Vikingmetal.

Genren "Vikingmetal" kom först från Bathory, ett band som jag faktiskt INTE lyssnar på (underligt nog) och det är väl... precis som det låter. Det är metal som handlar och påminner om vikingatiden.

Det finns ju folkmetal och så finns det vikingmetal; skillanden är faktiskt rätt svår att se ibland. Så tänkte göra såhär:

Folkmetal - glad, sprallig, sprudlande, flöjter, gamla instrument, magi och ren sång.
Vikingmetal - hårdare, mörkare, saknar oftast flöjter utan står mer ut i hur melodisk deras gitarrer är, blandning mellan ren sång och growl, slagfält och gamla gudar.
Det är ungefär så man kan beskriva det, haha!

Jag har egentligen ganska dålig koll på vad som klassas som folkmetal och vad som klassas som vikingmetal men jag ska försöka att lista mina favoriter;

Månegarm 
Favoritlåtar: Nattväsen - albumet, Eternity Awaits, Eld.

Falkenbach
Favoritlåtar: Hela Asa-albumet.

Finntroll
Favoritlåtar: Fiskarens fiende, En mäktig här, Aldhissla.

Nattsmyg
Favoritlåtar: Kvarlevor, I nattens dunkel, I skogens hjärta.

Tyr
Favoritlåtar: Evening star, Lokka Tattur, Turia Torkilsdottir.

Det som är så fantastiskt bra med vikingmetal är att man verkligen känner sig som en viking när man lyssnar på det. Musiken är så klockren för vikingatiden, trots att det inte fanns metal-musik på den tiden... Det är extra bra om texterna handlar om fornnordiska myter eller sagor, eller egentligen bara om den tiden. Det bästa är också om de sjunger på nordiska språk, personligen tycker jag att isländska passar bäst till den här genren.

Crystal Castles.

Normalitet för mig är ärr-fri hud.

"LÅT MIG FÅ KÄNNA MIG "NORMAL" I SOMMAR. 

Nu är snart sommaren här. Det börjar bli ljusare och varmare ute. Tidigare idag satt jag utanför mitt hus och solade, i linne. Trots att det inte var någon som kunde se mig eller någon som gick förbi så bultade mitt hjärta snabbt och hårt i mitt bröst. Jag var livrädd... Av EN anledning: mina armar. 
Jag vet att ärr från självskadebeteende tyvärr inte är särskilt ovanligt idag, men trots det kryllar det av oförståelse.
Jag har sen jag var 13 år vägrat visa mina armar publikt på sommaren eftersom ni PEKAR, ni VISKAR, ni ROPAR men framförallt så STIRRAR ni. Jag har stängt inne mig eller gått i tjocka långärmade tröjor. Jag vill också kunna njuta utav sommaren i år, utav värmen.
Jag vet att mina armar ser extrema ut, jag vet att det är svårt att inte stirra på dom ibland. Ni blir nyfikna, ni kanske blir förskräckta?
Jag har levt med mina ärr i 10 år nu. 10 år och jag vågar fortfarande inte visa dom publikt på gatan.
Jag vill inte behöva dölja mig mer. Jag vill börja leva igen. Låt mig få känna mig "normal" i sommar. Peka inte, viska inte bakom ryggen för jag ser er ändå, ropa inte och FÖRSÖK - snälla - att inte stirra.

Dela om ni vill." 

Jag la ut detta på Facebook igår och har fått 23 delningar. Det känns jättebra och jag har även fått massa fina kommentarer och pepp-ord. Det gör mig så himla glad men samtidigt så himla ledsen.. trots alla dessa fina och fantastiska människor som stöttar och peppar mig så är det ändå de människor som pekar och stirrar som berör mig mest. 

Någon nämnde "normal" och för mig är normalitet att inte ha ärr på armarna. Jag har levt med mina ärr i över 10 år. Jag har glömt bort hur det känns att inte ha ärr på armarna, jag vet verkligen inte hur det känns. Jag avundas de människor som inte har ärr, så otroligt mycket. 
Jag är väl medveten om att vi alla har problem och att vissa kan må dåligt utan att ha skurit sig själva. Det är inte mer synd om mig än er men det SYNS på mig, det syns inte på er. Ni kan gå på stan utan långärmat och komma undan med det. Jag kan inte det. Hela min kropp skriker ut min sjukdom (jag har över benen också, bara inte lika mycket) och det är så oerhört... jobbigt att inte kunna ta av sig tröjan en stekande varm sommardag utan att blotta mig själv och min sorg jag har känt och kanske alltid kommer att känna. 

Nu har jag flyttat 50 mil bort från min hemstad och jag tror att det kommer bli lättare här än i Halmstad. Jag och Mimmi skämtade igår att jag borde presentera mig med "Tja! Emo-Jonna, du kanske har hört talas om mig? ;)" i Halmstad eftersom ja.. det är rätt många som hört talas om "Emo-Jonna." Jag har så många gånger fått höra "det är du med ärren." 
Jag vill inte vara "hon med ärren" längre... Jag vill vara Jonna. Inte ett stackars cirkusdjur som jämt står i centrum. Jag vill vara en människa.
Jag tänker försöka, så gott jag kan, att inte dölja mig själv den här sommaren. Jag vill inte längre... jag måste acceptera mig själv, och jag måste skita i om andra inte gör det. Men jag vill samtidigt försöka hjälpa mig själv, och andra, genom att sprida kunskap om detta; hur det känns för OSS. 

Tankar om Håkan.

Jag kom på att man faktiskt kan skriva blogginlägg via telefonen, även om det blir sjukt mycket jobbigare att göra det. Min dator gick ju sönder (tappade den...) för några dagar sen och ja.. Så är det. Jag är jättetrött just nu och kommer skriva jättekonstigt, så ni vet.

Jag ligger just nu i sängen i en stuga på landet tillhörande Avesta och tänker... Och jag tänker på just det jag gör tack vare musiken jag lyssnar på; Håkan Hellström. Och det tänkte jag skriva lite om nu.
När jag var 14 år så var Håkan min Gud, vilket inte var särskilt originellt för tjejer (eller killar) just då. Jag tänkte dock, och fortfarande tänker, att "jag förstår den här musiken bättre än er, jag har upplevt det han sjunger och det har inte ni, det är mig han sjunger om, ni FÖRSTÅR INTE som jag." Så tänker jag iof gällande all musik, kanske för jag verkligen får en personlig koppling till musik som jag inte alltid märker att andra får. Just nu spelas "jag vet vilken dy hon varit i" och just den låten är väldigt känslig för mig. Jag tror det handlar om att jag älskat Håkan så länge, så jag har följt med så länge. Om han nu sjunger om någon så kan jag tänka mig att det är samma som han sjunger om i några utav sina andra låtar - och det är "då" och "nu." Då börjar jag tänka på de jag citerade de gamla Håkan-låtarna till och det är ju som i "jag vet vilken dy hon varit i" när jag ser dom idag. Det man också märker är hur Håkan utvecklats som artist, att texterna som finns på hans nya album handlar om vuxna människor medan hans gamla handlar om unga människor. Det är precis som med Broder Daniel, det finns en ungdomlig smärta i musiken som bara ungdomar kan känna. Det kanske bara känns så för JAG var ungdom när jag lyssnade på de låtarna iof...
"Hurricane Gilbert" är också en låt som är känslig för mig. Min morbror sa en gång till mig att "du är Hurricane Gilbert" och även min gamla bästa vän Madde brukade citera den åt mig. Jag antar att det finns mycket i den som jag kan känna igen mig i. Och den låten är precis som många andra av Håkans låtar; happy men ändå så jävla sorglig. Jag känner mig glad och samtidigt helt jävla förtvivlad när jag lyssnar på den. Känner ni också så med den?
Nästa i listan som spelas upp är "kärlek är ett brev skickat tusen gånger" och DEN är nästan mer känslig för mig. Jag brukade repetera den när jag var broken-hearted 2009. Den har man gråtit till, ojojoj, så jag byter.
13 är låten jag byter till och jag tänker ännu en gång på min gamla bästa vän Madde. Det var och fortfarande är vår låt. Alltid. Jag vill fan ha det intatuerat.
Och så: jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig. Jag behöver inte skriva mycket mer än det för ALLA som gillar Håkan gillar den låten. ALLA som gillar Håkan känner smärtan i den låten och alla har känt likadant. Den där smärtan... Den vet man. Samma gäller "nu kan du få mig så lätt."
Åter till "jag vet vilken dy hon varit i." Jag ska lyssna på den flera gånger nu, som jag gjorde igårkväll. Så... Mycket... Känslor...

Flummigt men - ni som gillar Håkan förstår nog att det måste låta flummigt.