"Jag låg i sängen och lyssnade på Rammsteins låt Mein herz brennt och kände in musiken. Jag stirrade upp i taket och såg min mandalaväggboning och försökte fokusera på dess färg, mönster och former. Det kändes som om mitt hjärta slog flera slag i sekunden och jag började få, vad jag kallar för, "kaostankar." Kaostankar känns igen på det sättet att dom inte har någon logik i sig. Kaostankar är påhittade tankar om andra människor och vad de tycker och tänker om mig. De är mörka fantasier och scenarion som inte har någon som helst grund i sig. När jag är inne i kaoset så tycker ju jag såklart att det finns grund, att det finns bevis, att det finns sanning i kaostankarna. Men jag kan inte fungera normalt när jag är inne i kaoset, jag kan inte tänka klart. Det är en försvarsmekanism tror jag att ha kaostankar ibland. De liksom förbereder en inför att bli lämnad, avvisad, nekad och oälskad. Det finns olika sorters kaostankar och jag brukar ofta få alla efter varandra. De är en effekt utav varandra. Det är under kaosperioder som jag antingen stöter bort människor eller klamrar mig fast alldeles för hårt. Jag vet aldrig vilket utav det som det blir och ibland kan det skifta från att stöta bort till klamra sig fast så snabbt att människor inte hänger med. Jag blir helt oförutsägbar. Jag kan ena stunden vara mjuk och kärleksfull och sen helt plötsligt bli arg och nästan elak. Detta händer oftast i mitt huvud. Det är där allting händer, för jag agerar inåt. Jag kan tänka att jag älskar någon, att någon är så fin och bra och sedan tänka att personen egentligen inte är så fin och bra som jag tror. Då börjar jag tänka elakt om den personen. Jag ser hens brister och skrattar åt dem, irriterar mig på allt de säger eller gör. Sen kommer jag på mig själv och skäms... jag skäms för att jag tänkte hemskt om någon som jag faktiskt tycker om. Skammen kommer alltid efter kaostankarna har haft sin gång. Det har varit så att jag agerat detta utåt och då har det oftast varit min partner som hamnat i kläm eller väldigt nära vänner. De är ju där framför mig när kaostankarna sätter igång och blir jag inte lämnad ifred med dem så kommer någon att påverkas. Jag vill inte skada någon. Jag vill inte påverka någon negativt.
En annan sorts kaostankar är paranoia. De brukar oftast komma innan jag stöter bort eller klamrar mig fast. Jag får för mig att människor inte tycker om mig. Jag får för mig att de pratar om mig bakom min rygg eller bedrar mig på något sätt. Jag får för mig att de utnyttjar mig. Jag får för mig att de bara pratar eller umgås med mig för diverse fördelar som inte har med mig som person att göra. Att noja är fruktansvärt. Det är verkligen helt fruktansvärt att tvivla på om människor tycker om mig eller inte. För om de inte gör det och av någon anledning inte berättar det för mig så måste jag ta reda på om det ÄR så. Jag måste ha bevis på att mina kaostankar stämmer. Så jag börjar undersöka. Jag kan sitta i timmar och analysera meddelanden, statusuppdateringar, händelser, samtal... var gick det snett? När gjorde jag fel? När började personen tröttna på mig och tycka illa om mig? Jag kan inte fokusera på något annat än nojan. Jag är helt övertygad om att jag har rätt. Det är något som inte stämmer, en magkänsla, och den ska man ju alltid lita på sägs det. Det är inte en magkänsla. Det är kaostankar.
Kaostankar kan också vara behov eller narcissism. Behov av bekräftelse och uppmärksamhet. När jag har den sortens kaostankar så tänker jag mig själv som överlägsen alla andra. De är peasants och jag är royalty. Det är ett privilege att få ta del utav mig, tänker jag, och sprider ut mig inför någon på sätt som jag inte borde eller egentligen vill. Det är rena impulser drivna av behovet och narcissismen. Det är under dessa kaostankar som jag har destruktiva sexuella relationer med människor. Det är dem som driver den destruktiva lusten. Mestadels sker det ju online eftersom jag inte vill eller kan träffa människor. Dessutom bor de oftast i andra städer. Förstå mig inte fel nu, alla sexuella relationer jag har eller har haft online har inte varit kaostankar men de flesta har varit det. Jag blir hög på bekräftelsen och utmanar.
Under narcissistiska kaostankar känner jag mig väldigt ensam. Det är liksom så att ingen känner sig så ledsen som jag gör. Jag är helt ensam med min ångest vilket ÄR narcissism. Det är helt enkelt oförståeligt för mig att andra människor kan känna så som jag gör. Jag känner ju så som jag gör för att jag är för smart och för insiktsfull. Jag ser sånt som de inte ser. Jag förstår sånt som de inte förstår. "Jag har aldrig fel" är något som upprepas under alla sorters kaostankar. Jag har aldrig fel för jag förstår ju, jag är inte dum, tvärtom. Jag har aldrig fel och ni är alldeles för korkade för att dölja sanningen från mig så jag ska minsann hitta den, vänta ni bara.
Alla kaostankar kommer under en kaosperiod. Efter kaosperioden är jag utmattad. Det är då jag förstår vad det är jag har gjort. Det är då jag skäms så mycket att jag vill krypa ut ur min kropp. Det är då ångesten är som värst och som längst. Kaosperioder varar bara några timmar, ibland mindre beroende på om jag får alla kaostankar eller bara någon utav dem. Jag vill bekänna mina kaostankar för någon för jag skäms så mycket men jag vågar samtidigt inte berätta vilken hemsk och vidrig människa jag egentligen är. Jag vill inte berätta vilken destruktiv människa jag egentligen är."
