Om att göra misstag och be om ursäkt.

Jag är en sådan människa som ofta agerar impulsivt. Det är ofta så att jag säger någonting som jag inte riktigt har tänkt igenom vilket lämnar dålig smak i munnen när jag inser att... oj... det där var inte så nice. Jag gör ofta misstag. Det är lätt att göra misstag.
Grejen är att det är väldigt viktigt för mig att både få och kunna be om ursäkt i sådana tillfällen. Om någon konfronterar mig med "det där var inte särskilt bra sagt" så vill jag be om ursäkt för hens skull, inte för min egen.
Ett tag levde jag i en slags skräck. Jag hade ett umgänge som var brutala när det kom till att säga rätt eller fel saker. Jag sa fel hela tiden, tyckte dem, och det gjorde mig galen. Det blev enormt svårt för mig att veta "när har jag faktiskt uttryckt mig illa?" och jag försvarade istället allt jag sa eller bad om ursäkt för allt vilket gjorde det svårt för mig att hålla fast vid mina åsikter. Det kan verka som så att jag är lite osäker på vad jag tycker och visst...det stämmer väl ibland... men jag är egentligen ganska säker i mina åsikter.

Det jag vill få fram är: jag försöker. Jag är osäker i mig själv, inte i mina åsikter. Ibland ber jag om ursäkt för allt. Ibland försvarar jag allt jag säger och blir arg. Ibland är jag impulsiv. Jag försöker göra rätt för mig. Försöker.

A temporary high.

Jag är beroende. Vad är jag beroende utav? Shopping, mat, socker, män, att skära mig, periodvis alkohol, cigaretter... ah listan är tyvärr lång. Det skapar sådana enorma problem för mig. Jag vet varför det är så. Alla dessa sakerna ger mig en "temporary high". Anledningen till att jag blir temporärt hög av dessa är för att de kemikalier som spelar roll inte finns på samma sätt i min kropp som de gör hos andra.

Mina internetstudier visar; Serotonin och dopamin - tekniskt sätt de enda två sakerna som gör dig glad. De är kemikalier som finns i kroppen helt naturligt. Det går att få dessa på onaturligt sätt eller förhöja dem på onaturligt sätt som t.ex. droger. Anledningen till att droger som amfetamin och kokain är så populära är för att dessa förhöjer nivåerna av dopamin i hjärnan. Dopamin gör att du blir uppmärksam, alert, motiverad och helt enkelt en mer nöjd människa. Serotonin gör att du blir lugn och harmonisk, avstressad och hjälper dig att hålla dina känslor i balans. En brist på dopamin gör att du får svårighet med att minnas saker, du kan bli trögtänkt och din motivation och reaktionsförmåga försvinner eller blir sämre. En brist på serotonin gör dig impulsiv, aggressiv, ökar risken för suicidala tankar och ger dig ångest. Det är därför många med diagnosticerad depression och ångest får SSRI-medicin vilket är serotoninförhöjande läkemedel. Detta innebär dock inte att SSRI kan hjälpa vem som helst som är deprimerad eller har ångest. Vissa behöver istället dopaminförhöjande läkemedel. Brist på dopamin gör dig också deprimerad. Vissa behöver både och. Men framförallt behöver de flesta människor med depression och ångest terapi. Problemen är inte endast kemiska utan kan ha med erfarenheter, kriser och trauman att göra också. Det går inte att få bort sorg efter dessa med mediciner men mediciner kan göra det lättare att bearbeta och handskas med sorg.

Så varför shoppar jag och varför skär jag mig? För att dessa ökar nivåerna av serotonin och dopamin i min hjärna. Jag gör endast dessa sakerna när jag har ångest eller känner en extrem känsla av sorg.

Så vad jag gör jag? Hur gör jag för att sluta? Är det ens möjligt för mig att sluta på egen hand utan medicin och terapi? Svar: nej. Jag har accepterat det faktum att mina problem inte är någonting jag kan hantera själv längre. Jag är sjuk. Jag försöker därför ta ett steg tillbaka och inse att detta kommer bli bättre när JAG blir bättre. Det är okej. Det kommer att gå över och när det gör det kommer jag vara frisk nog att kunna hantera de negativa konsekvenserna av min ångest.

Jag skriver detta inlägget som en reminder till mig själv: detta är anledningen. Du gör inte som du gör bara för att du är värdelös, sämst, kass, misslyckad och dum i huvudet. Du gör det för det är en kemisk obalans inuti dig just nu. 

Uppdatera.

Abandonment & trust issues.

Det var längesen jag uppdaterade här. Mitt mående har förvärrats de senaste månaderna och det gör det svårt för mig att hitta tillräckligt mycket med koncentration för att kunna skriva ett blogginlägg. Tidigare har jag grävt ner mig i någonting, läst, studerat och sen skrivit om det. Jag har inte gjort det på väldigt länge nu. Det enda jag tycks kunna fokusera på är ångest. Jag klandrar inte mig själv för det. Jag är sjuk. Jag är oftast inte mig själv då.

Men de senaste dagarna har jag funderat väldigt mycket och faktiskt kunnat skriva om det. Jag har gjort det på instagram istället. Jag har försökt gå in mycket i mig själv och reda ut knutarna eftersom det är så trassligt. Det är jobbigt. Jag har försökt att fly så länge från mina problem, både för att jag varit tvungen till det och för att jag helt enkelt inte orkat ta itu med dom. Det måste jag göra nu. Om jag ska kunna bli frisk från vad-det-nu-är måste jag gå in i mig själv. Jag måste gräva ner mig i mig själv. Jag måste studera mig själv. Jag måste skriva om mig själv.

De största problemen jag har är "abandonment issues" och "trust issues." Det innebär att jag är rädd för att bli övergiven och har svårt att lita på människor. Dessa två problemen är grunden till i princip all min ångest. Det är grunden för varje misslyckade relation jag har bakom mig. Jag agerar utifrån dessa problemen som att;

• knuffa bort och stänga ute människor ena minuten för att bli sjukligt klängig nästa, 
• jag kommer till varje pris undvika att bli lämnad och övergiven även om det är av människor som jag inte tycker om särskilt mycket eller vet är dåliga för mig, 
• jag kommer alltid att tro att det värsta som kan hända kommer att hända som att människor kommer bedra mig eller lämna mig.

För att hantera detta har jag försökt att omge mig med så många människor som möjligt, särskilt män, för att ha en eller två eller tre eller fyra backups ifall någon utav dem skulle överge mig. Detta gör att jag blir oärlig och svår att lita på till hundra procent. Om jag får för mig någonting eller om jag blir alldeles för rädd så kommer jag att söka bekräftelse eller uppmärksamhet för att trycka undan rädslan. Det är inte så att jag vill såra någon, som t.ex. en partner, och jag skulle aldrig säga att jag älskar eller att jag bryr mig om jag inte gör det. Detta leder till att jag inte kan lägga all min fokus på en person som en vän eller ett kärleksintresse. Jag kan inte binda mig till någon enstaka person eftersom rädslan att de ska överge mig i så fall blir så stor att jag bokstavligt talat blir galen av den. I början utav mina relationer har jag känt mig relativt trygg de första månaderna men sen har osäkerheten börjat komma. Jag har blivit sjukligt svartsjuk och nojig. Jag har blivit kontrollerande, försökt hacka mina partners konton för att komma åt meddelanden eller gått igenom deras mobiler/datorer i smyg. Jag har slutat sova, gråtit mycket, föreställt mig de värsta tänkbara scenarion om de inte svarar eller om de inte är med mig hela tiden. Jag har haft ångest som varit så stark att det enda sättet för mig att bedöva det är genom att på något sätt skada mig själv. Det finns oftast ingen logik i min rädsla men eftersom jag har blivit sårad så många gånger sitter det i mig som en försvarsmekanism. Det är till och med så att jag t.ex. tänker "de kommer ändå vara otrogna mot mig så bäst att jag är det först" även om jag aldrig varit otrogen i en relation. Detta gör mig väldigt olycklig i en relation och det är en utav de större anledningarna till varför jag mår mycket sämre i relationer än som singel.

Jag klarar inte av att bli "left on read" eller ignorerad. Jag klarar inte av minsta lilla förändring i tonen och jag kommer att analysera din "normala ton" i skrift eller hur du är i humör för att lättare kunna känna igen om du skulle börja tröttna på mig så jag kan förbereda mig inför katastrofen. 

Jag vill inte vara såhär... men jag är äntligen fullständigt medveten om det och jag kan erkänna detta offentligt nu. Bara för att jag har dessa problemen gör det inte mig mindre värd att älska samtidigt som det inte är en ursäkt för mig att behandla människor som faktiskt kommer att älskar mig illa. Det är inte okej för mig att agera på dessa problemen men det är just det som gör dom till ett problem; du kan inte hjälpa det. Jag kommer att jobba på detta i mig själv. Jag kommer att jobba tills jag lyckas bearbeta det så jag kan ha en meningsfull, lyckligt och rättvist relation i framtiden.

Detta gäller inte bara kärleksrelationer utan även vänskapsrelationer blir svåra för mig. Likt med en partner blir jag orolig, rädd och nojig på ett sätt som skulle kunna likna vanföreställningar om det bara tog ett steg längre fram. Jag får för mig att alla hatar mig. Jag får för mig att alla pratar illa om mig bakom min rygg, att de tröttnat på mig, att de retar mig och mina inlägg online, att de tycker att jag är jobbig, att de tycker att jag är äcklig, att de tycker att jag är irriterande och korkad, att de inte vill vara vän med mig längre. Jag har t.ex. märkt att alla människor som jag "ogillar" ogillar jag för att jag tror att de ogillar mig. Gällande många har jag dragits med i skitsnack om dessa eftersom jag ändå trott att de sa samma sak om mig eller ännu värre saker. När det sedan visat sig att de tyckte om mig mår jag så dåligt och hatar mig själv.
Jag blir så rädd för att mina vänner ska hata mig att jag distanserar mig från människor eller som en ren säkerhetsåtgärd bemöter det som jag "tror att de säger om mig" ofta då i inlägg på sociala medier som t.ex. "många stör sig säkert på att jag sminkar mig så mycket och ändrar på mitt utseende" och så försvarar jag det och så vidare. Ingen har faktiskt sagt dom sakerna till mig - det är bara jag som är rädd att någon SKA göra det så jag kan lika gärna ta upp det innan det händer.
För att hantera min noja blir jag också arg på mina vänner i hemlighet och försöker rada upp deras negativa egenskaper i huvudet för att inte bli lika ledsen när jag tänker på att de gör samma sak med mig. Dessa tankar kan vara i någon timme eller mindre. När jag sedan får det bekräftat att hallå, dina vänner älskar dig, känner jag sådan enorm skam över mig själv för att jag legat och tänkt negativt om mina vänner eller för att jag bara tvivlat på deras kärlek och ömhet till mig. Jag oroar mig alltid i onödan. Jag tänker alldeles för mycket. Jag överanalyserar.

Varför har jag dessa problemen? Jag vet inte om jag vågar skriva om det. Det känns för privat och jag vet inte om personerna inblandade kommer vara okej med att jag skriver om det. Jag kan dock säga att det ligger djupt rotat i mig sen barndomen. Det är en serie utav händelser som byggt upp mina abandonment och trust issues. Jag är skadad. Jag vet det. Jag ser på det utifrån och jag försöker jobba på det. Stå ut med mig. Förstå mig i mitt kaos.