Hur ångest föder ångest.

Jag tänker ofta på hur mitt liv såg ut innan jag fick social fobi. Jag brukade vara väldigt utåt. Som barn var jag social och oblyg. Min mamma brukar alltid säga "Jonna hittade vänner överallt!" och det stämmer. Jag tyckte om att hitta nya vänner och nya bekantskaper. Jag tyckte om mänsklig interaktion. Det gav mig energi. Nog för att jag alltid har upplevt ångest med det fanns ingen tvekan i mig att jag inte kunde prata eller umgås med andra. Jag undrar om jag kanske är en extrovert, gömd bakom social fobi och ångest? Eller jag kanske är både och? Ambivert? Jag tycker ju fortfarande om människor. Jag tycker att människor är intressanta.

Ingenting får en människa att känna sig mer ensam än social fobi. Jag kan säga det helt ärligt. Åtminstone... finns det ingenting som får mig att känna mig mer ensam än social fobi. Hur kan ångest skapa ångest? Ångest för jag så gärna vill vara med mina vänner. Ångest för jag jag så gärna vill gå ut i fint hår, fint smink och fina kläder och träffa nya människor. Ångest för att att jag förlorar potentiella vänner för jag helt enkelt inte vågar ta kontakt. Ångest föder ångest. 

Jag kan inte komma på en enda sak just nu som inte ger mig ångest.... det skulle väl vara att gunga i så fall. Men även att gunga har börjat bli ångestladdat för mig eftersom jag inte vill att någon kommer och pratar med mig eller skäller ut mig för jag inte plockar upp mina fimpar tillräckligt ofta. Eller att någon tycker att jag är konstig när jag sitter där, att någon dömer mig. Ångest är ingenting nytt för mig. Det är bara nu jag äntligen kan börja öppna upp mig om hur jag mår och har mått i flera år. Jag har varit väldigt duktig på att maskera min ångest... och jag är det fortfarande. När människor frågar mig hur jag mår svarar jag att jag mår bra fast det gör jag väldigt sällan nuförtiden. 

Jag har ångest ikväll för att jag känner mig ensam. Min ångest kan beskrivas som en längtan samtidigt som en oehörd ovilja och obehag genomsyrar den längtan. Jag längtar efter människor. Jag längtar efter vänner. Jag längtar efter folk. Jag längtar efter social interaktion i verkligheten. Det skär i mig när jag ser mina vänner umgås med andra eller med varandra för jag vill så gärna vara med fast jag vet att jag inte vill utsätta mig för den potentiella ångestattacken. Jag vet inte vad jag ska göra åt detta. Jag vill inte ha det såhär. Det sägs att det enda sättet att bli av med sin sociala fobi är att utmana sig själv men jag gör ju det hela tiden. Jag har alltid gjort det. Jag säger som jag brukar, jag gör ju allting rätt och det hjälper inte. Jag är frustrerad. Jag vill vara normal. 

Vad som händer just nu.

Jag skriver det här eftersom jag vill att människor ska veta vad som håller på att hända just nu... och för att människor med liknande mående som jag ska veta att det finns hjälp att få och att de inte är ensamma i sitt lidande. 

Jag har blivit diagnosticerad med GAD som betyder Generaliserat ångestsyndrom. Det är någonting jag förmodligen har haft i hela mitt liv och kommer fortsätta att ha i hela mitt liv. Men det är en sjukdom som går att kontrollera och den går att leva med, med rätt verktyg och rätt medicinering. Jag blev även diagnosticerad med social fobi och mild depression. Jag är sjukskriven men jag vet inte hur länge. Det kanske inte är längre än några månader. Men att lära sig hantera GAD kommer ta lång tid, enligt min läkare. Jag är villig att låta det ta tid. Jag vill leva ett så normalt liv som möjligt. Jag vill inte leva såhär mer. Jag tycker inte att någon människa ska behöva leva så som jag gör just nu.

Läs mer om GAD här:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Generaliserat_%C3%A5ngestsyndrom
http://www.socialstyrelsen.se/riktlinjer/forsakringsmedicinsktbeslutsstod/generaliseratangestsyndrom-f41

Det är väldigt svårt för mig att vara "mitt bästa jag" just nu. Det är väldigt svårt att vara mitt riktiga jag. Jag behöver ta lugnande 3 gånger per dag för att klara av vardagen någorlunda ordentligt. Jag tar tre sömnmediciner till kvällen vilket gör mig väldigt trött och seg på kvällarna, samt att jag sover på nätterna. Så de jag brukade socialisera mig under nätterna får försöka prata med mig på dagarna istället. Med min sociala fobi betyder detta att jag inte kommer kunna umgås på samma sätt som innan. Det är bäst om ni kommer hem till mig eller jag hem till er. Jag har svårt att vara bland folk i stora mängder och jag dricker inte längre alkohol. Jag har även fått en antidepressiv som även används mot ångest och inte bara depression. Min fokus och koncentration är på botten så jag kommer inte kunna plugga i höst. Jag kommer få hjälp via vårdcentralen här på Vallås och jag är positivt inställd till den behandlingen jag ska få. Jag blir tagen på allvar och efter att ha läst mina journaler har både min kurator och läkare förstått mig fullständigt.

Jag kommer fokusera på min förbättring och normalitet så gott jag bara kan. Jag ger inte upp. Det vet ni ju att jag aldrig gör... Jag kommer förmodligen isolera mig väldigt mycket och stundvis vara svår att få tag på. Men... jag kommer behöva mycket stöd. Jag funderar på att skriva en lista med telefonnummer som jag kan ringa när jag får impulser att skada mig själv eller helt enkelt bara behöver höra en stöttande röst. Jag tror att jag har människor i mitt liv jag kan vända mig och jag älskar er för det.

Så. Det var det. Jag får äntligen hjälp. Det händer grejer. Jag ska bli bättre.

Expandera.

Vuxenpsyk nekade min remiss som kuratorn på vårdcentralen skrev åt mig. Både läkaren och min vän som jobbar inom vården sa att det inte är något personligt mot mig... att dom bara inte har resurser. Jag kan bara se det som ett misslyckande, som ett övergivande. Det är inte så men logiken har ingen effekt på känslorna idag.

Jag har alltid skjutit undan mitt mående. Alltid. Jag har alltid fokuserat på skola, inkomst, boende... Det har varit prio 1. Jag har aldrig fått vara prio 1. Det har fungerat att skjuta undan min ångest i perioder men sen kommer det igen sådär exploderande och olidligt och jag kan inte se någon väg ut. Jag vill inte behöva göra så igen nu. Jag vill inte vara fast på samma punkt om och om igen. Jag vill inte må såhär igen om några år när jag ännu en gång får tillbaka ångesten som jag pressat undan. Så som jag har levt de senaste åren... ingen människa ska behöva leva så. Ingen människa ska behöva må som jag gör. Jag tycker inte att jag förtjänar det. Det bara ligger där som ett moln över mig. Det vägrar försvinna. Jag har så mycket jag behöver bearbeta och hantera. Jag har så mycket obehandlade trauman och diagnoser. Jag vet inte vad jag ska göra nu. Jag känner mig förlorad.

Jag ville dö när jag var 15 år. Nu är jag 25 år och vill dö igen. Jag vill inte vilja dö när jag är 35 år också. Jag känner just nu att... jag kan antingen 1. försöka pressa undan ångesten igen, som jag alltid gjort, 2. försöka ta emot den hjälp jag får från vården och anstränga mig för att få rätt hjälp eller så 3. avslutar jag mitt liv. 

Min kropp är min kropp.

"Min kropp ser så annorlunda ut i olika vinklar. Jag känner mig som ett mångsidigt konstverk" tänker jag medan mobilens kamera knäpper den femtioende nakenbilden. 

Jag har ingen aning om hur min kropp ser ut, egentligen. Alltså ingen aning. Jag har tidigare endast sett min kropp i speglar och en spegel kan bara visa så mycket. En spegel som hänger på väggen visar en sida, en vinkel, oavsett hur mycket jag vrider och vänder på mig. Jag har tyckt att jag varit ful och äcklig utan att faktiskt ha SETT min kropp. När jag tar bilder på min kropp märker jag hur min kropp inte har ett utseende; den har flera stycken. Vissa tycker jag om och vissa tycker jag inte om. Med den insikten märker jag att jag faktiskt inte hatar min kropp så som jag har trott att jag har gjort. Jag har hatat en vinkel av min kropp. Och min kropp ser så annorlunda ut i olika vinklar. Om jag kan vara vacker i en vinkel, i två eller i tre så räcker det för mig. Jag har ingen kontroll över hur andra ser på min kropp men jag har kontroll över hur jag själv ser på min kropp. Genom att utforska mina vinklar så utforskar jag mig själv. Jag utmanar och bekämpar mitt självhat.

Jag väljer att publicera mina bilder för att jag... väljer det. Det är mitt val vad jag gör med min kropp. Det är ju det som är så viktigt, det är ju det som är nyckeln - att välja själv. Min kropp har alltid känts som om den tillhör någon annan. Den har tillhört mina våldtäktsmän, mina förgripare, mina expojkvänner, samhällets... Aldrig min egen. Den har varit privat egendom eller allmän egendom. Den har varit där för att behaga, att tas på utan min tillåtelse. Jag har aldrig haft chansen att bestämma vad jag vill göra med den fram tills nu. Det tog mig 25 år att inse att om jag vill vara TJOCK, TATUERAD och NAKEN så ska jag vara det. Ingen kan kontrollera mig.
Ibland tycker människor om att vara nakna. De ser inget sexuellt i nakenhet. De ser inget fel i nakenhet. Ingen tvingar mig att vara naken längre. Ingen tvingar mig att täcka mig längre. Det är helt UPP TILL MIG att bestämma när jag vill vara naken och inte och den känslan... den fria känslan.. är så vacker att jag vill gråta.

Jag tänker inte vara min kropps fiende längre. Jag tänker inte vara ovän med min kropp. Det här är mitt sätt att acceptera min kropp, att tycka om den, att finna styrka i mig själv. Det kanske inte är samma för alla. Men.. såhär är det för mig.

Jag tror att mitt val att leva i celibat gör väldigt gott för mig. Ja, jag är ofta naken eller halvnaken på sociala medier. Ja, jag har ofta utmanande kläder. Men nej, jag ligger inte med någon och jag vill inte göra det. Jag väljer att inte göra det. Jag har ingen lust. Jag känner inget behov. Jag har alltid trott att jag har varit skyldig män sex om jag gjort dom upphetsade och nej... jag har ingen skyldighet till det. Det spelar ingen roll hur mycket jag kåtar upp en man - jag har ingen skyldighet att ligga med honom för det.