Om 3 dagar flyttar jag och Sansa 5 timmar bort...
På ett sätt känns det fel och konstigt av mig att vara nervös när jag har Emma som storasyster som faktiskt bott, i stort sett, över hela världen. Fast med Emma kanske det har varit annorlunda eftersom alla har haft förtroende i henne, att Emma kommer klara det. Jag kan tänka mig att det är många som tvivlar på om jag kommer klara av det här eller inte. Ett tag tvivlade jag också, eftersom alla andra verkade tvivla, och jag började tänka på scenarion som KAN ske och vad skulle jag göra ifall de hände? Efter ett par veckor av nästan olidlig osäkerhet bestämde jag mig för att bara ge upp det, för vem kan planera inför händelser man inte vet kommer komma? Och OM det nu händer, så får jag ändå inte reda på vad efterföljderna blir förrän efteråt. Hur mycket man än vill kan man ju inte skynda på tiden.
Jag frågade Daniel innan idag "är du inte nervös alls inför det här?" och han svarade "nej varför skulle jag det? Jag vill ju bo med dig och Sansa" och då blev jag livrädd att han skulle tro att min osäkerhet och nervositet på något sätt betydde att jag inte ville. Men jag tror inte att han tolkar det så. Jag vill ju det här, annars hade jag inte gjort det. Det här är ingen impulshandling som sker över en natt, eller en vecka, utan vi har planerat det här i flera månader.
I perioder har jag känt att jag knappt kan vänta på att få lämna Halmstad, och i perioder har jag känt att jag verkligen inte vill. Samtidigt så känner jag att jag faktiskt inte har någonting att stanna kvar för. Jag har inget jobb, ingen skola, ingenting som binder mig till Halmstad. (mina vänner och min familj kommer att finnas där för mig oavsett var jag bor, så jag räknar inte med er här) Men förutom min familj och mina vänner finns det ingenting. Visst, jag absolut ÄLSKAR Halmstad. Jag älskar parkerna, stan, affärerna, områdena, Galgberget, stränderna, Nissan... men det räcker inte. Och jag älskar Daniel, och mig själv, mer än det.
Jag flyttar heller inte bara för att min pojkvän finns i Lindesberg utan för att jag behöver komma någonstans. Det känns på något sätt som om jag stampar på samma ruta här i Halmstad, och en flytt hade gjort att jag iallafall kom någonstans, att någonting hände. Jag är så trött på att känna mig fast. När jag känner att jag inte gör någon nytta, för mig själv eller för någon annan, så känner jag mig fruktansvärt värdelös och allt rasar för mig. Det krävs inte mycket för att jag ska tappa fästet, men det är också lättare för mig att bli stadig igen efter ett fall, och det är ju faktiskt väldigt bra ändå.
Det här året har nog varit ett utav de absolut svåraste för mig på så många sätt, för det här året har verkligen tvingat mig att bevisa att jag klarar av saker, att jag klarar av motgångar. Motgångarna som jag har haft har inte bara gällt mig själv och därför har jag även fått bevisa att jag kan klara av andras motgångar också, att min kärlek för andra människor inte längre får mig att gå ner helt i mig själv. Jag trodde aldrig att det skulle vara riktigt såhär att vara stark... jag trodde att styrka betydde att man inte hade ont, att man inte brydde sig, att man inte föll. Styrka betyder att man får ont, att man bryr sig, och att man faller för det men det betyder att man reser sig upp igen - med smärta i bröstet, men man står upp. Jag antar att jag önskar att jag som i mitt liv har känt så mycket sorg aldrig skulle behöva göra det igen, men det är bara önsketänkande. Som tur är så vet jag att jag kan hantera sorg idag, och det kommer väl fortsätta så.
Hoppas mina vänner och familj vill läsa och fortfarande vara intresserade utav mitt liv :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar