Shopping som självskada och beroende.

Jag har alltid haft svårt med pengar. Vi växte upp utan pengar så det fanns inte pengar för mig att hantera och redan tidigt märkte jag att köpa saker gav mig tröst och glädje som inte fanns någon annanstans. På något sätt såg jag inte att pengar hade något större värde eftersom jag inte förstod konsekvenserna - eller privilegierna att ha pengar.

När jag slutade skada mig själv fysiskt så tog mitt shoppingberoende en helt ny vändpunkt. Det blev tvångsmässigt och utvecklades till en självskada. Jag vill påstå att det finns vissa typer utav självskada som är "acceptabla" och shopping är inte ett sådant acceptabelt beteende. Shopping förknippas med materiell lycka och bortskämdhet. Om man shoppar så gör man det för att man vill, för att det är roligt, för att man kan, för att man inte bryr sig. Jag säger nu fullt ärligt att mitt shoppingberoende inte är på det viset. Jag shoppar inte för att det är roligt precis som jag inte skär mig eller slår mig för att det är roligt. Får jag en kick av det? Ja. Det är ju därför jag gör det. Det är ju därför jag har skadat mig själv fysiskt också. Adrenalinkicken kommer in och det materiella är bara en liten bonus på det. Men jag njuter inte vad jag köper. Jag köper allting som jag känner att jag skulle vilja ha eller behöva och det blir att jag bara köper för att köpa. En ny parfym? Jag har säkert 20 stycken men jag tar ju gärna en till. Och så är det igång.

Jag har skulder hos Klarna, Qliro, Ellos, H&M, Bonprix, Svea ekonomi och Resurs bank. Det är höga skulder om man räknar ihop dom totalt. Det gör att jag inte har råd med mat eller råd med sånt som är nödvändigt för att kunna leva värdigt. Jag har inte råd att göra saker ihop med mina vänner. Jag har inte råd att hälsa på mina vänner eller min pojkvän. Jag har inte råd att äta ute. Jag har inte råd att fika eller dricka kaffe ute. Jag lever just nu mestadels på mina föräldrar gällande mat och det känns inte bra. Som jag nämnde i mitt ERGT-inlägg så är självskada en kortsiktig njutning men helt tvärtom långsiktigt. Men när jag tänker på hur illa jag har det rent ekonomiskt så vill jag bara handla mer för att dämpa den ångesten. Ibland tänker jag att det kanske vore bättre om jag började skära eller slå mig själv igen. Det kanske vore bättre om jag missbrukade mina mediciner. För det kostar inga pengar.

Jag ser på människor omkring mig att de ser ner på mig när jag shoppar. När jag skadade mig själv fysiskt såg de inte på mig på det sättet. De blev oroliga. Nu blir de bara arga. Jag antar att det är en form av att bry sig men det känns värre. Det är så viktigt att inte bli arg på mig just nu. Jag klarar inte av ilska, varken hos mig själv eller andra. 

Jag blir så påverkad av social media som säger att materiella saker är viktiga. Det är viktigt att ha bra och fint smink, att ha fina kläder, att lukta gott, att ha det fint hemma och så vidare. Min mamma pratade med mig häromdagen om att jag borde ta en paus från sociala medier men det är ju mitt enda sociala nätverk. Jag går ju aldrig ut längre. Det är min största kontakt med omvärlden och med de jag bryr mig om. Så hur gör man?

Boktips.

Under det senaste året har jag lyssnat väldigt mycket på ljudbok och podcasts. Jag lyssnar mycket på fiktion och då speciellt skräck eller spänning men också mycket personlig utveckling och fakta. Jag tänkte lista mina, just nu, top 5 böcker om fakta, personlig utveckling eller intressanta biografier. Jag tänkte göra fler såna här inlägg! :) Det är ett sånt stort intresse för mig.

1. Free Will av Sam Harris

Harris says the idea of free will "cannot be mapped on to any conceivable reality" and is incoherent. According to Harris, science "reveals you to be a biochemical puppet. People's thoughts and intentions, Harris says, "emerge from background causes of which we are unaware and over which we exert no conscious control." Every choice we make is made as a result of preceding causes. These choices we make are determined by those causes, and are therefore not really choices at all. Harris also draws a distinction between conscious and unconscious reactions to the world. Even without free will, consciousness has an important role to play in the choices we make. Harris argues that this realization about the human mind does not undermine morality or diminish the importance of social and political freedom, but it can and should change the way we think about some of the most important questions in life.

2. Hunger av Roxane Gay

In Hunger: A Memoir of (My) Body, Gay describes her experience of her body, her relationship to food and weight, and her experience as a victim of sexual violence. Gay gained weight in the wake of her trauma, as both a means of comfort and of protecting herself from the world, and describes the book as being about "living in the world when you are three or four hundred pounds overweight, when you are not obese or morbidly obese but super morbidly obese."^[2] Reviewing the book in The Atlantic, Adrienne Green wrote, "The story of Roxane Gay’s body did not begin with this violation of her innocence, but it was the fracture that would come to define her relationship with food, desire, and denial for decades."^[3] Beyond the event of the rape and subsequent weight gain, Gay discusses her relationship with family, friends, food, gyms, travel, and her own narrative as a result of the size of her body.

In Vox, Constance Grady described Hunger as "an intimate and vulnerable memoir, one that takes its readers into dark and uncomfortable places. Gay examines wells of trauma and horror, not sparing her own self-loathing from her forthright analytic eye. But all the while, she insists on her right to be treated with dignity

3. Vargattacken av Lars Berge

Den 17 juni 2012 klockan 11.18 på förmiddagen hittas en ung kvinna död inne i ett av varghägnen på Kolmårdens djurpark. Den 30-åriga vargguiden hade tidigare samma morgon gått in ensam när vargarna plötsligt attackerade henne. Vad som egentligen inträffade i varghägnet på Kolmården i juni 2012 är en gåta. Likaså hur den utrotade svenska vargen plötsligt kunde återvända till de svenska skogarna i mitten av 1980-talet. Vargattacken är inte en naturvetenskaplig bok. Det är inte en bok om den skandinaviska vargen. Det är en bok om människor, människors besatthet, ärelystnad och girighet. Men också en bok om enskilda individer som vill göra gott. Som vill rädda världen. Det är en bok som handlar om hur naturen blivit en upplevelseindustri. En industri som skulle rädda en svensk bruksort. Det är en bok om hur det gick till när det vilda blev ett föremål för våra projektioner och våra idéer om gott och ont. Om våra idéer om hur ett samhälle bör organiseras. Det är en bok om människans önskan att kontrollera naturen. En djurpark och det som händer där säger betydligt mer om oss människor än om djuren som hålls fångna i dess hägn. De är, när allt kommer omkring, inget mer än djur. Djur som följer sina instinkter. Men mest av allt är det en bok om vad som egentligen hände i varghägnet den där söndagen för sex år sedan. Och hur det kunde ske.

4. Oro: att leva med tillvarons ovisshet av Anna Kåver

Oron är mänsklig, begriplig och till och med konstruktiv ibland. Men den kan också försvåra dina möjligheter att leva fullt ut. För en del är varningslampan alltid tänd och livet blir en utmattande kamp mot hotande problem och faror. Anna Kåver ger dig här kunskap om oro ur tre olika perspektiv: det existentiella, det psykologiska och det biologiska. Hon bjuder in till självreflektion och delar med sig av hjälpsamma förhållningssätt till vår sårbarhet och livets inbyggda ovisshet. Hon vill också ge dig mod att våga tänja lite på dina trygghetsgränser för att öka din självtillit. Förhoppningen är att du ska få veta lite mer om just din oro, om hur du kan behålla den kloka oron och släppa taget om den giftiga. Anna Kåver är leg. psykolog, leg. psykoterapeut, specialist i klinisk psykologi och handledare i kbt samt författare. Hon har skrivit ett flertal uppskattade böcker, bland andra Himmel, helvete och allt däremellan om känslor.

5: Barnflickan i Knutby av Thomas Sjöberg

Journalisten Thomas Sjöbergs bok om barnflickans väg mot skotten i Knutby är en dramatiserad skildring av ett av de mest uppmärksammade rättsfallen i modern tid. Natten till den 10 januari 2004 mördas 23-åriga Alexandra Fossmo. Samma natt skjuts grannen Daniel Linde, men överlever. Dag för dag avslöjas detaljerna inför omvärldens alltmer förvånade, och fascinerade, ögon. Barnflickan Sara Svensson grips och erkänner dåden. Detta är en historia med det klassiska dramats samtliga ingredienser -kärlek, svek, otrohet och ond bråd död. Med hjälp av polisens förundersökning, domstolsförhandlingen i Tingsrätten, intervjuer och resor, bandupptagningar och videorekonstruktioner försöker Thomas Sjöberg skapa sig en bild av hur sanningen kan se ut i Sara Svenssons ögon. Barnflickan i Knutby är en bok man läser som en roman eller om man så vill - som en verklighetsthriller. 

BDD - Body Dysmorphic Disorder / Dysmoforfobi.

BDD står för Body Dysmorphic Disorder. På svenska kallar man det ofta för "inbillad fulhet." Det är inte en bra beskrivning av störningen. Det handlar inte om att man "bara känner sig ful ibland." Det handlar inte om låg självkänsla eller lågt självförtroende. Det handlar inte om utseendet utan om ångest. Min BDD kretsar ofta kring min vikt och jag vet att jag är stor, alltså är det inte inbillat, men det är inbillat att det skulle vara äckligt och fult att vara stor. Nu kallas den istället för Dysmoforfobi. 

BDD innebär att man är extremt utseendefixerad över sig själv och tvångsmässigt kan stirra på sig själv i spegeln eller på "defekten" man har fått för sig att man har. BDD kan t.ex. innebära att man avskyr sin näsa och väljer att operera den till oigenkännlighet men ändå inte bli nöjd. Det sociala livet blir oerhört lidande vid BDD och man isolerar sig från andra människor för att man känner sig alldeles för ful för att kunna vara omkring andra. 

Jag har ingen aning om hur jag ser ut. Jag tycker att jag ser olika ut varje dag. Det är rätt vanligt eftersom man ser sig själv varje dag men jag tycker att mina former förändras både i ansiktet och i kroppen, dagligen. Jag kan vakna och tycka att just idag är min näsa extra stor eller mina armar extra tjocka eller mina axlar extra breda och så vidare. Jag vet rent logiskt att ens kropp inte kan ändra utseende över en natt men jag ser ju det i spegeln och så "obsessar" jag över det. 

Jag har svårt att gå ut eftersom jag tänker på hur människor uppfattar mig. Vid extra dåliga dagar tänker jag att människor tycker att jag ser så fruktansvärt motbjudande ut att det är elakt av mig att ens gå ut och visa mig. Om någon tittar lite för länge så gör dom det för att jag är vidrig och äcklig. De kommer tänka på mig, den där vidriga jävla kvinnan i affären, när de går hem och berätta för sin familj och vänner om hur fruktansvärt äcklig och ful jag var. 

Jag vägrar låta andra ta bilder på mig och gör dom det vägrar jag tillåta vissa vinklar. Om någon postar en bild på mig som jag inte godkänt kan jag vilja bryta kontakten med den personen. 

Jag kan stirra på mig själv i spegeln och på bilder i flera timmar ibland. Det är det jag kallar för "obsessa" från engelskan "obsess". Jag obsessar över en viss vinkel, en viss del av min kropp och slutar inte tänka på den eller titta på den. 

Jag kan inte ha vissa typer av kläder eller vissa typer av färger på mina kläder. Svart är inte bara min stil utan också en trygg färg eftersom jag syns mindre med den. 

Så fort någon avvisar mig på något sätt så tror jag att det är på grund utav mitt utseende. Är någon det minsta otrevlig så är det på grund utav mitt utseende. 

Vad jag oftast fokuserar på:

Min vikt, min längd, min näsa, mina läppar, mina axlar, min mage, min hy, mina ärr, min ansiktsform, mina tänder och mitt hår. 

Om jag hade haft pengar hade jag opererat mig till oigenkännlighet. Jag avskyr hur jag ser ut, oftast. Det finns stunder och perioder där min BDD är mindre synlig och finns till och med perioder när den är ickeexisterande. Dessa perioder är dock bara några timmar eller några dagar. Det är så smärtsamt att hata sig själv på det här sättet. Det är så smärtsamt för dom omkring mig... 

Innan kunde selfies vara ett tvångsmässigt beteende kopplad till min BDD. Jag sminkade mig med tonvis av smink, tog bilder med filter och redigering och endast från ett par speciella vinklar. Jag poserade så mycket att jag kunde få migrän efteråt eftersom jag spänt ansiktet och kroppen för mycket. Jag tar inte selfies längre. Det är så sällan att jag skulle kunna säga att nej, jag gör inte det längre. Jag postar knappt bilder på mig själv längre och jag brukar radera dom jag lägger ut. Jag sminkar mig inte längre för jag klarar inte av att se mig själv i spegeln så länge och jag klarar inte av om det inte blir bra. Jag använder sällan löshår eftersom det inte är någon idé. Jag klär aldrig upp mig längre. Jag har samma kläder jämt och de är oftast svarta mjukiskläder. 

Läs mer här: https://adaa.org/understanding-anxiety/related-illnesses/other-related-conditions/body-dysmorphic-disorder-bdd

Hur jag tar hand om mig själv i kaos.

Det är inte lätt att ta hand om sig själv när man är sjuk. Rutiner håller inte i sig eftersom man plötsligt kan få en ångestattack som varar en hel natt och sen sover man hela dagen för man är så utmattad efter den och så... ja då får man börja om på nytt. Jag har väldigt svårt med rutiner just nu eftersom min järnbrist gör att jag blir så trött och det i samband med nedtrappning på mediciner + lugnande medicin som behövs vid behov så blir jag en trött panda som gärna sover middag trots att jag sover för länge på morgonen. Men jag har några punkter som jag måste hålla fast vid och jag tänkte bara visa hur det kan se ut med self-care när man är sjuk. Detta är en lista jag har i min mobil:

• Borsta tänderna varje dag och använd munskölj mot muntorrhet - mina mediciner ger mig muntorrhet vilket är farligt för tänderna.  
• Hudrutin varje kväll - jag gick igenom en acnebehandling på 3 månader med den receptbelagda Acnatac och efteråt är det viktigt för mig att hålla kvar min "bättre" hy. 
• Duscha regelbundet - minst tre ggr i veckan. 
• Tvätta händerna efter varje gång jag städat eller tömt kattlådorna osv.
• Ansiktsmask en gång i veckan. 
• Dricka vatten varje dag - ha en flaska stående på vardagsrumsbordet och fyll på när den tar slut. 
• Äta minst 2 ggr per dag och inkludera grönsaker i åtminstone en av måltiderna.
• Ta mediciner och kosttillskott varje dag - jag har en dosett där allt är uppdelat dag för dag.
• Hårinpackning varje vecka och leave-in efter varje hårtvätt. 
• Deo varje morgon och kväll.
• Återfukta huden efter varje dusch och efter varje rakning använda aloe vera gel och babyolja.
• Meditera minst 3 ggr i veckan.
• Gunga vid behov.
• Ångestdämpande vid behov. 

Jag skulle ljuga om jag sa att jag var så duktig att jag följde den här listan varje dag men det är ett mål som jag har. Någonting som inte står på listan är ju att ta hand om katterna men det är så inristat inuti mig för det handlar ju om andra än mig. De får blötmat varje dag och jag tömmer deras lådor varje kväll. De får uppmärksamhet varje dag på olika sätt och jag lämnar aldrig dem ensamma förutom när det är nödvändigt. Eftersom jag har katter är det viktigt att hålla det någorlunda städat också och det är min största utmaning just nu. Att städa är väldigt fysiskt krävande och ja, min järnbrist gör att fysisk aktivitet är i princip omöjlig. Men jag försöker. 

Varför jag inte lyssnar på metal längre.

Jag såg att min vän Per hade lagt ut bild på Burzum-albumet Umskiptar som sitt favoritalbum och jag kände en plötsligt längtan att lyssna på Burzum igen. Nu har jag Umskiptar på shuffle och lyssnar med njutning... men... det var så längesen. Jag lyssnar inte på metal längre.

Musik har alltid varit väldigt viktigt för mig och kanske främst för min identitet. När jag uteslutande lyssnade på metal blev den musiken min identitet, det blev mitt Jag. Jag relaterade till det mörka, det gränslösa, det motstånd och det hårda som finns i black metal (den genren jag lyssnade mest på). Men efter ett tag... märkte jag hur den känslan som metal väckte i mig inte var en känsla jag ville ha kvar längre, åtminstone inte hela tiden. Jag ville inte gå runt och känna mig som musiken jag lyssnade på... eftersom musiken fick mig att känna mig arg, utstött, alien, annorlunda... samtidigt som den, absolut, fick mig att känna mig stark. Jag sökte mig till människor med liknande musiksmak eftersom det blev en gemenskap jag behövde och ville ha. Jag har alltid känt mig utstött och annorlunda. Jag trodde att jag skulle känna mig hemma hos metalheads. Att vara metalhead är att inte passa in samtidigt som det innebär att passa in bland de andra som inte passar in (flummigt det lät). Jag klarade inte av elitismen och jag klarade inte av alla måsten. Jag kände inte att jag passade in ens bland dem som inte passade in. Jag är en sån som skiftar hela tiden. Jag kan inte hålla mig vid en sak hela tiden. Jag har märkt att flera av mina gamla vänner som är metalheads har avföljt mig från sociala medier eller slutat prata med mig på grund utav min ändring i musiksmak... och jag tycker att det är synd.

Jag har över 50 bandtröjor, inklusive hoodies. Metal brukade vara hela mitt väsen. För mig speglar dock metal den där bilden av mig själv som jag inte tycker om. Den speglar min omogenhet, mitt mörker, min depression, min ångest, min ilska och mitt motstånd mot världen. Jag vill inte vara den versionen av mig själv längre. Jag mår inte bra av att lyssna på metal längre. Tvärtom. Det finns ett par enstaka låtar (och med det menar jag typ 100-150 st haha) som jag fortfarande kan lyssna på utan ångest. 

Vi alla tolkar musik på olika sätt. Det finns säkert dem som skulle tycka tvärtom gällande det jag skriver om metalmusik. Det finns vissa låtar, vissa band, som får mig att känna mig bra men i helhet... kopplar jag musiken till negativitet. Det är helt en egen grej. Nu känner jag dock att jag ska göra en lista med utvalda låtar... såna som betytt lite extra mycket... jag kanske behöver ta tillbaka metal från min sorg?

(jag har ändrat tiden på det här inlägget. Det lades ut först 2017-06-11 men eftersom det är relevant nu med ville jag re-blogga det)

ERGT - 8 veckor fram.

Halva tiden har gått sen jag började min ERGT behandling. Det är en gruppterapi med fokus på känslohantering och självskadebeteende som pågår i 16 veckor en gång i veckan. Under dessa 8 veckor har jag fått en hel del insikt i mig själv och hjälpmedel att känna igen och sätta ord på känslor som jag inte trodde att jag hade. Jag har också sett mönster i mitt eget beteende.

Under första veckan pratade vi om självskadebeteende. Vad finns det för olika typer av självskadebeteende och vilka konsekvenser kan de ge, kortsiktigt och långsiktigt? Människor använder självskada som en form av känslohantering av en anledning; det hjälper för stunden. Men långsiktigt finns det inga positiva konsekvenser för självskada, tvärtom. Tyvärr är det så att man glömmer bort det eftersom lidandet är så enormt och en "quick fix" känns mer värt än att hantera känslorna hälsosamt. Det är inte lätt att stanna upp och ta hand om sina känslor men det är ju det som vi ska lära oss i den här terapin.

Under ett par veckor efter det pratade vi om känslor och att vara medveten om känslor. Det finns primärkänslor och sekundärkänslor. Primärkänslorna är arg, äckel, rädd, ledsen och glad. De finns där av en anledning och de har en funktion att berätta för oss vad som händer i kroppen och runt omkring oss. Primärkänslan äckel exempelvis hindrar oss från att äta någonting giftigt och alla primärkänslor kommer från när människan var mer ett djur än människa. Någonting som jag upptäckte då var att jag faktiskt inte är så ledsen som jag tror utan jag är rädd. Det är rädsla som är den primärkänslan som jag känner mest. Rädsla = ångest. Det är den jag måste lära mig att känna igen. Ofta förväxlar vi känslor med varandra eftersom tankar sätts igång och förvrider våra känslor. Känslor är jobbiga att känna och därför undviker vi dem eller har föreställningar om känslor. Vi kanske tror att vissa känslor inte är viktiga men det stämmer inte. Skillnaden är hur vi hanterar dem.

En vecka som gav stort intryck på mig handlade om grumlighet. Det finns en sorts grumlighet som kan påverka hur vi känner, att vi känner starkare än vad vi egentligen borde. Grumlighet kan vara tillexempel att vi är hungriga, trötta eller bär på bagage från tidigare erfarenheter. Min noja grundar sig i grumlighet. Det är på grund utav bagage som jag reagerar så starkt i vissa situationer där jag egentligen inte ska göra det. Jag tänker på tidigare relationer, tidigare svek och sorg vilket gör att jag förknippar det förflutna med nuet. Då måste jag stanna upp. Jag måste känna nuet omkring mig. Jag har under ett par månader mediterat regelbundet och då har jag lärt mig att känna mig medveten om min omgivning och om mig själv. Det har hjälpt med dissociation och ångest. I stunder där mitt bagage blir ett hinder för mig i vardagen så försöker jag bli medveten. Jag fokuserar på min omgivning; vad finns här? Vilka färger? Vilka mönster? Vad känner jag för material mot kroppen? Hur känns det? Är det mjukt, hårt, strävt?

Någonting som jag har märkt är att mina negativa föreställningar kring känslor påverkar mitt mående något enormt. Jag tror alltid att det är destruktivt att känna, att vissa känslor inte borde få existera eller kännas, att om jag bara ansträngde mig lite mer så skulle jag må bättre och så vidare. Så fort jag hamnar i mina föreställningar så mår jag direkt sämre. Jag kan inte klandra mig själv längre för hur jag är. Det finns anledningar till varför jag agerar och reagerar som jag gör. Men det innebär inte att jag inte kan stoppa det. Jag kan hitta kontroll i kaoset, med rätt hjälpmedel.

Mitt mående har blivit sämre sen jag började med min ERGT behandling. Först skrämde det livet ur mig och jag tänkte att "detta är inte bra, jag håller på att gå sönder totalt igen" men egentligen var det ju något positivt. Jag blev så utmattad och trött på grund utav hur mycket jag jobbade med mig själv och mina känslor i huvudet. Jag har ett heltidsjobb som känslohanterare och det är enormt påfrestande att jobba 24 timmar om dygnet. Det är jobbigt att gå in i sig själv och verkligen möta mina känslor. Det är samtidigt väldigt jobbigt att öppna upp sig för 8 nya personer. Men jag känner mig väldigt bekväm med de andra och trots att vi är så olika känner vi igen varandras känslor och reaktioner. Det är så skönt att veta att "oj, jag är inte ensam i detta." Jag har så länge trott att det inte fanns någon som kände så mycket som jag gör och nu ser jag att det finns ju flera stycken och ännu fler än dem. Det är en enorm tröst.

Är jag villig att känna mina känslor? Är jag villig att möta dom? Vad händer om jag inte möter dom? Ett par veckor efter grumlighet fokuserade vi på just det; känslomässig villighet och acceptans. Jag märkte att när jag inte är villig att möta mina känslor så mår jag sämre. På papper är det helt klart för mig; jag mår ju sämre när jag inte möter dom, så varför tror jag att det ska göra mer ont om jag gör det? Varför tror jag att jag kommer må sämre när det finns klart och tydligt framför mig att det är tvärtom?

Jag jobbar hårt. Min ERGT är väldigt viktig för mig. Jag tror att detta kommer ge mig så många nya verktyg att hantera min sjukdom men jag är också medveten om att jag kommer behöva fortsatt behandling efter detta. Jag är bara glad att det händer någonting och att jag kommer någonstans.

Min sociala fobi utmanas varje vecka. Jag går fortfarande på soc-möte varje månad och kurator varje månad vilket gör att jag har 6 möten varje månad som jag måste gå på. Det är oerhört tufft. Det gör mig så trött och utmattad och jag sover väldigt mycket. Jag sover inte bara för att jag är utmattad utan också för att jag kan fly i sömnen. Jag vet att det inte är bra. Min järnbrist gör ju att min kropp blir helt hängig. Jag tror att anemi (b12 och järnbrist) är det absolut värsta jag någonsin känt rent fysiskt. Det slår allting. Den enorma trötthet och orkeslöshet som uppstår går inte att beskriva.

Andra förändringar.

Jag är fortfarande feminist men jag är inte längre politiskt aktiv. Det finns så mycket inom feminismen idag som jag inte längre håller med om eller har ändrat analys om vilket gör att feminism blir ett ganska känsligt och svårt ämne för mig att ta del utav. Jag har inte hjärnkapacitet nog att engagera mig eller bry mig på samma sätt som jag gjorde innan. Trots det vill jag inte ta bort min titel som feminist eftersom det ändå på många sätt beskriver hur jag står rent politiskt men samtidigt... inte så mycket längre. Feminism för mig är inte längre politik utan socialt och det är endast i mitt privata liv som jag låter min feminism visa sig, i små former. Jag klassar inte mig själv som manshatare längre. Jag skulle förmodligen inte få bli kallad feminist längre av andra feminister... vilket känns som en sorg. Feminism har blivit en slags elitgrupp där alla ska hålla med varandra och håller vi inte med varandra hänger vi ut varandra och förstör varandras liv om vi kan. Jag kan inte stå bakom det. Det är också så att motståndare till feminismen behandlas på ett väldigt illa sätt vilket jag inte heller kan stå bakom. Jag tycker att det är viktigt med diskussion med andra grupper.

Jag är inte stabil nog att fortsätta vara kropp-aktivist. Jag har ingen lust att visa min kropp för någon annan än min partner och de få gångerna jag gör annat är impulsiva stunder där jag för en gångs skull känner mig trygg. Jag har, på värsta sätt, blivit väldigt medveten om riskerna att visa sig online på det sättet som jag har gjort och det är ingenting som jag vill fortsätta med. Jag känner inte att jag är den typen av människa längre.

Jag förkastar all form av berusning. Jag är inte emot att människor dricker alkohol men jag är emot att alkohol är så normaliserat som det är idag. Alkohol är, för majoriteten av människor och för majoriteten utav samhället, destruktivt och ingenting jag vill ta del av längre. Jag är helt för fri vilja och jag kommer inte bestämma över någon annan, någonsin, men jag väljer ett nyktert liv. Jag är inte den typen av människa som festar. Jag vill bara gå på promenader, kolla på film och serier, diskutera, prata, skratta och spela ihop.

En ny start.

Min plan var först att skapa en helt ny blogg med inriktning på min psykiska ohälsa men... jag vill inte släppa den här bloggen riktigt än. Jag tänker att jag lägger det gamla bakom mig och börjar om på nytt. Jag tar inte bort några inlägg. Jag bara börjar om lite.

Vi kan göra en quick update;

Diagnoser

Fastställda:

• GAD - generaliserat ångestsyndrom. Kronisk ångest som jag har levt med i stort sett hela mitt liv och kommer att leva med i hela mitt liv, mer eller mindre kontrollerat. Jag kommer att göra ett separat inlägg om detta.
• Social fobi. Jag kommer att göra ett separat inlägg om detta.
• Depression. Periodvis högfunktionerande, kopplad till ångesten och den negativa påverkan den får på mitt liv och på min kropp. 
• PMDS - premenstruellt dysforiskt syndrom. Innebär att jag under ägglossning mår sämre och kan uppleva psykoser i samband med detta. Jag kommer att göra ett separat inlägg om detta.

I väntan på utredning:

• BPD - borderline personlighetsstörning. En diagnos som innebär att jag är emotionellt instabil. Jag kommer att göra ett separat inlägg om detta.
• Utmattningssyndrom.

Väntande: 

• PTSD - posttraumatiskt stressyndrom. Jag kommer att göra ett separat inlägg om detta.
• BDD - body dysmorphic disorder även kallad "inbillad fulhet." Jag kommer att göra ett separat inlägg om detta.
• Paranoid personlighetsstörning. Jag kommer att göra ett separat inlägg om detta.

Annat:

• Tidigare missbrukare av blandade droger och alkohol. Nykter sen tidiga juni 2018. 
• Självskadebeteende i olika former; fysisk, sexuell, ekonomisk. Jag kommer att göra ett separat inlägg om detta.
• Högkänslig personlighet.
• Upplever ofta dissociation (overklighetskänslor, prepsykos/gränspsykos) Jag kommer att göra ett separat inlägg om detta.
• Upplever ofta vanföreställningar som också kan klassas som prepsykos eller gränspsykos. Jag kommer att göra ett separat inlägg om detta.
• I perioder svälter jag mig själv. 

Behandling:

• ERGT (gruppterapi) en gång i veckan. Finns att läsa mer om här http://nationellasjalvskadeprojektet.se/forskningsrapporter-och-arkivmaterial/ergt-och-erita/  . Jag kommer att göra ett separat inlägg om detta.
• Samtal hos kurator på vårdcentralen, remisser skickas regelbundet till vuxenpsykiatrin där jag står i kö.
• Medicinering: oxascand vid behov, theralen vid behov, propavan och stilnoct vid sömn, cymbalta 120 mg som ska trappas ner och tas bort. 
• Sjukskriven sen juli 2017. 

Annat: 

• Anemi (blodbrist) där behandling med järn och b12-tillskott inte har fungerat. Detta gör mig så oerhört trött och orkeslös så jag sover väldigt mycket. 
• Jag har adopterat två katter från Halmstads katthem. De kom till mig i juni 2018 och de är så fina och goa. De är två honor som är 2 år gamla. Den ena heter Sookie och den andra Sipper. 
• Alex och jag is still going strong med ca 7 månader bakom oss och fler framför oss, hopefully. 

Kaostankar - från min privata dagbok.

"Jag låg i sängen och lyssnade på Rammsteins låt Mein herz brennt och kände in musiken. Jag stirrade upp i taket och såg min mandalaväggboning och försökte fokusera på dess färg, mönster och former. Det kändes som om mitt hjärta slog flera slag i sekunden och jag började få, vad jag kallar för, "kaostankar." Kaostankar känns igen på det sättet att dom inte har någon logik i sig. Kaostankar är påhittade tankar om andra människor och vad de tycker och tänker om mig. De är mörka fantasier och scenarion som inte har någon som helst grund i sig. När jag är inne i kaoset så tycker ju jag såklart att det finns grund, att det finns bevis, att det finns sanning i kaostankarna. Men jag kan inte fungera normalt när jag är inne i kaoset, jag kan inte tänka klart. Det är en försvarsmekanism tror jag att ha kaostankar ibland. De liksom förbereder en inför att bli lämnad, avvisad, nekad och oälskad. Det finns olika sorters kaostankar och jag brukar ofta få alla efter varandra. De är en effekt utav varandra. Det är under kaosperioder som jag antingen stöter bort människor eller klamrar mig fast alldeles för hårt. Jag vet aldrig vilket utav det som det blir och ibland kan det skifta från att stöta bort till klamra sig fast så snabbt att människor inte hänger med. Jag blir helt oförutsägbar. Jag kan ena stunden vara mjuk och kärleksfull och sen helt plötsligt bli arg och nästan elak. Detta händer oftast i mitt huvud. Det är där allting händer, för jag agerar inåt. Jag kan tänka att jag älskar någon, att någon är så fin och bra och sedan tänka att personen egentligen inte är så fin och bra som jag tror. Då börjar jag tänka elakt om den personen. Jag ser hens brister och skrattar åt dem, irriterar mig på allt de säger eller gör. Sen kommer jag på mig själv och skäms... jag skäms för att jag tänkte hemskt om någon som jag faktiskt tycker om. Skammen kommer alltid efter kaostankarna har haft sin gång. Det har varit så att jag agerat detta utåt och då har det oftast varit min partner som hamnat i kläm eller väldigt nära vänner. De är ju där framför mig när kaostankarna sätter igång och blir jag inte lämnad ifred med dem så kommer någon att påverkas. Jag vill inte skada någon. Jag vill inte påverka någon negativt.
En annan sorts kaostankar är paranoia. De brukar oftast komma innan jag stöter bort eller klamrar mig fast. Jag får för mig att människor inte tycker om mig. Jag får för mig att de pratar om mig bakom min rygg eller bedrar mig på något sätt. Jag får för mig att de utnyttjar mig. Jag får för mig att de bara pratar eller umgås med mig för diverse fördelar som inte har med mig som person att göra. Att noja är fruktansvärt. Det är verkligen helt fruktansvärt att tvivla på om människor tycker om mig eller inte. För om de inte gör det och av någon anledning inte berättar det för mig så måste jag ta reda på om det ÄR så. Jag måste ha bevis på att mina kaostankar stämmer. Så jag börjar undersöka. Jag kan sitta i timmar och analysera meddelanden, statusuppdateringar, händelser, samtal... var gick det snett? När gjorde jag fel? När började personen tröttna på mig och tycka illa om mig? Jag kan inte fokusera på något annat än nojan. Jag är helt övertygad om att jag har rätt. Det är något som inte stämmer, en magkänsla, och den ska man ju alltid lita på sägs det. Det är inte en magkänsla. Det är kaostankar.
Kaostankar kan också vara behov eller narcissism. Behov av bekräftelse och uppmärksamhet. När jag har den sortens kaostankar så tänker jag mig själv som överlägsen alla andra. De är peasants och jag är royalty. Det är ett privilege att få ta del utav mig, tänker jag, och sprider ut mig inför någon på sätt som jag inte borde eller egentligen vill. Det är rena impulser drivna av behovet och narcissismen. Det är under dessa kaostankar som jag har destruktiva sexuella relationer med människor. Det är dem som driver den destruktiva lusten. Mestadels sker det ju online eftersom jag inte vill eller kan träffa människor. Dessutom bor de oftast i andra städer. Förstå mig inte fel nu, alla sexuella relationer jag har eller har haft online har inte varit kaostankar men de flesta har varit det. Jag blir hög på bekräftelsen och utmanar.
Under narcissistiska kaostankar känner jag mig väldigt ensam. Det är liksom så att ingen känner sig så ledsen som jag gör. Jag är helt ensam med min ångest vilket ÄR narcissism. Det är helt enkelt oförståeligt för mig att andra människor kan känna så som jag gör. Jag känner ju så som jag gör för att jag är för smart och för insiktsfull. Jag ser sånt som de inte ser. Jag förstår sånt som de inte förstår. "Jag har aldrig fel" är något som upprepas under alla sorters kaostankar. Jag har aldrig fel för jag förstår ju, jag är inte dum, tvärtom. Jag har aldrig fel och ni är alldeles för korkade för att dölja sanningen från mig så jag ska minsann hitta den, vänta ni bara.
Alla kaostankar kommer under en kaosperiod. Efter kaosperioden är jag utmattad. Det är då jag förstår vad det är jag har gjort. Det är då jag skäms så mycket att jag vill krypa ut ur min kropp. Det är då ångesten är som värst och som längst. Kaosperioder varar bara några timmar, ibland mindre beroende på om jag får alla kaostankar eller bara någon utav dem. Jag vill bekänna mina kaostankar för någon för jag skäms så mycket men jag vågar samtidigt inte berätta vilken hemsk och vidrig människa jag egentligen är. Jag vill inte berätta vilken destruktiv människa jag egentligen är."

Splitter.

Vem är du? Jag vet inte vad jag ska svara. Jag vet inte vem jag är. Jag har aldrig vetat. Jag vet inte hur jag ska förklara för människor att det inte finns något "jag" eftersom min uppfattning om mitt "jag" ändras alltför ofta. Jag har försökt acceptera att jag kanske är en sådan som förändras, att förändringen är jag. Men jag har ingen fast mark, inte ens i förändringar. Jag flyger omkring och är tom, jag vet inte vart jag ska landa. Jag känner mig splittrad men inte ens i de splittrade bitarna hittar jag mig själv. Jag ser tillbaka på mitt liv och upptäcker att jag har försökt att uttrycka mitt jag genom mitt yttre men misslyckats och försökt igen, varje gång på ett nytt sätt. Jag tänkte en gång att om jag skulle uttrycka alla mina splittrade delar av mig själv i mitt yttre, hur skulle det se ut? Jag skulle haft lång lockigt hår i ljusrosa eller ljuslila färg, svart tunika med trumpetärmar, kimono i spets eller siden i blommigt mönster, shorts och vita strumpbyxor med moonboots. Och så hade jag ju behövt någonting med orientaliskt mönster, kanske en hatt. Och nitar och korsettbälte. Och ringar med blommor och halsband med en snäcka. Och kängor och ännu mera siden och glitter och silver och mörkgrönt som skogen och kort hår i page i naturlig blond färg och kavaj och bellbottoms och långklänning och beige och.... jag hade drunknat i kläder och accessoarer. Hur ska jag förklara för människor att jag inte vet vad jag känner, vad jag tycker eller vad jag vill för att det ständigt förändras? Vad som anses vara sanning ena dagen kan imorgon vara lögn. Jag dras mellan åsikter och uppfattningar, tycka om eller inte tycka om. Vad håller jag med om? Vad känner jag är rätt? Jag vet aldrig säkert eftersom jag är medveten nu om hur jag kommer ändra mig inom kort, eller lång, tid. Jag känner för mycket, tänker för mycket, undrar för mycket... och det blir som en storm inuti mig varje gång jag ska göra ett beslut. Jag kan inte göra beslut för jag vet inte vad jag vill. Jag får panik av "vad vill du jobba med?" eller "hur ser din framtid ut?" för jag vet inte, jag känner olika varje dag. Hur ska jag kunna leva flera liv, för att det är då jag känner att jag kan bli någorlunda nöjd? Hur kan jag vara mamma och fru med familj samtidigt som jag är singel och ensam? Hur kan jag vara skogsmänniska samtidigt som jag är stadsmänniska? Hur kan jag vara med män samtidigt som jag är med kvinnor? Hur kan jag vara lärare samtidigt som jag är kurator eller butiksbiträde eller lagerarbetare eller kontorsnisse? Jag känner mig fake och jag känner mig bortgjord... för det är pinsamt att ena dagen tycka att grönt är skönt och gult är fult för att sedan byta helt och hållet; grönt är fult och gult är skönt. Det känns som om jag måste dölja mig själv eftersom ingen ändå skulle förstå hur jag kan säga emot mig själv så mycket, hur jag kan älska rosa, prinsessor och enhörningar samtidigt som jag älskar vampyrer, mörkrött och svart. Jag är antingen svart eller vit. Det finns inget mellanting. Jag kan inte vara mitt i mellan. Jag känner mig Alien och många gånger har det hjälpt att övertyga mig själv om att det är så; jag är Alien, tillhör inte denna världen. Jag är sjöjungfru, jag är en varelse och inte en människa. När jag frågar andra människor vem jag är låter deras svar otillräckliga och min syn på mitt "jag" blir inte det minsta mindre diffus. Jag vill veta hur det känns att ha en identitet som inte är splittrad. Jag vill veta hur det känns att vara säker på någonting annat än att vara obekväm och ha ångest. Jag vill veta hur det känns att ha ett JAG. Jag kan fortsätta att prata om vad jag känner i evigheter och det känns ändå inte tillräckligt. Jag fortsätter att känna och det kommer nya känslor eller gamla känslor på besök i stormar inuti mig varje minut, varje timme. Det finns inget lugn. Det finns ingen luft att andas... det finns bara känslor. Känslor i tomhet. Känslor som är splittrade.