I've had it. Officially.

Jag hade egentligen inte några nyårslöften för 2017... men jag bestämde mig för att göra förändringar i mitt liv. Dessa förändringar var till för att endast gynna mig och mitt välmående.
Ett utav dessa löften/förändringar var; keep away from destructive people som ger andra skit för de inte är perfekta. Vad betyder detta, you might ask? Jo det betyder att jag är så jävla trött på bråk. Jag är trött på feminister som bråkar med andra feminister, kvinnor som bråkar med andra kvinnor och framförallt bråket mellan vänstern och typ alla andra.
Jag är seriöst väldigt vänster, jag har märkt det och håller fast vid det. Jag är vänster och jag är pk. Det innebär inte att jag krigar mot de som inte är som jag. Jag är antirasist, feminist, antinazist, pro-choice, krossa kapitalismen osv osv osv. Jag är sån. Jag tycker så. 
Jag är tillräckligt trygg i mina åsikter att jag inte känner att jag konstant behöver attackera människor med andra åsikter än mig själv som om vi vore på ett slagfält. Jag är tillräckligt trygg i mina åsikter att jag kan ta en diskussion med någon som inte tycker som jag och hålla nivån lugn och sansad. Jag känner inte ett behov av att försvara mina åsikter - för jag är trygg i dem. Jag vet att jag har rätt åsikter - jag behöver inte upprepa det eller övertyga andra om det för jag vet... att jag har rätt. När människor som inte är vänster eller inte är pk eller inte är feminister vill diskutera med mig så I'm all for it - let's discuss och se om vi kan lära oss någonting utav varandra!
Jag förstår att det är många som ser politik som ett slagfält; vi mot dem, liv eller död. Men jag tycker inte så. Jag tycker inte att det är rätt väg att gå för att driva sin politik eller presentera sin politik. Jag har helt respekt för att människor inte tycker som jag men jag tvivlar ibland på att de respekterar att jag inte tycker som dem. Det som är viktigt för mig är att känna igen; när ska jag slåss? När jag möter en rå-rasist online så känner jag det ganska snabbt; den här personen är rasist och den här personen är en idiot. Då slåss jag. Jag slåss på alla möjliga tänkbara sätt. Men.. det finns människor som kan bli tagna för rasister, transfober eller homofober när de egentligen bara är outbildade, ignoranta eller korkade. Ett exempel är Louise Andersson Bodin som fick en hel shitstorm efter sig med Adam Tensta i spetsen som under en TV4-intervju lämnade inspelningen eftersom TV4 bjudit in en "rasist." Vad hade Louise gjort? Hon hade gjort en video där hon sagt "jag tycker att n-ordet är ett vackert folk." Louise Andersson Bodin kommer ifrån och bor i Grums, en liten håla i Värmland. Hon hade ingen aning om att n-ordet var rasistiskt eller att det kunde uppfattas som rasistiskt. Hon fick dödshot och våldtäktshot. I do not fucking support any of that kind of shit. Det finns också människor som är rasister utan att de förstår det själva. Dessa människor går det oftast att styra i rätt riktning. "Du.. det är rasistiskt att säga n-ordet, säg inte det mer" och förstår hen fortfarande inte kan man länka till diverse texter om varför n-ordet är rasistiskt och så ser man hur hen tar emot det. Majoriteten utav gångerna jag har haft såna diskussioner har de slutat med "tack, nu vet jag, ska sluta säga det!". Det är en seger. Det är inte en seger att se någon bli av med sitt jobb för hen råkat säga eller skriva n-ordet utan att förstå att det är rasistiskt, likt Louise Andersson Bodin.

När jag skrev mitt inlägg om hur jag inte längre är vegan var jag livrädd. Jag var livrädd för jag vet att det finns veganer i min närhet, eller åtminstone såoppas nära i min umgängeskrets att de skulle kunna komma över min blogg, som skulle kunna ge mig enormt mycket skit för det inlägg. Min bästa vän Adam sa till mig, om det inlägget, "du behöver inte förklara dig. För någon" och han har helt rätt egentligen. Jag känner ett behov av att förklara mig för "vänstermänniskor" för jag är så jävla rädd för dem. Don't get me wrong, jag är rädd för rasister och nazister också på samma sätt MEN jag är inte nära några rasister eller nazister och därför är inte min rädsla lika stor (jämför dem inte, jämför bara rädslan). Jag ska inte behöva vara rädd för likasinnade. Det ska vara tryggt för mig i vänster-sammanhang men jag känner inte att det är det för mig längre. Om någon inte håller med mig - det är helt okej - men måste jag attackeras personligt för vi inte håller med varandra? Ska vi inte kunna umgås, prata eller ens andas i varandras närhet utan att slåss - bara för vi inte håller med varandra? Vi har ju samma grundåsikter. Vad spelar det för roll? Jag förstår det inte.

Jag håller på att ta avstånd från såna människor just nu. Jag håller på att ta avstånd från såna sammanhang och jag håller på att försöka stå upp för mig själv när jag inte håller med om något. Det går sådär men det går. De är inte bra för mig och de har aldrig varit bra för mig. Jag mår inte bra tillsammans med såna människor i längre perioder. Jag måste göra det som jag mår bra av... jag måste tänka på mig själv. Jag kommer dö annars, på riktigt. Jag har självmordstankar just nu och jag vill inte trigga igång dem och... såna här "bråk" triggar igång det.

Jag stöttar inte drev. Har aldrig gjort och kommer aldrig göra.

-

Jag tror att det finns något gott i alla människor. Det innebär inte att man ska umgås med människor som gjort onda gärningar så som mördat någon eller misshandlat någon. Men det är en tanke jag har och jag vill inte förlora den. Jag accepterar att det finns dåliga människor och människor som egentligen inte förtjänar att leva men det ska krävas ganska mycket för att jag ska kunna se på någon som en genuint dålig människa. Det är min största styrka men jag vet också att det är en svaghet. Jag måste bara lära mig känna igen när det är en styrka och när det är en svaghet att tänka så. Jag har försökt att ändra på mig själv utan resultat. Jag är snäll och jag är möjligtvis naiv men... jag är sån. Det är jag. Sorry but if you don't like who I am then beat it. Jag vägrar ändra på mig själv mer nu. Det är inte fel på mig och jag vet det nu.

Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal.

Broken beyond repair.

Kite - True colours.
Låt mig bara dansa till denna... ensam... så jävla ensam... vill bara vara ensam, Ensam förevigt. 

Nej, jag är inte vegan, längre.

I know for a fact att detta förmodligen kommer vara det mest provocerande inlägg jag någonsin kommer skriva. Varför? Eftersom jag har väldigt många i min närhet som tycker att det jag kommer skriva just nu är bullshit. Jag är rädd för att detta kommer göra att jag förlorar vänner eller att många av mina vänner/bekanta ser på mig på ett sämre eller annorlunda sätt men... jag måste skriva om detta. Jag tycker att det är viktigt att skriva om. Jag kommer försöka att inte bry mig om vad andra människor tycker om detta. 

Hösten 2015 bestämde jag mig för att äta mer veganskt och vegetariskt. Jag blev inspirerad av min fina vän Isa som lärde mig att det finns goda och lätta alternativ. Det verkade intressant och jag började göra mer och mer research. Det kändes som någonting jag skulle vilja göra; bli vegetarian eller vegan. Så under 2016 började jag. Jag åt uteslutande vegetariskt i flera månader och förutom ostbågar here and there så åt jag också helt veganskt flera månader. Jag hade svårt att hitta vegansk ost som smälte eller smakade lika gott som vanlig ost så jag hade även vanlig ost på pizza när jag väl åt det. Jag har försökt att köpa vegansk ost men det har varit alldeles för dyrt för någonting jag inte egentligen tyckte särskilt mycket om. De enda gångerna jag åt kött var när jag åt kycklingnuggets vilket verkligen inte hände ofta. Jag kom närmare och närmare mitt mål; att sluta äta kött, ägg och mjölkprodukter helt och hållet.
Nu kommer det; alla kan inte vara vegan. Att jag säger det kommer göra många upprörda och arga och jag kommer säkerligen få (om jag ens vågar publicera detta) en hel del "jo alla kan visst det!". Men nej, jag har försökt i över ett år och jag kan inte.

Först och främst fick jag järnbrist. Jag har en kopparspiral vilket gör att jag har mens ungefär 7-8 dagar varje månad och då riklig mens. Jag fick även b-vitaminbrist. Att ta tillskott var någonting jag var helt okej med men det tar ett tag för dem att verka ordentligt. I ungefär 2-3 månader var jag så trött på grund utav mina brister att jag knappt kunde fungera i vardagen. Jag började göra mer research. Vad behöver jag äta mer utav för att slippa ta tillskott? Så jag försökte variera min kost.

För det andra förlorade jag pengar. Jag försökte ett tag med diverse grytor och liknande som skulle kosta ungefär hälften eller mindre av vad det kostade med en måltid innehållandes kött. Jag menar linsgrytor och böngrytor. Jag tyckte inte om det. Jag tycker inte om indiska kryddor. Jag tycker inte om asiatiska kryddor. Jag tycker inte om den sortens mat och jag klarade inte av att äta det. Så jag köpte ersättningsmat istället det vill säga typ schnitzlar från t.ex. Hälsans kök. De kostar ungefär 35 kr per paket och det ligger 4 st i. Jag brukar vilja äta 2 st åt gången men det blev alldeles för dyrt så jag försökte med 1 åt gången. Jag blev mätt på detta men om jag åt middag vid kl 18.00 vaknade jag vid 04-05 på morgonen av extrema magsmärtor på grund utav hunger så det förstörde hela min dag efteråt. Det höll på så i flera månader. Jag försökte äta någonting innan jag gick och la mig men det var svårt att hålla den rutinen.

För det tredje så orkade jag inte längre när jag blev psykiskt sjuk igen. Jag är deprimerad igen och jag har svår ångest. Om jag ska kunna laga billig och vegansk mat måste jag lägga ungefär 1 timme (eller mer) i köket vid varje måltid eftersom jag måste laga allting from scratch. Jag menar bönbiffar och kikärtsbiffar exempelvis. Det är inte så lätt att göra egen mat som många tror och man måste ha ett genuint intresse för matlagning för att det ska kunna gå. Det måste också smaka bra. Jag har inte den orken längre. Jag har inte den energin eller den kreativiteten längre. Jag orkar inte... jag orkar knappt gå upp ur sängen... så hur ska jag orka laga mat 1-2 timmar per dag? Jag brukade ha en blogg och hela tiden lägga ut bilder och recept på min mat. Jag omvandlade icke-veganska recept till veganska recept och jag såg vegansk matlagning som ett stort intresse. Jag har inte det intresset längre, för jag är sjuk.

Vi kan jämföra priser också; en havremjölk kostar ungefär 19 kr där jag bor. En mjölk i samma storlek kostar 10 kr. Havremjölken kostar nästan dubbelt så mycket. Jag har haft tur med det eftersom jag endast har mjölk i kaffet och annars aldrig dricker mjölk eller har mjölk i maten. Men för någon som dricker mjölk varje dag, kanske till och med ett eller två paket i veckan...blir detta en enorm ekonomisk skillnad. Jag har inte så mycket pengar att spendera på mat. Jag är student och lever på studentlån. En vegansk ost från Astrid och aporna kostar ca 150 kr/kg. Vanlig ost kostar ca 90 kr/kg. För någon som äter ost varje dag blir också detta en enorm skillnad i utgifter.
Kosttillskott kostar dessutom också pengar. Det är åtminstone 50 kr/100 kr per månad beroende vilken sorts brist man har eller vilka sorters tillskott man tar. Alla har inte dem pengarna att lägga ut.

För att någon ska kunna lyckas vara vegan måste denna personen 1. tycka om en viss sorts mat 2. ha råd med det och/eller 3. ha tid, kunskap och energi att laga mat from scratch. Jag har inte allt det. Jag har försökt nu och jag ger upp. Jag kommer fortsätta äta veganskt så mycket som jag bara orkar och har råd med men jag har inte längre ett mål att bli vegan. Jag kommer fortsätta köpa havremjölk och jag kommer fortsätta använda sojagrädde eller havregrädde eftersom det har hjälpt både min hy och min mage att bli bättre. De senaste 2-3 månaderna har jag inte ätit särskilt mycket veganskt. Jag har mått bättre i kroppen än tidigare. Jag har inte haft ont i magen på morgonen längre av hunger och jag behöver inte längre ta några tillskott. Jag har även sparat väldigt mycket pengar.

Jag tänker heller inte vara aktiv inom veganrörelsen. Jag tänker inte vara medlem i några vegangrupper. Jag tänker inte diskutera veganism med någon. Majoriteten av vad jag stött på i veganska sammanhang är elitism och trångsynta och otrevliga, jag skulle till och med vilja säga elaka, människor. Jag tycker inte om sådana människor och det är mitt val att inte vilja beblanda mig med sådana längre.

Jag tycker att veganism är fantastiskt. Jag vill inte äta djur egentligen. Jag vill inte bidra till djurs lidande. Men jag kan inte... jag klarar inte av det. Jag vet att det låter själviskt och... då får jag vara självisk. Jag kan inte ge upp min fysiska hälsa, min psykiska hälsa och min vardag bara för att vara vegan. Det är inte värt det för mig. Om jag inte kan prestera i vardagen så blir jag hemlös och inkomstlös och skuldsatt eftersom jag inte kan betala mina räkningar. Jag kunde inte prestera på samma sätt när jag försökte vara vegan. Det är inte värt det för mig.

Jag hoppas att ingen hatar mig för detta. Om någon gör det... så vill jag ändå inte ha dig i mitt liv så... Hejdå no fucking loss for me tbh. Men jag är väldigt rädd för detta. Jag är rädd för att människor jag tycker om och bryr mig om ska prioritera min diet framför hur jag är som vän till dem. 

Antifeminister som Blaire White och Lauren Southern.

Antifeminism gör mig väldigt ledsen eftersom majoriteten utav antifeminism inte är antifeminism egentligen. 

Jag får fysiskt ont när antifeminister gör antifeminism-videos som egentligen är feminism-videos fast de förstår det inte själva. Det tycks vara en slags "coolhets"-grej att vara antifeminist i vissa kretsar precis som det är coolt att vara feminist i vissa kretsar. Jag försöker vara uppdaterad kring antifeminister också, inte bara feminister, vilket innebär att jag har sett många av bland annat Lauren Southern och Blaire White's videos. Grejen med dessa är att vad de säger... grundar sig i antifeminism. De problemen de tar upp, anledningarna till varför de är antifeminister.. de tror att de kritiserar feminism när de egentligen kritiserar antifeminism. De är feminister men de förstår det inte själva eftersom de inte har någon aning om vad feminism innebär. Jag kan försöka ge exempel:

I Blaire Whites video "Female Privilege" beskriver hon hur hon upplevt privilegier som kvinna jämfört med tidigare (hon är transkvinna). Ett exempel är att främlingar är mycket trevligare mot henne och exempelvis håller upp dörren för henne eller låter henne få en sittplats på tåget om alla är upptagna. "Ladies first". Sedan nämner hon vilka sorters orättvisor män står ut med som exempelvis att män sitter i fängelse dubbelt så lång tid för samma brott än kvinnor och att män är den primära gruppen som utsätts för gatuvåld. Hon nämner också kvinnors våld mot män och hur det inte tas på allvar.
Det som Blaire inte förstår är att främlingar är mer trevliga mot henne eftersom de tror att hon behöver det. De är mer försiktiga med henne eftersom de tror att hon är känslig, eftersom hon är kvinna. De privilegier hon beskriver är intressanta och absolut värda att ta upp. Som feminist kan jag granska dem och se att de finns där på grund utav antifeminism. 
Män ses som tuffare och som starkare. Det innebär att många män är utsatta och mår dåligt eftersom det faktiskt inte är ett karaktärsdrag typiskt för män. Det finns kvinnor som också är tuffa och starka. En kvinna kan slå en man lika hårt som en man kan slå en kvinna. Det är dock så att eftersom vi har våra bestämda roller som män och kvinnor blir vi behandlade olika - när vi borde bli behandlade lika. Antifeminister förstår inte att det är just det här feminism handlar om: att bli behandlade lika. Att bli behandlade lika innebär inte att vi ska få samma fängelsestraff för samma brott precis som vi ska ha samma lön för samma arbete. Grejen är att vi måste först kunna se kvinnor som lika bra som män för att vi ska kunna se dom som lika dåliga som män. Vi måste se på kvinnor som människor. Vi måste kunna se på varandra som människor och inte som kön.
Feminister vill avskaffa patriarkatet och könsrollerna. Feminister vill inte att män ska ses på som starkare och tuffare än kvinnor.
Män som blir slagna av kvinnor blir inte tagna på lika stort allvar som kvinnor som blir slagna av män på grund utav antifeminism. "Kvinnor kan inte göra lika stor skada som män och män är inte lika känsliga som kvinnor" = antifeministisk åsikt och en åsikt som feminister inte har.

Anledningen till att antifeminister som Lauren Southern och Blaire White inte förstår att de lika gärna skulle kunna driva en feministisk kamp med sina videos (om de bara bytte inriktning lite) är för att feminister ofta fokuserar på kvinnors förtryck och orättvisor som kvinnor utsätts för. Det är viktigt som feminist att vara medveten om att kvinnor är förtryckta men det innebär inte att man måste ignorera orättvisan som män utsätts för - på grund utav patriarkatet och på grund utav förtrycket mot kvinnor. Det blir dock svårt att veta vart fokusen ska ligga. När ska vi låta män ta plats? Får män ta plats alls? Och så vidare. Patriarkatet påverkar män negativt också. Det är denna negativa påverkan som gör att män blir negativa och destruktiva för kvinnor.

Lauren Southern är tjejen som är känd för "Girl destroys feminism in 3 minutes". Jag har skrivit ett inlägg om den videon tidigare men jag vet inte om jag har raderat det inlägget. I princip allting hon säger är, precis som Blaire Whites video, på grund utav antifeminism i samhället och inte feminism. Att män blir behandlade sämre är inte en produkt av feminism utan en produkt av antifeminism. Antifeminism innebär att se ner på allting som anses kvinnligt och mycket av det hon tar upp är "kvinnliga" egenskaper eller "kvinnliga problem" så som känslor, våldtäkt och psykisk ohälsa.

Det gör mig väldigt frustrerad, därmed den fysiska smärtan av dessa videos, eftersom kvinnor som Blaire White och Lauren Southern hade kunnat vara nyttiga för feminismen. De är inte korkade, de har bara missförstått. Jag klandrar inte dem egentligen. Det är inte så lätt att ha koll på feminism idag eftersom feminister hela tiden blir motarbetade av feminister men också eftersom feminismen är så stor idag. Det blir så att de som syns och hörs mest är de som inte presenterar feminismen på ett "bra" eller "rätt" sätt. Jag säger inte att jag är en sån som borde höras eller synas mer men jag tycker ändå att det finns mycket inom feminism som skulle kunna förbättras. Vi måste försöka få med dessa egentligen gömda feminister i vår kamp eftersom varje människa är viktig och kommer göra skillnad.

Vad är kvinnohat?

Jag tror faktiskt inte att jag någonstans läst en lättläst, lättförståelig eller beskrivande text om vad kvinnohat egentligen är och innebär. Jag som inbiten och erfaren feminist har faktiskt inte särskilt stor koll på vad det innebär alla dagar... eftersom det bara används i samband med manshat (som jag kan mycket om). Jag tänkte att jag måste ta reda på vad kvinnohat är, på riktigt, och skriva om det.

Kvinnohat och "misogyni" (samma sak) innebär ett förtryck mot kvinnor. Det är egentligen inte ett hat så som "jag hatar curry". Det jobbigaste inom feminismen måste egentligen vara felanvändandet av "hat". Människor förstår inte vad "hata" innebär när det kommer till politik och speciellt inte när det kommer till feminism.
Kvinnohat innebär att man ser ner på kvinnor vilket leder till förtryck av kvinnor. Och vad betyder förtryck? Förtrycka skulle kunna vara bestämma över/styra över/plåga/hämma/trycka ner och orättvist behandla. En slags politisk orättvisa = förtryck.

Ett exempel på en kvinnohatare är Charlie Harper i tv-serien Two and a half men. Charlie förstår inte själv att han är kvinnohatare och säger till sitt försvar "jag är tvärtom, jag älskar ju kvinnor!". Charlie Harper ser inte kvinnor som en jämlike, han ser dem som objekt, visserligen ett objekt som han älskar men nevertheless ett objekt. Charlie Harper kan inte föreställa sig en givande romantisk relation med en kvinna eller ens kunna se en kvinna som en riktig vän. Han ser kvinnor som kvinnor, som kön - inte som människor eller som individer. 


Kvinnohat = se kvinnor som mindre värda än män.
Kvinnohat = se kvinnor som sexuella objekt.
Kvinnohat = att se kvinnor som lite mindre intelligenta än män.
Kvinnohat = att se kvinnor på ett speciellt sätt (oftast på ett dåligt sätt)

Feminister pratar mycket om att det finns ett "internaliserat kvinnohat" i samhället. Vad innebär detta? Det innebär att även kvinnor hatar kvinnor. Det innebär att alla bär på ett kvinnohat eftersom vi lär oss att hata kvinnor. Läs mer här: http://ladydahmer.nu/tag/internaliserat-kvinnohat/ 

På vilket sätt kan kvinnohat leda till privilegier? Nu kanske ni undrar: vadå privilegier? Kvinnor har ju inga privilegier? Och nä, egentligen har dem inte det. Det är inga "privilegier" de har för de ses på som starka eller bättre utan tvärtom. Det talas ofta om att kvinnor också har privilegier i samhället, speciellt från antifeminist-sidan. Det kan mycket väl stämma. Men... dessa privilegier grundar sig i kvinnohat. Privilegier på grund utav kvinnohat är exempelvis hur en kvinna kan "rise to the power" genom att ligga med sina chefer (så jävla många meninists som grinar över detta, har det ens hänt eller är det bara en myt?) eftersom hon endast ses som ett sexuellt objekt och kan utnyttja detta till sin "fördel" (hur det nu är en fördel att ligga med män man inte vill ligga med förstår ju inte jag dock). + Hur kan det vara en fördel att inte få ett jobb på grund utav sin kompetens utan tvingas ligga för att få det? Ah jag vet inte. Men iaf. Meninists brukar ta upp det.

Här går att läsa mer: https://en.wikipedia.org/wiki/Misogyny

Men att vara kvinnohatare innebär inte alltid att man är medveten om det (tillexempel Charlie Harper som jag nämnde ovan). Det behöver inte vara medvetet att man eller hur man förtrycker kvinnor heller. Det är det som är så jävla svårt och tricky med kvinnohat. När är det kvinnohat och när är det "så det alltid har varit?" När är det kvinnohat och när är det "normalt"? Kan det vara så att kvinnohat = så som det alltid har varit och kan det vara så att kvinnohat = "normalt"? Och det är också därför det är så svårt att känna igen och bestämma kvinnohat. Det är så vanligt, så normaliserat, så inlärt och så inpräntat i oss. Kvinnohat har alltid funnits. Manshat är något nytt. Utan kvinnohat hade det inte funnits något manshat.
Det är just detta som är feministers främsta punkt: att ta bort kvinnohatet från samhället.

"She cuts for attention"

Jag är så jävla förbannad just nu.

Det här är inte så jävla ovanligt. Jag har fått tonvis med kommentarer liknade de som står ovan för att jag har "visat" mina ärr på mina bilder. Det visar bara vilken jävla okunskap som finns kring att skada sig själv och då speciellt skära sig själv. Så låt mig utbilda er lite.

Det absolut vanligaste handlar om att någon "skär sig för att få uppmärksamhet". Jag har också varit sån - anklagat andra för att göra det "för uppmärksamhet" och därmed inte må dåligt på riktigt. Nu är jag äldre och förstår att jag periodvis varit likadan och under dessa perioderna har jag mått dåligt på riktigt. Vad innebär det om någon skär sig själv för att få uppmärksamhet? Varför vill vi ha uppmärksamhet på det sättet? För att vi mår dåligt. Det finns inget fel i att vilja ha uppmärksamhet för att man mår fucking piss. Att skära sig själv kan vara ett rop på hjälp till omgivningen och för att ropet på hjälp ska höras så visar man sina ärr/sår på något sätt. Jag har kämpat med självskadebeteende i 12 år nu. Jag började inte skära mig för att få uppmärksamhet men jag har använt det som ett sätt att få uppmärksamhet. Jag skar mig huvudsakligen för att jag ville kontrollera min ångest men när skadan var gjord så använde jag ärren och såren till att få uppmärksamhet. Det blev som en dubbel användning av självskadebeteendet. När jag var 19-20 fick jag ett återfall efter att ha varit självskadefri i 2 år. Då handlade det plötsligt inte alls om att få uppmärksamhet och tiden efter handlade det inte om det heller. Jag var inte längre en osäker tonåring som behövde hjälp utan jag var en osäker vuxen som behövde kontroll. Jag ville inte att någon skulle se mina sår men jag struntade blankt i om någon gjorde det för jag brydde mig inte om någonting. När människor då försökte hindra mig från att skära mig så dolde jag det - för jag ville inte sluta. Det var mitt enda sätt att hantera ångest.

"Skär vertikalt för resultat, horisontalt för uppmärksamhet". Det finns ingen som skär sig för att dö. Att skära sig handlar inte om att dö på något sätt, det handlar om att hantera och bearbeta psykisk smärta genom att man byter ut den till en fysisk. Det kan handla om att skada sig själv för att man hatar sig själv. Det kan handla om att kontrollera ångest. Det kan handla om att rena sig själv. Det kan handla om att straffa sig själv. Det finns många olika anledningar till varför men inte en enda av dessa är för att man försöker ta livet av sig. Många har använt uttrycket "jag skär inte för att dö, jag skär för att leva" och det är faktiskt en ganska bra beskrivning av vad det egentligen innebär att skära sig själv.

(Och alltså... detta är egentligen ingenting jag vill skriva om längre, alls. Jag vill inte skriva om det på grund utav stigmat och okunskapen, på grund utav att det är triggande för mig, på grund utav att jag vill gå vidare och framförallt för jag inte längre vill vara "Jonna som skär sig". Den stämpeln har hemsökt mig i flera år och jag vill. inte. vara. den personen längre och jag är inte den personen längre. Jag blev bara så arg och så ledsen när jag läste deras kommentarer (som inte var till mig, det var till en annan tjej) att jag bara.. kände mig tvungen att skriva någonting om det.) 

Glitterfeminism.

Nu är feminister i krig med varandra igen. Jag ska försöka sammanfatta vad det handlar om.

Den här gången handlar det om "glitterfeminister". Vad är en glitterfeminist? Antagligen är det någon med pastellfärgat hår, tjocka ögonbryn i samma pastellfärg, glittersmink, glitter-pastell-kläder och septumpiercing. Det låter som en antifeminists beskrivning av "the typical radical feminist" om du frågar mig och jag förstår inte varför en utseendebeskrivning skulle vara relevant alls (?) Det är också en feminist som inte är särskilt påläst om feminism. Nu ska inte jag komma här och ba "jag studerar faktiskt genusvetenskap 31-60 på universitetet så jag är fan påläst" och vara ett elitistiskt äckel. En glitterfeminist kan det mesta om sin feminism genom tumblr och är väldigt bråkig online. En glitterfeminist är alltså "den moderna" typen av feminist. Det är dock inte allt. Glitterfeminism beskrivs också i sammanhang där normsmala feminister lägger ut "hyllande" videos och bilder på sin halvnakna och normsmala/normsnygga kropp och beskriver det som "empowering." Det är "peppande" att se normsnygga tjejer visa minimala skavanker. Feminister som inte anser sig själva vara normsnygga/normsmala eller queerfeminister blir förbannade eftersom dessa "glitterfeminister" tar alldeles för mycket plats inom feminismen. Glitterfeminister blir den allmänna synen av feminister - vilket är en "felaktig" bild av hur feminister är, tycker, ser ut och beter sig. Glitterfeminister benämner alltså icke-feministiska handlingar som feministiska. Det är t.ex. inte feministiskt, enligt vissa, att använda smink eftersom det är ett patriarkalt påhitt. Det är kanske stärkande för den enskilda individen att använda smink men för feminismen i helhet är det tvärtom eftersom det spär på patriarkala värderingar. På samma sätt blir det inte feministiskt att ge plats åt halvnakna normsnygga och normsmala tjejer som visar upp sina kroppar på diverse kroppspositivitets-forum.
Glitterfeminism är förresten besläktat med "popfeminism" (Beyoncé och Taylor Swift typ se video här och här).

Jag kan förstå att man som påläst feminist irriterar sig på "unga glitterfeminister på tumblr" som skriker om patriarkat när de förmodligen inte har en aning om vad patriarkatet egentligen är och innebär. Gällande feminism måste man tyvärr ibland vara lite elitistisk eftersom det finns mycket inom feminism som är politiska termer, akademiskt språk blabla... Ja ni vet (jag försöker göra min blogg så lättläst som möjligt t.ex.). Jag kan också bli förbannad på det. Det är på grund utav den typen av "feminism" som jag inte blir tagen på allvar eller varför jag blir hånad online så fort jag nämner att jag är feminist (inte bara, men det är absolut en av anledningarna). Jag kan också förstå varför man som tjock blir förbannad är normsmala tar plats i rörelser där det faktiskt är dags för tjocka att få ta plats. Jag som tjock kan t.ex. bli förbannad när jag ser snygga kändisar praisa sina kroppar på instagram och få hyllningar för det för hela samhället praisar deras kroppar? De får alltid hyllningar? De är normsnygga och normsmala hello, varför ska de få mer uppmärksamhet? Ungefär. Jag förstår alltså grejen.



Det jag inte förstår är varför fellow feminister kan ta varje tillfälle i akt att på något sätt trycka ner varandra när det finns så mycket annat än fokusera på som ja jag vet inte... patriarkatet? Patriarkalt förtryck? Att färger/leksaker/barn könas på ett speciellt sätt? Löneskillnader? Våldtäkter? Mord? Kvinnohat? Osv osv osv. Jag säger inte att jag driver min feminism på ett bättre sätt än andra, verkligen inte. Men jag kommer aldrig någonsin stötta att trycka ner andra feminister. Jag är så jävla OVER IT, så fucking over it. De är mina systrar trots att de driver "dålig feminism"(sådan finns ju, glitterfeminism exempelvis är enligt mig dålig feminism som ska bekämpas men inte genom hat/drev/påhopp/hån/bråk). Forum där feminism diskuteras och drivs ska aldrig kännas otrygga för en annan feminist. Det är fan antifeministiskt, enligt mig, att trycka ner andra kvinnor så varför feminister det så mycket? Det jag inte heller förstår är varför en utseendebeskrivning krävs när en frågar vad en glitterfeminist är för någonting. Det är som att en queerfeminist skulle beskriva en radikalfeminist som "visar gärna upp en hårig armhåla på profilbilder, ofärgat och oklippt hår i naturliga färger som råttfärgat eller brunt, bär aldrig smink förutom läppstift ibland, klär sig i naturfärger som brunt, militärgrönt, vinrött och svart". Att bedömas på grund utav våra utseenden är patriarkalt. Det är antifeministiskt att beskriva en "glitterfeminist" som ett utseende. Jag stöttar inte patriarkala handlingar eller antifeministiska handlingar. Vill vi göra samhället mer feministiskt? Vill vi göra samhället mer kvinnovänligt? Vi kanske ska börja med att granska oss själva. Vi kanske ska börja med feminismen.

Hur löser vi detta? Det är trots allt rätt naturligt att alla inte kommer överens när det finns så många olika typer av feminism. Jag har inte ett svar på det, egentligen. Jag tror dock att kommunikation och diskussion kan lösa det mesta när det handlar om politik och speciellt när det handlar om interna problem. När jag stöter på en glitterfeminist i mina diskussioner så hånar inte jag henne, jag bråkar inte med henne, jag får inte henne att känna sig otrygg. Jag försöker lära henne om den feminism som jag tycker är "äkta" och försöker föra en sansad diskussion. Om jag märker att hon, trots mina försök, inte vill diskutera eller förstå mig så ger jag upp och låter henne vara.

Over and out. 

Ventilation nummer två.

Jag är så arg på mig själv. Jag är så arg på mig själv för att jag inte ger upp... låter det helt galet? Jag blir arg på min egen styrka och uthållighet för det hade varit så Satans skönt att ge upp och gå in i helt i min sorg. Innebär "ge upp" att man kan slappna av mer? Jag tror det. När jag har gett upp tidigare har jag mått dåligt men jag kan inte jämföra det med någonting som jag känner nu. Nu har jag ett ansvar och jag har måsten. Jag kan inte bara ligga i sängen hela dagen även om jag så gärna vill det. Det kanske låter som om jag har en enorm fördel som faktiskt orkar ta mig ur sängen och... ja det kanske jag har. Det är ingen tävling. Jag mår fortfarande dåligt. Jag går upp och jag andas men jag lever inte längre. Jag existerar men jag finns inte längre. Jag hatar att jag känner att jag måste förklara mig och ursäkta mig för att bli "tagen på allvar". Det känns så töntigt att hålla på så. Men jag vet ju... att när det kommer till psykisk ohälsa så jämför alla. Alla känner sig så missförstådda och ensamma så de kan inte tro på att någon någonsin kan känna sig så ledsna som de själva gör. Jag vet hur det är. Jag är likadan.

Det största problemet för mig just nu är tryggheten. Jag känner ingen trygghet någonstans längre. Det är ingens fel. Jag känner mig otrygg i mig själv och därför blir det otryggt med andra människor också. Jag är livrädd för min påverkan på andra människor. Vart ska jag ta vägen? Jag är så vilsen och jag har inte längre någon bas, inget space som är mitt, ingen trygg plats att landa på. Jag bara springer omkring... slungas runt. Jag når inte marken.

Den senaste tiden har jag undrat vad det är för fel på mig och varför vissa människor inte "vill ha mig". Jag klandrar min ångest. Jag klandrar mitt mående. Vem orkar med någon som ibland vill dö eller skada sig själv? Jag vet ju själv att jag inte hade orkat med det. Det är ju så att vissa blir mer påverkade än andra. Jag vill inte påverka någon negativt. Jag står inte ut med den tanken. Och samtidigt vet jag att det inte är mitt fel. Hur ska jag göra för att inte påverka någon negativt? Stänga in allt i mig själv? Det går inte. Vara tyst? Det går inte. Låtsas som ingenting? Det går inte. Hantera det ensam? Jag försöker men jag kan inte... 

Jag känner mig så oerhört gammal... och så oerhört ung. Jag dras hela tiden mellan detta. Jag känner mig inte som 24 år. Jag känner mig inte vuxen. Jag känner mig som ett barn. Samtidigt känner jag mig som en väldigt gammal människa med väldigt mycket bagage. Allting känns så tungt idag. Och jag måste skriva om det. Jag kan inte bara sitta här och känna det längre. Jag måste få det ur mig.

Ventilation.

Jag är faktiskt inte den som gråter särskilt mycket, eller ofta. Så när jag väl gör det känns det jobbigt för då vet jag att jag nått min gräns. När jag gråter så gråter jag inte "lite" utan det blir alltid för mycket, som om allting vill komma ut på samma gång, som om någonting försöker tränga sig ut ifrån hål som är alldeles för små. Det blir en slags klaustrofobisk känsla för mig eftersom det som ligger inuti mig inte kan komma ut, som om min kropp är alldeles för trång för att hålla kvar det. Och ja, så känns det... min kropp är alldeles för trång, alldeles för liten och jag är alldeles för instängd. Jag vill bara krypa ut ur min kropp och sträcka ut mig, så mycket som jag bara kan.
Jag vet inte hur jag ska beskriva psykisk smärta egentligen. Jag måste jämföra det med något annat, gärna något fysiskt. Det hör ihop så mycket, psykisk och fysisk. Och jag har kombinerat de två alldeles för mycket. Jag hatar att jag har självskadeärr över i princip hela min kropp. Ibland undrar jag varför jag hatar det, om det är för att jag skäms, inte vill ha dem där eller förknippas med självskada eller för att jag inte längre har någonstans att skära mig på, om jag skulle vilja börja igen? Fan så jobbigt det var att skriva det där... för jag har verkligen undrat.

Jag vet inte hur jag ska hantera psykisk smärta egentligen. Jag vet bara hur jag har hanterat den tidigare - genom att skada mig själv - och därför ligger det i bakhuvudet hela tiden. Jag önskar att jag aldrig någonsin började skära mig själv men samtidigt vet jag att jag förmodligen inte hade varit vid liv om jag inte gjort det. Jag har inte skurit mig på över 3 år. Officiellt slutade jag 2011 men hade ett kort återfall hösten 2013. Trots att jag haft så långa perioder där jag inte skurit mig så.. vet jag inte riktigt hur jag ska hantera psykisk smärta utan att tänka på det. Jag vet ju att det går.. men ändå tänker jag på det. Jag står bara inte ut med den där klaustrofobiska känslan... den där ångesten... den där paniken... den där sorgen... Och jag vet inte hur jag ska beskriva det. Inga ord räcker till.

Nej, jag röstar inte på F!.

Jag är avstängd från Facebook i 7 dagar (hur överlever jag? Jag vet inte. Jag bloggar istället) och blev taggad i en länk av en snubbe som tyckte att jag skulle "kritisera mina egna åsikter" och eftersom jag är blockerad kan jag inte svara så jag svarar här. Han skrev "du kommer säkert inte titta på hela videon, det är jag rätt säker på. Men en av de viktigaste egenskaperna som vuxen är att kunna kritisera sina egna åsikter och värderingar även reflektera över varför man har dom och se brister i dem. Gör ett försök!" och så länkade han Angry Foreigners video "Vad innebär F!s politik?". Den här snubben verkar känna mig bättre än vad jag känner mig själv för jag hade ingen aning om att jag röstade på F!. Well that's news to me! Är det inte fantastiskt när snubbar berättar för mig om vem jag är, vilka åsikter jag står för och vilka värderingar jag har baserat utifrån min titel som "feminist"? Also: det finns nog ingen som kritiserar och reflekterar över sina egna åsikter och värderingar mer än mig, speciellt nu lol. 

Det finns en grundläggande regel för att vara feminist. Det finns en sak som man "måste" stå för; det ska vara jämlikhet mellan könen. Men hur man sedan når jämlikhet mellan könen kan skifta från feminist till feminist. Alla tycker olika kring hur samhället ser ut och fungerar och därmed: tillvägagångssättet blir annorlunda. Det finns olika typer av feminism. Det finns exempelvis högerfeminister, vänsterfeminister, radikalfeminister, liberalfeminister och queerfeminister och så vidare. Det kommer ta alldeles för lång tid för mig att förklara vad allt innebär men jag räknar med att ni förstår vad vänster, höger och liberal betyder. Att anta att jag röstar på F! eftersom jag är feminist det... well, jag ska vara snäll... innebär att man inte är så insatt i politik. Den här snubben är inte ensam om att göra detta. Min pappa t.ex. som varje gång vi diskuterar feminism säger att "ni säger ju att" och "ni tycker ju att" och jag förstår inte alls vad han menar för jag tycker inte så och jag säger inte så. Att "vara feminist" innebär inte att jag är på ett speciellt sätt. Det är en politisk åsikt, en värdering, inte ett typ personlighetsdrag.
Min feminism innebär inte så mycket egentligen. Jag tror på ett patriarkat och jag tror på att kvinnor är förtryckta och jag tror på att kvinnor är lika mycket värda som män och män är lika mycket värda som kvinnor och att ickebinära är lika mycket värda som män och kvinnor. Det är inte mycket mer än så (jag har redan skrivit väldigt många gånger att manshat inte har någonting med feminism och göra, speciellt inte min). 

Nej, jag röstar inte på F!. Det finns inte något parti som speglar mina värderingar eller mina åsikter. Det spelar egentligen ingen roll om jag hade röstat heller för valet står i princip mellan att rösta på sossarna eller borgarna. Jag måste också erkänna att jag inte är så insatt i politik att jag tycker att jag kan ta ställning för något parti alls. Jag har ingen aning om F!s punktprogram eller exempelvis Sverigedemokraternas punktprogram eller Socialdemokraternas punktprogram så hur ska jag kunna veta vad dessa står för egentligen? Jag vet bara vad jag själv tycker och vad ifrån jag vet så finns det inget riksdagsparti som passar mig.