Drink with responsibility.

Det här med viktnedgång... eller att bli hälsosam i ren allmänhet är en jävla plåga, inte undra på att så många människor blir tjocka... Grejen är dessutom att det inte är svårt egentligen att INTE BLI FET men när man väl BLIVIT FET är det så otroligt svårt att bli "smal" eller "normal" igen. Fast alltså, okej, jag kanske ska ta det hela från början innan jag skriver ett helt skumt inlägg som ingen riktigt förstår förutom jag själv.

(Jag har varit överviktig så länge som jag kan komma ihåg, men problemen började 2008-2009 när jag blev drogfri och började tröstäta/BED etc)
Bestämde mig för inte så längesen att det tamejfan får vara nog nu. Jag lever ganska ohälsosamt och jag mår inte bra utav det, både psykiskt och fysiskt. När jag sedan märkte att fan jag har nästan gått upp alla kilon jag gick ner förr-förra sommaren så kändes det ganska pissigt, inte bara ganska utan så jävla pissigt dessutom - för mitt självförtroende var i toppen under den tiden och förstående if I may say so för jag var snygg då, faktiskt. Så jag bestämde mig efter nyår någon gång att försöka gå ner i vikt igen och det gick sådär... jag var kanske inte riktigt lika peppad som jag trodde och kände inte riktigt motivationen. För att jag ska kunna göra någonting "storslaget" så måste jag få en slags knäpp, ett uppvaknande. Jag började mäta i centimeter istället för kilon efter ett tag och det gick ganska sakta, men åt rätt håll. Från 5 mars till 17 maj hade jag gått ner totalt 16 centimeter runt magen, till exempel. Det gick trots det alldeles för sakta för mig på något sätt och i takt med alla jävla personliga problem gick jag upp igen och blev ännu mer ohälsosam. Jag orkade inte laga mat så jag åt skräpmat hela tiden, eller inte alls, vilket gjorde min kropp till kaos, passande ihop med mitt psyke. Så... För lite mer än en vecka sedan så laddade jag ner appen shape-up som räknar kalorier, hur smidig som helst och jag har sedan dess faktiskt haft ett helt okej hälsosamt liv. Jag slutade också dricka coca cola då.
Jag har druckit ungefär 2 liter coca cola per dag, mer eller mindre, i flera år. Jag skulle vilja säga att det började 2006 ungefär... det var väl då det blev ett dagligt intag. Jag har sen dess mått jävligt dåligt, det går inte att beskriva med ord hur dåligt jag mår och jag VET att det är på grund utav den där JÄVLA coca colan. Jag får inte längre det där dagliga sockerintaget som jag är så van vid och det har gett min kropp en sån total chock så jag vet inte vad jag ska göra. Jag har tillochmed försökt med att dricka 50 cl varje dag eller en burk bara för att trappa ner men det fungerar inte heller.
Jag känner;
- extrem yrsel
- huvudvärk som liknar migrän
- ångest
- skakningar
- överdriven trötthet
- sömnsvårigheter
- koncentrationssvårigheter
- "sega" tankar och svårigheter att formulera mig
- svettningar
Alltså... alla dessa symptom är ju inte BARA på grund av kroppens chock utan även min psykiska ohälsa. Det är som om mina psykiska problem dubblas gånger tusen tillsammans med massa nya problem som nu är mer fysiska. Men... resultat kommer ju och jag vet att det är värt det i slutändan, men det är ändå så otroligt svårt.
- 4 kg redan, och det känns så jävla gött!

Så... seriöst, var rädda om er själva gällande läsken. Den påverkar mer än vad man tror och detta känns nästan värre än när jag försökte bli drogfri från "riktiga" droger och inte bara SOCKER. Abstinensen är fruktansvärd.

Liten hemsk uppdatering...

Det är som i en film. En sorglig låt, någon som flyttar sig från en position till en annan i sängen, som om timmar går förbi och personen gör ingenting annat än o förflytta sig i sitt rum. Jag antar att om man skulle göra en film om mig så är det precis så filmen skulle se ut. Musik – och jag som klipps från en plats i mitt rum till en annan. Ledsna ansiktsuttryck, ibland trycker jag naglarna mot väggen och då kanske kameran zoomar in, fokuserar på mina naglar och sen min blick… Jag vet precis vilken låt som skulle spelas i bakgrunden. Nitesky med John LaMonica och Robot Koch. ”No-one knows what it’s like…” Kanske säger sådana scener mer än tusen ord. Ibland skulle det plinga till i datorn och jag reser mig upp med ett ryck och sen med besviken min sjunker ihop igen med axlarna, tittar åt sidan och kameran zoomar in på mitt ansikte och alla känslor… alla förbannad jävla känslor blottas i mina ögon framför kameran som fångar allt. ”I get lost, all the time…” Det kanske till och med hade funnits en scen där man filmat en klocka och sedan speedat upp tiden så det ser ut som om timmar och minuter går förbi på bara några sekunder, och jag som ligger där i samma position i sängen… ”No-one sees what it’s like… You and me, you and I…”

Jag vill berätta lite om anledningen till varför jag egentligen lever idag, den största anledningen. Hoppet. Det kanske låter jättebra just nu och säga ”jag lever för jag har hopp” men det är egentligen inte så. Jag har inte hoppet, hoppet har mig. Jag har naglat mig fast i hoppets skinn, mina fingrar liknar klor för jag håller i så hårt, river, biter och håller mig fast. Hoppet försöker skaka av sig mig, säger ”hallå, det är ingen idé, ge upp” men jag håller mig fast och hoppet skriker. Ibland förlorar jag hoppet… men jag hittar alltid det igen, det kan inte gömma sig från mig. Jag är som ett virus för hoppet, som ett irriterande sår som aldrig läker, som en fästing omöjlig att dra bort, en jävla sjukdom. Jag tror inte jag någonsin kommer kunna se mig själv som någon som har ljus i sig… utan alltid vara någon som ljuset har i sig, som en fläck.

Jag menar det när jag säger att jag kommer fan aldrig att ge upp. Det är egentligen ett friskhetstecken; jag tänker aldrig ta livet av mig.  Men spelar det verkligen någon roll? Vad är det för mening om det enda man lever för är för att inte ge upp? Leva för att leva, oavsett hur eller varför, bara leva? Livet tappar plötsligt sin mening då när det EGENTLIGEN inte finns någon mening med att leva förutom att leva. Jag går runt, jag andas och jag rör mig men jag lever inte, inte egentligen. De senaste dagarna har jag känt sådant äckel över mig själv och nästan över andra också, på ett sätt som är helt obegripligt för mig. Mänsklig kontakt äcklar mig och det räcker med att jag bara föreställer mig någon som tar i mig och jag får rysningar för jag vill inte. Jag vill inte smitta av mig, jag är äcklig, det är inte ni som är äckliga utan det är jag. Jag vill inte smitta av mig på er.

Jag har börjat grubbla på varför folk egentligen tycker om mig. Det är egentligen ett friskhetstecken; jag vet att folk tycker om mig. Men varför? Det finns enligt mig ingen ordentlig förklaring på varför folk tycker om mig, de bara gör det, men jag kan inte se eller förstå varför. Ju mer jag grubblar desto mer fel hittar jag, desto mer anledningar hittar jag till varför de INTE BORDE tycka om mig – inte tvärtom. 

Jag kan känna lycka ibland, och en känsla av att vara nöjd med min tillvaro. Ibland kommer de där tankarna upp ”fan vad skönt det känns just nu” eller att jag ler och skrattar bara för jag känner mig bubblig och glad. Det är ju egentligen ett friskhetstecken; jag kan känna lycka. Men jag är inte lycklig. Jag känner mig aldrig lycklig. Bara för jag känner mig glad så ÄR jag inte glad. Jag skulle nog vilja påstå att jag alltid, mer eller mindre, är olycklig. Jag är allmänt olycklig. Det har aldrig låtit så rätt innan, så sant… jag är olycklig.

Men… hoppet försvinner inte, det kan inte försvinna ifrån mig. Och de där känslorna jag känner ibland; lycka, glädje och att vara nöjd – de försvinner inte heller. De kommer kanske mer sällan ibland men de kommer alltid tillbaka. De omkring mig som älskar mig, som tycker om mig, de försvinner inte heller. De som försvinner ersätts med nya och jag har alltid flera stycken där som jag vet vill mig väl, som vill hjälpa mig. De vill trösta mig och de lyckas! Så… jag ger aldrig upp. Aldrig.

Edit: Jag skrev detta för ungefär... 1 vecka sen och läget har förbättrats sen dess på många sätt, om inte förbättrats så förändrats. 

Självförsvar.

Som många i min bekantskapskrets vet så går jag ut och gungar för att bli av med ångest och dåliga tankar. Ni kanske undrar - gunga? Men ja... det är en ganska komplicerad process att förklara varför men jag kan göra ett annat inlägg om just den saken.

Jag får oftast ångest på kvällen/natten och det är då jag går ut. Jag bor i Halmstad centrum och det finns inte så mycket lekplatser med däckgungor här i närheten faktiskt förutom Gunillaparken och tidigare fanns det borta vid Örjanskolan (där har de dock bytt ut gungorna.) Det finns stora risker att gå ut speciellt i någon så central park som Gunillaparken som fint kallas för "våldtäktsparken" på nätterna eller sent på kvällarna. Eftersom jag har varit ute på nätterna flera gånger så måste jag ju ha någon slags plan för hur jag ska agera om jag hamnar i en hotfull situation. Jag är tjej, jag har min iPhone i handen när jag gungar och jag sitter på en gunga som är svår att komma av - jag låter ju som det ultimata offret? Jo kanske det. Som tur är har jag aldrig hamnat i en situation där jag har behövt försvara mig själv med våld vilket jag är väldigt glad för men den dagen skulle mycket möjligt kunna komma snart.

Mina självförsvarstips:

• Om någon tar tag i dig bakifrån, armbåga killen i skrevet eller i ansiktet vilket är möjligt när han har armarna om t.ex.din hals eller överkropp och sen spring iväg. 
• Om någon kommer emot dig framifrån, sparka killen i skrevet och sen knäa honom i ansiktet (så länge det inte gör så ont att du inte kan springa iväg sen)
• Ha sand eller småsten i handen/fickorna när du går ut som du kan kasta om en kille kommer fram mot dig hotfullt. Såg nyss på Efterlyst att man kan ha småmynt också. 
• Om du ska slå honom i ansiktet - sikta på näsan! Då får han tårar i ögonen vilket gör att han ser sämre och du kan springa iväg. 
• Om du är rökare - ha en cigarett i handen när du går för om det skulle hända någonting så kan du alltid bränna honom med cigaretten vilket gör grymt ont. 
• Prata i telefon på vägen hem och säg tydligt att "jag är snart hemma, vi ses då" och om du inte kan ringa någon - låtsas prata i telefon! Säg då också "jag är snart framme, ser dig snart, väntar du på mig?" eller liknande så den som förföljer dig blir väl medveten om att snart är du inte ensam. 
•  Dröj aldrig vid en situation - gå därifrån så fort som möjligt.
• Köp en liten hårsprayflaska som finns att köpa, den är ju ungefär.. ja... 10 cm lång? Spraya med den om du inte har pepparspray (som är olagligt nu? eller) 
• Lyssna inte på för hög musik om du känner dig osäker utan du måste vara väl medveten om din omgivning ifall du hör springande steg bakom dig t.ex.
• Om någon ropar efter dig så vinka eller låtsas som att du inte hör och stanna inte och vänta in. 
• Inte bara killar kan vara farliga utan även tjejer kan skada dig så tänk på att vara försiktig runt tjejer eller kvinnor också.
• Gå alltid där det finns belysning - ta aldrig en omväg även om det är en snabbare väg för det är inte värt det.
• Se alltid självsäker ut och om någon kommer fram så visa direkt att du inte är rädd och att du inte är någon "lätt offer" utan utstråla självsäkerhet och styrka. 

Det kanske... hjälpte lite? Det är iallafall så jag tänker när jag är ute! :D 

Små teasers!

Här är små teasers ur den självbiografiska delen som jag tänker lägga till i min "bok" :) Den som inte vet - alltså - jag ska göra en bok på internet och betala kosing för att få den utskriven och sen skicka runt till mina nära o kära som är intresserad av att läsa. Jag tänkte skriva ut ungefär 3 st och skicka runt och man måste alltså skicka tillbaka den men man får ju läsa!

"Jag vill och tänker inte spela offerkortet men om jag skriver ”allt var mitt eget fel” så blir det ju inte särskilt mycket att läsa, eller hur? Och det kommer ju knappast ge er mer insikt i min historia. Så jag skriver här i början att det var såhär JAG upplevde det, de andras synvinklar var säkert helt annorlunda. Det är det man måste tänka på när man hör någon annans historia och synvinkel - det kanske inte alls var det som hände men det var så det upplevdes. Och spelar det någon roll vad som egentligen hände? Det enda som spelar roll är ju hur jag kände och vilka spår det gav. Självklart finns det så många fina minnen också och jag har inte bara hamnat illa ut eller blivit omringad av fel personer men varför ska jag skriva upp det? Det är minnen jag vill ha kvar inom mig, jag vill inte skriva ner dem och sen låta de försvinna som jag vill med dessa."


"Det är svårt att öppna upp sig för någon man inte känner men det är ännu svårare att öppna upp sig för någon när man vet att man måste. Det var dock en tröst att veta att de var professionella och jag trodde då att de skulle förstå direkt vad jag pratade om och att jag inte behövde berätta mycket utan de skulle veta ändå, precis som om de kunde läsa tankar. Jag trodde också att de kunde göra mig glad och frisk efter bara några veckor. Jag tror att det är det största problemet när man går i terapi – tålamodet – och att man tror att det inte krävs något jobb från en själv. Jag trodde att jag inte behövde anstränga mig i terapin mer än att prata och sen skulle BUP göra mig frisk. Jag tror det var därför det inte hjälpte mig egentligen och jag tror det är därför det är många som inte får hjälp där. "

"Trots vad de kände och gjorde den natten så har de varit så blinda, och vem kan klandra dem? Jag var väldigt duktig på att dölja vad jag kände. Vissa är öppna med hur de mår och vissa är det inte. En sak kan man i alla fall slå fast; det är inte lätt att vara helt ärlig till någon man bryr sig om. Det är många som frågat mig ”men vad gjorde dina föräldrar?” och jag svarar alltid med samma frågande uttryck ”vad skulle de ha gjort för att det skulle varit annorlunda?” Det fanns ingenting de kunde göra och om de kunde göra någonting – vad spelar det för någon roll nu? Jag kan utan det minsta tvivel i hjärtat säga att jag aldrig har haft dåliga föräldrar, för det har jag inte. Idag förväntar sig barn att deras föräldrar ska agera hjältar och supermänniskor men de är inte mer människa än du. De misstag mina föräldrar gjort är samma misstag jag hade kunnat göra och de har snarare hanterat situationen ovanligt bra. Det fanns stunder då jag tyckte mamma betedde sig dåligt, det var stunder då jag önskade att pappa betedde sig annorlunda men jag tänkte aldrig för en enda sekund att de var dåliga föräldrar. Jag tror att det är den största styrkan jag har – mina föräldrar och min syn på mina föräldrar. De är mina hjältar, men de är mina mänskliga hjältar. Ju mer jag tänker och tycker att de bara är människor och att de fel de gör bara är mänskliga ju mer äkta blir deras framsteg och ju mer kan jag tro på att JAG en dag kan göra samma framsteg. För det är ju det som också tyvärr händer när barn idealiserar sina föräldrar, de blir aldrig riktiga förebilder egentligen utan bara idolbilder som barnen aldrig kan uppnå. Förr eller senare märker man, om man idealiserat en människa, att denne också gör misstag och faller precis som du. Faller inte du dubbelt så hårt då?"

HÅR!

Så... jag älskar hår, det vet alla. Jag älskar att färga hår, när jag färgar mitt hår, när andra färgar sitt hår, löshår av alla dess slag, håruppsättningar, klippa hår blablabla... Allt som har med hår o göra - I love it. Som många vet så har jag inte naturligt långt hår utan använder löshår som jag sätter dit med lim - men på en månad nu har jag inte haft i det. Hur går det egentligen med mitt lilla hårsparande nu då? En seg process... indeed. Men det går.
Jag färgar mitt hår ganska ofta och brukade göra det ännu oftare speciellt när jag hade färgat mörkt hår och den ljusa utväxten är ICKE smickrande och gör att man ser skallig ut. Många undrar hur fan jag lyckas ha något hår kvar överhuvudtaget ens på huvudet och jag tänkte dela med mig hur jag helt enkelt sköter mitt hår - för det gör jag! Det hade ju varit ganska underligt om jag INTE  skötte mitt hår eller hade någon slags hårskötsel när jag faktiskt älskar hår så mycket som jag gör. Jag ska även skriva om vad som är BIG NO NO för ditt hår.

Först och främst - jag använder numera ricinolja varannan dag för att få håret o växa snabbare. Ja - jag ser faktiskt en liten skillnad. Jag vet inte om det beror på att mitt hår faktiskt växer bara naturligt men det är väldigt billigt (100 kr flaskan för 500 ml på bodystore.com) så varför inte testa iallafall? Jag använder en pensel för hårfärg och penslar på det i botten av håret för oljan är EXTREMT FET och jättesvår att få ur håret (okej inte jättesvår men svår) och sen masserar jag hårbotten i typ 1 minut för att det ska sjunka in. Jag har i det i 30-40 minuter sen sköljer ur det. För att få ur det ur håret använder jag shampoo två gånger och sen balsam och låter balsamet sitta i i ungefär 15 minuter. BALSAM? Ja! Varje gång jag duschar låter jag balsamet sitta i en extra lång stund och medan det sitter i brukar jag raka benen/muffen/under armarna eller tvättar kroppen lite extra eller liknande... så det inte blir tråkigt o bara stå där. Jag använder olika balsam egentligen men jag har märkt att det är bäst o använda samma hela tiden och inte byta. Det bästa jag vet är Garnier Respons som jag la till i bilden för det luktar gott och är riktigt bra för mitt hår! Det är de två olika sorterna jag skiftar mellan. Alltså... gällande shampoo och balsam så är inte dyrast alltid bäst. Visst - om du har råd att köpa redigt bra grejer hos frisören go for it men de flesta har inte det. Jag använder lite olika shampoon, det är balsamet som är "the thing." När jag sen duschat klart så sprayar jag i en massa TRESemmé heat protection och sen fönar håret (jag tar också det varje gång innan jag plattar håret). Jag använder ALDRIG en vanlig borste! Jag använder ALLTID en svinborste som är så JÄVLA bra för håret. Det får ut tovor men är så jävla mycket skonsammare för håret! Speciellt när man har skadat hår som lätt bryts av som mitt. Jag råder verkligen ALLA alltså... ALLA (ser ni jag har satt en sån gul glow runt svinborsten på bilden för o extra visa hur jävla underbar jag tycker att den är) att införskaffa en svinborste. De slits inte ut på jättelänge dessutom och du behöver bara byta kanske... 1-2 gånger om året ungefär. Köp den från Åhléns - den är bäst! Om jag har lite rufsigt hår eller tovor så använder jag Natusan Kids spraybalsam. Det är skitbra! Som sagt - dyrast är fan inte alltid bäst! Du kan dessutom tillverka eget spraybalsam som jag gjorde ett tag; du blandar några klickar balsam med vatten, skakar om i en sån vattensprayflaska och sen använder :) Så. Varje dag använder jag alltså värmespray - balsamspray och svinborste!
Det är SÅ jag behåller mitt hår på huvudet!
No-no's för håret då?

Alltså... Jag förstår INTE hur folk fortfarande kan använda Proffs hårspray och tycka att det är bra. Det är rena rama hårdödaren! Personligen så håller sig inte ens håret som man vill med Proffs.
Och sen kan jag ju också säga som hårfärgsexpert... MOOD's hårfärger är så jävla dåliga för håret. De torkar ut håret DIREKT bara efter en användning trots efterbehandlingen, resultatet blir glanslöst som fan och fade'ar jättesnabbt. All kärlek åt MOOD's blekning som faktiskt är bäst men inte deras hårfärger. De luktar dessutom skitäckligt! Och såklart - nej åt den vanliga borsten. Bojkotta hårborsten! Krossa hårborsten! Mhm. Det är bra o ha en vanlig hårborste hemma för de där omöjliga tovorna eller när man ska göra en bena men använd det inte i hela håret!

Hoppas någon tyckte det här var bra eller roliga tips som ni vill testa :)!

Btw.

"du lägger ut massa bilder"  
"du gillar o ta bilder på dig själv va?"   
"okej du badar vi vet det, behöver inte massa bilder på det"
"4 bilder på din katt, vi bryr oss inte"
"fan vad mycket bröst du visar"
"du tar ofta bilder i sängen, ligger du alltid där?"
"du uppdaterar typ 5 statusar varje dag"
"allt jag ser på min facebook är dina statusar"
"asså du har så sjukt mycket bilder på din facebook xD"
"hur mycket bilder har du på dig själv på din dator?"
"hur mycket bilder tar du egentligen på dig själv?"

Jag ska bara ta det här järnspettet och bränna det lite över en eld sen våldsamt glida det ut och in i era arslen... sen ska jag bara vässa den här pålen och köra upp i era urinrör... och värst av allt så kommer jag se till så att vad ni än gör så kommer era könsorgan aldrig lukta fucking skunk. Äckel. Dö. 

-------------------------------------------------------------------------------

Känner du dig träffad av detta inlägget? Läs här innan du bestämmer dig för att bli sur på mig eller bli ledsen.    

Poly-fucking-vore!

Hittat den här nya grejen (hittat och hittat, Dollie tipsade) som varit helt sjukt roligt de senaste dagarna. Man gör egna kläd-sets och jag har speciellt gjort olika karaktärer från filmer och serier, t.ex så gjorde jag och min syster en del Disney-prinsar/manliga karaktärer i tjejversion.Här nedan visar jag några jag har gjort :D http://blinktoes.polyvore.com/ och jag har aldrig brytt mig om mode eller någonting tidigare, alltid varit... TOTALT ointresserad men det här är SÅ roligt!!!!

Jag har även gjort Amy, Bernadette och Penny från Big bang theory :) och en massa andra!!!! Kolla in och gör egna, seriöst det är så JÄVLA roligt :D http://www.polyvore.com/