Lyanna.

En dikt baserad på A song of fire and ice, den är förmodligen helt förståelig för er som inte läst böckerna.


I am a wolf of a different shape,
just as unpredictable,
just as insurgent.

We loved and we shared,
ignorant of what may come to pass.
We tried but it was never our time.

For first there was a stag lined in my sight,
Big and proud, with horns so sharp.
and how I loved but feared,
that those sharp horns would rip me to pieces.
A bastard stag soon was born,
your child with a mother that wasn't me.
My beloved stag,
your horns ripped me to pieces.

A dragon can devour both stag and wolf,
and a false dragon did devour,
ripped the wolves of my pack apart.
They called you the true dragon,
the Dragon Prince,
and what a prince you were.

Men pulled me out from my deep sleep,
told me I had to go,
forced me to leave my pack behind.
There you waited.
wanted me to be yours.
"Someone like you can make me happy, not a Dornish maiden" you said,
"Your fire might burn me" I replied,
and with a smile you promised; My fire will only give you warmth.

A started to grow inside of me,
and the rebellion grew along with him.
Oh my dear wolf brother,
promise me,
take care of my son.
"Promise me, Ned"
My last words faded away,
as did my soul.
I'm sorry for what we started,
but the love a wolf bears,
is only meant for her pups.

Avgrunden.

Hör du mig?

Jag finns här nere,

i avgrunden.

Jag knackar på dörren till omvärlden,

försöker öppna,

men den är låst.

Hör du mig?

Jag skriker här nere,

i avgrunden.

Vi är samma,

du och jag,

ändå är vi olika.

Varför är vi två,

när vi borde vara en?

Jag är en färgkarta,

en annan människa för varje nyans,

när färgerna blandas samman blir det bara svart.

Mörkret vinner alltid,

till slut.

Avgrunden,

vinner alltid,

till slut. 

Dikt

Och det fanns den dagen då jag önskade att jag vore du

innan du ömsade skinn och din insida blev blottad

När likmaskarna kravlade sig fram

förstod jag att det som fanns inuti dig dött och ruttnat bort

Som Satan i söndagshatt

bara på låtsas, aldrig på riktigt

När din färg flagnade och du visade sig vara grå

Här kan jag så ett frö med mina bara händer

och ändå finns de dagar då jag fortfarande önskar att jag vore du...

Lilla Jonna.

Skriven 2012.

Lilla Jonna.

Alltid lilla Jonna.

Alltid lilla gumman,

Lilla vännen,

Lilla du.

Lilla.

Liten.

Alltid har jag varit liten,

Aldrig har jag varit stor.

Alltid har jag funnits i bakgrunden,

Iakttagit,

Beundrat,

Längtat,

Väntat,

På att få vara stor,

Att få vara någonting,

Tillhöra någonting.

Lilla Jonna har aldrig fått komma fram.

Lilla Jonna har aldrig fått chansen att växa.

Lilla Jonna är liten och kommer alltid att vara liten så länge hon inte slutar vänta.

Lilla Jonna förstår inte att man som stor måste ta egna steg fram,

Alldeles ensam.

Lilla Jonna vet inte hur hon ska göra,

För lilla Jonna är ändå fortfarande liten.

Liten.

Dikt: Hunger

Hunger

Skriven 2012

Hungern biter i mitt bröst
Jag vill känna dig i mig
Jag vill ha dig nära

Hungern river och biter i mitt bröst
Jag måste känna dig i mig
Jag måste ha dig nära

Jag vill ha dig
Jag måste ha dig
Jag törstar efter dig
Jag hungrar efter dig

Jag vill sluka dig
Du smakar så gott
När jag smakar på dig
Jag kan inte få nog

Jag måste sluka dig
Känna hur du rör dig inom mig
Hur du växer
Hur du pulserar
Hur du sprids inom mig
Hur vi enas från två till en

Dikt: Utveckling.

Jag behöver utvecklas

Växa från frö till träd

Sträcka mig upp mot himlen

Jag behöver utvecklas

Gå ifrån larv till puppa

Från puppa till fjäril

Lära mig att flyga

Jag behöver utvecklas

Frysa från regn till vacker snö

Skapa ett vitt täcke över jorden

Sprida lek och lycka

Jag behöver utvecklas

Växa upp från ful ankunge

Till svan

Jag behöver utvecklas

Men inte förändras

Fortfarande vara samma

Men lite bättre

Dikt 6.

When you cry and you don't know why,

you desperately want to be alive

now that the sadness dies.

You ask yourself "what's going to happen now?"

you feel like a newborn child.

You have no guide, you have no safety line,

you have nothing else but yourself.

The hardest part is to face yourself, every minute of every day.

You can not hide in your dark thoughts or daydreams.

And you shut your mouth, afraid of what's coming out

The only thing you fear is left eating you inside out

You cry but no tears come out

That thing you kept so deep in yourself

is here to stay.

Självmord.

För väldigt många år sen försökte jag begå självmord, den 14e oktober 2007 för att vara exakt. Efter att jag misslyckats skrev jag ner hela händelsen - hur det kändes, varför, hur det gick till och så vidare. Här kan ni läsa om det. Kom ihåg att det här var längesen.

"Klockan är 00.02 på natten. Det är söndag och imorgon ska jag gå till skolan. Jag vill inte. Jag känner ångesten krypa up inom mig och den börjar bita i mitt skelett. Det gör så ont. Efter ett tag så sitter jag och skakar, fryser och snyftar. Jag skär mig men det hjälper inte. Jag behöver något vassare än rakblad ikväll, något farligare. Jag kom på att mamma lämnat mina gamla mediciner i badrummet.

Jag häller ut alla överblivna sömnmedel, det är ca 25 st. När jag använde dom så skulle jag ta två för att kunna somna. Dom hjälpte inte. Jag häller tillbaka dom i burken och tänker. Vill jag dö? Eller jag kanske bara vill ha lite spänning? Jag bryr mig inte om svaren. Jag häller ut ca 15 st piller i handen och sväljer dom med vatten. Jag tar fram mina ångestdämpande och sväljer en hel karta. Jag lägger mig i sängen och sätter på Rufus Wainwright - Hallelujah på repeat och väntar. Jag känner ingenting på en halvtimme. Efter ett tag känner jag att mina ögon känns tunga och mina ben börjar försvinna. Jag ligger och känner hur min själ tynar bort i en timme.

Jag börjar må illa och dricker vatten ur en vattenflaska. Min murr är så torr att tungan är stel. Jag behöver gå och kissa och sätter mig upp. Wow! Huvudet snurrar och mina ben känns så tunga och vingliga. Det känns som om någon spänt fast tio-kilos tyngder vid min midja. Jag försöker ställa mig upp men mina ben viker sig, det känns som om golvet trycker ner mina ben och gör så att jag ramlar. Jag kryper på alla fyra in till badrummet och försöker sätta mig på toalettstolen. Jag ställer mig sedan upp, håller i handfatet för att inte ramla och tittar snurrigt på min spegelbild. Jag har bara trosor på mig och jag är ful, äcklig och blodig på armarna. Fula jävla Jonna. Jag grimaserar, släpper handfatet och faller till golvet igen. Jag kryper tillbaka till mitt rum och upp i sängen och väntar. Nu dör jag! Nu dör jag! Det är över nu! Hallelujah... hallelujah...

Jag ligger och vrider och vänder mig i sängen, Jag känner mig svimfärdig och jag är jätteyr. Hela taket snurrar över mig och sängen dansar. Ovanför mig flyter det runt färgmönster och ett utav dom bildas plötsligt till ett manansikte. Jag tittar bara på hans flygande ansikte ett tag. Det känns som om jag har 50 graders feber. Jag kryper till min byrålåda, jag vet inte varför, och försöker läsa vad det står på bipacksedlarna men jag kan inte se vad det står. Bokstäverna flyttar sig. Mina ben är tunga och dom gör ont. Jag har ont överallt. Min kropp skakar. Jag kommer inte ihåg vad som hände sen, jag kanske blev medvetslös? Jag vaknar av min väckarklocka klockan sju, på golvet och känner en sprängande huvudvärk. Jag ställer mig upp och mina ben är fortfarande tunga men jag kan gå. Jag vinglar in till badrummet och tvättar ansiktet.

Jag känner mig besviken, jag dog ju? Jag kände ju hur jag tynade bort! Varför dog jag inte? Jag börjar gråta lite smått och klär på mig. Pappa hämtar mig snart.

I skolan kan jag inte fokusera mig och det känns som om jag ska ramla ihop vilken minut som helst. Innan NO'n känner jag hur jag börjar må mer illa och hela min kropp skakar. Jag går till norra vägen och köper en cola, min murr är torr så det smakar äckligt. När jag sätter mig på bussen känner jag mig värdelös.

Jag känner mig fortfarande svimfärdig med suddig blick. Mina ben är fortfarande tunga och när jag går vinglar jag lite. Om folk hade sett mig så hade dom säkert trott att jag var hög eller full.

Överdos... Har aldrig vågat det innan men inatt vågade jag. Jag lyckades inte. Vad händer med mig nu?"

Novell: Älskade syster

Novell: Älskade syster

Skriven 2007

Du kallade på mig. Jag hade inget annat val än att ignorera dig. Dina skrik, dina klagande skrik. Du såg mig lämna platsen där du låg, blottad till vem som helst som ville ta på dig. Jag gjorde inget för att hindra dem. Din sista syn i livet var att se mig gå, att se mig lämna dig.

I tidningen dagen efter var rubrikerna stora med fet text. Jag blundade varje gång jag gick förbi en löpsedel. Ingen förhörde mig, det var ju ingen som visste att vi tillbringat de sista nätterna av lovet tillsammans. Du hade ingen familj, du hade inga vänner, du hade bara mig. Jag skämdes för mycket för att erkänna att du och jag var två, att vi hörde ihop. Vem skulle vilja umgås med en sån som du? Jag antar att ditt speciella och vackra utseende lockade mig att vilja lära känna människan under fasaden. Vi lekte med sprit och pulver så fort vi fick chansen. Att få vara hög med dig var det bästa jag visste. Jag hade aldrig känt sådan tillhörighet med någon, som jag gjorde med dig.

Jag ägde dig, precis som du ägde mig. Jag älskade dig, samtidigt som jag hatade dig. Jag avskydde mina handlingar som du fick mig att göra, du svälte mig samtidigt som du gjorde mig mätt. Vi kunde inte sluta med det vi gjorde. Vi var bunda till varandra och när medicinen dödade dig, den kvällen i skogen, kände jag mig så tom och ensam.

Ett tag efter att jag mött dig så blev jag inlagd på vuxenpsyk. Jag förstod aldrig vad det var för fel på mig. Inga piller verkade på mig och de satte diagnosen psykotisk schizofreni. Dagen efter jag blev utskriven bestämde du och jag att vi skulle ut och festa med pulver och sprit i skogen, bara du och jag, som vi brukade göra. Båda hade färska skärsår på armarna, vingliga lemmar och gnista i ögonen. Vi drog några linor tillsammans. Du hade berättat att du var rädd för närkontakt och att du sov på bänkar, ändå var dina kläder alltid nya och rena. Jag fick aldrig krama dig eller hålla din hand, du ville inte, och efter ett tag ville jag inte heller ha närkontakt med en tjej som luktade svett och cigaretter.

Vi dansade jämte varann i månljuset bland träden och det enda vi såg av varandra var vårat kritvita, tuperade hår och likadana vita spetsklänningar. Båda två drog varsinn lina till av mjölvitt kokain och lade oss i gräset bland kottar och barr. Du tittade på mig och sa att du älskade mig. Jag reste mig upp men du låg kvar och stirrade med frågande blick mot mig. Jag skrek att jag inte längre ville ha med dig och göra. ”FÖRSVINN! Försvinn ur min åsyn!” gal jag emot den tjej som låg på marken med vattniga ögon. Dessa jävla ögon, de lyste alltid gult i mörkret och jag tyckte du påminde om en katt. Jag vände mig om och såg dig ligga döende i månljuset. Du skrek mitt namn ett flertal gånger men jag vägrade gå tillbaka till dig. Du skrek och när jag vände mig om var du borta.

Jag berättade äntligen för min psykolog om dig. Med tvivlande ögon lyssnade han på mina historier. Han frågade ditt fullständiga namn och jag berättade att du hette Disa Ljung men att du inte hade någon familj.

Dagen efter berättade min psykolog att det inte fanns någon person som hette Disa Ljung, att du inte var folkbokförd. ”När dog hon sa du? Dagen efter du blev utskriven?” Jag tittade på honom och kände mig sviken, detta skulle föreställa min psykolog och han skulle ju förstå mig! Jag saknade dig vid min sida.

Efter flera år av terapi insåg jag att du aldrig funnits. Jag hade aldrig rört dig och ingen hade någonsin pratat med dig, eller lagt en blick åt ditt håll när du gick jämte mig. Det var så svårt för mig att inse att min bästa vän, aldrig existerat. Löpsedlarna som jag läst hade inte funnits, jag hade inbillat mig att det hade stått ”Tonårsflicka hittad död av överdos i skogen.”

Jag ritade av dig, mitt minne av dig. Jag kastade ditt porträtt i insjön tillsammans med det sista av mitt kokain. På porträttet hade jag skrivit ”farväl syster.”

Min nya medicin var det som dödade dig. Det var tydligen den medicinen som hjälpt mig bli frisk och se verkligheten, och du var inte med i den. Idag saknar jag dig men har insett att du bara var en hallucination. Det gör ont att veta att jag dragit linor av kokain för två och druckit två spritflaskor själv alla de gånger vi festat. Det var jag som dansade ensam i månskenet den kvällen och det var jag som skurit i både dina och mina armar. Jag har inte berättat om dig för någon annan än min psykolog och så ska det förbli. Du var min enda vän och min syster, och nu finns du inte mer.

Text/dikt: Varför?

Varför sa du att jag var ful ibland?

Varför sa du att jag var äcklig?

Varför stöttade du inte mig?

Varför tröstade du inte mig när jag var ledsen?

Varför kastade du omkring mig i raseri?

Varför knuffade du in mig i dörren?

Varför skrek du dig hes på mig?

Varför stod du och såg på när jag grät framför dig?

Varför förnedrade du varje liten del utav mig?

Varför tvingade du mig att göra det jag sa att jag inte ville göra?

Varför gav du mig skulden?

Varför sa du att allt var mitt fel?

Varför pratade du illa om mig bakom min rygg?

Varför bad du mig dra åt helvete när jag redan var där?

Varför försöker du fortfarande förstöra mig?

Varför försöker du fortfarande komma åt mig?

Varför försöker du fortfarande såra mig?

Varför gör du såhär mot mig?

Förtjänar jag verkligen det?