Jag känner mig så missuppfattad.

Tidigare inlägg; http://scandinavianscandal.blogspot.se/2015/01/feminismen-raddade-mitt-liv.html

Ännu en gång tror jag att jag måste ta upp det här... för jag har blivit väldigt många saker det senaste bland annat provocerande med flit och så satans nojig att folk ska hata mig. Hur går det ihop, tänker ni? Det gör det inte. För om man provocerar får man förvänta sig hat... men jag tror att man generellt som kvinna måste vara beredd för hat.

Jag kan inte låta bli att tänka, ibland, att jag inte har någon skyldighet att "makea sense" för, speciellt, män. Om du som man inte förstår vad jag skriver, om du missuppfattar och skäller på mig för det eller förstår precis och aggressivt inte håller med - det är inte mitt fel eller min skyldighet att förklara mig för dig. Och samtidigt vill jag inte att detta ska hända. Jag vill inte bli missuppfattad eller hatad för det jag skriver eller det jag tycker. Vad jag pratar om? Feminism, såklart.

"Män är en biologisk olycka" uppdaterade jag på Facebook och fick en hel del reaktioner. Jag märkte hur många blev upprörda och arga på mig. "Hur kan du säga så? Du diskriminerar och hatar män" etc. Citatet kommer från SCUM-manifestet som jag tyvärr inte har läst men jag har läst det citatet och hört en del om den boken.

"Jag tycker inte att det ska finnas plåster för män gällande plåsterdebatten för de ska klara små sår utan plåster" uppdaterade jag några dagar senare. Folk blev ännu en gång upprörda.

Det jag vill komma fram till är;
Jag menar inte alltid allt jag skriver. Ni får läsa en hel del mellan raderna och inte ens då kanske ni får det rätt.
Jag tycker att det är kul att provocera er.
Jag vill inte att ni ska hata mig för det - jag vill inte att ni ska tro att jag är en "manshatande feminist."