner mig i mig själv. Jag måste studera mig själv. Jag måste skriva om mig själv.

De största problemen jag har är "abandonment issues" och "trust issues." Det innebär att jag är rädd för att bli övergiven och har svårt att lita på människor. Dessa två problemen är grunden till i princip all min ångest. Det är grunden för varje misslyckade relation jag har bakom mig. Jag agerar utifrån dessa problemen som att;

• knuffa bort och stänga ute människor ena minuten för att bli sjukligt klängig nästa, 
• jag kommer till varje pris undvika att bli lämnad och övergiven även om det är av människor som jag inte tycker om särskilt mycket eller vet är dåliga för mig, 
• jag kommer alltid att tro att det värsta som kan hända kommer att hända som att människor kommer bedra mig eller lämna mig.

För att hantera detta har jag försökt att omge mig med så många människor som möjligt, särskilt män, för att ha en eller två eller tre eller fyra backups ifall någon utav dem skulle överge mig. Detta gör att jag blir oärlig och svår att lita på till hundra procent. Om jag får för mig någonting eller om jag blir alldeles för rädd så kommer jag att söka bekräftelse eller uppmärksamhet för att trycka undan rädslan. Det är inte så att jag vill såra någon, som t.ex. en partner, och jag skulle aldrig säga att jag älskar eller att jag bryr mig om jag inte gör det. Detta leder till att jag inte kan lägga all min fokus på en person som en vän eller ett kärleksintresse. Jag kan inte binda mig till någon enstaka person eftersom rädslan att de ska överge mig i så fall blir så stor att jag bokstavligt talat blir galen av den. I början utav mina relationer har jag känt mig relativt trygg de första månaderna men sen har osäkerheten börjat komma. Jag har blivit sjukligt svartsjuk och nojig. Jag har blivit kontrollerande, försökt hacka mina partners konton för att komma åt meddelanden eller gått igenom deras mobiler/datorer i smyg. Jag har slutat sova, gråtit mycket, föreställt mig de värsta tänkbara scenarion om de inte svarar eller om de inte är med mig hela tiden. Jag har haft ångest som varit så stark att det enda sättet för mig att bedöva det är genom att på något sätt skada mig själv. Det finns oftast ingen logik i min rädsla men eftersom jag har blivit sårad så många gånger sitter det i mig som en försvarsmekanism. Det är till och med så att jag t.ex. tänker "de kommer ändå vara otrogna mot mig så bäst att jag är det först" även om jag aldrig varit otrogen i en relation. Detta gör mig väldigt olycklig i en relation och det är en utav de större anledningarna till varför jag mår mycket sämre i relationer än som singel.

Jag klarar inte av att bli "left on read" eller ignorerad. Jag klarar inte av minsta lilla förändring i tonen och jag kommer att analysera din "normala ton" i skrift eller hur du är i humör för att lättare kunna känna igen om du skulle börja tröttna på mig så jag kan förbereda mig inför katastrofen. 

Jag vill inte vara såhär... men jag är äntligen fullständigt medveten om det och jag kan erkänna detta offentligt nu. Bara för att jag har dessa problemen gör det inte mig mindre värd att älska samtidigt som det inte är en ursäkt för mig att behandla människor som faktiskt kommer att älskar mig illa. Det är inte okej för mig att agera på dessa problemen men det är just det som gör dom till ett problem; du kan inte hjälpa det. Jag kommer att jobba på detta i mig själv. Jag kommer att jobba tills jag lyckas bearbeta det så jag kan ha en meningsfull, lyckligt och rättvist relation i framtiden.

Detta gäller inte bara kärleksrelationer utan även vänskapsrelationer blir svåra för mig. Likt med en partner blir jag orolig, rädd och nojig på ett sätt som skulle kunna likna vanföreställningar om det bara tog ett steg längre fram. Jag får för mig att alla hatar mig. Jag får för mig att alla pratar illa om mig bakom min rygg, att de tröttnat på mig, att de retar mig och mina inlägg online, att de tycker att jag är jobbig, att de tycker att jag är äcklig, att de tycker att jag är irriterande och korkad, att de inte vill vara vän med mig längre. Jag har t.ex. märkt att alla människor som jag "ogillar" ogillar jag för att jag tror att de ogillar mig. Gällande många har jag dragits med i skitsnack om dessa eftersom jag ändå trott att de sa samma sak om mig eller ännu värre saker. När det sedan visat sig att de tyckte om mig mår jag så dåligt och hatar mig själv.
Jag blir så rädd för att mina vänner ska hata mig att jag distanserar mig från människor eller som en ren säkerhetsåtgärd bemöter det som jag "tror att de säger om mig" ofta då i inlägg på sociala medier som t.ex. "många stör sig säkert på att jag sminkar mig så mycket och ändrar på mitt utseende" och så försvarar jag det och så vidare. Ingen har faktiskt sagt dom sakerna till mig - det är bara jag som är rädd att någon SKA göra det så jag kan lika gärna ta upp det innan det händer.
För att hantera min noja blir jag också arg på mina vänner i hemlighet och försöker rada upp deras negativa egenskaper i huvudet för att inte bli lika ledsen när jag tänker på att de gör samma sak med mig. Dessa tankar kan vara i någon timme eller mindre. När jag sedan får det bekräftat att hallå, dina vänner älskar dig, känner jag sådan enorm skam över mig själv för att jag legat och tänkt negativt om mina vänner eller för att jag bara tvivlat på deras kärlek och ömhet till mig. Jag oroar mig alltid i onödan. Jag tänker alldeles för mycket. Jag överanalyserar.

Varför har jag dessa problemen? Jag vet inte om jag vågar skriva om det. Det känns för privat och jag vet inte om personerna inblandade kommer vara okej med att jag skriver om det. Jag kan dock säga att det ligger djupt rotat i mig sen barndomen. Det är en serie utav händelser som byggt upp mina abandonment och trust issues. Jag är skadad. Jag vet det. Jag ser på det utifrån och jag försöker jobba på det. Stå ut med mig. Förstå mig i mitt kaos. 

Hur ångest föder ångest.

Jag tänker ofta på hur mitt liv såg ut innan jag fick social fobi. Jag brukade vara väldigt utåt. Som barn var jag social och oblyg. Min mamma brukar alltid säga "Jonna hittade vänner överallt!" och det stämmer. Jag tyckte om att hitta nya vänner och nya bekantskaper. Jag tyckte om mänsklig interaktion. Det gav mig energi. Nog för att jag alltid har upplevt ångest med det fanns ingen tvekan i mig att jag inte kunde prata eller umgås med andra. Jag undrar om jag kanske är en extrovert, gömd bakom social fobi och ångest? Eller jag kanske är både och? Ambivert? Jag tycker ju fortfarande om människor. Jag tycker att människor är intressanta.

Ingenting får en människa att känna sig mer ensam än social fobi. Jag kan säga det helt ärligt. Åtminstone... finns det ingenting som får mig att känna mig mer ensam än social fobi. Hur kan ångest skapa ångest? Ångest för jag så gärna vill vara med mina vänner. Ångest för jag jag så gärna vill gå ut i fint hår, fint smink och fina kläder och träffa nya människor. Ångest för att att jag förlorar potentiella vänner för jag helt enkelt inte vågar ta kontakt. Ångest föder ångest. 

Jag kan inte komma på en enda sak just nu som inte ger mig ångest.... det skulle väl vara att gunga i så fall. Men även att gunga har börjat bli ångestladdat för mig eftersom jag inte vill att någon kommer och pratar med mig eller skäller ut mig för jag inte plockar upp mina fimpar tillräckligt ofta. Eller att någon tycker att jag är konstig när jag sitter där, att någon dömer mig. Ångest är ingenting nytt för mig. Det är bara nu jag äntligen kan börja öppna upp mig om hur jag mår och har mått i flera år. Jag har varit väldigt duktig på att maskera min ångest... och jag är det fortfarande. När människor frågar mig hur jag mår svarar jag att jag mår bra fast det gör jag väldigt sällan nuförtiden. 

Jag har ångest ikväll för att jag känner mig ensam. Min ångest kan beskrivas som en längtan samtidigt som en oehörd ovilja och obehag genomsyrar den längtan. Jag längtar efter människor. Jag längtar efter vänner. Jag längtar efter folk. Jag längtar efter social interaktion i verkligheten. Det skär i mig när jag ser mina vänner umgås med andra eller med varandra för jag vill så gärna vara med fast jag vet att jag inte vill utsätta mig för den potentiella ångestattacken. Jag vet inte vad jag ska göra åt detta. Jag vill inte ha det såhär. Det sägs att det enda sättet att bli av med sin sociala fobi är att utmana sig själv men jag gör ju det hela tiden. Jag har alltid gjort det. Jag säger som jag brukar, jag gör ju allting rätt och det hjälper inte. Jag är frustrerad. Jag vill vara normal. 

Vad som händer just nu.

Jag skriver det här eftersom jag vill att människor ska veta vad som håller på att hända just nu... och för att människor med liknande mående som jag ska veta att det finns hjälp att få och att de inte är ensamma i sitt lidande. 

Jag har blivit diagnosticerad med GAD som betyder Generaliserat ångestsyndrom. Det är någonting jag förmodligen har haft i hela mitt liv och kommer fortsätta att ha i hela mitt liv. Men det är en sjukdom som går att kontrollera och den går att leva med, med rätt verktyg och rätt medicinering. Jag blev även diagnosticerad med social fobi och mild depression. Jag är sjukskriven men jag vet inte hur länge. Det kanske inte är längre än några månader. Men att lära sig hantera GAD kommer ta lång tid, enligt min läkare. Jag är villig att låta det ta tid. Jag vill leva ett så normalt liv som möjligt. Jag vill inte leva såhär mer. Jag tycker inte att någon människa ska behöva leva så som jag gör just nu.

Läs mer om GAD här:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Generaliserat_%C3%A5ngestsyndrom
http://www.socialstyrelsen.se/riktlinjer/forsakringsmedicinsktbeslutsstod/generaliseratangestsyndrom-f41

Det är väldigt svårt för mig att vara "mitt bästa jag" just nu. Det är väldigt svårt att vara mitt riktiga jag. Jag behöver ta lugnande 3 gånger per dag för att klara av vardagen någorlunda ordentligt. Jag tar tre sömnmediciner till kvällen vilket gör mig väldigt trött och seg på kvällarna, samt att jag sover på nätterna. Så de jag brukade socialisera mig under nätterna får försöka prata med mig på dagarna istället. Med min sociala fobi betyder detta att jag inte kommer kunna umgås på samma sätt som innan. Det är bäst om ni kommer hem till mig eller jag hem till er. Jag har svårt att vara bland folk i stora mängder och jag dricker inte längre alkohol. Jag har även fått en antidepressiv som även används mot ångest och inte bara depression. Min fokus och koncentration är på botten så jag kommer inte kunna plugga i höst. Jag kommer få hjälp via vårdcentralen här på Vallås och jag är positivt inställd till den behandlingen jag ska få. Jag blir tagen på allvar och efter att ha läst mina journaler har både min kurator och läkare förstått mig fullständigt.

Jag kommer fokusera på min förbättring och normalitet så gott jag bara kan. Jag ger inte upp. Det vet ni ju att jag aldrig gör... Jag kommer förmodligen isolera mig väldigt mycket och stundvis vara svår att få tag på. Men... jag kommer behöva mycket stöd. Jag funderar på att skriva en lista med telefonnummer som jag kan ringa när jag får impulser att skada mig själv eller helt enkelt bara behöver höra en stöttande röst. Jag tror att jag har människor i mitt liv jag kan vända mig och jag älskar er för det.

Så. Det var det. Jag får äntligen hjälp. Det händer grejer. Jag ska bli bättre.

Expandera.

Vuxenpsyk nekade min remiss som kuratorn på vårdcentralen skrev åt mig. Både läkaren och min vän som jobbar inom vården sa att det inte är något personligt mot mig... att dom bara inte har resurser. Jag kan bara se det som ett misslyckande, som ett övergivande. Det är inte så men logiken har ingen effekt på känslorna idag.

Jag har alltid skjutit undan mitt mående. Alltid. Jag har alltid fokuserat på skola, inkomst, boende... Det har varit prio 1. Jag har aldrig fått vara prio 1. Det har fungerat att skjuta undan min ångest i perioder men sen kommer det igen sådär exploderande och olidligt och jag kan inte se någon väg ut. Jag vill inte behöva göra så igen nu. Jag vill inte vara fast på samma punkt om och om igen. Jag vill inte må såhär igen om några år när jag ännu en gång får tillbaka ångesten som jag pressat undan. Så som jag har levt de senaste åren... ingen människa ska behöva leva så. Ingen människa ska behöva må som jag gör. Jag tycker inte att jag förtjänar det. Det bara ligger där som ett moln över mig. Det vägrar försvinna. Jag har så mycket jag behöver bearbeta och hantera. Jag har så mycket obehandlade trauman och diagnoser. Jag vet inte vad jag ska göra nu. Jag känner mig förlorad.

Jag ville dö när jag var 15 år. Nu är jag 25 år och vill dö igen. Jag vill inte vilja dö när jag är 35 år också. Jag känner just nu att... jag kan antingen 1. försöka pressa undan ångesten igen, som jag alltid gjort, 2. försöka ta emot den hjälp jag får från vården och anstränga mig för att få rätt hjälp eller så 3. avslutar jag mitt liv. 

Min kropp är min kropp.

"Min kropp ser så annorlunda ut i olika vinklar. Jag känner mig som ett mångsidigt konstverk" tänker jag medan mobilens kamera knäpper den femtioende nakenbilden. 

Jag har ingen aning om hur min kropp ser ut, egentligen. Alltså ingen aning. Jag har tidigare endast sett min kropp i speglar och en spegel kan bara visa så mycket. En spegel som hänger på väggen visar en sida, en vinkel, oavsett hur mycket jag vrider och vänder på mig. Jag har tyckt att jag varit ful och äcklig utan att faktiskt ha SETT min kropp. När jag tar bilder på min kropp märker jag hur min kropp inte har ett utseende; den har flera stycken. Vissa tycker jag om och vissa tycker jag inte om. Med den insikten märker jag att jag faktiskt inte hatar min kropp så som jag har trott att jag har gjort. Jag har hatat en vinkel av min kropp. Och min kropp ser så annorlunda ut i olika vinklar. Om jag kan vara vacker i en vinkel, i två eller i tre så räcker det för mig. Jag har ingen kontroll över hur andra ser på min kropp men jag har kontroll över hur jag själv ser på min kropp. Genom att utforska mina vinklar så utforskar jag mig själv. Jag utmanar och bekämpar mitt självhat.

Jag väljer att publicera mina bilder för att jag... väljer det. Det är mitt val vad jag gör med min kropp. Det är ju det som är så viktigt, det är ju det som är nyckeln - att välja själv. Min kropp har alltid känts som om den tillhör någon annan. Den har tillhört mina våldtäktsmän, mina förgripare, mina expojkvänner, samhällets... Aldrig min egen. Den har varit privat egendom eller allmän egendom. Den har varit där för att behaga, att tas på utan min tillåtelse. Jag har aldrig haft chansen att bestämma vad jag vill göra med den fram tills nu. Det tog mig 25 år att inse att om jag vill vara TJOCK, TATUERAD och NAKEN så ska jag vara det. Ingen kan kontrollera mig.
Ibland tycker människor om att vara nakna. De ser inget sexuellt i nakenhet. De ser inget fel i nakenhet. Ingen tvingar mig att vara naken längre. Ingen tvingar mig att täcka mig längre. Det är helt UPP TILL MIG att bestämma när jag vill vara naken och inte och den känslan... den fria känslan.. är så vacker att jag vill gråta.

Jag tänker inte vara min kropps fiende längre. Jag tänker inte vara ovän med min kropp. Det här är mitt sätt att acceptera min kropp, att tycka om den, att finna styrka i mig själv. Det kanske inte är samma för alla. Men.. såhär är det för mig.

Jag tror att mitt val att leva i celibat gör väldigt gott för mig. Ja, jag är ofta naken eller halvnaken på sociala medier. Ja, jag har ofta utmanande kläder. Men nej, jag ligger inte med någon och jag vill inte göra det. Jag väljer att inte göra det. Jag har ingen lust. Jag känner inget behov. Jag har alltid trott att jag har varit skyldig män sex om jag gjort dom upphetsade och nej... jag har ingen skyldighet till det. Det spelar ingen roll hur mycket jag kåtar upp en man - jag har ingen skyldighet att ligga med honom för det.