Idag var jag på vuxenutbildningen Masugnen här i Linde och gjorde en ansökan. Studievägledaren som jag pratade med sa att rektorn var tvungen att godkänna min ansökan precis som i Halmstad och att jag inte kan få CSN för hela utbildningen eftersom jag redan använt en del utav mina studiemedelsveckor, men enligt CSNs hemsida hade jag kvar lite mer än 60 veckor CSN och hela utbildningen ligger på 80 veckor. Så om jag kommer in, vilket känns jäkligt osäkert med min tur, så har jag iaf CSN till över hälften av tiden. Känns jättejobbigt med allt detta strul...
Lite positivt då; jag älskar MITT kök! Jag älskar att baka och laga mat, vilket jag inte riktigt kunnat göra på samma sätt. Här kan jag ju städa efter mig och sen komma tillbaka 3 timmar senare och det ser likadant ut. Igår gjorde jag köttfärspaj för första gången till mig, Daniel och hans kompis Olle och den blev supergod! Idag gjorde jag cheesecake men den har vi inte kunnat smaka än men det kändes som om jag gjorde den rätt iallafall...
Nu ska vi kolla på Horns :)
torsdag 23 oktober 2014
måndag 20 oktober 2014
Flytten är gjord.
Nu har jag bott här i två dagar.
Första dagen var galet stressig även om det gick mycket smidigare än vad jag trodde. Vi bar in mina grejer i bilen på fredagskvällen medan det ösregnade och sista natten i Halmstad sov jag obekvämt i en 90-säng. Jag kunde inte lyssna på ljudbok och grannarna sjöng karaoke eller något och jag tänkte bara "fy fan så skönt att få slippa dom." Jag trodde sista natten skulle vara känslosam och det hade den nog varit om det inte var för grannarna.
Vi åkte ungefär vid 8 ifrån Halmstad och Sansa var lite rädd i bilen först men lugnade sig efter kanske 30 minuter. Hon fick komma ut ur buren en stund hos farmor i Kungsbacka och sen sov hon resten utav resan. När vi väl kommit fram var hon nyfiken och sprang runt och kollade, och första natten sov hon vid våra fötter i sängen och det har hon gjort varje natt nu som vanligt.
Igår packade vi upp lite grejer och bara hade det lugnt.
Idag var jag och Saimi (Daniels mamma) på Elon (Sixten Larsson) och köpte elektronik. Hon hade ett presentkort där på 4000 och jag och Daniel fick en mikro, mixer, elvisp, ett våffeljärn och en hårfön. Jag är så oerhört tacksam för all hjälp vi fått från våra föräldrar och jag blir på något sätt osäker och nervös för jag vill verkligen visa hur glad jag är, och är rädd att jag ska visa för lite eller för mycket så det verkar falskt. Haha... Idag kom även Saphira! Sansa är bara nyfiken och snäll men Saphira är rädd, men klart när Sansa är så stor jämfört med henne. Jag fick även gunga en liten stund ikväll vilket var så himla skönt.
Imorgon ska jag till vuxenutbildningen och vi ska fortsätta städa och packa upp.
Det känns så himla skönt att bo här med Daniel, och jag känner mig inte det minsta osäker eller nervös över det här alls längre. Visar bilder så fort internet kommer! Skriver från mobilen nu och blir dåliga bilder när det inte är helt klart än.
Första dagen var galet stressig även om det gick mycket smidigare än vad jag trodde. Vi bar in mina grejer i bilen på fredagskvällen medan det ösregnade och sista natten i Halmstad sov jag obekvämt i en 90-säng. Jag kunde inte lyssna på ljudbok och grannarna sjöng karaoke eller något och jag tänkte bara "fy fan så skönt att få slippa dom." Jag trodde sista natten skulle vara känslosam och det hade den nog varit om det inte var för grannarna.
Vi åkte ungefär vid 8 ifrån Halmstad och Sansa var lite rädd i bilen först men lugnade sig efter kanske 30 minuter. Hon fick komma ut ur buren en stund hos farmor i Kungsbacka och sen sov hon resten utav resan. När vi väl kommit fram var hon nyfiken och sprang runt och kollade, och första natten sov hon vid våra fötter i sängen och det har hon gjort varje natt nu som vanligt.
Igår packade vi upp lite grejer och bara hade det lugnt.
Idag var jag och Saimi (Daniels mamma) på Elon (Sixten Larsson) och köpte elektronik. Hon hade ett presentkort där på 4000 och jag och Daniel fick en mikro, mixer, elvisp, ett våffeljärn och en hårfön. Jag är så oerhört tacksam för all hjälp vi fått från våra föräldrar och jag blir på något sätt osäker och nervös för jag vill verkligen visa hur glad jag är, och är rädd att jag ska visa för lite eller för mycket så det verkar falskt. Haha... Idag kom även Saphira! Sansa är bara nyfiken och snäll men Saphira är rädd, men klart när Sansa är så stor jämfört med henne. Jag fick även gunga en liten stund ikväll vilket var så himla skönt.
Imorgon ska jag till vuxenutbildningen och vi ska fortsätta städa och packa upp.
Det känns så himla skönt att bo här med Daniel, och jag känner mig inte det minsta osäker eller nervös över det här alls längre. Visar bilder så fort internet kommer! Skriver från mobilen nu och blir dåliga bilder när det inte är helt klart än.
torsdag 16 oktober 2014
Movezilla.
14 lådor packade, varav 13 ska med till Lindesberg. En av lådorna innehåller VHS-filmer och jag vill faktiskt inte slänga dem, så de får vara hos pappa. Min gosedjurssamling får också åka hem till pappa. Mina föräldrar har försökt få mig att slänga så mycket, men jag kan inte. Jag känner själv att alla mina saker jag har med mig är nödvändiga. Jag känner mig lite som en samlare... men jag gillar saker. Antar att jag är en "material girl" haha.
Jag kallar mig själv lite för en "movezilla" istället för "bridezilla" just nu... för jag är verkligen besatt av att det ska bli fint i våran lägenhet. Jag har sån himla tur som har Daniel, som säger att jag får inreda precis som jag vill. Det är också tur att vi har så lika smak, för hur jag än inreder så kommer han att tycka att det är fint och då kan jag göra det med gott samvete.
I hallen hade jag tänkt att färgerna skulle gå i rött, vitt och svart. Det kommer säkert bli jättebra med Daniels röda soffa, min svarta hylla och svarta spegel (eller om den ska vara i sovrummet) och hade även tänkt att vi skulle sätta upp mina flaggor som går i färgerna rött och svart i hallen. Jag tror att både Pantera-flaggan och HIM-flaggan går i rött och svart, även Marilyn Manson-flaggan. Jag har även tavlor i svart och rött från vår hall här.
I vardagsrummet kommer djur och natur-temat. Brunt, trä, vitt och rött. Jag vill att det ska vara så mysigt som möjligt med mörka naturfärger och fuskpäls, djur och djurmönster. Där kommer vi även ha våra skallar, och mina rådjursskallar kommer se ut som smååååå bebisar i jämförelse med hans tjurskalle. Jag har även köpt svart polyestertyg som jag ska ha alla mina stenar på, och min prärievargskalle (replikan.) Hade även tänkt att alla Daniels fina statyer skulle stå där med. Vår soffa kommer ha ett mörkbrunt överdrag också, samma med fåtöljen. Ser fram emot det så himla mycket. Daniel köpte även en jättestor klösställning till katterna i vitt. Har köpt 2 stycken vita kuddar, två stycken i fuskpäls i brunt/grått och två stycken med en räv på.
I sovrummet hade jag velat ha samma som i vardagsrummet på något sätt, men lite mer svart och vitt. Jag har köpt lakan i zebramönster och har även andra lakan som är vita och svarta. Det kommer säkert bli awesome när det är klart.
I köket är kaklet blått så vi får ha blått där. Luckorna är hur fina som helst i trä, så vi får ha blått-svart-vitt och trä där.
Jag har fortfarande inga gardiner, för de jag ville ha på Rusta fanns inte här i Halmstad. Daniel ska mäta lite imorgon så kanske jag och mamma kan åka och köpa några billiga. Hade velat ha mörkröda i vardagsrummet som kontrast till allt brunt och vitt. Jag skulle även vilja ha andra lampskärmar, de vi har är så gamla och iof är de verkligen inte fula men de lyser ganska mörkt. Hade velat ha helt vita så det blir lite ljusare.
Jag kallar mig själv lite för en "movezilla" istället för "bridezilla" just nu... för jag är verkligen besatt av att det ska bli fint i våran lägenhet. Jag har sån himla tur som har Daniel, som säger att jag får inreda precis som jag vill. Det är också tur att vi har så lika smak, för hur jag än inreder så kommer han att tycka att det är fint och då kan jag göra det med gott samvete.
I hallen hade jag tänkt att färgerna skulle gå i rött, vitt och svart. Det kommer säkert bli jättebra med Daniels röda soffa, min svarta hylla och svarta spegel (eller om den ska vara i sovrummet) och hade även tänkt att vi skulle sätta upp mina flaggor som går i färgerna rött och svart i hallen. Jag tror att både Pantera-flaggan och HIM-flaggan går i rött och svart, även Marilyn Manson-flaggan. Jag har även tavlor i svart och rött från vår hall här.
I vardagsrummet kommer djur och natur-temat. Brunt, trä, vitt och rött. Jag vill att det ska vara så mysigt som möjligt med mörka naturfärger och fuskpäls, djur och djurmönster. Där kommer vi även ha våra skallar, och mina rådjursskallar kommer se ut som smååååå bebisar i jämförelse med hans tjurskalle. Jag har även köpt svart polyestertyg som jag ska ha alla mina stenar på, och min prärievargskalle (replikan.) Hade även tänkt att alla Daniels fina statyer skulle stå där med. Vår soffa kommer ha ett mörkbrunt överdrag också, samma med fåtöljen. Ser fram emot det så himla mycket. Daniel köpte även en jättestor klösställning till katterna i vitt. Har köpt 2 stycken vita kuddar, två stycken i fuskpäls i brunt/grått och två stycken med en räv på.
I sovrummet hade jag velat ha samma som i vardagsrummet på något sätt, men lite mer svart och vitt. Jag har köpt lakan i zebramönster och har även andra lakan som är vita och svarta. Det kommer säkert bli awesome när det är klart.
Jag har fortfarande inga gardiner, för de jag ville ha på Rusta fanns inte här i Halmstad. Daniel ska mäta lite imorgon så kanske jag och mamma kan åka och köpa några billiga. Hade velat ha mörkröda i vardagsrummet som kontrast till allt brunt och vitt. Jag skulle även vilja ha andra lampskärmar, de vi har är så gamla och iof är de verkligen inte fula men de lyser ganska mörkt. Hade velat ha helt vita så det blir lite ljusare.
onsdag 15 oktober 2014
3 dagar kvar.
Om 3 dagar flyttar jag och Sansa 5 timmar bort...
På ett sätt känns det fel och konstigt av mig att vara nervös när jag har Emma som storasyster som faktiskt bott, i stort sett, över hela världen. Fast med Emma kanske det har varit annorlunda eftersom alla har haft förtroende i henne, att Emma kommer klara det. Jag kan tänka mig att det är många som tvivlar på om jag kommer klara av det här eller inte. Ett tag tvivlade jag också, eftersom alla andra verkade tvivla, och jag började tänka på scenarion som KAN ske och vad skulle jag göra ifall de hände? Efter ett par veckor av nästan olidlig osäkerhet bestämde jag mig för att bara ge upp det, för vem kan planera inför händelser man inte vet kommer komma? Och OM det nu händer, så får jag ändå inte reda på vad efterföljderna blir förrän efteråt. Hur mycket man än vill kan man ju inte skynda på tiden.
Jag frågade Daniel innan idag "är du inte nervös alls inför det här?" och han svarade "nej varför skulle jag det? Jag vill ju bo med dig och Sansa" och då blev jag livrädd att han skulle tro att min osäkerhet och nervositet på något sätt betydde att jag inte ville. Men jag tror inte att han tolkar det så. Jag vill ju det här, annars hade jag inte gjort det. Det här är ingen impulshandling som sker över en natt, eller en vecka, utan vi har planerat det här i flera månader.
I perioder har jag känt att jag knappt kan vänta på att få lämna Halmstad, och i perioder har jag känt att jag verkligen inte vill. Samtidigt så känner jag att jag faktiskt inte har någonting att stanna kvar för. Jag har inget jobb, ingen skola, ingenting som binder mig till Halmstad. (mina vänner och min familj kommer att finnas där för mig oavsett var jag bor, så jag räknar inte med er här) Men förutom min familj och mina vänner finns det ingenting. Visst, jag absolut ÄLSKAR Halmstad. Jag älskar parkerna, stan, affärerna, områdena, Galgberget, stränderna, Nissan... men det räcker inte. Och jag älskar Daniel, och mig själv, mer än det.
Jag flyttar heller inte bara för att min pojkvän finns i Lindesberg utan för att jag behöver komma någonstans. Det känns på något sätt som om jag stampar på samma ruta här i Halmstad, och en flytt hade gjort att jag iallafall kom någonstans, att någonting hände. Jag är så trött på att känna mig fast. När jag känner att jag inte gör någon nytta, för mig själv eller för någon annan, så känner jag mig fruktansvärt värdelös och allt rasar för mig. Det krävs inte mycket för att jag ska tappa fästet, men det är också lättare för mig att bli stadig igen efter ett fall, och det är ju faktiskt väldigt bra ändå.
Det här året har nog varit ett utav de absolut svåraste för mig på så många sätt, för det här året har verkligen tvingat mig att bevisa att jag klarar av saker, att jag klarar av motgångar. Motgångarna som jag har haft har inte bara gällt mig själv och därför har jag även fått bevisa att jag kan klara av andras motgångar också, att min kärlek för andra människor inte längre får mig att gå ner helt i mig själv. Jag trodde aldrig att det skulle vara riktigt såhär att vara stark... jag trodde att styrka betydde att man inte hade ont, att man inte brydde sig, att man inte föll. Styrka betyder att man får ont, att man bryr sig, och att man faller för det men det betyder att man reser sig upp igen - med smärta i bröstet, men man står upp. Jag antar att jag önskar att jag som i mitt liv har känt så mycket sorg aldrig skulle behöva göra det igen, men det är bara önsketänkande. Som tur är så vet jag att jag kan hantera sorg idag, och det kommer väl fortsätta så.
Hoppas mina vänner och familj vill läsa och fortfarande vara intresserade utav mitt liv :)
På ett sätt känns det fel och konstigt av mig att vara nervös när jag har Emma som storasyster som faktiskt bott, i stort sett, över hela världen. Fast med Emma kanske det har varit annorlunda eftersom alla har haft förtroende i henne, att Emma kommer klara det. Jag kan tänka mig att det är många som tvivlar på om jag kommer klara av det här eller inte. Ett tag tvivlade jag också, eftersom alla andra verkade tvivla, och jag började tänka på scenarion som KAN ske och vad skulle jag göra ifall de hände? Efter ett par veckor av nästan olidlig osäkerhet bestämde jag mig för att bara ge upp det, för vem kan planera inför händelser man inte vet kommer komma? Och OM det nu händer, så får jag ändå inte reda på vad efterföljderna blir förrän efteråt. Hur mycket man än vill kan man ju inte skynda på tiden.
Jag frågade Daniel innan idag "är du inte nervös alls inför det här?" och han svarade "nej varför skulle jag det? Jag vill ju bo med dig och Sansa" och då blev jag livrädd att han skulle tro att min osäkerhet och nervositet på något sätt betydde att jag inte ville. Men jag tror inte att han tolkar det så. Jag vill ju det här, annars hade jag inte gjort det. Det här är ingen impulshandling som sker över en natt, eller en vecka, utan vi har planerat det här i flera månader.
I perioder har jag känt att jag knappt kan vänta på att få lämna Halmstad, och i perioder har jag känt att jag verkligen inte vill. Samtidigt så känner jag att jag faktiskt inte har någonting att stanna kvar för. Jag har inget jobb, ingen skola, ingenting som binder mig till Halmstad. (mina vänner och min familj kommer att finnas där för mig oavsett var jag bor, så jag räknar inte med er här) Men förutom min familj och mina vänner finns det ingenting. Visst, jag absolut ÄLSKAR Halmstad. Jag älskar parkerna, stan, affärerna, områdena, Galgberget, stränderna, Nissan... men det räcker inte. Och jag älskar Daniel, och mig själv, mer än det.
Jag flyttar heller inte bara för att min pojkvän finns i Lindesberg utan för att jag behöver komma någonstans. Det känns på något sätt som om jag stampar på samma ruta här i Halmstad, och en flytt hade gjort att jag iallafall kom någonstans, att någonting hände. Jag är så trött på att känna mig fast. När jag känner att jag inte gör någon nytta, för mig själv eller för någon annan, så känner jag mig fruktansvärt värdelös och allt rasar för mig. Det krävs inte mycket för att jag ska tappa fästet, men det är också lättare för mig att bli stadig igen efter ett fall, och det är ju faktiskt väldigt bra ändå.
Det här året har nog varit ett utav de absolut svåraste för mig på så många sätt, för det här året har verkligen tvingat mig att bevisa att jag klarar av saker, att jag klarar av motgångar. Motgångarna som jag har haft har inte bara gällt mig själv och därför har jag även fått bevisa att jag kan klara av andras motgångar också, att min kärlek för andra människor inte längre får mig att gå ner helt i mig själv. Jag trodde aldrig att det skulle vara riktigt såhär att vara stark... jag trodde att styrka betydde att man inte hade ont, att man inte brydde sig, att man inte föll. Styrka betyder att man får ont, att man bryr sig, och att man faller för det men det betyder att man reser sig upp igen - med smärta i bröstet, men man står upp. Jag antar att jag önskar att jag som i mitt liv har känt så mycket sorg aldrig skulle behöva göra det igen, men det är bara önsketänkande. Som tur är så vet jag att jag kan hantera sorg idag, och det kommer väl fortsätta så.
Hoppas mina vänner och familj vill läsa och fortfarande vara intresserade utav mitt liv :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)