Splitter.

Vem är du? Jag vet inte vad jag ska svara. Jag vet inte vem jag är. Jag har aldrig vetat. Jag vet inte hur jag ska förklara för människor att det inte finns något "jag" eftersom min uppfattning om mitt "jag" ändras alltför ofta. Jag har försökt acceptera att jag kanske är en sådan som förändras, att förändringen är jag. Men jag har ingen fast mark, inte ens i förändringar. Jag flyger omkring och är tom, jag vet inte vart jag ska landa. Jag känner mig splittrad men inte ens i de splittrade bitarna hittar jag mig själv. Jag ser tillbaka på mitt liv och upptäcker att jag har försökt att uttrycka mitt jag genom mitt yttre men misslyckats och försökt igen, varje gång på ett nytt sätt. Jag tänkte en gång att om jag skulle uttrycka alla mina splittrade delar av mig själv i mitt yttre, hur skulle det se ut? Jag skulle haft lång lockigt hår i ljusrosa eller ljuslila färg, svart tunika med trumpetärmar, kimono i spets eller siden i blommigt mönster, shorts och vita strumpbyxor med moonboots. Och så hade jag ju behövt någonting med orientaliskt mönster, kanske en hatt. Och nitar och korsettbälte. Och ringar med blommor och halsband med en snäcka. Och kängor och ännu mera siden och glitter och silver och mörkgrönt som skogen och kort hår i page i naturlig blond färg och kavaj och bellbottoms och långklänning och beige och.... jag hade drunknat i kläder och accessoarer. Hur ska jag förklara för människor att jag inte vet vad jag känner, vad jag tycker eller vad jag vill för att det ständigt förändras? Vad som anses vara sanning ena dagen kan imorgon vara lögn. Jag dras mellan åsikter och uppfattningar, tycka om eller inte tycka om. Vad håller jag med om? Vad känner jag är rätt? Jag vet aldrig säkert eftersom jag är medveten nu om hur jag kommer ändra mig inom kort, eller lång, tid. Jag känner för mycket, tänker för mycket, undrar för mycket... och det blir som en storm inuti mig varje gång jag ska göra ett beslut. Jag kan inte göra beslut för jag vet inte vad jag vill. Jag får panik av "vad vill du jobba med?" eller "hur ser din framtid ut?" för jag vet inte, jag känner olika varje dag. Hur ska jag kunna leva flera liv, för att det är då jag känner att jag kan bli någorlunda nöjd? Hur kan jag vara mamma och fru med familj samtidigt som jag är singel och ensam? Hur kan jag vara skogsmänniska samtidigt som jag är stadsmänniska? Hur kan jag vara med män samtidigt som jag är med kvinnor? Hur kan jag vara lärare samtidigt som jag är kurator eller butiksbiträde eller lagerarbetare eller kontorsnisse? Jag känner mig fake och jag känner mig bortgjord... för det är pinsamt att ena dagen tycka att grönt är skönt och gult är fult för att sedan byta helt och hållet; grönt är fult och gult är skönt. Det känns som om jag måste dölja mig själv eftersom ingen ändå skulle förstå hur jag kan säga emot mig själv så mycket, hur jag kan älska rosa, prinsessor och enhörningar samtidigt som jag älskar vampyrer, mörkrött och svart. Jag är antingen svart eller vit. Det finns inget mellanting. Jag kan inte vara mitt i mellan. Jag känner mig Alien och många gånger har det hjälpt att övertyga mig själv om att det är så; jag är Alien, tillhör inte denna världen. Jag är sjöjungfru, jag är en varelse och inte en människa. När jag frågar andra människor vem jag är låter deras svar otillräckliga och min syn på mitt "jag" blir inte det minsta mindre diffus. Jag vill veta hur det känns att ha en identitet som inte är splittrad. Jag vill veta hur det känns att vara säker på någonting annat än att vara obekväm och ha ångest. Jag vill veta hur det känns att ha ett JAG. Jag kan fortsätta att prata om vad jag känner i evigheter och det känns ändå inte tillräckligt. Jag fortsätter att känna och det kommer nya känslor eller gamla känslor på besök i stormar inuti mig varje minut, varje timme. Det finns inget lugn. Det finns ingen luft att andas... det finns bara känslor. Känslor i tomhet. Känslor som är splittrade.