ERGT - 8 veckor fram.

Halva tiden har gått sen jag började min ERGT behandling. Det är en gruppterapi med fokus på känslohantering och självskadebeteende som pågår i 16 veckor en gång i veckan. Under dessa 8 veckor har jag fått en hel del insikt i mig själv och hjälpmedel att känna igen och sätta ord på känslor som jag inte trodde att jag hade. Jag har också sett mönster i mitt eget beteende.

Under första veckan pratade vi om självskadebeteende. Vad finns det för olika typer av självskadebeteende och vilka konsekvenser kan de ge, kortsiktigt och långsiktigt? Människor använder självskada som en form av känslohantering av en anledning; det hjälper för stunden. Men långsiktigt finns det inga positiva konsekvenser för självskada, tvärtom. Tyvärr är det så att man glömmer bort det eftersom lidandet är så enormt och en "quick fix" känns mer värt än att hantera känslorna hälsosamt. Det är inte lätt att stanna upp och ta hand om sina känslor men det är ju det som vi ska lära oss i den här terapin.

Under ett par veckor efter det pratade vi om känslor och att vara medveten om känslor. Det finns primärkänslor och sekundärkänslor. Primärkänslorna är arg, äckel, rädd, ledsen och glad. De finns där av en anledning och de har en funktion att berätta för oss vad som händer i kroppen och runt omkring oss. Primärkänslan äckel exempelvis hindrar oss från att äta någonting giftigt och alla primärkänslor kommer från när människan var mer ett djur än människa. Någonting som jag upptäckte då var att jag faktiskt inte är så ledsen som jag tror utan jag är rädd. Det är rädsla som är den primärkänslan som jag känner mest. Rädsla = ångest. Det är den jag måste lära mig att känna igen. Ofta förväxlar vi känslor med varandra eftersom tankar sätts igång och förvrider våra känslor. Känslor är jobbiga att känna och därför undviker vi dem eller har föreställningar om känslor. Vi kanske tror att vissa känslor inte är viktiga men det stämmer inte. Skillnaden är hur vi hanterar dem.

En vecka som gav stort intryck på mig handlade om grumlighet. Det finns en sorts grumlighet som kan påverka hur vi känner, att vi känner starkare än vad vi egentligen borde. Grumlighet kan vara tillexempel att vi är hungriga, trötta eller bär på bagage från tidigare erfarenheter. Min noja grundar sig i grumlighet. Det är på grund utav bagage som jag reagerar så starkt i vissa situationer där jag egentligen inte ska göra det. Jag tänker på tidigare relationer, tidigare svek och sorg vilket gör att jag förknippar det förflutna med nuet. Då måste jag stanna upp. Jag måste känna nuet omkring mig. Jag har under ett par månader mediterat regelbundet och då har jag lärt mig att känna mig medveten om min omgivning och om mig själv. Det har hjälpt med dissociation och ångest. I stunder där mitt bagage blir ett hinder för mig i vardagen så försöker jag bli medveten. Jag fokuserar på min omgivning; vad finns här? Vilka färger? Vilka mönster? Vad känner jag för material mot kroppen? Hur känns det? Är det mjukt, hårt, strävt?

Någonting som jag har märkt är att mina negativa föreställningar kring känslor påverkar mitt mående något enormt. Jag tror alltid att det är destruktivt att känna, att vissa känslor inte borde få existera eller kännas, att om jag bara ansträngde mig lite mer så skulle jag må bättre och så vidare. Så fort jag hamnar i mina föreställningar så mår jag direkt sämre. Jag kan inte klandra mig själv längre för hur jag är. Det finns anledningar till varför jag agerar och reagerar som jag gör. Men det innebär inte att jag inte kan stoppa det. Jag kan hitta kontroll i kaoset, med rätt hjälpmedel.

Mitt mående har blivit sämre sen jag började med min ERGT behandling. Först skrämde det livet ur mig och jag tänkte att "detta är inte bra, jag håller på att gå sönder totalt igen" men egentligen var det ju något positivt. Jag blev så utmattad och trött på grund utav hur mycket jag jobbade med mig själv och mina känslor i huvudet. Jag har ett heltidsjobb som känslohanterare och det är enormt påfrestande att jobba 24 timmar om dygnet. Det är jobbigt att gå in i sig själv och verkligen möta mina känslor. Det är samtidigt väldigt jobbigt att öppna upp sig för 8 nya personer. Men jag känner mig väldigt bekväm med de andra och trots att vi är så olika känner vi igen varandras känslor och reaktioner. Det är så skönt att veta att "oj, jag är inte ensam i detta." Jag har så länge trott att det inte fanns någon som kände så mycket som jag gör och nu ser jag att det finns ju flera stycken och ännu fler än dem. Det är en enorm tröst.

Är jag villig att känna mina känslor? Är jag villig att möta dom? Vad händer om jag inte möter dom? Ett par veckor efter grumlighet fokuserade vi på just det; känslomässig villighet och acceptans. Jag märkte att när jag inte är villig att möta mina känslor så mår jag sämre. På papper är det helt klart för mig; jag mår ju sämre när jag inte möter dom, så varför tror jag att det ska göra mer ont om jag gör det? Varför tror jag att jag kommer må sämre när det finns klart och tydligt framför mig att det är tvärtom?

Jag jobbar hårt. Min ERGT är väldigt viktig för mig. Jag tror att detta kommer ge mig så många nya verktyg att hantera min sjukdom men jag är också medveten om att jag kommer behöva fortsatt behandling efter detta. Jag är bara glad att det händer någonting och att jag kommer någonstans.

Min sociala fobi utmanas varje vecka. Jag går fortfarande på soc-möte varje månad och kurator varje månad vilket gör att jag har 6 möten varje månad som jag måste gå på. Det är oerhört tufft. Det gör mig så trött och utmattad och jag sover väldigt mycket. Jag sover inte bara för att jag är utmattad utan också för att jag kan fly i sömnen. Jag vet att det inte är bra. Min järnbrist gör ju att min kropp blir helt hängig. Jag tror att anemi (b12 och järnbrist) är det absolut värsta jag någonsin känt rent fysiskt. Det slår allting. Den enorma trötthet och orkeslöshet som uppstår går inte att beskriva.

Andra förändringar.

Jag är fortfarande feminist men jag är inte längre politiskt aktiv. Det finns så mycket inom feminismen idag som jag inte längre håller med om eller har ändrat analys om vilket gör att feminism blir ett ganska känsligt och svårt ämne för mig att ta del utav. Jag har inte hjärnkapacitet nog att engagera mig eller bry mig på samma sätt som jag gjorde innan. Trots det vill jag inte ta bort min titel som feminist eftersom det ändå på många sätt beskriver hur jag står rent politiskt men samtidigt... inte så mycket längre. Feminism för mig är inte längre politik utan socialt och det är endast i mitt privata liv som jag låter min feminism visa sig, i små former. Jag klassar inte mig själv som manshatare längre. Jag skulle förmodligen inte få bli kallad feminist längre av andra feminister... vilket känns som en sorg. Feminism har blivit en slags elitgrupp där alla ska hålla med varandra och håller vi inte med varandra hänger vi ut varandra och förstör varandras liv om vi kan. Jag kan inte stå bakom det. Det är också så att motståndare till feminismen behandlas på ett väldigt illa sätt vilket jag inte heller kan stå bakom. Jag tycker att det är viktigt med diskussion med andra grupper.

Jag är inte stabil nog att fortsätta vara kropp-aktivist. Jag har ingen lust att visa min kropp för någon annan än min partner och de få gångerna jag gör annat är impulsiva stunder där jag för en gångs skull känner mig trygg. Jag har, på värsta sätt, blivit väldigt medveten om riskerna att visa sig online på det sättet som jag har gjort och det är ingenting som jag vill fortsätta med. Jag känner inte att jag är den typen av människa längre.

Jag förkastar all form av berusning. Jag är inte emot att människor dricker alkohol men jag är emot att alkohol är så normaliserat som det är idag. Alkohol är, för majoriteten av människor och för majoriteten utav samhället, destruktivt och ingenting jag vill ta del av längre. Jag är helt för fri vilja och jag kommer inte bestämma över någon annan, någonsin, men jag väljer ett nyktert liv. Jag är inte den typen av människa som festar. Jag vill bara gå på promenader, kolla på film och serier, diskutera, prata, skratta och spela ihop.

En ny start.

Min plan var först att skapa en helt ny blogg med inriktning på min psykiska ohälsa men... jag vill inte släppa den här bloggen riktigt än. Jag tänker att jag lägger det gamla bakom mig och börjar om på nytt. Jag tar inte bort några inlägg. Jag bara börjar om lite.

Vi kan göra en quick update;

Diagnoser

Fastställda:

• GAD - generaliserat ångestsyndrom. Kronisk ångest som jag har levt med i stort sett hela mitt liv och kommer att leva med i hela mitt liv, mer eller mindre kontrollerat. Jag kommer att göra ett separat inlägg om detta.
• Social fobi. Jag kommer att göra ett separat inlägg om detta.
• Depression. Periodvis högfunktionerande, kopplad till ångesten och den negativa påverkan den får på mitt liv och på min kropp. 
• PMDS - premenstruellt dysforiskt syndrom. Innebär att jag under ägglossning mår sämre och kan uppleva psykoser i samband med detta. Jag kommer att göra ett separat inlägg om detta.

I väntan på utredning:

• BPD - borderline personlighetsstörning. En diagnos som innebär att jag är emotionellt instabil. Jag kommer att göra ett separat inlägg om detta.
• Utmattningssyndrom.

Väntande: 

• PTSD - posttraumatiskt stressyndrom. Jag kommer att göra ett separat inlägg om detta.
• BDD - body dysmorphic disorder även kallad "inbillad fulhet." Jag kommer att göra ett separat inlägg om detta.
• Paranoid personlighetsstörning. Jag kommer att göra ett separat inlägg om detta.

Annat:

• Tidigare missbrukare av blandade droger och alkohol. Nykter sen tidiga juni 2018. 
• Självskadebeteende i olika former; fysisk, sexuell, ekonomisk. Jag kommer att göra ett separat inlägg om detta.
• Högkänslig personlighet.
• Upplever ofta dissociation (overklighetskänslor, prepsykos/gränspsykos) Jag kommer att göra ett separat inlägg om detta.
• Upplever ofta vanföreställningar som också kan klassas som prepsykos eller gränspsykos. Jag kommer att göra ett separat inlägg om detta.
• I perioder svälter jag mig själv. 

Behandling:

• ERGT (gruppterapi) en gång i veckan. Finns att läsa mer om här http://nationellasjalvskadeprojektet.se/forskningsrapporter-och-arkivmaterial/ergt-och-erita/  . Jag kommer att göra ett separat inlägg om detta.
• Samtal hos kurator på vårdcentralen, remisser skickas regelbundet till vuxenpsykiatrin där jag står i kö.
• Medicinering: oxascand vid behov, theralen vid behov, propavan och stilnoct vid sömn, cymbalta 120 mg som ska trappas ner och tas bort. 
• Sjukskriven sen juli 2017. 

Annat: 

• Anemi (blodbrist) där behandling med järn och b12-tillskott inte har fungerat. Detta gör mig så oerhört trött och orkeslös så jag sover väldigt mycket. 
• Jag har adopterat två katter från Halmstads katthem. De kom till mig i juni 2018 och de är så fina och goa. De är två honor som är 2 år gamla. Den ena heter Sookie och den andra Sipper. 
• Alex och jag is still going strong med ca 7 månader bakom oss och fler framför oss, hopefully. 

Kaostankar - från min privata dagbok.

"Jag låg i sängen och lyssnade på Rammsteins låt Mein herz brennt och kände in musiken. Jag stirrade upp i taket och såg min mandalaväggboning och försökte fokusera på dess färg, mönster och former. Det kändes som om mitt hjärta slog flera slag i sekunden och jag började få, vad jag kallar för, "kaostankar." Kaostankar känns igen på det sättet att dom inte har någon logik i sig. Kaostankar är påhittade tankar om andra människor och vad de tycker och tänker om mig. De är mörka fantasier och scenarion som inte har någon som helst grund i sig. När jag är inne i kaoset så tycker ju jag såklart att det finns grund, att det finns bevis, att det finns sanning i kaostankarna. Men jag kan inte fungera normalt när jag är inne i kaoset, jag kan inte tänka klart. Det är en försvarsmekanism tror jag att ha kaostankar ibland. De liksom förbereder en inför att bli lämnad, avvisad, nekad och oälskad. Det finns olika sorters kaostankar och jag brukar ofta få alla efter varandra. De är en effekt utav varandra. Det är under kaosperioder som jag antingen stöter bort människor eller klamrar mig fast alldeles för hårt. Jag vet aldrig vilket utav det som det blir och ibland kan det skifta från att stöta bort till klamra sig fast så snabbt att människor inte hänger med. Jag blir helt oförutsägbar. Jag kan ena stunden vara mjuk och kärleksfull och sen helt plötsligt bli arg och nästan elak. Detta händer oftast i mitt huvud. Det är där allting händer, för jag agerar inåt. Jag kan tänka att jag älskar någon, att någon är så fin och bra och sedan tänka att personen egentligen inte är så fin och bra som jag tror. Då börjar jag tänka elakt om den personen. Jag ser hens brister och skrattar åt dem, irriterar mig på allt de säger eller gör. Sen kommer jag på mig själv och skäms... jag skäms för att jag tänkte hemskt om någon som jag faktiskt tycker om. Skammen kommer alltid efter kaostankarna har haft sin gång. Det har varit så att jag agerat detta utåt och då har det oftast varit min partner som hamnat i kläm eller väldigt nära vänner. De är ju där framför mig när kaostankarna sätter igång och blir jag inte lämnad ifred med dem så kommer någon att påverkas. Jag vill inte skada någon. Jag vill inte påverka någon negativt.
En annan sorts kaostankar är paranoia. De brukar oftast komma innan jag stöter bort eller klamrar mig fast. Jag får för mig att människor inte tycker om mig. Jag får för mig att de pratar om mig bakom min rygg eller bedrar mig på något sätt. Jag får för mig att de utnyttjar mig. Jag får för mig att de bara pratar eller umgås med mig för diverse fördelar som inte har med mig som person att göra. Att noja är fruktansvärt. Det är verkligen helt fruktansvärt att tvivla på om människor tycker om mig eller inte. För om de inte gör det och av någon anledning inte berättar det för mig så måste jag ta reda på om det ÄR så. Jag måste ha bevis på att mina kaostankar stämmer. Så jag börjar undersöka. Jag kan sitta i timmar och analysera meddelanden, statusuppdateringar, händelser, samtal... var gick det snett? När gjorde jag fel? När började personen tröttna på mig och tycka illa om mig? Jag kan inte fokusera på något annat än nojan. Jag är helt övertygad om att jag har rätt. Det är något som inte stämmer, en magkänsla, och den ska man ju alltid lita på sägs det. Det är inte en magkänsla. Det är kaostankar.
Kaostankar kan också vara behov eller narcissism. Behov av bekräftelse och uppmärksamhet. När jag har den sortens kaostankar så tänker jag mig själv som överlägsen alla andra. De är peasants och jag är royalty. Det är ett privilege att få ta del utav mig, tänker jag, och sprider ut mig inför någon på sätt som jag inte borde eller egentligen vill. Det är rena impulser drivna av behovet och narcissismen. Det är under dessa kaostankar som jag har destruktiva sexuella relationer med människor. Det är dem som driver den destruktiva lusten. Mestadels sker det ju online eftersom jag inte vill eller kan träffa människor. Dessutom bor de oftast i andra städer. Förstå mig inte fel nu, alla sexuella relationer jag har eller har haft online har inte varit kaostankar men de flesta har varit det. Jag blir hög på bekräftelsen och utmanar.
Under narcissistiska kaostankar känner jag mig väldigt ensam. Det är liksom så att ingen känner sig så ledsen som jag gör. Jag är helt ensam med min ångest vilket ÄR narcissism. Det är helt enkelt oförståeligt för mig att andra människor kan känna så som jag gör. Jag känner ju så som jag gör för att jag är för smart och för insiktsfull. Jag ser sånt som de inte ser. Jag förstår sånt som de inte förstår. "Jag har aldrig fel" är något som upprepas under alla sorters kaostankar. Jag har aldrig fel för jag förstår ju, jag är inte dum, tvärtom. Jag har aldrig fel och ni är alldeles för korkade för att dölja sanningen från mig så jag ska minsann hitta den, vänta ni bara.
Alla kaostankar kommer under en kaosperiod. Efter kaosperioden är jag utmattad. Det är då jag förstår vad det är jag har gjort. Det är då jag skäms så mycket att jag vill krypa ut ur min kropp. Det är då ångesten är som värst och som längst. Kaosperioder varar bara några timmar, ibland mindre beroende på om jag får alla kaostankar eller bara någon utav dem. Jag vill bekänna mina kaostankar för någon för jag skäms så mycket men jag vågar samtidigt inte berätta vilken hemsk och vidrig människa jag egentligen är. Jag vill inte berätta vilken destruktiv människa jag egentligen är."

Splitter.

Vem är du? Jag vet inte vad jag ska svara. Jag vet inte vem jag är. Jag har aldrig vetat. Jag vet inte hur jag ska förklara för människor att det inte finns något "jag" eftersom min uppfattning om mitt "jag" ändras alltför ofta. Jag har försökt acceptera att jag kanske är en sådan som förändras, att förändringen är jag. Men jag har ingen fast mark, inte ens i förändringar. Jag flyger omkring och är tom, jag vet inte vart jag ska landa. Jag känner mig splittrad men inte ens i de splittrade bitarna hittar jag mig själv. Jag ser tillbaka på mitt liv och upptäcker att jag har försökt att uttrycka mitt jag genom mitt yttre men misslyckats och försökt igen, varje gång på ett nytt sätt. Jag tänkte en gång att om jag skulle uttrycka alla mina splittrade delar av mig själv i mitt yttre, hur skulle det se ut? Jag skulle haft lång lockigt hår i ljusrosa eller ljuslila färg, svart tunika med trumpetärmar, kimono i spets eller siden i blommigt mönster, shorts och vita strumpbyxor med moonboots. Och så hade jag ju behövt någonting med orientaliskt mönster, kanske en hatt. Och nitar och korsettbälte. Och ringar med blommor och halsband med en snäcka. Och kängor och ännu mera siden och glitter och silver och mörkgrönt som skogen och kort hår i page i naturlig blond färg och kavaj och bellbottoms och långklänning och beige och.... jag hade drunknat i kläder och accessoarer. Hur ska jag förklara för människor att jag inte vet vad jag känner, vad jag tycker eller vad jag vill för att det ständigt förändras? Vad som anses vara sanning ena dagen kan imorgon vara lögn. Jag dras mellan åsikter och uppfattningar, tycka om eller inte tycka om. Vad håller jag med om? Vad känner jag är rätt? Jag vet aldrig säkert eftersom jag är medveten nu om hur jag kommer ändra mig inom kort, eller lång, tid. Jag känner för mycket, tänker för mycket, undrar för mycket... och det blir som en storm inuti mig varje gång jag ska göra ett beslut. Jag kan inte göra beslut för jag vet inte vad jag vill. Jag får panik av "vad vill du jobba med?" eller "hur ser din framtid ut?" för jag vet inte, jag känner olika varje dag. Hur ska jag kunna leva flera liv, för att det är då jag känner att jag kan bli någorlunda nöjd? Hur kan jag vara mamma och fru med familj samtidigt som jag är singel och ensam? Hur kan jag vara skogsmänniska samtidigt som jag är stadsmänniska? Hur kan jag vara med män samtidigt som jag är med kvinnor? Hur kan jag vara lärare samtidigt som jag är kurator eller butiksbiträde eller lagerarbetare eller kontorsnisse? Jag känner mig fake och jag känner mig bortgjord... för det är pinsamt att ena dagen tycka att grönt är skönt och gult är fult för att sedan byta helt och hållet; grönt är fult och gult är skönt. Det känns som om jag måste dölja mig själv eftersom ingen ändå skulle förstå hur jag kan säga emot mig själv så mycket, hur jag kan älska rosa, prinsessor och enhörningar samtidigt som jag älskar vampyrer, mörkrött och svart. Jag är antingen svart eller vit. Det finns inget mellanting. Jag kan inte vara mitt i mellan. Jag känner mig Alien och många gånger har det hjälpt att övertyga mig själv om att det är så; jag är Alien, tillhör inte denna världen. Jag är sjöjungfru, jag är en varelse och inte en människa. När jag frågar andra människor vem jag är låter deras svar otillräckliga och min syn på mitt "jag" blir inte det minsta mindre diffus. Jag vill veta hur det känns att ha en identitet som inte är splittrad. Jag vill veta hur det känns att vara säker på någonting annat än att vara obekväm och ha ångest. Jag vill veta hur det känns att ha ett JAG. Jag kan fortsätta att prata om vad jag känner i evigheter och det känns ändå inte tillräckligt. Jag fortsätter att känna och det kommer nya känslor eller gamla känslor på besök i stormar inuti mig varje minut, varje timme. Det finns inget lugn. Det finns ingen luft att andas... det finns bara känslor. Känslor i tomhet. Känslor som är splittrade.

Borderline personlighetsstörning.

Om att göra misstag och be om ursäkt.

Jag är en sådan människa som ofta agerar impulsivt. Det är ofta så att jag säger någonting som jag inte riktigt har tänkt igenom vilket lämnar dålig smak i munnen när jag inser att... oj... det där var inte så nice. Jag gör ofta misstag. Det är lätt att göra misstag.
Grejen är att det är väldigt viktigt för mig att både få och kunna be om ursäkt i sådana tillfällen. Om någon konfronterar mig med "det där var inte särskilt bra sagt" så vill jag be om ursäkt för hens skull, inte för min egen.
Ett tag levde jag i en slags skräck. Jag hade ett umgänge som var brutala när det kom till att säga rätt eller fel saker. Jag sa fel hela tiden, tyckte dem, och det gjorde mig galen. Det blev enormt svårt för mig att veta "när har jag faktiskt uttryckt mig illa?" och jag försvarade istället allt jag sa eller bad om ursäkt för allt vilket gjorde det svårt för mig att hålla fast vid mina åsikter. Det kan verka som så att jag är lite osäker på vad jag tycker och visst...det stämmer väl ibland... men jag är egentligen ganska säker i mina åsikter.

Det jag vill få fram är: jag försöker. Jag är osäker i mig själv, inte i mina åsikter. Ibland ber jag om ursäkt för allt. Ibland försvarar jag allt jag säger och blir arg. Ibland är jag impulsiv. Jag försöker göra rätt för mig. Försöker.

A temporary high.

Jag är beroende. Vad är jag beroende utav? Shopping, mat, socker, män, att skära mig, periodvis alkohol, cigaretter... ah listan är tyvärr lång. Det skapar sådana enorma problem för mig. Jag vet varför det är så. Alla dessa sakerna ger mig en "temporary high". Anledningen till att jag blir temporärt hög av dessa är för att de kemikalier som spelar roll inte finns på samma sätt i min kropp som de gör hos andra.

Mina internetstudier visar; Serotonin och dopamin - tekniskt sätt de enda två sakerna som gör dig glad. De är kemikalier som finns i kroppen helt naturligt. Det går att få dessa på onaturligt sätt eller förhöja dem på onaturligt sätt som t.ex. droger. Anledningen till att droger som amfetamin och kokain är så populära är för att dessa förhöjer nivåerna av dopamin i hjärnan. Dopamin gör att du blir uppmärksam, alert, motiverad och helt enkelt en mer nöjd människa. Serotonin gör att du blir lugn och harmonisk, avstressad och hjälper dig att hålla dina känslor i balans. En brist på dopamin gör att du får svårighet med att minnas saker, du kan bli trögtänkt och din motivation och reaktionsförmåga försvinner eller blir sämre. En brist på serotonin gör dig impulsiv, aggressiv, ökar risken för suicidala tankar och ger dig ångest. Det är därför många med diagnosticerad depression och ångest får SSRI-medicin vilket är serotoninförhöjande läkemedel. Detta innebär dock inte att SSRI kan hjälpa vem som helst som är deprimerad eller har ångest. Vissa behöver istället dopaminförhöjande läkemedel. Brist på dopamin gör dig också deprimerad. Vissa behöver både och. Men framförallt behöver de flesta människor med depression och ångest terapi. Problemen är inte endast kemiska utan kan ha med erfarenheter, kriser och trauman att göra också. Det går inte att få bort sorg efter dessa med mediciner men mediciner kan göra det lättare att bearbeta och handskas med sorg.

Så varför shoppar jag och varför skär jag mig? För att dessa ökar nivåerna av serotonin och dopamin i min hjärna. Jag gör endast dessa sakerna när jag har ångest eller känner en extrem känsla av sorg.

Så vad jag gör jag? Hur gör jag för att sluta? Är det ens möjligt för mig att sluta på egen hand utan medicin och terapi? Svar: nej. Jag har accepterat det faktum att mina problem inte är någonting jag kan hantera själv längre. Jag är sjuk. Jag försöker därför ta ett steg tillbaka och inse att detta kommer bli bättre när JAG blir bättre. Det är okej. Det kommer att gå över och när det gör det kommer jag vara frisk nog att kunna hantera de negativa konsekvenserna av min ångest.

Jag skriver detta inlägget som en reminder till mig själv: detta är anledningen. Du gör inte som du gör bara för att du är värdelös, sämst, kass, misslyckad och dum i huvudet. Du gör det för det är en kemisk obalans inuti dig just nu. 

Uppdatera.

Abandonment & trust issues.

Det var längesen jag uppdaterade här. Mitt mående har förvärrats de senaste månaderna och det gör det svårt för mig att hitta tillräckligt mycket med koncentration för att kunna skriva ett blogginlägg. Tidigare har jag grävt ner mig i någonting, läst, studerat och sen skrivit om det. Jag har inte gjort det på väldigt länge nu. Det enda jag tycks kunna fokusera på är ångest. Jag klandrar inte mig själv för det. Jag är sjuk. Jag är oftast inte mig själv då.

Men de senaste dagarna har jag funderat väldigt mycket och faktiskt kunnat skriva om det. Jag har gjort det på instagram istället. Jag har försökt gå in mycket i mig själv och reda ut knutarna eftersom det är så trassligt. Det är jobbigt. Jag har försökt att fly så länge från mina problem, både för att jag varit tvungen till det och för att jag helt enkelt inte orkat ta itu med dom. Det måste jag göra nu. Om jag ska kunna bli frisk från vad-det-nu-är måste jag gå in i mig själv. Jag måste gräva ner mig i mig själv. Jag måste studera mig själv. Jag måste skriva om mig själv.

De största problemen jag har är "abandonment issues" och "trust issues." Det innebär att jag är rädd för att bli övergiven och har svårt att lita på människor. Dessa två problemen är grunden till i princip all min ångest. Det är grunden för varje misslyckade relation jag har bakom mig. Jag agerar utifrån dessa problemen som att;

• knuffa bort och stänga ute människor ena minuten för att bli sjukligt klängig nästa, 
• jag kommer till varje pris undvika att bli lämnad och övergiven även om det är av människor som jag inte tycker om särskilt mycket eller vet är dåliga för mig, 
• jag kommer alltid att tro att det värsta som kan hända kommer att hända som att människor kommer bedra mig eller lämna mig.

För att hantera detta har jag försökt att omge mig med så många människor som möjligt, särskilt män, för att ha en eller två eller tre eller fyra backups ifall någon utav dem skulle överge mig. Detta gör att jag blir oärlig och svår att lita på till hundra procent. Om jag får för mig någonting eller om jag blir alldeles för rädd så kommer jag att söka bekräftelse eller uppmärksamhet för att trycka undan rädslan. Det är inte så att jag vill såra någon, som t.ex. en partner, och jag skulle aldrig säga att jag älskar eller att jag bryr mig om jag inte gör det. Detta leder till att jag inte kan lägga all min fokus på en person som en vän eller ett kärleksintresse. Jag kan inte binda mig till någon enstaka person eftersom rädslan att de ska överge mig i så fall blir så stor att jag bokstavligt talat blir galen av den. I början utav mina relationer har jag känt mig relativt trygg de första månaderna men sen har osäkerheten börjat komma. Jag har blivit sjukligt svartsjuk och nojig. Jag har blivit kontrollerande, försökt hacka mina partners konton för att komma åt meddelanden eller gått igenom deras mobiler/datorer i smyg. Jag har slutat sova, gråtit mycket, föreställt mig de värsta tänkbara scenarion om de inte svarar eller om de inte är med mig hela tiden. Jag har haft ångest som varit så stark att det enda sättet för mig att bedöva det är genom att på något sätt skada mig själv. Det finns oftast ingen logik i min rädsla men eftersom jag har blivit sårad så många gånger sitter det i mig som en försvarsmekanism. Det är till och med så att jag t.ex. tänker "de kommer ändå vara otrogna mot mig så bäst att jag är det först" även om jag aldrig varit otrogen i en relation. Detta gör mig väldigt olycklig i en relation och det är en utav de större anledningarna till varför jag mår mycket sämre i relationer än som singel.

Jag klarar inte av att bli "left on read" eller ignorerad. Jag klarar inte av minsta lilla förändring i tonen och jag kommer att analysera din "normala ton" i skrift eller hur du är i humör för att lättare kunna känna igen om du skulle börja tröttna på mig så jag kan förbereda mig inför katastrofen. 

Jag vill inte vara såhär... men jag är äntligen fullständigt medveten om det och jag kan erkänna detta offentligt nu. Bara för att jag har dessa problemen gör det inte mig mindre värd att älska samtidigt som det inte är en ursäkt för mig att behandla människor som faktiskt kommer att älskar mig illa. Det är inte okej för mig att agera på dessa problemen men det är just det som gör dom till ett problem; du kan inte hjälpa det. Jag kommer att jobba på detta i mig själv. Jag kommer att jobba tills jag lyckas bearbeta det så jag kan ha en meningsfull, lyckligt och rättvist relation i framtiden.

Detta gäller inte bara kärleksrelationer utan även vänskapsrelationer blir svåra för mig. Likt med en partner blir jag orolig, rädd och nojig på ett sätt som skulle kunna likna vanföreställningar om det bara tog ett steg längre fram. Jag får för mig att alla hatar mig. Jag får för mig att alla pratar illa om mig bakom min rygg, att de tröttnat på mig, att de retar mig och mina inlägg online, att de tycker att jag är jobbig, att de tycker att jag är äcklig, att de tycker att jag är irriterande och korkad, att de inte vill vara vän med mig längre. Jag har t.ex. märkt att alla människor som jag "ogillar" ogillar jag för att jag tror att de ogillar mig. Gällande många har jag dragits med i skitsnack om dessa eftersom jag ändå trott att de sa samma sak om mig eller ännu värre saker. När det sedan visat sig att de tyckte om mig mår jag så dåligt och hatar mig själv.
Jag blir så rädd för att mina vänner ska hata mig att jag distanserar mig från människor eller som en ren säkerhetsåtgärd bemöter det som jag "tror att de säger om mig" ofta då i inlägg på sociala medier som t.ex. "många stör sig säkert på att jag sminkar mig så mycket och ändrar på mitt utseende" och så försvarar jag det och så vidare. Ingen har faktiskt sagt dom sakerna till mig - det är bara jag som är rädd att någon SKA göra det så jag kan lika gärna ta upp det innan det händer.
För att hantera min noja blir jag också arg på mina vänner i hemlighet och försöker rada upp deras negativa egenskaper i huvudet för att inte bli lika ledsen när jag tänker på att de gör samma sak med mig. Dessa tankar kan vara i någon timme eller mindre. När jag sedan får det bekräftat att hallå, dina vänner älskar dig, känner jag sådan enorm skam över mig själv för att jag legat och tänkt negativt om mina vänner eller för att jag bara tvivlat på deras kärlek och ömhet till mig. Jag oroar mig alltid i onödan. Jag tänker alldeles för mycket. Jag överanalyserar.

Varför har jag dessa problemen? Jag vet inte om jag vågar skriva om det. Det känns för privat och jag vet inte om personerna inblandade kommer vara okej med att jag skriver om det. Jag kan dock säga att det ligger djupt rotat i mig sen barndomen. Det är en serie utav händelser som byggt upp mina abandonment och trust issues. Jag är skadad. Jag vet det. Jag ser på det utifrån och jag försöker jobba på det. Stå ut med mig. Förstå mig i mitt kaos.